Skräck och skrock på Hallwylska

Postat den 5 februari, 2015 av Susanna Holmén Waris

Igår besökte vi utställningen Skräck och Skrock på Hallwylska muséet i Stockholm. Jag är ju, som bekant, barnsligt förtjust i spöken, vampyrer, ockultism och annat. Dessutom ingår det i researchen för ett projekt vi har på gång.

Jag hade inte systemkameran med mig och då var det självklart tillåtet att fotografera, även med blixt. Utställningen var dock så trevlig att jag planerar ett återbesök…

WP_20150204_16_05_35_Pro-adjRundturen börjar i stallet…

WP_20150204_16_09_29_Pro WP_20150204_16_09_43_ProUtställningen behandlar skräck, skrock och ockultism samt hur dessa bland annat sammanflätats med den vetenskapliga nyfikenheten och experimenterandet.

WP_20150204_16_10_06_ProEtt rum för ockulta sessioner, något som var populärt i borgerliga kretsar under 1800-talet och 1900-talets början.

Ockultism och den här slags sessioner förekom ju redan under renässansen på olika håll i Europa. Det är fascinerande hur sökandet efter kunskap i alla dess former under århundradena förädlats till de vetenskapliga metoder och de vetenskaper vi idag känner till. (Oroväckande är ju förstås hur vissa krafter vill vrida klockan tillbaka till tiden före den vetenskapliga metodiken.)

WP_20150204_16_15_58_Pro-adj WP_20150204_16_16_31_Pro-sepiaVlad III Dracul (i bakgrunden alltså…). Originalet ska finnas på Kunsthistorisches Museum i Wien, som vi ju besökt ett antal gånger vid det här laget. Undrar just var de har gömt undan honom i samlingarna…?

WP_20150204_16_18_59_Pro WP_20150204_16_20_36_ProVampyrdödarkit och röd dryck till förtäring. Utställningen kompletteras också med mycket suggestiva ljudeffekter…

WP_20150204_16_24_06_ProVarulvar…

WP_20150204_16_25_41_ProAvgjutningar av varulvsspår med mera…

WP_20150204_16_28_56_ProLuigi Galvanis experiment kring den ”animaliska” elektriciteten.

I utställningen kan man läsa om en släkting till Galvani, som 1803 ska ha utfört liknande experiment med en dömd mördares kropp och vid dem fått nämnde mördare att till exempel öppna ett öga, skaka hand med en åskådare och andra finurliga saker. Jag antar att etik kring forskning inte var något större samtalsämne under den här tidsperioden.

WP_20150204_16_32_38_Pro-crop WP_20150204_16_35_26_ProDiverse föremål för häxkonster. En staty av Baphomet och vitlök, som både använts mot vampyrer och gastar av allehanda slag (samma sak i gammal folktro på många håll).

WP_20150204_16_56_49_Pro WP_20150204_16_57_20_Pro WP_20150204_16_58_29_Pro-cropFör samma pris kunde man även se en utställning med olika samlingar. Här Ulrica Hydman-Valliens dockor. Den understa har ett ormskinn omlindat kring sig (varför den har det missade jag).

WP_20150204_16_57_40_Pro WP_20150204_16_57_53_ProHallwylska är verkligen slottslikt.

WP_20150204_17_02_07_ProEn samling med PEZ-figurer.

WP_20150204_17_05_00_ProGrevinnan Hallwyl.

WP_20150204_17_12_52_Pro (3) WP_20150204_17_27_54_Pro (2) WP_20150204_17_29_06_Pro-crop

Publicerat i goth, historia, Inspiration, kultur, Kuriosakabinettet, Okategoriserade, religion, skräckkonst, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , | 6 kommentarer

Annorlunda graffiti

Postat den 5 februari, 2015 av Susanna Holmén Waris

På vår hemmastation finns en lång graffitimålning. Den har fått sitta kvar en längre tid till min stora glädje. Jag vet inte om kommunbyråkraterna också tycker att den verkar spännande. Jag är kluven till graffiti. Det finns oändligt många, mycket skickliga målare, särskilt utomlands och konstnärer som Banksy har en självskriven plats i konsthistorien, men på de flesta ställen där det målas är det olagligt. Så även på de element som ingår i min dagliga verksamhet på lönearbetet: tåg och stationer. Meningslösa och kackigt utförda tags med mera har inget värde för någon och är att betrakta som förstörelse, men hur hålla sig till tänkvärda eller konstnärligt meningsfulla skapelser? Å arbetets vägnar kan jag förstås inget annat än tycka att all slags olaglig graffiti inte ska finnas där.

Nå, tillbaka till målningen på vår station. Den läses från vänster till höger och är här uppdelad på ett antal bilder:

WP_20150204_14_19_17_Pro-cropo WP_20150204_14_19_36_Pro-crop WP_20150204_14_20_05_Pro-crop WP_20150204_14_20_33_Pro-crop

Jag vet inte om er, men jag får associationer till big bang och livets uppkomst av de här figurerna som alldeles uppenbart är involverade i någon form av utvecklingsprocess.

Publicerat i Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gästinlägg: Oravsky om kvinnligt och manligt skrivande

Postat den 4 februari, 2015 av Susanna Holmén Waris

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig att förfäkta att det bara finns illa- respektive välskrivna texter…

Vi beslöt att sjösätta ett experiment som gick ut på att jag skickade hennes manuskript till ett förlag som specialiserat sig på enbart kvinnliga författare. En av förläggarna var och är fortfarande min vän (väninna), varför svaret inte lät vänta på sig. På förlaget hade man läst manuskriptet och fann att romanens språk var utpräglat manligt och de var övertygade om att det var jag, Vladimir Oravsky, som dolde sig bakom manusets kvinnonamn.

Så mycket om det utpräglade kvinnliga språket och dess självklara påtaglighet.

Naturligtvis kan ett enda exempel inte bevisa alltför mycket, liksom det är klart att en svala inte gör någon sommar.

Det var anledningen till att mitt experiment rörande det utpräglat kvinnliga respektive manliga språket inte slutade med det första försöket.

 

När bokförlaget Prisma i samarbete med Aftonbladets kvinnoredaktion annonserade efter kvinnliga författare, eftersom de var på väg att ge ut en antologi med kvinnohumor, ringde jag upp förlaget och anmälde mitt intresse med hänvisning till att jag starkt solidariserade mig med kvinnfolket.

Nej det gick inte, sade damen på andra sidan telefonuppkopplingen. Jag kunde inte skriva åt dem, fortsatte hon, eftersom ett av syftena med boken var att bevisa att det finns en speciell kvinnlig humor.

Jag insisterade och hävdade att mitt skämtlynne troligen var lika kvinnligt som hennes. Damen svarade att det kunde hon knappast tro, och dessutom, menade hon, mitt manliga utländskklingande namn, skulle rappt berätta allt om min identitet.

Jag kontrade naturligtvis med, att om det blir mitt namn som kommer att vara utslagsgivande vid urvalet av texter till deras humorantologi, då är det inte först och främst de inskickade texterna som definierar kvinnlig humor utan andra identifikationsmarkörer.

Det var då kvinnan föreslog att jag skulle skriva under en kvinnlig pseudonym och sedan, när jag tvivelsutan fick mitt bidrag refuserat, skulle jag bli varse om vems antagande som var rätt.

 

Här är det ett bra tillfälle att gymnastisera både den kvinnliga och manliga hjärnhalvan med en ofta berättad tankenöt. Inte minst för att den har anknytning till det ämne som avhandlas på dessa rader:

De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard.

Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”.

Hur förklarar du allt detta?

 

Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklaren John Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.

Så mycket om gåtans George.

