Freedom
The Tale of the Empress series
digital assemblage 2015
”The red an white walls of the palaces in the grandiose capital seemed to suffocate the young Empress. She felt trapped, like an exotic bird in a golden cage, watched and controlled by the establishment of the rigid court and the curious people outside. She was the Mother of the country, but she was not trusted with any knowledge of her countrys political affairs. She was the mother of the royal children, but they were taken from her by the Archduchess who always knew best. The Empress felt very lost. She longed for the vast lanscapes of her home, the animals and her family. She longed for freedom. All this gold and splendour she would gladly give away, just to be able to run free in the fields and mountains of her home. As often as she could she escaped the coldness of the capital.
”Fresh spring returns / And trims the trees with new green / And teaches new songs to the birds / And makes the flowers bloom more beautifully. // But what is springtime bliss to me / here in the faraway, strange land? / I long for the sun of home / I long for the banks of Isar.””
Vi hade ingenting planerat, eftersom vi båda trodde att vi skulle tillbringa midsommaren i lönearbetets trygga hägn och det var nog lika bra det, med tanke på vädret. Facebook flödade över av bilder på människor som hukade sig under paraplyer och i fuktiga tält, inpackade i plast, men med snapsen i högsta hugg för att hålla värmen. Jag måste säga det att jag beundrar människors envishet och tapperhet vad gäller midsommarfirande!
Planlösa som vi var och med lite tur i bagaget hade vi ändå hunnit ordna med ett gäng goda sillsorter från Hemköps fantastiska fiskdisk (det blev bland annat en björnbär-lime-variant), laxbakelser, små rullar med gravlax och pepparrotskräm, färskpotatis, jordgubbar och vaniljglass från Järnaglass. Ett par Brooklyn half ale, Kilkenny och Train Station IPA och tak över huvudet på det så var vi hemma. Det blev hur fint som helst och senare på kvällen lyckades jag dra iväg Uffe på en fotorunda, då mitt hastigt utbytta tema för nästa utställning har med Midsommar att göra och jag ville se om det gick att hitta någon midsommarmagi i omgivningarna.
Kanske lite magi, men desto mera mygg och språngmarschen hem gav, om inte annat, god aptit för jordgubbar och glass!
It…Det, så hette ju den ruggiga clownen som inducerad av Stephen Kings romankaraktärers rädslor och minnen dök upp i tillvaron i spänningsromanen med samma namn. Men nu är det inte den läskiga figuren detta lilla inlägg ska handla om, utan IT (it) – informationsteknik.
Någon frågade mig nyligen om varför jag inte hade sökt mig till it-branschen. Ja, varför gjorde jag inte det egentligen? På KTH visade det sig att jag faktiskt hade en viss fallenhet för analytiska metoder och programmering. Jag minns att jag redan vid slutet av gymnasiet var ganska skoltrött och den tunga utbildning som jag sedan sökte visade sig vara ganska mödosam att genomföra när gnistan inte fanns och andra problem tornade upp sig. Jag föreställde mig någonstans att it-branschen skulle förändras i en rasande takt och jag såg framför mig en ständig jakt på ny kunskap och krav på att hålla sig uppdaterad. Jag vet inte om det är så det är, men jag kan föreställa mig att förändringarna är snabbare och större inom den sektorn än säg väg- och vatten, som jag valde.
Ändå är väl it-branschen en av de starka framtidsbranscherna, eftersom dess produkter och lösningar genomsyrar snart sagt alla vrår av vår existens. Robotarna tar våra jobb, påstås det ibland. Men de nya jobben kommer just bland annat inom konstruktion och tillverkning, programmering och underhåll, samt support av de tänkande maskinerna. Vi kanske inte ska låta oss skrämmas av vare sig den onda clownen eller den artificiella intelligensen. Det är väl som med varje annan teknik – hur den används – som bestämmer om utvecklingen blir bra eller dålig.
Antalet it-företag ökar år för år och deras verksamhet spänner över ett vitt spektra av områden, från mindre konsult- och utbildningsföretag som Olingo till stora bjässar som Microsoft eller Google. För någon i startgroparna för att välja karriär skulle jag ge samma råd som alltid: hitta din passion! Jag skulle med andra ord varken rekommendera eller varna för någon bransch.
Som den inbitna rojalist jag är satt jag förstås klistrad framför tv-sändningarna igår större delen av de nio timmarna de pågick (vi hade tänkt att åka in, men prognosen av 300 000 människor på Stockholms gator och min fortsatt ledbrutna kropp gav vid handen soffposition hemma istället):
En skål för bröllopsparet!
