Den Gamla och Edens Lustgård. Illustration: Susanna Varis
DEN GAMLA OCH EDENS LUSTGÅRD
TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA
VARJE EVENTUELL LIKHET MED VERKLIGA PERSONER,
LEVANDE SOM DÖDA,
ÄR LIKA OFÖRUTSEDD SOM OAVSIKTLIG.
VAD BETRÄFFAR DE LEVANDE:
FY SKÄMS!
En berättelse i tre delar. Del 3.
Copyright © 2015 Vladimir Oravsky
Den gamla författarinnan var verkligen inte vilken förgänglig döing som helst. Så som hon nu höll på att berätta om och argumentera för sin vilja… Vad ängeln skulle sätta i verket på hennes vägnar…
Ängeln kunde knappast tro att den gamla författarinnan var hela hundra år gammal. Hennes ögon närmast strålade av iver och livskraft. Och ju mer hon berättade, desto mera nytt kom hon på. Därmed trodde hon på att hon skulle lyckas med detta sitt kanske sista projekt. Ett projekt som inte skulle nedtecknas i en bok. Den här gången skulle hennes giriga familj minsann inte få profitera av det.
Men ängeln var obeveklig:
”Det är alldeles omöjligt!” fastlade den. ”Inte ens om jag kunde…”
”Det är klart att du kan”, började den gamla författarinnan på nytt. ”Frågan är om du törs. Föredrar du att leva som en rädd kyckling eller som ett modigt lejon?”
”Det är inte alls så som du föreställer dig det”, försvarade sig ängeln. ”Och förresten, hur var det med den där tron du talade om tidigare? Kan inte TRON hjälpa dig att komma förbi döden?”
Den gamla författarinnan fick erkänna att verkligheten styrdes av andra premisser än en uppdiktad historia, men i princip såg hon ingen oöverstiglig skillnad mellan dikt och verklighet:
”Till exempel försöker jag ju just nu få dig att TRO, att vi trots alla hinder kommer att lyckas i slutet!”
”Du talar som om vi befann oss i ett av dina äventyr.”
”Men är inte livet precis det, ett äventyr?”
”Livet kanske, men DÖDEN är i alla fall inget äventyr!”
Men den gamla författarinnan lät sig inte så lätt övertygas och fortsatte sin argumentation:
”Jag vet vad du kan och vad du kan lyckas med. Jag har läst och hört massvis med berättelser om hur ni änglar kommer ner på Jorden och där talar med folk och hittar på saker, ibland väldigt viktiga saker…”
”ALLTID, alltid väldigt viktiga saker!” rättade ängeln kränkt.
”Där ser du! Du erkänner och skrävlar med det!” triumferade den gamla författarinnan.
”Jag erkänner ingenting”, trilskades ängeln och märkte själv att den hade sagt lite för mycket. ”Hursomhelst så var det väldigt länge sen. Sånt ingår inte i vårt åtagande längre. Budgetbeskärningar här uppe som där nere.”
”Men ni KAN alltså fortfarande! Det var ju det jag visste!”
”Vi kanske kan, men det hindrar mig inte att upprepa: Det kommer inte på frågan! Det är helt och hållet och alldeles slutgiltigt uteslutet!”
Några dagar senare satt den gamla och skrev på en elegi under arbetstiteln
DEN OLUSTIGA SAGAN OM MJÖLKKOSSAN EMILIA.
Så här skrev hon:
”Det var en gång en kossa som var så fylld av mjölk att hon även efter sin död gick att mjölka om och om igen. Vilken fröjd.
Fast inte för den döda Emilia, som kossan hette. Utan för hennes ägare, de överlevande, som även innan Emilia lämnade det jordiska hade levt gott av Emilias mjölk och smör och grädde.
Medan Emilia fortfarande var vid liv hade hon för sig att hennes rikliga, fett- och näringsrika mjölk, skulle komma till nytta för alla barn. Gärna sådana som annars inte hade råd med och tillgång till liknande närande föda. Och Emilia hade en viss framgång med sina föresatser, eftersom hon kunde skrämma de som mjölkade henne med sparkar och ordentliga stångningar.