Evelyn Waugh föddes i oktober 1903 i London. Han var gift med Evelyn Gardner och vännerna kallade dem “He-Evelyn” och ”She-Evelyn”. De hade fyra barn tillsammans. He-Evelyn gifte om sig med Laura Herbert, Evelyn Gardners kusin. Punkt.

 

Att ha Royal straight flush, det vill säga att vara proppad med en mängd goda argument som stödjer din teori, är naturligtvis inte det samma, som att kunna vinna en dispyt, eftersom det som bekant förhåller sig så, att din opponent måste vara mottaglig för dina argument om dessa skall ha någon chans att sätta rot i henom. Denna undantagslösa regel gällde lika mycket under inkvisitionens tid som i dag och hela det långa tidsspannet däremellan.

 

Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin,  Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under, Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell.

Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana, Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen.

Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publiken eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar.

  1. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman The Cuckoo’s Calling var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert, även om man misstänkte att en debutant knappast kunde vara en så pass duktig författare. (Redaktören på Orion Books som avböjde publiceringen av The Cuckoo’s Calling har antagligen ångrat sig lika mycket som de som tyckte att The Beatles inte var något att satsa på. Fast det behöver inte förhålla sig så: en del smakbedömare är nämligen så pass övertygade om sin förträfflighets kompromisslösa visdom, som den bilist som på en motorväg körde i fel riktning, dvs mot bilströmmen, och förundrade sig hur det kom sig att samtliga andra trafikanter körde fel.)

 

Professor Patrick Juola var lika säker som mina bekanta som trodde sig på en gång kunna avslöja om en författare är en man eller en kvinna bara genom att bekanta sig med verkets språk, och han under buller och bång som ekade över hela bokvärlden, avslöjade att Robert Galbraith var ingen annan än självaste Joanne Kathleen Rowlings, världens mest sålda nulevande författare.

Respekt, som man brukar säga i vissa sammanhang.

En liten, liten detalj kom dock fram först något senare. Den framkommer av följande citat från http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-23515054 av den 31 juli 2013: ”(…) Harry Potter creator JK Rowling has accepted a substantial charity donation from the law firm that revealed she was writing under a pseudonym.

The writer brought a legal action against Chris Gossage, a partner at Russells Solicitors, and his friend, Judith Callegari.

Rowling was revealed as the writer of crime novel The Cuckoo’s Calling in a Sunday Times article.

The author had published the book under the pen name Robert Galbraith.

Rowling’s solicitor told Mr Justice Tugendhat that Russells had contacted the writer’s agent after the story was published, revealing it was Mr Gossage who had divulged the confidential information to Ms Callegari. (…)”

 

Naturligtvis finns det även ett gäng män som skrev/skriver under pseudonymer, gärna kvinnliga. Exempelvis Peter O’Donnell som använde sig av namnet Madeline Brent och den fortfarande aktive Christopher Wood som skrev under flera namn, såsom Penny Sutton och Rosie Dixon.

 

Tillbaka dock till det vad som jag uppmanades att ingå med Prisma och Aftonbladets kvinnoredaktion.

Bengt Carl Gustaf Westerberg utsågs till Hederskvinna av Kvinnor Kan-mässan i Östersund och kamrat Hans Göran Persson utropade sig själv till feminist. Till skillnad från mig, ingen av dessa två pionjärkönsgränsöverskridare lyckades kvalificera sig till Prismas antologi ”Fnitter: en rolig bok av kvinnor – på fullt allvar!”. Det är till och med sannolikt, att de inte ens vågade utsätta sig för denna opålitliga äkthetsprövning.

Du kanske är en av de grubblande typer som är nyfiken på vilket bidrag eller vilka av bidragen som är skriven / skrivna av mig. Det vill jag inte avslöja. Inte än. Det sparar jag för framtiden.

PS

Flera självutnämnda genusförståsigpåare har hört av sig efter att jag tidigare berättat denna uppbyggliga historia om det typiskt manliga respektive typiskt kvinnliga sättet att skriva eller berätta berättelser om. De försökte att gissa vilket / vilka av bidragen som var skrivet / skrivna av en man, och samtliga gissade fel. Eller också gissade de rätt, men mitt bidrag / mina bidrag utpekades än så länge ändå ej.

 

© vladimir oravsky,

som bland flera andra nom de plume, även skriver under namnet Zlata Ibrahimovic

 

Publicerat i böcker, feminism, gästinlägg, genus, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, jämställdhet, kultur, medier, Okategoriserade, pseudovetenskap | Etiketter , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Representativ mångfald är fint när det gynnar en själv…?

Postat den 1 februari, 2015 av Susanna Holmén Waris

I dagens upplaga av allas vårt organ i moralisk uppfostran, DN Kultur, finns ett reportage om gay-komikern Moa Svan:

”Moa närde dock hela tiden en tanke på en egen talkshow där hon skulle blanda ståupp med intervjuer och samtal med gäster. När hon av en slump sprang in i Kungsbackakompisen och fotografen Beatrice Dekhordi Martinez blev ”Moa Svan med gäster” verklighet.

– Jag kom fram till att om jag ska göra min egen talkshow så måste det vara helt utifrån mina regler. Att jag jobbar med dem jag vill och bara bjuder in folk jag är genuint nyfiken på. I början visste jag inte om en jävel skulle vara intresserad, men att jag nu har hållit på i två år visar att många är det.

Samtliga som jobbar med showen är kvinnor och endast kvinnor, som exempelvis Nina Hemmingsson, Nour El Refai, Alexandra Pascalidou och AIK hockeys damlag, har gästat den under åren. I början fick Moa ofta rådet att satsa mer på en ”bred publik”, det vill säga en manlig publik.

– Jag har medvetet valt att bjuda in kvinnor för att de ofta annars blir utestängda inom humor och medier. Och nu ifrågasätter ingen det längre faktiskt. Att de har slutat med det ser jag som ett bevis på att jag faktiskt har åstadkommit något. Jag får flera mejl från tjejer som vill vara gäster eller köra standup på showen. Oftast är det ju män som känner sig manade att låta en veta vad de tycker. Att i stället tjejer hör av sig för att de känner sig peppade känns jävligt häftigt.”

Att göra exempelvis en talkshow helt utifrån de egna reglerna och där man bjuder in folk som man är genuint intresserad av tycks enbart vara ett privilegium man kan åtnjuta om man tillhör rätt, ”underrepresenterad” eller ”förtryckt” grupp. Att göra samma sak som man är numera i det närmaste otänkbart. Att artister som nomineras till priser, spelar på festivaler eller bjuds in till talkshower skulle bli detta eftersom de var de mest talangfulla eller intressanta är väl såå last Century, nu gäller det att ha rätt kön, rätt etnicitet och rätt sexuell läggning samt – identitet. Tillhör man det nya frälset som kan dra något av diskrimineringskorten, som Moa Svan, kan man uppenbarligen fritt favorisera det egna könets representanter och tom bara bjuda in folk som man är intresserad av. Fine, så borde det ju förstås vara för alla, men…

”Vad är drömmen karriärmässigt framöver?

– Jag hoppas att det om tio år inte bara är Ingvar Oldsberg som gör primetime-tv, utan att det är personer som jag eller Nour El Refai eller Kodjo Akolor som gör, inte bara ett program här och där, utan alla program. Det måste bli bättre mångfald även bakom kamerorna och på de beslutsfattande posterna. Målet är att bli folklig och tråkig när jag blir gammal. Men innan dess vill jag vara med och skapa en förändring. Jag hoppas att vi icke-normativa leder vägen till ny, rolig och kreativ underhållning på bästa sändningstid.”

