Susanna's Crowbar

(Diskutabla) cirkuskonster från förr.

Det är numera alldeles uppenbart att i den allt tuffare medieverkligheten, där jakten på prenumeranter och klick för den egna överlevnaden dikterar villkoren och där man länge har sysslat med att ”engagera” (väcka känslor), har man nu slagit ner på en veritabel guldådra: människors identitet. Vad berör väl en människa mera än hennes identitet? Härkomsten, ursprunget, släkten, könet, den sexuella läggningen och hudfärgen, i andra hand kanske även religionen och/eller ideologin är alla saker som många människor har starka känslor kring, särskilt om den egna identiteten upplevs på något vis hotad. Under århundraden har dessa ämnen varit källor till konflikter och krig (framför allt i kombination med olika slags bristsituationer i samhällena). Olika ideologier har brutits mot varandra, institutioner, manifest och lagar har försökt formuleras för att garantera människor grundläggande friheter från förföljelse baserad på dessa faktorer. Men vad spelar väl århundraden av arbete för en mänskligare tillvaro för roll när det handlar om att behålla det gräddiga och prestigefyllda jobbet i mediesvängen? Inte ett ruttet lingon förstås. Här handlar det om att generera klick, sälja skivor och skapa karriärer.

Feminismen var fordom en ideologi som syftade till att ge kvinnor samma grundläggande medborgerliga rättigheter som männen hade. Feminismens anhängare ville också att kvinnor skulle ha samma möjligheter att delta i samhällslivet och inneha makt som män. Den formella jämställdheten är sedan länge (1983, då det sista yrkesförbudet för kvinnor försvann) förverkligad. (I princip; i dagens Sverige har kvinnor alla formella rättigheter som män har och några till). Efter att detta uppnåtts har fokus flyttats till andra grupperingar (hbtq) och till en allt radikalare feminism, där en 50/50-representation av kvinnor (eller mer än 50 %) på alla prestigefulla positioner och positioner där makt finns ses som ett förverkligande av jämställdhet. Den radikalfeministiska rörelsen har tillskansat sig starka fästen inom akademin, medier och politiken; vi har en feministisk regering och att inte kalla sig feminist anses allmänt som suspekt. Inom akademierna har de marxistiskt influerade teserna om maktstrukturer och de amerikanska idéerna om ras och vithet kommit att bli populära. Dessa pumpas kontinuerligt ut genom radikalfeministiska medlemmar i medieankdammen (vilket innebär majoriteten) i alla större medier. Vi har under decennier matats med den vite, heterosexuelle mannens ondska, dålighet och skuld.

I detta klimat har en yngre generation uppfostrats till att tro att vi lever i ett ”patriarkat” och att hat mot personer på grundval av deras medfödda egenskaper är helt i sin ordning och till och med ”modigt” och ”starkt” – man ”sparkar bara uppåt”. Allt handlar om en vedervärdig allians mellan pengagiriga media-aktörer och ideologiskt övertygade radikalfeminister (marxister i ny tappning). Det handlar också om en klyfta mellan medieankdammen (samt politiker) och befolkningen utanför dessa grupperingar. Majoritetssamhället delar inte i samma utsträckning det paket av pk-/åsiktskorridorsåsikter som denna klick torgför, något som exempelvis SD:s framgångar visar. Tills för ca 1 – 1 ½ år sedan var kritik mot feminismen eller ifrågasättande av den stora invandringen fullständigt omöjligt, men på senare tid har allt fler artiklar av den här typen publicerats och man får ändå konstatera att det har sipprat in lite syre i åsiktskapillären. Den kanske har utvidgat sig till en korridor igen.

Ett annat fenomen har dock dykt upp något starkare: att göra karriär på identitetspolitiken som artist. En numera garanterat känd, ung sångerska skapade rubriker med att klaga på att inte ha blivit utvald till att vara huvudattraktion på en festival med vidhängande argumentation att detta enbart berodde på hennes kön. Att det på samma festival fanns andra, betydligt mera meriterade akter för huvudattraktionsskap var inget den unga artisten reflekterade kring. I den feministiska logikens namn är det patriarkat och diskriminering om man inte redan som 17-årig tjej får stå som huvudattraktion. Till och med en ung, privilegierad, vit medelklasstjej med stark artistkarriär redan som 17-åring betraktar sig som förtryckt (offerrollen är ett trumfkort). Kritiken kom som på beställning, så även hatiska och hotfulla kommentarer (påstås det). Det visade sig snart att den unga artisten själv twittrade och bloggade allt annat än toleranta åsikter. I hennes värld var manshat en naturlig del av feminismen och hon hatade män i grupp. Hon önskade också att ”alla män skulle dö en plågsam död”. Allt detta tycker en stor del av mediaeliten är helt i sin ordning och menar att hon är en modig tjej med starka åsikter. En hashtag där man backar upp henne har startats med flera namnkunniga medlemmar i den svenska kultureliten. I två veckor har sociala medier varit upptagna med den unga kvinnan. Gratulerar till ett överväldigande genomslag i media. Jag undrar vad kvinnosakskvinnor som kämpade för rösträtt eller för möjlighet till högre studier skulle tycka om ett dylikt spektakel.

En annan artist marscherade demonstrativt ut ur morgonprogramsstudion i sk protest mot kanalens anti-rasism-arbete. Kanalen i fråga hade anlitat en fitness-människa som vid något tillfälle gjort ett klipp för youtube där n-ordet förekom. Klippet var tydligen inte alls tänkt som rasistiskt och fitness-människan har bett om ursäkt, tagit bort klippet och bett om ursäkt igen, men nej – enligt artisten i fråga var kanalens agerande så graverande att det var lämpligt att paradera ut. Kanalen tyckte säkert förstås själv att detta bara var bra – det var som det heter ”bra tv” och det blev en snackis. Alldeles riktigt, artisten och kanalen har figurerat i sociala medier varje dag sedan dess. Artisten i fråga råkar släppa ett nytt album i dagarna, men det är väl bara en slump? Jag kan bara undra vad färgade människor som på riktigt arbetar mot rasism tycker om att man exploaterar rörelsen för sin egen skivförsäljnings skull. Allt blir bara än mer bisarrt när man spolar bandet tillbaka och kommer fram till följande artikel: http://www.metro.se/noje/tank-2010-och-mycket-techno/ObjgkC!19_2519-42/. (Hittad i en kommentar av en kommentator även på denna blogg hos WTF/Toklandet.)

”Hans frispråkighet gillas inte av alla. – Så länge det finns niggers, bitches och hoes ska man få säga det. Jag står inte för censur, säger Adam Tensta, som nu ger sig ut på releaseturné.”

Oj, det råkade vara releaseturné även den gången!

Nej, jag har ingen lust att göda den fula mediespektakelpaddan längre. När alla värden är tömda på innehåll och när alla känslor är exploaterade för kortsiktig vinst, vart ska vi gå för att tala om de tunga och svåra ämnena? Var finns forumen där de allt mera prekära samhällsproblemen kan lösas? Det som media i snuskigt samspel med politikerna erbjuder oss är en bisarr, förvriden och dekadent cirkus. Skådespel, men snart inget bröd.

– : – : – : –

Nikodemus Ungh har skrivit på samma tema hos Ludwig von Mises-institutet Sverige

– : – : – : –

Läs även denna utmärkta artikel av Ilan Sadé i det Goda Samhället:

Det Goda Samhället