Noteras kan att Kronprinsessan Victorias klänning kom från HM:s Conscious collection:
Richard Söderberg, mannen som flitigt valsat runt i media i olika nöjesprogram, morgon- och kvällssoffor och allt du kan hitta i samma väg har nu begåvats med en position som kolumnist i Metro. Söderberg har på senare tid beklagat sig över all hat han fått utstå i samband med vad-det-nu-var-för-skitprogram på tv. I ljuset av detta blir det en mycket märklig känsla att ta del av ”gaytenorens” (Metros beteckning) kolumn nummer två.
Jag vet inte vad som är värst med den här texten; den påhittade historieskrivningen, uppeldandet av ett destruktivt könskrig eller det goda, fina och sanktionerade hatet. Söderberg positionerar sig som gay i sin första kolumn (http://www.metro.se/kolumner/rickard-soderberg-jag-kommer-att-vara-totalt-uppriktig/EVHoeB!DDNWhCOUVtE/), vilket ju ger honom ett frikort att skriva de patetiska, lögnaktiga och hatfulla raderna i den andra kolumnen.
Söderberg känner sig tvungen att i karriärshatandets namn bygga upp en grotesk halmgubbe av ”den manlige forskaren”, en depraverad och lömsk figur som givetvis i patriarkatets namn profiterar på den änglalika, överlägset duktiga och undanskuffade kvinnliga forskaren. Jag kommer att ha dålig smak i munnen året ut. På vad sätt gynnar sådant här jämställdhet eller jämlikhet, Söderberg? Om det nu är sådana tjusigheter du vill kämpa för?
Kommentarerna till artikeln är väl enda ljuspunkten i mörkret och jag lyfter fram särskilt en där även den besynnerliga söderbergska historieskrivningen bemöts:
Här kan vi se Söderberg prata om hur han vill bemöta näthatet med kärlek i Malous morgonsoffa:
Hur får man ens allt detta att gå ihop som person? Är Söderberg så hjärntvättad av den rådande diskursen inom Åsiktskorridoren att han inte ens förmår att förstå vad han säger och skriver? Är det karriärsmotiv? Vad? För en utomstående framstår ju detta som hyckleri av den magnitud att ett nytt ord måste hittas för att beskriva det hela, men hur får RS alltihopa att gå ihop inombords?
Marilyn Manson, min musa och stora källa till inspiration, uppträdde på Gröna Lund i onsdags. Givetvis var jag där med ett antal musikintresserade vänner. Marilyn Manson på ett nöjesfält, en tanke som spontant kanske inte känns som den perfekta matchningen, men som även Fredrik Strage konstaterat i DN faktiskt inte alls är så konstig. I början av sin karriär besökte den yngre upplagan av Marilyn Manson and the Spooky Kids med fördel olika nöjesparker, framför allt Disneyland, för att skrämma slag på ungar och framför allt deras föräldrar. Willy Wonka i Kalle och Chokladfabriken är en av Mansons inspirationskällor och med konstnären Helnwein gjorde MM vid lanseringen av albumet Golden Age of Grotesque en serie bilder där Musse Pigg var en ingrediens.
Marilyn Manson and the Spooky Kids tidigt i karriären och med lunchlådorna i högsta hugg (Lunchbox, som också spelades vid konserten på Gröna Lund).
En av Gottfried Helnweins bilder, med katten Lily White.
Musikvideon till låten Dope Hat utspelar sig i en mardrömslik och skruvad Kalle och Chokladfabriken-värld:
Vi var vid Grönan hyfsat tidigt och kom in utan problem. Jag kan här passa på och berömma nöjesparkens personal för ett mycket serviceinriktat bemötande då vi behövde viss assistans med den rullstol vi hade med; guldstjärna i kanten!
Vi hittade även Magnus Karlsen, ex-kollega och ex-dj på klubben Medusa, i vimlet.
Platserna framför scen var förstås redan upptagna av en skara fans. Dilemmat för en person på 162 cm (jag) är alltid i de här sammanhangen att för att se bra måste jag stå i första raden, mycket långt bak eller vid sidan av folkmassan. En plats i första raden hade kanske varit möjlig att bråka sig till, men jag avstod. Jag måste dessutom få mat i mig och att stå fastbiten i staketet i potentiellt sex eller sju timmar var inte ett alternativ. Dessutom hade vi i så fall behövt dela på oss, vilket vi heller inte ville. Så vi valde att ta det lugnt, gå och ta en öl och en bit mat.