Andras normer = dåligt, egna normer = jättebra. Det måste bli mångfald bakom kamerorna och på de beslutsfattande posterna, men den egna talkshowen ska ju inte behöva drabbas av andras regler. Hyckleri brukar sådant kallas. Tyvärr återkommande i de här sammanhangen. Studera gärna könsfördelningen på landets genusinstitutioner, källan till kvoteringshysterin och representationsmanin.

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, TV | Etiketter , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Patriarkala järnvägsstationer del 3

Postat den 29 januari, 2015 av Susanna Holmén Waris

tanja-spelar-trumpet1Tanja Bergkvist spelar trumpet.

 

Delarna 1 och 2 finns här: del 1 och del 2.

Jag fortsätter här min genomläsning av den fascinerande doktorsavhandlingen Rum, rytm och resande – Genusperspektiv på resande.

Punkt 4.3.2. Föränderliga platser och rum (s. 46);

I uppsatsen menas med rum det sociala rummet och med plats det fysiska rummet (om jag förstått beskrivningen med start sista stycket s. 5 rätt).

”I enlighet med Doreen Massey (2005) och Tim Cresswell (2004) betraktar jag platsers och rums beständighet som ändlig och att de står under ständig omförhandling. Detta ger ett
processuellt förhållningssätt till såväl platser som rum.
Enligt Doreen Massey (2005:152) kan såväl rum som platser betraktas som ett resultat av orättvisa och konfliktfyllda sociala
relationer, som bidragit till hur rum och platser för tillfället avgränsas och definieras.”

[…]
”Här betraktar jag det som att det råder en konkurrens över tid om hur platser och rum avgränsas och benämns. Dessa maktförhandlingar inverkar på hur olika individer upplever platser och rum. Det visar också att maktordningar som råder på platser och i rum är möjliga att förändra.”

Både den fysiska platsens och det sociala rummets beständighet är ändliga eftersom den materiella världen lever under fysikens lagar. Begreppet omförhandling är genusitiska som implicerar att det finns parter som förhandlar om något. Strax därpå har vi infört ett maktperspektiv (vad vore genusvetenskapen utan den?) och rum och platser är nu resultat av både ”orättvisa” och ”konfliktfyllda” sociala relationer. Så varje fysisk plats och varje socialt rum är resultat av dessa ”orättvisa och konfliktfyllda” sociala relationer? (”Egendom är stöld”, eller? Marxism für alle.) Till sist har vi även lite ”revolutionsdrömmar”; ”maktordningar som råder på platser och i rum är möjliga att förändra.)

Punkt 4.3.3 Appropriation och genusdomän; Även förra årets genusbuzzword appropriation hittas självfallet i denna uppsats (vilket ger en hint om att influenserna från den här akademiska verksamheten i högsta grad lever vidare i det övriga samhället). Ordet finns inte i svenskan och Oxford Dictionaries definierar det så här. Det låter kanske lite som att ockupera en byggnad? Exempelmeningar hos Oxford Dictionaries:

appropr

Övertagande, ockupation?

”Appropriation är ett begrepp som används i samband med olika former av bruk och övertagande av allmänna platser. Appropriation kan ses som en makthandling som används
av människor som på annat sätt är utestängda från offentliga platser.”
[…]
”Den vanligast förekommande definitionen av appropriation är dock att individer eller grupper tillfälligt tar över en plats och utifrån sina egna behov använder den på ett annat sätt än den var avsedd för. Detta kan antingen göras som en temporär appropriation vilket definierar en kort tids övertagande av platser. Oftast påvisas denna appropriation genom individernas kroppsspråk, deras sätt att röra sig och hur de placerar tillhörigheter de har med sig. En annan form av övertagande av plats sker när en grupp på mer regelbunden basis tar över en viss plats. Detta definieras som varaktig appropriation (Wikström 2005).”

Vanligast förekommande definition i vilket sammanhang då? Av exemplen i Oxford Dicitionary verkar ordet ha en hel del andra användningsområden än den som uppsatsförfattaren här ger. Den angivna definitionen tas inte ens upp där.

”En form av övertagande av en fysisk plats som kan liknas vid den temporära appropriationen är skapandet av en genusdomän (Friberg 2009). Även detta är en form av
makthandling som då genomförs av en grupp som baseras antingen av män eller kvinnor, pojkar eller flickor som tillfälligt tar över en plats och skapar en atmosfär som tillfälligt utestänger andra från platsen.” (s. 47).

Men genus och det biologiska könet är väl inte samma sak…? Eller ska man här förstå genus som 1. ”Jag använder i stället genus som huvudsakligt begrepp för att närma mig hur kroppar tar plats i samhället. Genus betraktas här som konstruerat och föränderligt, något som sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och tycks kunna innefatta allt” 2. Serie 3. Rytm? I så fall: varför blir kategorierna män, kvinnor, pojkar och flickor då alls intressanta?

”Lefebvre ([1974]1991) definierar appropriation som en politisk handling, vilken syftar till att omskapa det sociala rummet som domineras av marknadskrafter (Olsson 2008:53ff).
Detta ligger i linje med hur Tomas Wikström (2005) beskriver att appropriation utmanar kommersialiseringen av offentliga platser genom att individer, som annars riskerar att bli
uteslutna, skapar sig en plats. Enligt denna definition tjänar appropriation alltid ett politiskt syfte.”

Intressant att genusiterna ser appropriation (enbart?) som en motståndshandling mot marknadskrafterna. Oxford Dictionaries verkar förstå ordet som även ett övertagande av exempelvis privata företag eller boskap från människor som ska fördrivas.

Punkt 4.3.4 Genus och samhällets delning i en offentlig och privat sfär (s. 48); Raskt konstateras att kvinnorna historiskt varit hänvisade till hemmets härd och att kvinnor utanför hemmet är utsatta för sexuella våldshandlingar från män samt betraktas som prostituerade. Varuhusen blev legitima platser för borgerskapets kvinnor och därför har kvinnor kommit att förknippas med shopping och konsumtion. (Sic!). Vidare exploateras kvinnokroppar sexuellt på reklampelare och manliga statyer har namn och yrke, kvinnliga inte.

Shopping_004020Varuhusen är en legitim plats för borgerskapets kvinnor – det är därför kvinnor förknippas med shopping och konsumtion. :) Foto: Visituzbekistan

Sedan behandlar författarinnan på begreppet offentlig plats och självfallet mynnar alltihopa ut i en identitetspolitisk ansats (s. 49):

”I denna studie som fokuserar hur kroppar kan ”ta plats” i samhället utgår jag dock ifrån att kroppar enbart genom sin närvaro och sitt framträdande i sig bär politiska aspekter. Lynn A. Staeheli (2010) menar att kroppar, även omedvetet, kan utföra politiska handlingar enbart genom att närvara på offentliga platser. Enligt henne kan närvaron av en mångfald av individer verka demokratiskt fostrande, eftersom det synliggör de motsättningar och konflikter som finns inbyggda i den rådande demokratiska politiken. Med hänsyn till argumentationen utgår jag här från att även kroppar i sig kan bära politiska dimensioner då de vistas på järnvägsstationerna.”

Identitetspolitik och konflikter i den demokratiska politiken. Kroppar som bara genom att vara bär på politiska aspekter.

