En högst snöpt variant tycks ligga ute på nätupplagan…Faksimil från SvD
I dagens SvD hittar vi en debattartikel skriven av Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson, Ibrahim Baylan. För att spinna vidare på gårdagens inlägg noterar jag återigen att jämställdhet är det som gynnar kvinnor i det moderna nyspråket. Baylan är bekymrad över den långsamma ökningstakten av kvinnliga professorer och vid en överslagsmässig granskning stämmer detta. Från SCB-rapporten Antalet professorer har ökat med 84 %, men få är kvinnor:
”Det totala antalet anställda vid universitet och högskolor har ökat från 39 500 till 53 100 heltidspersoner eller 34 procent under perioden 1995 – 2003. Den största ökningen finns bland den undervisande och forskande (UF) personalen. UF-personalen har ökat med 48 procent sedan 1995 och dess andel av det totala antalet anställda har stigit från 53 till 59 procent.”
”De tjänstekategorier bland lärare och forskare som ökat mycket under perioden är forskarstuderande, lektorer samt adjunkter. Den största ökningen finns dock bland professorerna. Ökningen av adjunkter beror till stor del på införlivandet av vårdhögskolorna i de statliga lärosätena.”
”Antalet anställda professorer omräknade till heltidspersoner uppgick till 3 700 år 2003. Under de senaste åren har antalet professorer ökat kraftigt och från 1995 uppgår ökningen till 84 procent. Den snabba förändringen av antalet professorer beror främst på den reform som gör det möjligt för lärosätena att befordra behöriga lektorer till professorer.”
Vidare från rapporten:
”Inom de flesta ämnesområden är könsfördelningen bland professorerna mycket ojämn med få kvinnor. Inom ämnesområdena teknikvetenskap och matematik är endast 6 procent av professorerna kvinnor. Undantaget som bekräftar regeln är ”övriga forskningsområden”, där könsfördelningen är jämn. Området utgörs främst av ämnet vårdvetenskap där andelen kvinnliga professorer är 50 procent.”
Att kvinnor och män intresserar sig för olika områden och väljer olika utbildningar ses som ett stort jämställdhetsproblem. Den rådande definitionen, härstammande från genusvetenskapliga teorier om könet som social konstruktion, lyder som bekant: 50/50-fördelning av kvinnor och män inom alla sektorer i samhället. (Numera kan även i vissa sammanhang en fördelning av 51 – 100 % kvinnor anses som god jämställdhet.)
Om man tar en titt på hur män och kvinnor fördelar sig inom de utexaminerade från högskolan:
…så ser man att kvinnor och män, generellt, tenderar att välja något olika när det gäller vad de vill studera och arbeta med.
Baylan inleder med:
”Kvinnor och män ska ha samma möjlighet i akademin, bara då kan könens kompetens tas tillvara fullt ut. Så ser det inte ut idag. Kvinnor och män har olika villkor att göra akademisk karriär och meritera sig till de högsta tjänsterna. Det är ett brott mot de värden forskningssamhället bygger på och en misshushållning med resurser.”
Ja, det kan ju låta bra vid en första anblick. Problemet uppstår när man märker att män och kvinnors samma möjligheter inte alls betyder att alla ska ha möjlighet att förkovra sig och meritera sig i det de vill, utan människor förväntas fördela sig enligt den heliga 50/50-fördelningen inom alla utbildningar. ”Könens kompetens” tas inte tillvara med annat än att det finns lika många kvinnor som män inom alla yrken. ”Kvinnor och män har olika villkor att göra akademisk karriär och meritera sig”. Vad menas med dessa olika villkor? Menar man ett patriarkat som med näbbar och klor håller kvinnor borta, eller kan man tänka sig att kvinnor kanske inte ens i samma utsträckning väljer att avancera till de högsta nivåerna. Prioriteringarna kan se olika ut, men detta spelar ingen roll, folket ska fördela sig enligt den heliga 50/50-principen överallt.
”Det är ett brott mot de värden forskningssamhället bygger på och en misshushållning med resurser.”
Jag visste inte att forskningssamhällets värden byggde på kön före kvalitet, kompetens och intresse. (Om man nu månar om att kvinnor ska göra karriär som professorer i ofta en högst fertil ålder, är det obegripligt att man i andra ändan skriker om utnyttjande av stackars ”pigor” när det gäller inköp av hushållsnära tjänster. Var finns denna superkvinna och -man, som förväntas göra allt hela tiden?)
”För att öka ansträngningarna att nå resultat i jämställdhetsarbetet vill vi införa en jämställdhetsbonus som ska utgå till lärosäten där jämställdheten, både kvantitativt och kvalitativt sett, efter systematisk utvärdering bedöms vara påtagligt god respektive ha påtagligt förbättrats.”
Hur hjälper det Sverige som kunskapsnation att högskolor ska förmås att rekrytera mindre intresserade forskare, eller välja in människor på grundval av kön? Hela resonemanget bygger på antagandet att horder av kvinnor står och bankar på portarna till forskar- och doktorandtjänster samt professurer, men släpps inte in av ett ondsint patriarkat.
”Jämställdhet i akademin handlar således om att utveckla kvalitetsbegreppet. Sammansättningen i bedömargrupper inom forskningsråd har visat sig vara viktig för vad som bedöms vara hög kvalitet inom forskning. En rapport från Vetenskapsrådet pekar på att vad som betraktas som vetenskaplig kvalitet varierar stort mellan discipliner och bedömare.”
Mycket riktigt är det så. T ex genusvetarna har en högst speciell syn på vetenskaplig kvalitet (vi minns alla t ex genustrumpeten eller vikten av att få välja sitt kön), men situationen gällande dem är ju något pikant i sammanhanget. De genusvetenskapliga institutionerna är näst intill homogent kvinnliga bastioner, ett par excellensmiljöer finns där (och vips har man putsat på jämställdhetssiffrorna) och därifrån produceras det akademiskt-teoretiska diskursen, som sedan sådana som Baylan bygger sin politik på.
”Jämställdhet inom forskningsfinansieringen måste därför beaktas i större utsträckning än vad som är fallet idag”, menar Baylan.
Ska då de genusvetenskapliga institutionerna få sina medel kraftigt minskade på grund av fortsatt katastrofal jämställdhet, eller ska de istället ges mer pengar eftersom där återfinns mängder med kvinnliga ”forskare”? Enligt Baylans resonemang det förstnämnda, eftersom varje del i högskolevärlden ska uppvisa en 50/50-fördelning. Vad människor är intresserade av spelar ingen roll i sammanhanget.
Men ingen fara på taket, kära genusvetare, Baylan vill att:
”…alla ha jämn könsfördelning i beredningsorganisationen; säkerställa att det i beredningsorganisationen finns kompetens rörande jämställdhet som forskningsområde; verka för att genusperspektiv får genomslag i forskning och utveckling;…”
Baylan vill trygga genusvetarnas arbetsmarknad och därtill garantera att deras ”kunskapsområde” ska få genomslag i all annan forskning och utveckling.
”Det krävs ökade satsningar för en mer jämställd akademi. Jämställdhet är en avgörande fråga för akademins legitimitet som samhällsbärande institution och, i förlängningen, för det svenska samhällets utveckling och konkurrenskraft.”
Den akademiska legitimiteten hos genusvetarna själva tycks inte alls sväva i någon osäkerhet hos Baylan, trots den närmast totala kvinnodominansen inom området. Om det svenska samhällets konkurrenskraft och utveckling hänger på tätheten av genusvetare i den akademiska världen och ett blint könsräknande är vi illa ute.
Klokt skrivet igen om jämställdhetsfrågor. Varför detta eviga könsräknande? Varför inte lika värde och lika rättigheter oberoende av kön istället? Kvinnliga professorer ses redan som inkvoterade och värre ska det bli om sossarna får bestämma.
Genusvetarna inom statlig sektor är inget annat än skattefinansierade politiska kommissarier och kanske påverkar de produktiviteten i samhället men knappast positivt.
Tack! Jag tjatar på med en papegojas envishet, eftersom mängden galenskap på det här området inte verkar minska, snarare tvärtom.
”Numera kan även i vissa sammanhang en fördelning av 51 – 100 % kvinnor anses som god jämställdhet.”
Det är nog så att ”minst 50% kvinnor” är dagens feministiska definition på jämställdhet. Kvinnlig övervikt bland högskolestuderande är tydligen inget problem, tror heller inte att man kommer att röra dom genusvetenskapliga institutionerna.
Läs den här artikeln och du får får den bilden bekräftad:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4686621
”Fysikvetenskapen domineras fortfarande av män, både i Sverige och utomlands. Bara en tredjedel av de som tar examen är kvinnor. Varför det är så, och hur man kan ändra på det, har i veckan diskuterats vid en internationell konferens i genusvetenskap i Uppsala.”
Ett stort problem att det finns fler manliga fysikstudenter alltså, att kvinnor dominerar på nästan alla andra utbildningar däremot nämns inte alls som ett problem utan verkar snarare betraktas som ett normaltillstånd. Att det inte är 70% kvinnor inom fysiken är tydligen problematiskt.
”Trots att kvinnliga studenter nu dominerar på biologi, kemi och medicinutbildningarna i Sverige, så är det fortfarande få som väljer att studera fysik. Av de studenter som tog högskoleexamen under läsåret 2009/2010 inom biologi och biokemi så var hela 70 procent kvinnor, att jämföra med dom 34 procent som tog examen i fysik.”
Givetvis kom genusvetarna fram till den enda slutsats en genusvetare kan komma fram till:
”- Kvinnliga fysikstudenter tas inte på lika stort allvar i klassrummen som sina manliga studiekamrater, säger Mia Ong från forskningsintsitutet TERC i Boston, en av dom forskare som kommit för att diskutera fysik och jämställdhet i Uppsala i veckan.”
Som sagt, kvinnlig övervikt är bara naturligt, manlig övervikt däremot är ALLTID diskriminering. Och reportern från Sveriges Radio återger den bilden helt okritiskt.
Den som fortfarande tror att den svenska feminismen arbetar för båda könen borde kanske ta och vakna upp snart.
Så sant, så sant.
Pingback: Vad har SCB med jämställdhet att göra? | Bashflak
Först föll miljöpartiet till föga inför genusmaffian, tätt efter kom vänsterpartiet med en skrivning som kan få vem som helst att ta på sig foliehatten och börja spela på läpparna. Nu kommer sossarna starkt på slutet och bidrar med ännu fler faktaförvanskningar, och dumheter genom herr Baylan som kanske hade gjort ett klokt i att ha tittat på just fakta innan han skrev den något snedvridna debattartikeln. Kan någon över huvud taget hysa någon som helst sympati för den rödgröna röran längre? Svaret blir nog tyvärr nej. För vad man än tycker så kan man inte falla för faktakoll från helvetet som i artikeln.
Pingback: Äntligen! | Susanna's Crowbar
Pingback: Sabuni bytte ut liberalismen mot radikalfeminismen | Susanna's Crowbar
Pingback: Feministisk hjärtesymbolfråga | Susanna's Crowbar
Pingback: Förfabricerad Feminism | Löjesguiden