Bild från Nationella Sekretariatet för Genusforskning
Det är högst sällsynt, men nu tycks det ha publicerats genusforskning som faktiskt verkar behandla pojkar och flickor på lika villkor. Uppsatsen handlar om elever som varit föremål för särskilda insatser i skolan:
”I de skriftliga åtgärdsprogram Ingela Andreasson studerade kunde hon se att pojkars skolproblem beskrivs som mer komplexa och blir mer utförligt definierade än flickors. Det skrivs dubbelt så mycket om pojkar med inlärningssvårigheter som om flickor med samma problem och har pojkarna dessutom beteendeproblem fördubblas textmängden en gång till. Det medför att pojkar blir väldigt starkt förknippade med sina problem, som koncentrationssvårigheter, aggressivitet och bristande social kompetens.
Inlärningssvårigheterna riskerar att komma i skymundan för de sociala problemen. Samtidigt konstaterar Ingela Andreasson att det finns en risk att de problem flickor upplever i skolan osynliggörs.
– De beskrivs ofta i positiva ordalag, som snälla, ambitiösa och trevliga och som att de kan om de bara vill. Det finns en risk att vi inte ser deras problem ordentligt, säger hon.
Dokumenten kan inledas med någon rad om elevernas styrkor och sedan följer ibland en lista i punktform, med elevernas problem och svårigheter. Ingela Andreasson kunde se att flickor och pojkar med samma typer av problem bedöms utifrån olika normsystem. Pojkar beskrivs utifrån sina (bristande) förmågor och flickor utifrån sina personliga egenskaper.”
Forskarna Ingela Andreasson och Yvonne Karlsson tycks alltså ha lyckats se på barnens situation ur en neutral position. Självfallet ordinerar man dock mera genuspedagogik och förbättringar av pedagogernas kompetens i genusfrågor, något som jag själv inte reservationslöst håller med om. Större delen av genusforskningen ser nämligen inte lika neutral och saklig ut.
Det är en bättring ska erkännas men jag undrar ändå inte om det stora problemet enligt dem är
”Samtidigt konstaterar Ingela Andreasson att det finns en risk att de problem flickor upplever i skolan osynliggörs.
– De beskrivs ofta i positiva ordalag, som snälla, ambitiösa och trevliga och som att de kan om de bara vill. Det finns en risk att vi inte ser deras problem ordentligt, säger hon.”
Tar de upp det för att de ärligt vill ta tag i problemen eller för att ”lyfta” flickros problem som vanligt?
”Anne-Lie Nilsson är utredare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, som bland annat har i uppdrag att ge råd och stöd till skolhuvudmännen och tillhandahålla kurser och utbildningar. Hon bekräftar de bilder Ingela Andreasson och Yvonne Karlsson ger: det görs skillnad på pojkar och flickor och det kan kopplas till samhälleliga normer och föreställningar om manligt och kvinnligt.
Även Anne-Lie Nilsson skulle gärna se en förstärkning av pedagogers kompetens både vad gäller genusfrågor och bemötande av eleverna.”
Vems föreställning om manligt resp kvinnligt? Jag gissar att det är ”genusfolkets” föreställning som har högsta prioritet, dvs att det inte finns medfödda skillnader som kan påverka…
Sant. Jag hyser knappast något jätteförtroende för genusvetenskapen för den här saken skull, men tänkte ta upp även sådant som avviker från den gängse, deprimerande bilden.