Nu är vi framme vid den kanske märkligaste delen av hela denna produkt; punkt 4.4 Rytm, fysiska platser och sociala rum:

”I denna avhandling uppehåller sig en stor del av analysen av järnvägsstationerna som fysiska platser och sociala rum kring rytmer. Till inspiration för denna analytiska in riktning har
jag tagit intryck av Henri Lefebvres (2004) rytmanalytiska tänkande och vidare utvecklat detta. Enligt Lefebvre är en
rytm en upprepning som följer en särskild logik
och som återkommer, om än med en viss variation. Den förekommer i ett visst tidsligt och rumsligt sammanhang och har en viss varaktighet över tid och en viss utsträckning i rummet (Lefebvre 2004). Lefebvre menade att det var möjligt att basera en hel samhällsanalys av stadsrummet på den multitud av rytmer som förekommer där. Han jämförde de enskilda rytmerna med olika musikinstrument i en symfoniorkester, som tillsammans spelar ett gemensamt musikstycke. Det var rytmerna och deras beståndsdelar som skulle utgöra ramen för samhällsanalysen över hur individer och grupper levde sina liv.”

Henri Lefebvre var marxistisk filosof läser jag på Wikipedia. Quelle surpris. Lefebvres rytmanalys går i korthet ut på följande enligt Wikipedia 150129:

”Lefebvre’s concept of rhythm concerns the repetition of a measure at a frequency. He identifies two kinds of rhythms: cyclical rhythms, which involve simple intervals of repetition, and alternating (or linear) rhythms. An example of a cyclical rhythm would be day fading into night, and night brightening into day; a linear rhythm might be the flow of information from a television set. Additionally, rhythms may be nested within each other; for example, the broadcast of the local news at set intervals throughout the day, throughout the week, is an example of a nested rhythm. In a less abstract fashion (or perhaps only abstract in a different fashion), Lefebvre asserts that rhythms exist at the intersection of place, time and the expenditure of energy.

Lefebvre posits that the human body is composed of several rhythms; in order to observe rhythms outside of the body, the rhythmanalyst must use her or his own rhythms as a reference to unify the rhythms under analysis. Properly put, the rhythm is the conjunction of the rhythmanalyst and the object of the analysis.”

rhythm02En slags rytmanalys från Cargo Collective.

 I detta ympar vi självfallet in ett maktperspektiv, vad vore marxismen eller feminismen utan en sådan?

”Enligt detta tänkande förekommer alltid flera samtidiga rytmer i samhället, i så kallad polyrytmik. Eftersom Lefebvre utgick ifrån att vissa av dessa rytmer var mer dominerande och
tongivande än andra, menade han att det skulle vara möjligt att undersöka maktdimensioner mellan olika rytmer. Denna maktanalys skulle kunna fördjupas eftersom rytmerna, enligt
Lefebvre, antingen samverkade synkront och harmoniskt i så kallad eurytmi, eller hamnade i kollision och dissonans med varandra i så kallad arytmi (Lefebvre 2004:16).”

Låter inte detta märkligt bekant? Förtryckte inte de djupa, mörka och manliga klangerna de ljusa, höga och kvinnliga i en viss avhandling om Genustrumpeten? Rytmanalys låter som något en musik- eller konststuderande kunde använda sig av i sitt skapande, men nyttan för säg, samhällsplanering verkar fortfarande minst sagt tveksam…

Snowball, den dansande kakaduan, har rytm!

 

 

Detta får räcka för den här gången…nästa gång fortsätter vi med det spännande utbenandet av 4.4.1 Genus som rytm.

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, samhällsplanering | Etiketter , , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Från marxism till identitetspolitik

Postat den 29 januari, 2015 av Susanna Holmén Waris

pyramid-of-capitalism-e1331670725967Den klassiska, marxistiska klasspyramiden.

Författaren Torbjörn Elensky skriver i dagens SvD:s Under strecket mycket pedagogiskt, tydligt och informativt om kopplingen mellan marxism, dagens identitetspolitik och kulturkonservatismen som nu tycks ha övertagits av vänstern. En utmärkt sammanfattning om var det åsiktsklimat vi nu bevittnar har sina rötter.

”Det mystiska som hänt i dag är att de ideologiska polerna kastats om. Det är inte längre högern som tror på folks inneboende olikheter (utom en extremt nationalistisk och rasistisk höger, som knappast tillhör mainstream i dagens Sverige), utan det är en betydande del av vänstern som förfäktar dessa teser. Vad är det som har hänt? Det försvar för den nationella egenheten och för självbestämmandet som utvecklades genom exempelvis just Herders idéer om nationalkaraktär har, via antikolonialism och tredjevärldism, överförts till att bli ett försvar för koloniserade, underordnade folks, kulturers och religioners rätt att freda och bevara sina egenheter, sin världsbild och sitt samhällsskick. Samma idéer som – för att dra ut den yttersta konsekvensen av motupplysningen i Europa – gav upphov till fascism och nazism, anses i sammanhang där nationell kamp vänts mot västerländsk överhet vara en värdefull form av motstånd.

De här teorierna började slå rot som politiska rörelser i och med vänsterns stora kris, 1956, efter Chrustjovs tal på partikongressen där han avslöjade Stalins brott. Det var då vänstern splittrades, olika länders kommunistpartier deklarerade sin självständighet i varierande grad, och efter hand blev kamp mot rasism, kolonialism, för kvinnors rättigheter, barn, homosexuella och så vidare alltmer centrala för de olika vänsterrörelser som utvecklas under 60-talet. Alla de som tidigare osynliggjorts, i både kapitalistiska och kommunistiska länder, börjar kräva att få höras som personer tillhöriga förtryckta grupper i sin egen rätt. De kräver sin rätt till sin egen historia, sin egen identitet, och att få skapa sig sin egen frihet på sina egna villkor.”

 

Även detta med ”berättelser”, något jag förundrades för några år sedan här på bloggen, får sin förklaring.

”Det är här idén om en berättelse kommer in, en idé som är central i dessa teoribildningar. Tanken att maktstrukturer upprätthålls av olika typer av berättelser som på olika sätt legitimerar olika slags maktutövning finns redan hos Friedrich Nietzsche, och den artikuleras under senare delen av 1900-talet exempelvis av Michel Foucault.”

Några smakprov, men läs gärna hela artikeln. Mycket intressant. Läs gärna också Elenskys kommentar i Expressen angående Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj.

Publicerat i feminism, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, kultur, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Blue Marilyn

Postat den 29 januari, 2015 av Susanna Holmén Waris

Jag har ju inte skapat så mycket under sommaren och hösten och är mycket ringrostig. Därför träningstecknade och -målade jag det här kitschiga Marilyn Monroe- porträttet:

Blue Marilyn water color 2015 adj 50 textBlue Marilyn, Susanna Varis / water color, A3, 3500 SEK

Ett slit av sällan skådat slag. Inte roligt att vara så här ringrostig.

Publicerat i Egna verk, Film, Konst, kultur, lowbrow, Marilyn Monroe, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Patriarkala järnvägsstationer – fortsättning

Postat den 23 januari, 2015 av Susanna Holmén Waris

I förra inlägget gav jag mig i kast med att läsa igenom den i mina ögon märkliga doktorsavhandlingen Rum, rytm och resande – Genusperspektiv på resande av Ann-Charlotte Gilboa Runnvik vid Linköpings universitet. Jag fortsätter här med genomläsningen och delar med mig av reflektioner. Jag kommenterar inte allt som tarvar en kommentar, det skulle bli alldeles för mycket material och min ambition är inte att göra någon helhetsbedömning av avhandlingen. Jag har kommit fram till beskrivningen av forskningsläget, s. 32.