Biergarten visade sig ha ett par goda ölsorter (och inte bara standard Pripps Blä eller Norrlands tarmskölj som stöl, som man kanske kunde tro). Trevligt att lite godare öl numera finns på fler och fler ställen.
Eclipse
Tillbaka vid scenen, eller rättare sagt ganska långt ifrån den eftersom det nu hade fyllts på med massvis av människor framför den, blev det dramatiskt värre då en olycka inträffade vid attraktionen Eclipse. En hord av poliser och sjukvårdspersonal ledda av vakter som drev oss alla ur vägen vällde in och spärrade av en led in till olycksplatsen, men det hela var avklarat efter cirka en halvtimme.
Som sagt, nu var det fyllt med folk upp till taknockarna på omgivande byggnader och från den plats vi kunde inta fanns det inte mycket till utsikt för mig.
Min utsikt. Eftersom det heller inte fanns några skärmar så såg det ut att inte bli så mycket konsert för mig, mer än audiellt.
Jag blev en stund så purken att jag övervägde att gå därifrån och sätta mig vid bänkarna intill Biergarten. Jag valde ändå att stanna och jag kunde emellanåt se en liten glimt av scenen mellan alla människor. Lite mer kunde jag se genom min väns kameradisplay.
Sonny, som lyckades rätt bra följa med i showen och zooma in när han fotograferade. Min chans att se något.
Snett ovanför oss fanns en vip-läktare där bland annat journalister hade plats. Vid pelaren i bilden står Alex Schulman och precis bakom mannen i vita byxor till höger om honom står Alice Bah Khunke. Aldrig har väl den moderna klassindelningen varit lika tydligt illustrerad. Schulman, kolumnist på Aftonbladet och Bah Khunke, kulturminister på upphöjd plats över folkhavet och med ypperlig utsikt. Jag (stort Manson-fan, med betalt inträde) nere på marken utan en chans att se något.
Jag avstår från att recensera konserten mer ingående, eftersom jag inte fick något vidare helhetsintryck, men jag är ändå glad att jag stannade kvar, det var så bra att jag nu hoppat sönder min arma kropp. Många personliga favoriter och ett par låtar som inte ofta spelas, exempelvis Lunchbox, Torniquet och Angel with the Scabbed Wings. Innan konserten startade spelades bland annat Sex Pistols Anarchy in the UK, något som fick oss gamla punkare att gå igång och Manson gjorde entré till Mozarts Requiem…även detta helt i min smak.
Foton ovan: Sonny Johansson.
Inför låten Rock is Dead ombads publiken bevisa att så inte var fallet genom att kasta sina bh:ar på basisten Twiggy, här kan vi se delar av skörden. ”I think that one´s still got a baby attached to it…” kommenterade Manson ett av de mer voluminösa plaggen. Foto: Sonny Johansson
Konserten var riktigt bra, men…(jag ska inte gnälla om min usla sikt mer). Manson verkar vara i bättre form än på länge. Han har ju börjat träna, något han tidigare enbart skrattat åt och övergett absinthen till förmån för vodka och marijuana, vilket han menar är hans variant av nykter.
Jag ska aldrig mera gnälla över folk som filmar och fotar på konserter, eftersom det var genom exempelvis dessa klipp jag kunde uppleva konserten, även visuellt, dagen därpå:
Deep Six
Disposable Teens
Third Day of a Seven Day Binge
Torniquet
Rock is Dead
Dope Show
Cruci-fiction in Space
The Beautiful People
Efteråt hade mina ben domnat bort och jag kände ingen smärta mer. Jag tvekade kring att stanna kvar och se om något mer skulle hända, men eftersom det nästan aldrig gör det och eftersom flera av oss behövde komma hem på grund av tidiga möten och annat nästa morgon, så beslöt vi oss att åka hem. I kön till Djurgårdsfärjan fick jag panik när folkmassorna började knuffas och pressa in sig i gången och vi fick vända om och gå ut och vänta en stund. Vi satte oss på en bänk och jag lyckades få komma in i parken en gång till för att låna toaletten. Till slut kom vi på en färja och ungefär samtidigt, visade det sig, kom Marilyn Manson ut till scenområdet en gång till. Han hälsade på fans, gick omkring, köpte en kattmask i en butik och åkte Fritt Fall. (Jag vill inte ens tänka på hur mycket jag ångrar att jag inte stannade kvar.)