Dessutom önskade Emilia att hennes mjölk inte bara skulle vara till den sedvanliga födonyttan, utan hon ville även att de som förtärde den också blev glada och hade kul…
Dock i takt med att Emilia hade blivit allt äldre – utan att hennes mjölkleveranser sinade det minsta – blev det tydligt att det blev allt svårare för henne att omsätta sina varningar i verket. Inte minst på grund av att hennes syn blev allt svagare, och till slut blev hon rätt och slätt blind.
Emilia blev således ganska så ordentligt utlämnad åt sina ägares gärningar. Hennes önskemål om hur hennes mjölk skulle fördelas var iögonfallande ignorerade och åsidosatta.
Ägarna behöll all Emilias mjölk och sålde den dyrt till dem som hade råd med den, i stället för att dela med sig med dem som behövde det mest.
Mer kunde Emilia inte förnedras, trodde hon, men det var för att hon inte kände till sina ägare ordentligt.
När hon låg på sitt yttersta i sitt blinda mörker samlades dessa runt om henne. Tätt, tätt, så tätt att hon höll på att kvävas, och de mer eller mindre tilltvingade sig hennes välsignelse att få sälja hennes mjölk. Även till produkter som Emilia alltid och principiellt var helt emot; produkter som ledde till osund fetma, dåliga tänder och andra opassligheter.
’Det en död kossa inte ser, kan hon inte ha ont av!’ brukade Emilias ägare säga. Visst kunde det finnas ett visst mått av sanning i det, men bara om de åsyftade en dussinkossa. Något som Emilia definitivt inte var.
Sådan husse sådan hund, brukar man säga, eftersom man menar att människan väljer en hund som återspeglar hennes egna egenskaper. Hunden är således själens spegel till sin ägare. Samma kan man dock inte säga om kossor. Åtminstone inte när det gällde Emilia. Hennes ägare var hennes motsats. Istället för att givmilt dela med sig var de ivriga att STRAFFA varenda stackars djävul eller ängel som bara råkade ta sig så lite som minsta klunk av Emilias mjölk, om han eller hon inte kunde betala för den först.
Som följd av detta spred sig så småningom en obehaglig stämning av olust och motvilja kring allt som hade med Emilias mjölk och dess produkter att göra.”
Den gamla var plötsligt avbruten i sitt skrivande. Anledningen var något märkvärdigt som hände på nöjesfältet som bar den gamla författarinnans namn.
Varken människor eller djur kom till skada, men förstörelsen var avsevärd och den pågående utredningen stod inför några märkvärdiga och oförklarliga fakta. Ett var att nöjesfältet inte var öppet för publiken än och ändå hade en busunge med ett änglalikt ansikte, som någon senare bemärkte, lyckats ta sig in. Busungen tog sig även in i den stora souvenirbutiken där den tillskansade sig en av plastfigurerna, en drake. En drake som uppträder i några av den gamla författarinnans historier. Det märkvärdiga var att istället för den vanliga plastflamman som kom ut ur drakens gap, när man klämde på draken, sprutade den äkta eld.
Och rätt som det var slickade drakens eldtunga några räkenskapspärmar, och ett vinddrag kom påpassligt och bar elden vidare i sin famn från det ena objektet till det andra.
Resten kan vem som helst föreställa sig: snart låg byggnad efter byggnad i aska trots att brandkåren snabbt var på plats. Det var som om några osynliga händer ströp kranar på de långa vattenslangar som brandmännen lät ringla ut på den brända marken.
Allt omvandlades till aska som elden rörde vid, och dess tungor sträckte sig i alla riktningar. Nöjesfältets centrala byggnad höll elden som sin gisslan genom att sluta en ogenomtränglig cirkel runt den. Trots att den var helt av trä, och trots att elden dansade sin ringdans runt den, fick den vare sig en skråma eller några blessyrer. Denna byggnad, sedermera museum, var den gamla författarinnans barndomshem: I den bodde hon för länge, länge sedan tillsammans med sina syskon, sin mor och sin inte så lite troende far.