Utifrån begreppen kropp och affekt har David Brissell undersökt resenärers olika upplevelser av mobilitet vid järnvägsstationer i Storbritannien (Brissell 2009a, Brissell 2009b, Brissell 2010, Adey, Brissell, McCormack & Merriman 2012). Brissell (2009a) närmar sig järnvägsstationen genom att undersöka hur dessa är tillgängliga för resenärer med kroppar med olika sorts mobilitet då kroppen länkas samman med exempelvis en cykel eller rullstol. Han konstaterar att tillgängligheten för vissa kroppar försvåras av exempelvis
automatiska biljettspärrar som inte är anpassade för dessa kroppar. Han menar därför att affekten från den byggda miljön bidrar till den kapacitet och möjlighet att vara mobil som olika former av kroppar får. Han konstaterar att affektiva signaler
såsom ljussättning och golvens textur designas in i rummet och underlättar vissa former av rörelser. Brissell anser dock att järnvägsstationer är bättre rustade att möta kroppar med olika former av mobilitet i jämförelse med många andra platser i det urbana samhället.”

Jag antar att det här är finakademiska för handikappanpassning och tillgänglighet, nog så viktiga saker. Dylika aspekter ingår dock i varje nybyggnadsprojekt vad gäller järnvägsverksamhet.

insiktDen här slags insiktsutbildningar har vi anställda inom kollektivtrafiken också genomgått. Här får man prova på att röra sig i kollektivtrafiken som exempelvis synskadad eller rullstolsbunden. Foto: Sollentuna kommun

”Dessa studier visar att det förekommer maktdimensioner i resandesituationer och att stationerna rumsligt är anpassade för vissa kroppar, vilket affektivt förmedlas i mötet mellan
den byggda miljön och resenärer samt mellan resenärer. Miljön ger även utrymme för vissa pendelrytmer, medan andra underordnas. Den resande kroppen har olika grad av mobilitet beroende på hur väl den, genom sina tillhörigheter, tekniker och förmågor är anpassad att kunna ta sig fram i miljön. Resenärerna kan även uppleva kroppsliga tillstånd som väntan och resfeber vilket påverkar hur de upplever järnvägsstationen och resan.”

Att det är lättare att röra sig var som helst med en frisk och fungerande kropp och utan exempelvis barnvagn borde väl inte komma som en överraskning? Texten ger intrycket av att man på något sätt skulle planera exempelvis järnvägsstationer för att vara lämpade för vissa, men inte andra, en tankegång som känns mycket främmande. Vad i hela friden menas med att vissa pendlarrytmer ges utrymme och andra underordnas??

Under punkt 3.7 Avslutning konstateras att mäns och kvinnors resmönster skiljer sig:

”Män prioriterar hastighet medan kvinnor prioriterar
närhet när det gäller val av arbetsplats i förhållande till bostadsort. Kvinnor bär fortfarande det största ansvaret för det reproduktiva arbetet inom familjer trots att män ökat sitt
ansvar för barnens omsorg. Detta återspeglas i kvinnornas mer komplexa resmönster och i att män och kvinnor har olika sätt att förhålla sig till offentliga rum.”

Enda anledningen till skillnaderna är alltså ansvaret för det reproduktiva arbetet? Vidare:

”Kvinnor lever med upplevelsen av risken att utsättas för sexuella våldshandlingar av män. Detta leder till att
offentliga rum inte är lika tillgängliga för kvinnor som för män, eftersom kvinnors strategier i högre grad än mäns går ut på att undvika platser som verkar osäkra.”

protestlundFrån någon slags protest i Lund, 2014. Foto: Vi Mänskor – Svenska kvinnors vänsterförbund

Man kan då fråga sig varför mäns utsatthet för våld icke alls tas upp i denna uppsats. Män utsätts för absoluta majoriteten av allt våld utomhus, men det är kvinnor som är räddare för att vistas utomhus särskilt när det är mörkt och i vissa områden. Hur bemöter den andra delen av samma ideologikonglomerat, den politiska och aktivistiska feminismen, samma problematik? Genom att ihärdigt söka implementera teser om en rådande ”våldtäktskultur” och att försöka få varje man till en potentiell våldtäktsman? Istället för fria fantasier om stationsbyggnaders patriarkaliskhet kanske man borde sätta sig ner och revidera den egna tesbildningen? Kritik mot ovanstående forskning tas dock upp också, just från perspektivet att männens jämställdhet inte är inkluderad, men:

”Jag delar denna kritik men anser dock att denna typ av forskning alltjämt har stor relevans för att belysa såväl föränderliga som mer bestående generella mönster
bland män och kvinnor i förhållande till byggd miljö och transporter. Detta återspeglar de makt- och föreställningsmönster om män och kvinnor som råder i samhället i stort.”

[…]
”Svedbergs (2014) studie visar att utformningen av det transportpolitiska delmålet mer fokuserar på hur kvinnor ska ta del av transportsystemet än att lyfta fram hur transportsystemet ska vara utformat så att män kan ta större del av omsorgsansvaret i samhället.”

Transportsystemet som framför allt ett led i strävan efter 50/50-fördelning. Självklart.

Kapitel 4 (s.35) – det teoretiska ramverket bjuder på gamla bekanta; Yvonne Hirdman och Marion Young. Kön och genus:

Kön och genus är grundläggande begrepp inom feministiska teorier, men används på olika sätt beroende på teoretisk inriktning.  I denna avhandling används begreppet kön
enbart som en statistiskt sorterande kategori för att utreda skillnader mellan män och kvinnor inom bland annat transportanvändning och arbetsliv.  Jag använder i stället
genus som huvudsakligt begrepp för att närma mig hur kroppar tar plats i samhället. Genus betraktas här som konstruerat och föränderligt, något som sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och tycks kunna innefatta allt.”

Kön som den statistiska kategorin – ok, äntligen något begripligt. Sedan blir det värre; genus är ett begrepp som man kan närma sig med angående hur kroppar tar plats i samhället? Eeeh…what? Det är konstruerat och föränderligt, sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och innefattar allt. What??? Låter mer som valfri skrift från bokhandeln Vattumannen.

astralKropp med hens genus? Foto: Andlig utveckling i fokus Bildtexten på sidan lyder: ”Våra känslor är impulser från astralkroppen. Känslorna i den fysiska kroppen är bara ett svagt eko av det vi upplever i känslornas egen värld, då en del energi går förlorad vid överföringen till nervsystemet. Vi känner därför inte våra känslor så som de i verkligheten är.” Kom ihåg detta när ni kommer till avsnittet om affekt och kollektiv hud.

”Genus fungerar inte friställt från biologiska kroppar eftersom även biologiska kroppar alltifrån födseln fostras till att tillhöra ett feminint eller maskulint genus baserat på kön. Individer
inordnas på så sätt till dominans eller underordning, utifrån den genusmaktordning som råder i samhället.”

Genusvetenskapens grundläggande hypotes – fungerar både som grundförutsättning och slutsats. Det sociala könet är enbart en produkt av miljön. Genusvetenskapen har inte sedan 60-talet lyckats komma vidare från föreställningen att mannen är överordnad och kvinnan underordnad, överallt och alltid. Det här stämmer inte förstås, men upprepar man samma sak tillräckligt många gånger och får man dessutom kalla sitt upprepande för vetenskap så kan man snart producera helt egna sanningar.

”Kännetecknande för genusmaktordningen är en dikotom åtskillnad mellan män och kvinnor, med en överordning av det som kategoriseras som maskulinitet och normerad manlighet, samt en underordning av det som kategoriseras som femininitet och kvinnlighet (Hirdman 2001, Young 2005:20–22). Young (2005) beskriver att genusmaktordningen även utgår från en
hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga
kvinnor utan även andra former av maskulinitet.
Därutöver utgår genusmaktordningen enligt henne från en
påtvingad heterosexualitet. Denna norm underordnar och
osynliggör olika sexuella preferenser medan heterosexualitet normaliseras. Utöver detta tillför Sara Ahmed (2011:146) att samhället även domineras av normerad vithet, vilken
underordnar kroppar som uppfattas som ”främlingar” och som därigenom skiljs ut och beskrivs som ”nyligen anlända”.”