Däremot lyckades jag träffa min mecenat och vän, Tiziana. Hon är ett, vad man skulle kunna kalla, super-fan av Manson och följer bandet på turnéerna sedan många år och har inhandlat en ansenlig mängd av mina Marilyn Manson-porträtt.
Tiziana och Manson med kattmasken från Gröna Lund. Foton:
Tiziana figurerar även i en reklamfilm för de luxe-boxen, Definitive Box, av senaste albumet Pale Emperor:
Det var första gången vi träffades och det blev en riktigt rolig träff dagen efter konserten.
Tiziana fick målningen Coma Glitter, eftersom jag vet att hon gillar den. Den ingår i de målningar som inte har varit till salu. Foton: Susanna Varis
Fotandet av fotandet. Foto: jag.
Foton: Ulf Holmén
Kimonon hittade jag på Old Touch några dagar innan och den är nu ett favoritplagg. Jag hyser planer på att bli en exentrisk konstnärstant som hasar runt i kimono med ett champagneglas i näven och kläcker ur sig gåtfullheter.
När Vladimir Putin besökte Budapest den 17 februari 2015 lade han en krans vid Hjältarnas torg och vid sovjetiska soldaters monument. I januari 1945 befriade sovjeterna Ungern från tyskar och pilkorsregeringen och samma månad greps även Raul Wallenberg av samma befrielsearmé. Samma sovjetiska Röda armé tågade den 24 oktober 1956 ånyo in i Ungern med tjugofyratusen soldater och en mängd tanks och kväste så småningom den politiska frihetssträvan som är allmänt känt som Ungernrevolten. Men innan revoltens totala kväsning, försökte Ungern dra sig ur Warszawapakten den 1 november 1956. Moskva lät inte detta ske.
Att Putin lade en krans vid det ovannämnda monumentet, kan lätt tolkas symboliskt, så som att det är inte omöjligt att sovjeterna kommer försvara ”deras” territorium, om han finner det nödvändigt.
Att Putin lade en krans vid det ovannämnda monumentet var inte mycket omskrivet i den svenska pressen vad jag vet, däremot varje gång han tar av sig kavajen och skjortan, för att visa sin hjältelika nakna bringa, skrivs det hur mycket som helst om, och jag kan inte annat än tycka att det är en felaktig prioritering av Putin-bevakningen.
Den 9 maj 2015 firade världen och inte minst Moskva, 70-årsdagen av andra världskrigets slut. Putin hade bjudit in världens alla potentater, men de flesta vände inbjudningen ryggen, med hänvisning till Rysslands expansiva utrikespolitik som ur EU-synpunkt är mest synlig i Ukraina. Den slovakiske statsministern Robert Fico flög däremot till Moskva och jag tycker att det var helt OK inte minst med tanke på att det dog över etthundrafyrtio tusen sovjetiska soldater under befrielsen av Tjeckoslovakien våren 1945.
Fico besökte Moskva även i början av juni 2015. Han känner sig nämligen manad att vara medhjälplig vid en fredlig lösning av Ukraina-frågan. Kvällen innan Fico landade på Rysk mark, sände den statliga televisionskanalen Rossia 1, ett 44 minuters dokument betitlat ”Warszawapakten” som en del av en populär serie av program med den gemensamma rubriken ”Hemlighetens avslöjande”. Filmen kan ses här: https://youtu.be/4ke7lCbg-1s
Det är åtminstone två påståenden som filmen ”avslöjar” vilka jag tycker borde uppmärksammas av den svenska pressen och som, tycker jag, är en smula mera intressanta än den ohämmade bevakningen av Putin som ”avslöjade” att Putin ”spårat tigrar i Sibirien”, ”poserat med en isbjörn” och ”flugit med tranor”.
Det ena är påståendet att krig i Jugoslavien och all annan destabilisering av världen, uppkommit genom upplösningen år 1991 av den fredsbevarande militäralliansen känd under namnet Warszawapakten,
den andra var, att det omintetgörandet av Pragvåren 1968, var inget annat än ren befrielse av tjecker och slovaker, vilka önskade sig inget annat än att Warszawa paktens soldater befriade dem från de kuppmakare som ville skada den Tjeckoslovakiska demokratiska socialismen.
Senaste två veckorna har varit mycket hektiska med tvära kast i dygnsrytmen och många spörsmål att uppmärksamma. Jag har därför inte haft tid eller ork att blogga vidare mycket, för att inte säga alls. Det saknas ju i vanlig ordning knappast ämnen att blogga om, men det politiska läget och den utstakade kursen för Sverige gör mig som lägst deprimerad och som mest både stum och handlingsförlamad. Allt medan galenskapen galopperar vidare i allt större fart. Det är som att sitta i en accelererande bil med händerna bakbundna och en klippavsats framför sig. Min skyddsmekanism i dessa tider har hetat och heter verklighetsflykt.