”Hur kan det komma sig att elden skonade just denna byggnad? Hur har ni lyckats med det”, utfrågades den tjänstgörande brandmanschefen som svarade:
”Utan att dra in något övernaturligt måste jag ändå tillstå att en eld lyder bara sina egna lagar, något som vi människor inte förstår ens till hälften. Oavsett hur kloka vi än inbillar oss att vara.”
”Faktiskt har jag alltid tyckt att busen i mina böcker var lite väl mesiga, alldeles för kraftlösa och framför allt utan verkliga konsekvenser”, konstaterade den gamla författarinnan medan hon såg ner på alla människor; brandmännen, hennes familj, improvisationsskådespelarna, krimskramsförsäljarna och de andra nöjesfältsanställda som förvirrade sprang omkring på nöjesfältet från askhög till askhög.
”Nu har du väl fått som du ville. Jag fattar fortfarande inte hur du lyckades med att övertala mig”, beklagade sig ängeln medan den skakade av lite gråaktig aska från sina till synes snövita vingar.
”Du har väl inte glömt att du faktiskt var en människa, en man en gång. Och för en kvinna är en sådan alltid oemotståndlig!” retades den gamla författarinnan utan att förvänta sig något svar från den aningen rödkindade ängeln.
Efter att ha harklat sig ordentligt hade ängeln dock denna kommentar till allt som pågick under dem:
”Du vet väl att allt kommer att återställas till det ursprungliga därnere, eller hur? Din familjs företag har såklart alla möjliga försäkringar, så när allt byggs upp på nytt igen blir det tveklöst i en form som kommer att reta dig ännu mera än förr.”
”Ja, jag vet”, svarade den gamla författarinnan resignerat.
Och det var faktiskt redan ett koppel av advokater i kostymer med slips och blankpolerade svarta skor som gick omkring på nöjesfältet. Några av dem i sällskap med andra kostymklädda typer, taxeringsmän från försäkringsbolaget, och alla gjorde anteckningar lydigt lyssnande på de flitigt pekande fingrar som tillhörde advokaterna.
”Så det enda du egentligen har åstadkommit är att några improvisationsskådespelare och några krimskramsförsäljare har blivit arbetslösa”, fortsatte ängeln.
”Då kan de kanske sätta upp några vettiga pjäser i stället för det krimskramstrams de höll på med”, menade den gamla författarinnan trotsigt.
”Allt i allom får du för all din möda och påhittighet, alltså högt räknat, bara en kort stund av fred och ro. Sen kommer det att bli ännu värre. Jag hoppas inte du är alltför besviken…”
”Såklart är jag besviken! Hur kan jag vara annat, men hur mycket kan jag egentligen uträtta som död? Även om jag får hjälp från min vän ängel…”, bekände den gamla författarinnan och förärade ängeln med en tacksamhetsblick.
”… Och vad beträffar girighet, jäv och förföljelsen av dina författarkollegor…”, framhärdade ängeln.
”… Jag vet”, avbröt den gamla. ”Jag vet. I det långa loppet är det loppet kört, men kanske får min kära familj nu annat att tänka på. Åtminstone ett tag så att lite äkta fantasi får tillfälle att slinka förbi deras advokater. Det kan vi i alla fall hoppas på. För författarnas, fantasins och läsarnas skull.”
”Jag hoppas du har rätt”, sa ängeln, dock tydligen utan någon större övertygelse.
”Jag med”, svarade författarinnan. ”Jag är kanske en naiv och troskyldig gammal gumma, men jag tror faktiskt att om min familj inte har lärt sig av mina böcker hur man bör leva och låta leva, då kanske de vill lära sig av verkliga händelser i deras närhet. Så som en oväntad, oförklarlig eldsvåda…”
”Eller ett antal eldsvådor”, insköt ängeln.
”Det MÅSTE jag tro på. Annars är allt bara hopplöst. Därför detta desperata, möjligen sista äventyr i den förgängliga världen.” Den gamla författarinnan tystnade och blickade ännu en gång ner på nöjesfältet där människor fortfarande irrade runt som myror vars stack hade rasat ihop.
”På tal om sista äventyret, på tal om hyss nummer 326”, knöt ängeln an. ”Du minns väl vad vi kom överens om…”
”SÅ gammal är jag inte heller!” genmälte den gamla författarinnan.
”Nej, men du lär inte bli äldre heller, och du lovade att om jag gick med på din idé så…”
”Är du blåögd eller vad? Det var enda sättet att få dig att skrida till verket!”
”Ett avtal är ett avtal…”
”Du är en tuff förhandlare, ängel!”
”Så är efterlivet, hårt men rättvist.”
”Jag undrar det jag”, lät den gamla författarinnan skeptiskt.
”Kom, den eviga vilan i evigheternas evighet väntar enligt frivilligt avtal. Är du beredd?”
”Min kropp är beredd, inte jag själv. Vänta ett ögonblick.”
”Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.”
”Jag skall bara avsluta DEN OLUSTIGA SAGAN OM MJÖLKKOSSAN EMILIA. Det är inte mer än fyrahundraåtta tecken kvar. Inklusive blanksteg”, sade hon och började skriva:
”Emilia var en vis kossa och visste även när det var dags för henne att lämna det jordiska. Det gjorde hon när hon märkte att hon inte längre klarade av att försvara sitt livsverk. Sin livsgivande mjölk som gradvis reducerats till något stelt och plastliknande. Något som började ringaktas av alla de som fortfarande kom ihåg hur det var när hon var stark, idérik och hennes mjölk var näringsrik, god och frisk.”
”Det här känns inte alls bra. Jag är ingen oliv som ger bort det bästa under press”, sade den gamla.
”Låt mig. Jag vet precis vad du menar. Så här skall du skriva:
’Döden, döden. Och ändå kan du se mjölkkossan Emilia beta på sina himmelska betesmarker, bland stjärnor och asteroider…’”
”Inte dåligt. Inte dåligt alls. Då går vi. Jag följer med som jag lovade”, gav sig den gamla författarinnan. ”Ingen skall få säga om mig att jag bröt ett avtal. Det skulle i övrigt min strängt religiösa far aldrig förlåta mig”, sade hon.
Den gamla kastade en sista blick ner på nöjesfältet:
”Jag går, men jag förbehåller mig rätten att komma tillbaka om det går alldeles käpprätt åt helvete därnere!” utropade hon bestämt.
”Mera hyss?” Ängeln tillät sig ett litet leende medan han försiktigt ledde bort den gamla författarinnan.
”Hyss som du aldrig ens har hört talas om! Det lovar jag dig!”
”Det får vi tala om när den tiden kommer”, svarade ängeln.
Sedan var båda borta från molnet över nöjesfältet, iklädda den evighet varifrån ingen kommer tillbaka, måhända dock med ett undantag för den gamla ständigt idérika författarinnan. För allt är ju möjligt i ett äventyr.
Hur blev det slutligen med företaget, familjen och deras advokater samt de förföljda författarna? Ja, det är skrivet i stjärnorna än så länge. Men eftersom detta ju ÄR ett äventyr, så är ett lyckligt, rättvist och kärleksfullt slut fortfarande en möjlighet. Som den gamla författarinnan skulle säga: ”Det bara MÅSTE man TRO på!”
Copyright © 2015 Vladimir Oravsky
– : – : – : –
Berättelsen ackompanjeras av en liten quiz, som för att låna författarens ord lyder som följer:
”Eftersom berättelsens undertitel är TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA, kan man tycka, att det rör sig om ”mysteri” eller ”who done it?” De 5 läsare som klurar ut vem DEN GAMLA DAMEN är, kan få ett pris direkt från författaren. Exempelvis en av mina e-böcker.”
För tydlighetens skull: de 5 första som klurar ut vem författarinnan är (mitt tillägg).
Foto: Louise Nordström
Expressen publicerade den sista satirteckningen före attentaten på sin framsida. Bild: Dagens media