Den rådande tesbildningen inom genusvetenskapen, nu även med vithetsstudier. Menar Sara Ahmed det svenska samhället? Jag har svårt att se att vitheten på något sätt skulle vara norm i säg, Saudi-Arabien. Förresten är den nog inte någon norm överallt i Sverige heller.  För övrigt är jag övertygad av att kategoriserandet av människor i fixa kategorier med fastslagna maktpositioner enbart är kontraproduktivt. Just när vi skakat ras- och könskategoriseringarna av oss och börjat fokusera på människor som individer så ska vi nu åter trycka in människor i boxar med olika etiketter på? Självklart ska exempelvis diskriminering kunna forskas kring, men att göra politik på och fokusera samhällsdebatten på de här kategorierna kan jag inte se som produktivt. Det torde enbart gynna krafter som vill så splittring.

”Kvinnor ansågs tidigare även sakna förmågan till rationellt tänkande, vilket definierades som en viktig egenskap för att kunna delta i beslutsfattande i ett offentligt samhällsliv
(Pateman 1989). Som en reaktion mot denna föreställning utvecklade Carol Gilligan ([1982] 2003) teorin om
omsorgsrationalitet. Gilligan ifrågasatte androcentiska utvecklingsteorier och menade att kvinnor genom sin funktion som omsorgsgivare utvecklat en särskild form av rationellt tänkande som även vägde in hänsyn till andra människors
välbefinnande i beslutsfattande situationer. Detta definierade hon inte som en medfödd egenskap utan något som särskilt flickor utvecklade under sin uppväxt i ett samhälle där kvinnor
förväntas ge omsorg åt andra, en form av rationalitet som det mansdominerade samhället negligerat.” (s.37)

Självklart är den ”kvinnliga rationaliteten” inlärd, det handlar ju om socialkonstruktivism!

Margaret-Thatcher-BWMaragret Thatcher i färd med att väga in andra människors välbefinnande?

”Genom att betrakta genus som en social serie står det klart att enskilda individer äger kapacitet, agens och handlingskraft, men att deras handlingsutrymme och hur de använder sina förmågor påverkas av de föreställningar och det motstånd den enskilda kroppen möter.” (s. 38)

Hoppsan! Enskilda individer äger kapacitet, agens och handlingskraft!

”Under sitt liv tränas kvinnor till att se sig själva och agera utifrån vetskapen att vara objekt för en normerad
heterosexuell manlig blick. Denna blick framställer kvinnor som sexualiserade objekt tillgängliga för den heterosexuelle mannen. Den manliga blicken återspeglas i representationer av kvinnor som förekommer inom konst, kultur och reklam (se vidare de Beauvoir [1949] 2012, Mulvey 1993, Pollack 2001, Hirdman 2006, Lundgren 2006). På ett liknande sätt menar Ahmed (2011) att det förekommer en vit fientlig blick som exotiserar, rasifierar och gör vissa kroppar till ”främlingar” något som hindrar och stoppar vissa kroppar medan andra kan ta plats och ”flyta vidare” i det vita normerade rummet.”

En ”vit, fientlig” blick. Hur är det tänkt att fördomar och rasism motverkas genom att tilldela alla med vit hudfärg en ”fientlig blick”? Min kommentar här kommer sig av att jag bemöter de här idéerna som just politik och ideologi, inte vetenskap och de har ett påstått syfte. Att människor är inprogrammerade under evolutionens gång till att vara misstänksamma mot det främmande är antagligen inte intressant i dessa sammanhang, det viktiga är en moralisk skuld, helst en moralisk skuld sedan generationer eller århundraden tillbaka. (I övrigt får jag alltid känslan av någon som bläddrat i en matematik- eller mekanikbok och snappat upp termer utan att förstå innebörden; normerat rum, kroppar.) Självfallet är det enbart rasifierade och sexualiserade (kvinnliga) kroppar som kan ”få ett inskränkt livsrum”.

”I analysen används begreppet framträdande för att utreda hur resenärerna definierar och kategoriserar sig själv och andra. Ahmed (2011:135) talar om framträdande i samband med att hon förklarar den handlingsberedskap (vita) kroppar vanemässigt har när de ”tar plats i” och ”obemärkt passerar” genom rum, till skillnad från kroppar som hindras och möter motstånd.” (s. 40)

PakistanBruna kroppar som tar plats.
[…]

”Med hänvisning till Young skulle man kunna säga att individer genom framträdandet kan uppleva sin serialisering, exempelvis uppleva sig som kvinnor, samtidigt som andra delar av deras framträdande förblir oreflekterade, till exempel att de är ”vita” kvinnor som på vissa sätt med lätthet ”flyter igenom rummet” till skillnad från kvinnor som uppfattas som ”främlingar”.” (s. 41)

[…]
”På de fysiska platserna kan även genusnormer ha byggts in i den byggda miljön. Den fysiska miljön bygger på normerade föreställningar om brukarna som kollektiv. Enligt Listerborn
(2007:35) reproducerar och genererar den våra handlingar som kollektiv. För de människor som dagligen möter och rör sig igenom den byggda miljön skapar den existerande strukturen olika handlingsramar för individerna. En form av disciplinering sker således genom den byggda miljön, och den sociala rumsanvändningen bidrar till att genusmaktordningen upprätthålls och att särskilt kvinnors rörelsefrihet begränsas (jfr Forsberg 2005:26f ).” (s. 44).

Järnvägsstationerna bidrar alltså till att genusmaktsordningen upprätthålls. Jag vet inte vad jag ska säga.

Punkt 4.3.1. Känslomässiga orienteringar och den sociala kollektiva huden:

”Ahmed (2006, 2011) använder begreppet affekt för att beskriva hur olika objekt och kroppar orienteras mot eller från varandra i det sociala rummet. Hon beskriver hur känsloupplevelserna går utöver den enskilda kroppen och istället cirkulerar i ett gränsland mellan det individuella och det kollektiva, som hon liknar vid en kollektiv hud (Ahmed 2004b).
Utifrån detta tänkande kan vissa kroppar enligt Ahmeds ord ”ta plats”, ”förlängas” (extend their bodies) och ”bebo rum” (inhabit space), medan andra kroppar i stället blir desorienterade och lämnas utan plats.”

[…]
”Den kollektiva huden gör således att vissa kroppar orienteras mot varandra och ”klibbar samman”. Ahmed beskriver detta skeende som att rummet ”tar form” efter vissa kroppar, medan andra kroppar desorienteras och betraktas som ”främmande” eller ”nyligen anlända” i förhållande till rummets form (Ahmed 2011:138). Känslor är utifrån detta något relationellt och något som har en riktning fram emot eller ifrån objekt, något som rör
sig mellan individ och objekt, snarare än något som tillhör en individ. Den känslomässiga registreringen betecknas hos Ahmed som själva gränssnittet, ytan, mellan det individuella och det sociala. Dessa känslor är så att säga redan ”på plats i samhället” och reflekteras sedan hos enskilda individer. På så sätt återspeglar inte det som individer upplever inför andra alltid den aktuella händelsen eller deras egna unika känslor, utan individer återskapar känslor som redan existerar i ett visst socialt sammanhang. Med andra ord kan man säga att individers framträdanden och eventuellt fysiskt förlängda kroppar skapar de intryck som individerna tar av varandra. Detta gör att kropparna antingen orienteras mot andra kroppar och objekt eller desorienteras i det givna rummet och på så sätt upplever att de lämnats ”utan plats”.”

