Kvotering till vilken nytta och kärringgnäll

mens-linaikseIntressanta, djupa och mångfacetterade kvinnoroller? Hagateaterns uppsättning om mens. Foto: Lina Ikse

Det är bechdeltester, det är krav på kvotering av resurser till film, teater- och kulturskapande, det är krav på kvinnor framför, bakom, under, över, bredvid scenen, det är krav på manus skrivna av kvinnor och det är krav på kvinnliga karaktärer med djup i allehanda kulturproduktioner. (Jag har skrivit om till exempel kvotering av filmstöd tidigare: här, här och här, och om kvinnorepresentation inom film här). Det ligger förstås någonting i att det under många decennier rått brist på flerdimensionella kvinnliga karaktärer inom film och teater och särskilt då roller för kvinnor äldre än 40. En dominans av ett manligt perspektiv inom kulturskapande har också funnits. Allt detta eftersom det inte funnits lika många kvinnor som män som verkat inom de berörda kulturområdena som manusförfattare eller författare. Trots decennier av feministisk propaganda tycks det fortfarande gå trögt att få flickor att bli intresserade av regissörs- eller dramatikerutbildningarna. (I en rapport , Filmbranschen och jämställdheten, från 2005 om jämställdhet av Malin Birgerson för Teaterförbundet kan man för övrigt studera hur mycket lättare det är som kvinna att komma in på Dramatiska Institutets utbildningar (s.34). Man berättar även om en speciell kurs enbart för kvinnor om filmljud år 2004 om och hur detta fått fler kvinnor att söka den inriktningen.) Statistik ur rapporten:

di-2001-01 di-2001-02 di-2003 di-2005Intressant utveckling för en skola som påstår sig inte syssla med kvotering, eller hur? Talande för enögdheten är också en del uppgifter i den debattartikel från 2009 om filmstöd och jämställdhet, undertecknad av ett antal kvinnor i filmbranschen:

”Antalet ansökningar till Filminstitutet angående stöd till långfilm påminner om antalet ansökningar till Filmhögskolorna, 25-30 procent kommer från kvinnor. Men könsfördelningen vid antagning är ca 50 procent Antalet ansökningar kan inte användas som ett argument för att legitimera siffrorna när det gäller filmer regisserade, producerade och skrivna av kvinnor. Vi kan inte se detta annat än en strukturell könsdiskriminering.”

Det är alltså diskriminering att 50 % av filmerna som produceras inte är gjorda av kvinnor, men det är inte diskriminering att det utexamineras 50 % kvinnor från aktuella utbildningar när sökandeunderlaget består av 25-30 % kvinnor? I artikeln konstateras också att ”kvalitet” är en patriarkal härskarteknik. Ja, jag vet, inte med de orden, med det är innebörden. :)

Tillbaka till min ursprungliga tanke med det här inlägget. Jag hinner tyvärr inte forska mera kring hur statistiken kring de inkvoterade damerna på filmutbildningarna utvecklat sig (är det inte märkligt att trots att kvinnor generellt är så mycket bättre på filmens hantverk så gör inga kvinnor film, som artikelförfattarna konstaterar. Jag menar, DI har väl inte sysslat med kvotering trots intyganden o motsatsen?

Inlägget skulle egentligen handla om Sara Granaths recension av föreställningen Kvinnor över 40 – vad ska man med dem till? på Uppsala stadsteater. Ensemblen är, som vi kan se, så gott som nästintill helt jämställd:

”’Text: Malin Lagerlöf och Eva Dahlman (även regi).

Uppsala stadsteater

Scenografi: Lehna Edwall.

Medv: Katrin Sundberg, Mikaela Ramel, Anna Carlson, Lolo Elwin, Emelie Wallberg, Crister Olsson.”

 

Granat skriver:

”Ojojoj, vad besvärligt att vara kvinna över fyrtio, och ack så oattraktiv på både sex- och arbetsmarknaden. Jag blev faktiskt litet häpen.”

Pjäsen, som av allt att döma kan kallas för feministisk (Något det inte torde råda någon tveksamhet kring om man dessutom läser Pia Huss recension -där hon samtidigt lyckas förfasa sig över objektifiering och att kvinnor efter klimakteriet reduceras till ruggugglor – av densamma i DN) tycks alltså ha kärringgnället som bärande idé. Fram till 40 skriks och gapas det om ”den manliga blicken”, ”objektifiering”, ”sexuella trakasserier” och allt mellan himmel och jord åt de ovälkomna individerna av det motsatta könet, bara för att strax efter 40 växlas mot detta gnäll om att vara oattraktiv på sex-marknaden. Hur i h:vete ska vi ha det? Borde det inte vara välkommet och trevligt att slippa ”den manliga blicken” och kunna pyssla med annat? Borde det inte vara önskvärt att bli bedömd för sitt agerande och sina prestationer och inte sitt utseende? Uppenbarligen inte. Newsflash: det är inte bara äldre kvinnor det diskrimineras mot på arbetsmarknaden.

Åter till Granat:

”Den här pjäsen, skriven av Malin Lagerlöf och regissören Eva Dahlman, griper över ett stort ämne på cirka nittio minuter. Den handlar inte bara om kvinnor över fyrtio, utan även om unga kvinnor som könsstympas, om alla dessa kvinnor som inte är vd för bolagsstyrelser, om alla människor i Sverige som har svårt för att få jobb i högre ålder.

Ändå ställs frågan om pjäsen inte också borde ha talat mer om klass och rasifiering.”

Från det ena till det andra, minst sagt. Könsstympning och vd-positioner. Det ena berör en mindre grupp invandrare från vissa delar av Nordafrika, det andra en mindre grupp personer i näringslivets topp-miljöer. På vad sätt är de här företeelserna relevanta för genomsnittskvinnan på 40 +? Jag menar givetvis inte att båda ämnesområdena skulle vara något att bry sig om, det är de, men vad har detta specifikt med ett kvinnoliv över 40 att göra? Hur många kan känna igen sig? På detta då ”alla som har svårt att få jobb i högre ålder”? En uppräkning lika logisk som mango, bilateralt stöd och granulat. Men mera klass och rasifiering önskas. Självklart, inga intersektionella buzzwords att förglömma.

 

”Men Katrin Sundbergs rollfigur säger att det alltid ställs större krav på representativitet när kvinnor i grupp ställer sig på scenen. Så för säkerhets skull finns här också en alibiman, Crister Olsson, som verkligen sköter sig som en hel kvinna. I inledningens dansshow är de övriga lika mycket utklädda till kvinnor som han.”

Genderbender socialkonstruktivism och 50/50-debatt. Pjäsen verkar uppfylla alla kriterier för att recensenter av idag ska ge gå upp i brygga. Vilket för mig in på nästa pusselbit i det resonemang som är tanken ska framgå av allt detta snart. Jag har ingen vidare koll på huruvida den kvinnliga inkvoteringen haft effekt på de där bra, mångfacetterade kvinnorollerna som saknades och detta på grund av att de flesta film- och teaterrecensionerna är numera bedömningar av rätt politisk innehåll och därför inte kan guida angående pjäser eller filmer som möjligen kunde vara sevärda. Vad jag i det här aktuella fallet ser är ytterligare en radikalfeministisk, plakatpolitisk pamflett, ett led i den feministiska kampen och en utformning garanterad att ge mången pluspoäng hos den radikalfeministiska recensentkåren. Varför skriver inte de här damerna sådana där starka och djupa kvinnokaraktärer och berättelser som kan beröra mig? Vad är det för poäng med all den här kampteatern?

”Istället för det allomfattande greppet på ”att vara (äldre) kvinna” hade jag gärna sett en uppsättning som satsade helhjärtat på kvinnornas situation i teatervärlden. Teatern är ju en värld full av paradoxer: manliga regissörer sätter upp pjäser av män på stora scener med stora roller för män medan salongen fylls av kvinnor. För äldre män finns många intressanta roller, medan kvinnornas karriärer ofta dalar när de börjar bli riktigt bra. På alla dessa punkter finns givetvis undantag, men tendensen är tydlig.”

Granat längtar uppenbarligen efter detsamma, men by proxy; hon vill ha en pjäs om situationen i teatervärlden. Gode tid. Varför kan inte den här aktuella ensemblen efterfrågas de där efterlängtade karaktärerna och rollerna på en gång? Varför ska de skriva en kärringgnällig pjäs till om att någon borde skriva rollerna? Jag kallar alltihopa för kärringgnäll just för att det fungerar exakt på samma sätt: gnäll tills någon annan (man) gör det man inte själv ids eller är förmögen.

kvinnorover40-mickesandstrom

 Vart tog de intressanta kvinnokaraktärerna vägen? De (i många fall inkvoterade), kvinnliga dramatikerna verkar mest intresserade av kroppsvätskor och av att sitta och vifta med hygienprodukter på scen. Bild ur föreställningen. Foto: Micke Sandström.

 Fler mensproduktioner från samtiden:

mensteater-01 mensteater-02 mensteater-03

Om någon har tips om filmer och/eller pjäser där det går att finna intressanta kvinnokaraktärer, eller som är välgjorda produktioner ur en kvinnlig synvinkel så tas det tacksamt emot. Skippa allt med en feministisk och/eller uppfostrande agenda.

– : – : – : –

Tillägg:

Som av en händelse gnäller Karoline Eriksson i samma nummer av SvD över mansdominansen inom SVT Drama:

”Vilket leder oss in på debatten kring mansdominansen på SVT Drama, som P1:s ”Kulturnytt” initierade i förra veckan. ”I Sverige finns ännu ingen Lena Dunham eller Jill Soloway” konstaterade ”Kulturnytts” Emma Engström. Nej, och på SVT görs tv-serier till övervägande del av män.”

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, Film, genus, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Kvotering till vilken nytta och kärringgnäll

  1. Dreadlock skriver:

    Tips :

    ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?”

    http://www.imdb.com/title/tt0061184/

    Jag lånar en kommentar från en cineast :
    ”Her Oscar-winning performance as the psychologically tormented Martha is one of the greatest performances in the history of cinema. Taylor’s imperceptible shifting from sadism to tenderness, from bullying condescension to exhausted vulnerability, is a masterclass in character building.

  2. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Sen blir det väl gnäll för att inga kommer och ser på pjäserna, varvid det löses genom att man filmar dem och sänder dem på SVT.

  3. Magnus skriver:

    Lars von Triers intressanta och komplexa kvinnoroller (som ofta burit på en innovativt använd Kristussymbolik, från ”Breaking the Waves” till ”Dogville” och ”Manderlay” ) skulle det kunna skrivas hela avhandlingar om, men inte av svenska genusakademiker och dito journalister.

  4. Kristian skriver:

    Alien.

    (Vasquez i Aliens räknas dock inte. Hon är så nära en standardman man kan komma:
    http://mensrightssydney.com/2014/09/29/i-didnt-fail-the-bechdel-test-but-i-cheated-you-kind-of-have-to/
    Annars har hon väl en av de bästa replikerna.)

  5. Pingback: Myten om kvinnlig diskriminering.. | Varg i Veum

  6. Social konstruktion skriver:

    Är det fri jakt på dig som gäller för feministerna nu?

Lämna ett svar till Susanna Varis Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.