Vi har även varit i Finland en kort sväng för att titta på det spruckna avloppsröret under bastun:
Enda bilden från stugan – min snok, som även denna år spenderar sin tid på bryggan. Den blir större för varje år och betraktar nog bryggan mer som sin. Det gör mig inget, den får gärna bo där. Det är bara när jag barfota och näck ska ut i sjön från bastun som jag inte vill trampa på den stackaren i mörkret…
Moster Tiittis sötnos till jycke blir masserad av Uffe…
Igår besökte vi utställningen Dödens Teater i Livrustkammaren på Kungliga slottet i Stockholm:
Erik XIV och Katarina Stenbock. Utställningen tar avstamp i de ritualer och manifestationer i form av exempelvis processioner vid begravningar som framför allt Gustav Vasa införde under sin tid som kung. Förebilderna hämtades från de europeiska furstehusen som Gustav Vasa i egenskap av något av en uppkomling ville hamna i sällskap av. Exempelvis Habsburg-kejsaren Karl V var en stor inspiration. För att manifestera sin makt som av Gud given var den habsburgska dynastin mästare på den här slags marknadsföring och Gustav Vasa hoppades uppnå samma effekt genom att plagiera metoderna från kontinenten.
Landskapsfana för Åland.
Kyritzryttaren (den som red i kyrasset), en ryttare klädd i gyllene rustning, fanns också i Gustav Vasas sorgeprocession. Han symboliserar den döde kungen eller herremannen i sorgetåget.
”Sambandet mellan rustning, häst och begravning har sina rötter i förhistorisk tid. En vapenför man begravdes med sin rustning och det fanns en antik tradition med att bränna den dödes häst för att på så sätt transponera hans själ till den andliga världen.”
(Ur utställningsboken Dödens Teater – Kungliga svenska begravningar genom fem århundraden av Lena Rangström.)
Storfinlands provinsvapen från sorgschabrak använt vid Karl X Gustavs begravning.
Östergötlands och Livlands uttrycksfulla drake respektive grip.
Överst: Drottning Kristinas begravningsregalier från 1626. Nederst: Karl IX:s krona, utförd till begravningen 1612 av Antonius Grott.
Bild av Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka. På kungens båda sidor ligger hans båda tidigare avlidna drottningar Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margaretha Leijonhufvud.
Karl XII:s blodfläckade skjorta.
Pappfigur med teckning från Ulrika Eleonora d.ä:s begravning av Nikodemus Tessin d.y.
Dödens teater. Drottning Ulrika Eleonora med sina fyra söner i himlen på tavlan.
Olika slags sorgschabrak.
Fotografi från öppnandet av Karl XI:s grav.
Dito från Maria Eleonoras grav.
Maria Eleonora, Gustav II Adolfs gemål, av Jakob Elbfas
Karl XII
Karl X Gustav med ett gigantiskt klot och det svenska lejonet (?) som lurpassar i hörnet.
På barnavdelningen, där den enda genuskorrekta formuleringen (”stiliga prinsar och modiga prinsessor”, eller något i den stilen…) gick att hitta denna gången (vilket vi tackar särskilt för – att inte utställningen var nedlusad med de sedvanliga genuspekpinnarna, vill säga). Här en plansch om mouche och de budskap dess placering kan bära på.
En liten smyckesutställning pågår också i Livrustkammaren, här en vargtand från 1600-talet som de kungliga barnen lekt med och som även använts av kungen som amulett.
”Karl IX lät inför sin kröning i Uppsala den 15 mars 1607 tillverka en stor ordenskedja. Den kallades Jehovaorden och på ordenstecknet finns de hebreiska bokstäverna för Jehova.” Källa: Livrustkammaren
Föremål och dräkter från den fasta utställningen.
En mycket spännande utställning, helt i min smak. Vill ni se den så får ni skynda er; 6. juni är sista dagen!
Ni som följer WTF/Toklandet har säkert redan sett dessa, men ni övriga tipsas härmed om en riktigt lovande, ny humorgrupp – Schack på Schemat. En av deltagarna, Christoffer Arehorn, är dessutom en kollega från tågverksamheten.
Hampus Napoleon…tihi. I övrigt vill jag ha den där tishan.