Ahmed har inspirerats av Baruch Spinozas filosofi i formulerandet av begreppet affekt. Jag vet inte om det har någon betydelse för idéerna om att känslor är något som ”finns i samhället” och inte något hos individerna själva. En människa känner vad den känner, vad hon sedan visar utåt beror säkert på många faktorer, som till exempel det sociala sammanhanget. Känslor kan visst smitta och förstärkas eller försvagas av andra individers reaktioner, men att de skulle vara något som redan svävar ”i samhället”…? Det vete katten.

Jag får återkomma till den spännande fortsättningen en annan gång…

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, samhällsplanering | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 27 kommentarer

Winter wonderland och patriarkala järnvägsstationer

Postat den 22 januari, 2015 av Susanna Holmén Waris

DSC_0091-50-textUte på fotopromenad idag…Foto: Susanna Varis

Jag har vintersemester. Efter lunchen på den lokala pizzerian skiljdes vi åt, min älsklingshälft begav sig till arbetets inrutade hägn och jag tog en liten promenad i de snöspritsade omgivningarna. Allt, till och med miljonprogrammet härikring, blir vackert med den vispgräddelika garneringen.

Jag har även tränat på att teckna igen. I höstas blev inte mycket gjort på den fronten och jag känner mig ringrostig. Jag ska skapa några ”träningsverk” innan jag sätter igång med sådant som andra ska ha eller annat mera avancerat. Den första blir en Marilyn Monroe i akvarell, ett odödligt motiv.

Galenskapen tar inte semester. Den pågår och pågår, dag ut och dag in. Ett exempel i högen är förstås avhandlingen om de patriarkala järnvägsstationerna, som bloggen Ekvalist tog upp häromdagen.

Rum, rytm och resande – genusperspektiv på järnvägsstationer, heter alstret som tycks ha bräckt Genustrumpeten i avdelning pseudovetenskaplig dravel finansierad med skattemedel. Ansvaret för att den här sortens märkligheter kan passera som vetenskap finns antagligen att söka i högskolornas och universitetens finansiering (pengar för utexaminerade) och akademiernas stora expansion. Men först och främst hos till exempel Universitetskanslerämbetet, som ju har som uppdrag bland annat att övervaka kvaliteten inom den högre utbildningen. Inte helt oväntat stöter man på olika slags jämställdhetspolitiska mål i exempelvis regleringsbrevet till myndigheten och konstateras kan, att Sveriges kvinnolobbys idoga arbete för att osynliggöra alla andra offer än kvinnor och alla andra utövare än män gällande relationsvåld burit frukt:

”Universitetskanslersämbetet får i uppdrag att kartlägga hur frågor om mänskliga rättigheter beaktas i utbildningar som leder till följande examina; barnmorskeexamen, förskollärarexamen, grundlärarexamen, juristexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, socionomexamen, specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, tandläkarexamen, yrkeslärarexamen och ämneslärarexamen. Universitetskanslersämbetet ska särskilt kartlägga hur frågor om mäns våld mot kvinnor samt våld mot barn beaktas i dessa utbildningar och särredovisa detta. I uppdraget ingår även att redovisa goda exempel på hur mänskliga rättigheter och frågor om mäns våld mot kvinnor samt våld mot barn beaktas i de nämnda utbildningarna.”

Nåja, det var en utvikning…tillbaka till kvaliteten. I Ämbetsguiden beskrivs uppdraget bland annat på följande vis:

”Svenska lärosäten åtnjuter en hög
grad av autonomi. Medborgarna ska
samtidigt veta vad resurserna an
-vänds till, att utbildningen håller hög
kvalitet, att verksamheten bedrivs på
ett rättssäkert sätt och att resurserna
används effektivt. Det är huvudsyftet
med vår granskning, uppföljning och
tillsyn. Våra resultat ger en grund för
utveckling av högskolesektorn. Hög
kvalitet i högre utbildning stärker
det svenska samhället och Sveriges
konkurrenskraft.”

Alltihopa låter mycket fint och bra, men varför görs inte det som står i dokumenten? Hur kan discipliner grundade på ideologi och inte vetenskap ens existera i dagens Sverige? Hur kan postmodernistiska tankar om subjektivitet passera som vetenskap? Hur kan en uppsats som den ovan överhuvudtaget förekomma på doktorsnivå?? Ur förordet:

”Först och främst vill jag sända mitt varma tack till Drude Dahlerup vid Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet som jag mötte under min grundutbildningstid. Tack för att du öppnad mina ögon och mitt hjärta för feministiska teorier och vikten av att se historien och samtiden ur ett

perspektiv som blottlägger köns- och genusmaktordningar.”

Feminism är en I_D_E_O_L_O_G_I. När får vi kommunistiska eller nyliberala  akademiska discipliner?

”I detta sammanhang vill jag även tacka Banverket/Trafikverket, som finansierat doktorandprojektet och som varit en del av den referensgrupp som diskuterat dess utveckling.”

Jag kan tänka mig ett oändligt antal användningsområden för dessa pengar inom järnvägstrafiken som skulle vara mer angelägna. Norrköpings kommun har uppenbarligen bidragit med pengar till en resa till USA också. Tora Friberg, Bodil Axelsson och Carina Listerborn heter handledarna.

På sidorna 3 och 4 i uppsatsen blir vi upplysta om ytterligare anledningar till varför denna doktorsavhandling alls existerar:

Redan år 2001 då ett sjätte transportpolitiskt delmål om ett jäm-ställt transportsystem antogs påpekades vikten av att analysera transportsektorn ur ett genusperspektiv för att nå målsättningen (Prop. 2001/02:20, SOU2001:44). Sedan år2009 existerar skrivningarna om jämställdhet inom funktionsmålet om tillgänglighet.Transportsystemets utformning, funktion och användning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet. Transportsystemet ska vara jämställt, det vill sägalikvärdigt svara mot kvinnors respektive mäns transportbehov.(Prop. 2008/09:93).”

 Genusvetarna från år 2008 har skapat arbetstillfällen för genusvetarna av idag, något som knappast lär minska om man ska utgå från dagens debattartikel i DN, signerad Stefan Löfven och Åsa Regnér.

Vidare ur avhandlingen:

”Jämställdhet är ett prioriterat område inom transportpolitiken. De preciseringar som rör jämställdhet som ett prioriterat område slår fast att såväl genomförandet, arbets-formerna som resultaten av transportpolitiken ska medverka till ett jämställt samhälle. Det gäller såväl kortsiktiga åtgärder som syftar till att skapa jämställdhet i den aktuella transportsituationen, som mer långsiktiga åtgärder vars syfte är att bidra till att förändra de könsmönster som råder i samhället(Prop. 2008/09:93).”

 

Transportpolitiken syftar alltså numera till att förverkliga en radikalfeministisk utopi. Gode tid. (Mera om de transportpolitiska målen på s. 17 i avhandlingen.)

”Poängteras bör att det finns en skillnad mellan de båda begreppen jämställdhet och genus. Medan jämställdhetdefinierar ett normativt politiskt begrepp som relaterar till ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter, så utgör genusett mångfacetterat vetenskapligt begrepp där maktordningar irelation till sociala dimensioner av kön undersöks.”

Hur skulle begreppen jämställdhet och genus kunna förväxlas? Jämställdhet definieras ibland som ovan, ibland som lika utfall, dvs 50/50-fördelning av män och kvinnor (den numera vanligare förståelsen). Jag trodde att genus var det sociala könet…?

”Genusvetenskapliga studier, som den här avhandlingen, kan används för att synliggöra de maktrelationer som råder mellan kvinnor och män på ett samhälleligt plan. De kan även bidra med att lyfta fram kunskapsmässiga och språkliga redskap för att hantera frågor som rör genus (Wittbom 2009:11–21).”

Synliggöra eller fastslå, finns det någon skillnad…? Här har vi de språkliga redskapen igen, den medvetna agendan med nyord som hen.

”Syftet med avhandlingen är att undersöka hur genus kommer till uttryck i resenärernas vardagliga vistelser på järnvägsstationer.”

Ok, fair enough. Sidan 5:

”Genus upprepas och uttrycks dels i resenärers agerande och upplevelser, dels genom hur fysiska platser utformas av myndigheter men också hur andra sociala strukturer återskapargenusrelationer. Individerna och de strukturer de agerar inom tar intryck av och påverkar varandra. Trots att strukturerna dominerar lämnas möjligheter till individerna att förändrastrukturerna.”

Vad är det för strukturer? Hur kan man veta att de dominerar?

”Genom att se genus som en social serie går det att föra resonemang om kvinnor och män som kollektiv, utan att det för den skull leder till antaganden om att alla kvinnor respektive alla män besitter samma egenskaper, liknande förutsättningar eller delar målsättningar i livet. Serialitetsbegreppet lämnar även öppet för att människor kan ingår i flera sociala serier samtidigt genom multipel serialitet. På så sätt kan genusanalysen länkas till analys av andra serier exempelvis klass, etnicitet och ålder.”

[…]

”I denna avhandling analyseras genus med hjälp av Iris Marion Youngs definition av genus som en social serie (Young 1997: 12–37). Sociala serier kännetecknas enligt Young av att de
är oorganiserade och passivt förenade. Young beskriver individerna i serien som isolerade från varandra, men att de har en förståelse av sig själva som serialiserade och som deltagare i ett kollektiv. De gemensamma dragen i en serie är alltför ytliga för att bilda en enhetlig identitet bland deltagarna. Ibland accentueras dragen och blir mer synliga. Vid dessa till
-fällen kan serien organiseras till en mer medveten grupp.” (s. 5)

 Jag är verkligen ingen humanist och önskar att någon med den bakgrunden skulle ta sig an att utvärdera den svenska genusvetenskapen av idag, men låter inte ovanstående som ett fiffigt sätt att äta kakan och ha den kvar? man kan hänvisa till kategorierna män och kvinnor, men utan att behöva fastslå några gemensamma nämnare eller fasta egenskaper för dessa kategorier. S. 6:

”Medan de observerade beteendena enbart återger skeenden på
järnvägsstationer, färgas resenärernas egna beskrivningar av deras handlingar av deras egna upplevelser. Till upplevelser räknar jag också tankar, känslor och minnen vilket fångas
in i den sista frågeställningen. På detta sätt läggs en extra dimension till resenärernas upplevelser, eftersom även minnen, reflektioner och tidigare erfarenheter inkluderas däri.”

Kan någon förklara vad den första meningen betyder? Och ursäkta, men vad är upplevelser om det inte är tankar, känslor och minnen?

HoraceWNicholls-sspl-gettyimagesGenusintegrering av transportpolitiken under andra världskriget? Foto: Horace W. Nicholls – SSPL/Getty Images

”I de fyra analyskapitlen prövas de skilda temana i förhållande till en idé om att se genus som rytm.”

Genus definierades alltså först som maktrelationer, sedan som en serie och under arbetet blev det rytm? Kristallklart.

”Kapitel 9
inleder analysdel II undersöker representationen av den arbetspendlande resenären som ”portföljbärare” analyserar hur genus kommer till uttryck i denna representation. Utifrån att se genus som rytm går kapitlet även in på resenärernas resonemang kring SJ:s Lounge på Stockholms Centralstation som en ”kostymklädd” miljö och hur olika kroppar ”tar plats” på stationen och i SJ:s Lounge.”

Jaha.

Jag avstår från att kommentera stora delar av texten och nöjer mig med att plocka ut det jag omedelbart har reflektioner kring. Ambitionen är alltså inte att bedöma avhandlingen i sin helhet. Sidan 24:

”Det gemensamma i deras studier är hur maskulinitet skapas och görs i förhållande till risktaganden och höga hastigheter vid fordonsanvändning (Balkmar & Joelsson 2010).”

Det socialkonstruktivistiska biaset gör att tesbildningen blir på något vis bakvänd, enligt min mening. Män som kollektiv är mera riskbenägna, eftersom det har gynnat arten människa under evolutionen. Maskuliniteten har skapats eftersom den här slags maskulinitet har varit gynnsamt.

Under punkt 3.4 Risk och otrygghet i resans offentliga rum tas enbart kvinnors upplevelse av trygghet och främst i relation till rädslan för sexuella trakasserier eller övergrepp upp. Män figurerar med på en kant (utöver som förövare), också i relation till kvinnors upplevda trygghet. Varför finns inte mäns trygghet med alls? Det är trots allt män som drabbas av den absoluta merparten av allt våld utomhus. Sitter föreställningen om kvinnliga offer och manliga utövare så djupt att tanken inte ens tänks? Var, när och hur börjar genusvetenskap handla om riktig jämställdhet?

”Denna forskning ger vid handen att mäns och kvinnors mobilitet i samhällets offentliga rum skiljer sig åt, samt att de har olika strategier och förhållningssätt inför att kvinnor riskerar att utsättas för sexualiserat våld av män när
de vistas på allmänna platser.”

Wanna Svedberg har identifierat lagrum som fortfarande saknar jämställdhetsperspektiv (s.30):

”Svedberg undersöker hur rätten kan användas som styrmedel för att integrera jämställhet i transportsystemet. Studien visar att medan jämställdhet uttalas i de transportpolitiska riktlinjerna, så återfinns inte krav om jämställdhet på samma uttalade sätt i vare sig kollektivtrafiklagstiftningen eller plan- och bygglagen. Svedberg finner det anmärkningsvärt och menar att detta leder till svårigheter att implementera jämställdhet, eftersom uttalade krav och explicita jämställdhetsregler inte återfinns i samtliga lagrum som reglerar transportsystemet.”

 Svedberg uppmärksammar dock att mäns ojämställdhet inte alls uppmärksammas i det sjätte transportpolitiska delmålet, något hon ska ha en eloge för! (Att syftet sedan verkar vara att möjliggöra för män att ge omsorg på lika villkor med kvinnor gör det hela åter till en sedvanlig, genusvetenskaplig produkt, dvs målsättningen är 50/50 och likformighet).

Gudrun-och-Fi-mobilen-foto-Desirée-Burenstrand©Ett genusgodkänt transportmedel? Foto: Desirée Burenstam

Nu är vi framme vid punkt 3.6 Mobilitet, pendlarrytm och kroppsliga upplevelser (s. 31):

Medan Kim Kullman och Charlotte Palludan (2011)
utgår från Lefebvres definition av linjära- och cykliska rytmer för att undersöka barns aktörsskap vid skolresor (2011) använder Tim Edensor (2011) detsamma för att undersöka hur pendlare skapar mobila upplevelser av rum som de passerar under sin vardagliga pendling. Han nämner att pendlare ingår i olika pendlarrytmer och i studien särskiljer han makt- dimensioner bland pendlarna, där vissa pendlarrytmer framstår som priviligierade medan andra underordnas och lämnas att omformas.”

Jag lämnar er med denna cliffhanger och återkommer till den spännande fortsättningen snarast möjligt…

Fortsättningen finns här

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, samhällsplanering | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | 16 kommentarer

Nytt verk: Miss Bitsy

Postat den 16 januari, 2015 av Susanna Holmén Waris

Miss Bitsy mixed media 2015 adj textMiss Bitsy
mixed media (acrylics, ink, cut-outs)
27 x 35 cm
1600 SEK

Publicerat i Egna verk, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar