Jag har härmed glädjen att meddela att jag kommer att delta i den jurybedömda Edsvik Konsthalls Akvarellsalong 2015 med det enda verk som jag sökte in med:
Verket jag deltar med är Red Rum:
Red Rum, water colour 2015. Susanna Varis
Det blir första och kanske enda gången som det ställs ut, alla alster på utställningen är till salu. Utställningen finns att beskåda på Edsvik Konsthall 6. juni – 2. augusti 2015.
…har vi kommit fram till den bisarra användningen av ordet fobi. I dagens artikel på Idag-sidan i SvD porträtteras Christina Bylund, masterstuderande i genusvetenskap och person med funktionsnedsättning.
”Att funkofobi är ett strukturellt problem i Sverige har även FN:s kommitté för konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning påpekat.”
Ordet funkofobi sägs ha kommit in i SAOL (jag kan då inte hitta det… saol sökning på funkofobi, hittar det inte på sökning fobi heller) och i en tidigare artikel, http://www.svd.se/kultur/garna-funkofobi-men-tvarstopp-for-belarus_4476511.svd, i SvD berättas om kampanjen bakom. Jag skulle också gärna vilja veta när och hur FN påpekat det ovanstående. (Observera att jag inte på något sätt vänder mig mot att personer med funktionsnedsättningars situation uppmärksammas, det finns alldeles säkert mycket som behöver göras och förändras på området, jag intresserar mig för terminologin och metoden).
Definition på fobi:
En irrationell rädsla. Kanske finns det personer som har en irrationell rädsla för personer med funktionsnedsättning, men det som i denna första artikel i en serie om ”funkofobi” beskrivs vara uttryck för detta låter mycket annorlunda:
”– Oavsett om jag definierar mig som kvinna, man eller ingetdera och använder rullstol reduceras jag alltså bara till en rullstol, säger hon.
– Ett slags grundförutsättning för att funktionsmaktsordningen ska kunna upprätthållas är just att den kategoriserar människor.
Hon har myntat begreppet ”funktionsmaktsordning”, ett slags tolkning av den engelska akademiska termen ”ableism”, som syftar till att beskriva hur personer som anses ha avvikande funktionalitet utsätts för systematisk utestängning, både materiellt och representativt.
– Det handlar om alltifrån hur vi bygger våra städer till vilka berättelser som får komma fram i media, säger hon.”
[…]
”Otillgängligheten är en av punkterna där diskrimineringen tydliggörs på ett fundamentalt plan, menar Christine Bylund. Personer med funktionsnedsättning är helt enkelt fysiskt förhindrade från att synas i vissa rum, vilket medför att de får svårare att göra sig hörda, även på platser som är viktiga i arbetet för förändring, såsom universitet och kommunhus.
– En vän till mig är kommunpolitiker och använder rullstol. När hon skulle tala senast fanns det ingen ramp upp på scenen.
Ursäkter i stil med ”det är inte med flit” eller ”vi glömde det” visar funktionsmaktsordningen i praktiken, påpekar hon.
– Här ska personer som kan gå i trappor vara, personer som representerar vad vi tycker är normalt.”
Sedan följer en beskrivning om hur svårt det kan vara att få assistansersättning etc för att kunna föra ett normalt liv och en beskrivning av de två olika positioner för personer med funktionsnedsättning som Bylund behandlat i sin uppsats; ”hjälten” och ”vårdpaketet”.
Tillbaka till FN:
”I maj 2014 skrev FN att de oroades över att assistansersättning sedan 2010 dragits in eller minskats för vissa personer på grund av den ändrade tolkningen av ”grundläggande behov” i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Sverige uppmanas att se till att personlig assistans ger tillräckligt stöd så att det går att leva självständigt och att integrera FN-konventionen i den svenska lagstiftningen. Senast 15 januari 2019 ska Sverige lämna in nästa rapport.”
Nu till frågan: vad har en psykiatrisk diagnos med alla dessa företeelser förknippade med diskriminering och likabehandling att göra? En fobi kan i sig vara funktionsnedsättande. Är detta inte en mycket slarvig användning av ett ord som i sin ursprungliga mening finns till för att beskriva ett psykiskt tillstånd? Homofobi och kanske framför allt islamofobi har blivit flitigt använda uttryck och har båda antagligen banat väg för den allt grövre felanvändningen av ordet fobi. Allt det som numera betecknas med homo- eller islamofobi kan näppeligen menas ha med en irrationell rädsla för homosexuella eller islam att göra. Särskilt i fallet islam finns det dessutom ett rimligt utrymme för alldeles befogad rädsla (precis som för alla religioner eller ideologier) – en rädsla som grundar sig i om en viss religion eller ideologi får för stark makt i det samhälle man lever i. Annars borde man ju i konsekvensens namn börja benämna exempelvis antinazister för nazifober.
Jag hinner tyvärr inte kommentera texten i övrigt och nöjer mig med att konstatera att det klart och tydligt märks att teserna härstammar från genusvetenskapen och att jag inte i det här fallet heller anser att genusvetenskapens bidrag imponerar.
För ett antal år sedan gjorde jag en målning av Dita von Teese, Dita Vanitas:
Dita Vanitas, water colour 2010. Susanna Varis.
Nu har en av mina favoritklädskapare, Jean Paul Gaultier, skapat en korsett i formen av den slags blåa fjäril som syns i förgrunden:
Jag läser mig nu till att bilderna är från Gaultiers S/S visning 2014, dvs vår-sommar kollektionen förra året. korsetten är tillverkad av den legendariske Mr Pearl.
Former och mönster från naturen gör sig ofta fantastiskt väl på kläder. En annan favoritdesigner, Roberto Cavalli, är ju känd för sina underbara kreationer med inspiration från naturen.
Motivet Dinnertime är nu färdigställt i akryl. Jag får se om jag även ger mig på en i olja…
Dinnertime /The tale of the Empress series)
acrylics 2015, Susanna Varis
Size: 50 x 61 cm / 20 x 24 inches
Price: 3400 SEK
Follow the tale of the Empress here: https://www.facebook.com/
– : – : – : –
Tillägg:
Bilden i ojusterad version:
Helene Hellmark Knutsson. Foto från regeringen.
Regeringen presenterar nu en ”expertgrupp för jämställdhet”, berättas det i en artikel av ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S).
””Andelen kvinnor ökar, men det går alldeles för långsamt. De två senaste åren har andelen professorer som är kvinnor ökat ännu långsammare än tidigare. Så ska det inte vara. Jämställdheten behöver förbättras”, skriver Helene Hellmark Knutsson (S).”
50/50-fördelning inom alla prestigefyllda områden och maktpositioner i samhället är ju den radikalfeministiska definitionen av jämställdhet. Den har på senare tid omformulerats vidare till mer än 50 % kvinnor är bra jämställdhet. Bortsett från att tolkningen inte medger utrymme för människors fria vilja, inkluderar den även sällan de mer oattraktiva delarna av samhällslivet. Helt i enighet med detta ser nu den feministiska regeringen enbart till kvinnors situation inom den högre utbildningen och hittar en underrepresentation bland professorerna. Varför man helt ignorerar det faktum att män är starkt underrepresenterade bland studenterna på landets högskolor och universitet framgår inte och kan enbart förklaras av tesbildningen ovan.
”Sveriges regering är en feministisk regering. Det innebär att alla frågor som rör jämställdhet och maktförhållandena mellan könen är högt prioriterade.”
Regeringens definition på jämställdhet och ideologi kring den hämtas dock tyvärr från radikalfeministiskt håll, vilket innebär att man på grund av trossatsen om könsmaktsordningen är oförmögen att se män eller pojkar som förfördelade eller diskriminerade.
”Trenden de senaste 30 åren är att kvinnor utbildar sig allt mer och män allt mindre. Men fortfarande ser vi att kvinnor begränsas på grund av sitt kön och att de har sämre möjligheter till karriärutveckling.”
Vilket illustreras väl i ovanstående stycke. Hellmark Knutsson konstaterar att män utbildar sig mindre och där stannar det, raskt hoppar hon över till kvinnors begränsningar och karriärmöjligheter.
”Som minister för högre utbildning och forskning kommer jag att bedriva ett aktivt arbete med dessa frågor inom högskolan. Inom högskolan ser vi till exempel ett mönster av könsbundna studieval och att andelen kvinnliga professorer endast är 25 procent och ökar för långsamt.”
Människor väljer alltså att studera fel saker och man lyckas inte uppfylla de radikalfeministiska profetiorna om könet som social konstruktion, samt att det är för få kvinnor på toppostitionerna.
”Gruppen kommer att komma med idéer och förslag inför nästa stora forskningsproposition som ska läggas hösten 2016, och blir därmed bli ett viktigt verktyg i utformandet av kommande reformer för att stärka jämställdheten i högskolan under mandatperioden.
Regeringen har som mål att uppnå att andelen professorer som är kvinnor ska öka. Trots att kvinnor under lång tid har varit i majoritet bland studenterna i utbildning på grundnivå och avancerad nivå är endast en fjärdedel av professorerna kvinnor.”
Fortfarande inte ett ord om männens underrepresentation, om man ens ser det som ett problem (det verkar inte så, man tycks nöjd med att konstatera att kvinnor är i majoritet) och vad man i så fall ämnar göra åt detta. Handlar detta förresten om smygkvotering?
”Andelen ökar, men det går alldeles för långsamt. De två senaste åren har andelen professorer som är kvinnor ökat ännu långsammare än tidigare. Så ska det inte vara. Jämställdheten behöver förbättras.
Riksdagen har fastställt att det ska finnas mål för könsfördelningen av nyrekryterade professorer på lärosätena. De mål som finns gäller till och med i år, 2015.
Regeringen följer noga i vilken mån lärosätena uppnår rekryteringsmålen och arbetet med utformningen av de nya rekryteringsmålen som ska gälla från och med 2016 pågår.”
För få kvinnliga professorer är problemet, inget annat. Här finns formulerade mål och avsikter att göra uppföljningar.
”Regeringen har också som mål att forskningsmedel ska fördelas jämställt. Stora mängder forskningsmedel delas ut varje år till landets forskare och dessa medel är i många fall helt avgörande för forskarnas arbete.”
Ja, eftersom alla vi vet att könet på den som forskar är den främsta garanten för kvalitet och nytta. Sedan spelar det ingen som helst roll om pengarna går till att studera förtryckande klangmönster hos trumpeter, patriarkala järnvägsstationer eller något annat. (De nämnda exemplen härstammar från samma akademiska ideologiproduktion, genusvetenskapen, som regeringen och många andra hämtar sin kunskap om jämställdhet från.)
”Vi vet att exempelvis Vetenskapsrådet arbetar med att komma till rätta med den sneda fördelning som finns baserad på forskares könstillhörighet. Det är viktigt att processerna för att tilldela resurser, såväl som själva utfallet av forskningsstöd, hanteras på ett korrekt sätt.
Annars kommer kvinnor fortsätta missgynnas. Det finns fortfarande mer att göra på detta område, och jämställdhetsgruppen kommer att diskutera hur arbetet kan utvecklas.”
Låter lovande för landets alla aspirerande trumpetforskare, som kvinna lär du snart ha en egen gräddfil till forskningspengar.
Tanja Bergkvist har skrivit en hel del om genusvansinnet och håller här i ett potentiellt exemplar av genustrumpeten. Bild från Tanjas blogg.
”Regeringen har dessutom jämställdhetsintegrering som mål. I regeringsförklaringen tas upp att myndigheter ska få ett tydligare uppdrag att arbeta med jämställdhetsintegrering i all sin verksamhet.
Jämställdhetsintegrering innebär att ett jämställdhetsperspektiv ska införlivas och beaktas i alla led i beslutsprocesserna och att de aktörer som normalt sett deltar i beslutsprocesser ansvarar för att så sker.”
Myndigheterna ska självklart skolas i den radikalfeministiska läran. Det heter jämställdhetsintegration, men stoffet härstammar från genusinstitutionerna.
”Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om rättvisa för individen. Men det är också en avgörande fråga för högskolans ställning som samhällsbärande institution – och i förlängningen för samhällsutvecklingen och Sveriges konkurrenskraft.”
Jämställdhet i högskolan är i grunden en fråga om fördelar för den kvinnliga individen, borde det snarare stå. Och konkurrensen – hur har det gått med att exportera genustrumpeten och fynden angående de patriarkala järnvägsstationerna till utlandet?
Tillägg:
Aftonbladet rubricerar det hela med Så vill regeringen bryta den manliga dominansen på universiteten (sic!):
”Expertgruppens arbete ska pågå i ungefär ett års tid framöver.
– I början av 2016 bör vi ha ett helt program. Men vi kommer nog presentera saker vartefter. Det blir ingen slutrapport, utan det här är ett sätt för mig att fördjupa kunskapen och få fram en mer kunskapsbaserad politik som gör skillnad på riktigt.
Hon vågar inte säga när hon tror att svenska lärosäten har blivit tillräckligt jämställda.
– Men min förhoppning är att det ska gå lite fortare framöver än vad det har gjort de senaste åren.”
Tillägg 2: Läs också om andra delar av galenskapen hos Politivism.
Tillägg 3: Även WTF/Toklandet har bloggat på närliggande tema här.
Tillägg 4: Bloggen Löjesguiden skriver om Hellmark Knutssons utspel här.
The Vultures (The tale of the Empress series)
digital assemblage 2015, Susanna Varis
””We wouldn´t want it to look like a parrot!” Said the Archduchess as she told the Emperor to take away the Empresses beloved parrots, that she had for company as she was left very much alone in the palace. The Archducess, in her endless caring and love, also took the firstborn daughter away from her mother. After all, she was the one who knew what was best for the imperial children. The Empress longed for the freedom of her childhood; the nature, the animals, the riding…but instead she was now trapped in this golden cage, treated as a child although she was ”the mother of the country” and paraded in endless processions among the masses. To the snobbish, but ignorant court she was just an ill-mannered country girl, not good enough for the Emperor. But the Emperor was deeply in love!”
The Emperor:
”I beg you most earnestly to judge S with forbearance if perhaps she is too jealous a mother – after all, she is such a devoted wife and mother! If you would be gracious enough to think about the matter calmly, you will perhaps understand our feelings of pain at seeing our children enclosed in your apartments with an almost joint anteroom, while poor S, who is often heavy, must pant her way up the stairs, only rarely to find the children alone, even to find themamong strangers if you were gracious enough to show off the children, which shortens especially the few moments i have to spend with the children – aside from the fact that showing off the children, thereby making them conceited, horrifies me; wherein, by the way, I may be wrong. By the way, it never occurs to S to wish to deprive you of the children, and she specifically asked me to write to you and tell you that they will always be entirely at your disposal.”
Maja Fjaestad. Bild från Dagens Arena. Fjaestad hos regeringskansliet.
Jag skrev igår om de två statssekreterarna som nu drar ut i kamp för kvinnors rättigheter på nätet. Detta uppmärksammas självklart av de andra feministiska medierna, här i egenskap av public service-organet SVT:
”Tonen och attityderna på nätet har diskuterats länge, men det är först nu som regeringen tillsatt en så kallad cyberfeminist, som ska lyfta kvinnors utsatthet på nätet.”
Ja, eftersom vi alla vet att det bara är kvinnor som drabbas, är förtryckta, mobbade och diskriminerade på nätet. Likaså vet vi att kvinnor aldrig tillhör dem som pågår övergrepp eller hotar och hatar på nätet. Bloggen WTF/Toklandet har länge bevakat det feministiska näthatet, här ett exempel med utgångspunkt i en av de mest kända, feministiska bloggarna Lady Dahmer. Här är ett inlägg på denna blogg om en annan populär feminists, Kakan Hermanssons, hot mot Gustav Fridolin. Jag lyckas inte hitta det inlägg jag behandlat utsattheten för hot och hat när det gäller kvinnliga och manliga politiker respektive journalister, men i grova drag kan sägas att manliga representanter för yrkeskategorierna ovan är mer utsatta, men de kvinnliga är oftare utsatta för sexualiserat hat och hot. nåväl, inget av detta är tydligen något att bry sig om, här gäller det att försvara just kvinnors rättigheter på nätet, inget annat.
Feministiskt näthat. Här från bloggen Jämställdhetsfeministern.
För en notering i protokollen: hot är aldrig ok och ska polisanmälas. Hat är förvisso obehagligt att utsättas för, men det tillspetsade medieklimatet samt möjligheterna att med provokationer skapa sig en karriär driver upp tonläget i den allmänna debatten, särskilt på nätet. Hat är en känsla – känslor genererar klick. Det finns ett antal grupper som skyddas mot hatfyllda uttryck i form av lagstiftning om hets mot folkgrupp, men på individnivå och utan att ha en tillhörighet i någon sådan grupp åtnjuter man inget särskilt skydd mot hat. Antagligen är det just detta man är ute efter att förändra från cyberfeministens och regeringens sida. Vad detta sedan kan tänkas innebära återstår att se. Själv associerar jag fortfarande, som sagt, till Sveland och Gardells förslag vid Nordiska rådet om att förbjuda kritik av feminismen. Hur gick det förresten med European Council of Tolerance and Reconciliations förslag:http://www.susannavaris.com/blogg/2013/09/forslag-om-kriminalisering-av-asikter-pa-eu-niva/ (förbenade WordPress) om att kriminalisera antifeminism?
Tre exempel lyfts upp i artikeln; sportjournalisten Johanna Garå, Anna Hedenmo och Alexandra Pascalidou. Angående sportjournalistiken konstateras, precis som jag skrivit ovan, att hatet är mera sexualiserat när det gäller kvinnor men att män också är utsatta. Hedemos intervju med Mattias Karlsson i Agenda rörde upp känslor:
https://www.youtube.com/watch?v=3nclvUwP6iY
Intervjun handlar om turbulensen mellan SdU och SD och uteslutningen av ett antal medlemmar i ungdomsförbundet. Hedenmo siktar in sig på en tweet från Richard Jomshof, där den sistnämnde skriver:
Karlsson pressas om huruvida en tweet som denna borde föranleda uteslutning och huruvida Löfvéns uttalande om SD som ”nyfascistiskt” stämmer. Det hela kännetecknas av samma slags avståndstagande, mer eller mindre dolt förakt och försök att fiska fram komprometterande saker som de flesta andra intervjuer och granskningar av SD. Och visst, makthavare ska granskas. Det blir bara allt som oftast så sorgligt tydligt var journalistkårens sympatier och antipatier ligger utöver att man medvetet söker uppfostra tittarna och läsarna att ”tycka rätt” i olika sammanhang. Varför pressas inte vice statsminister på samma vis om sina uttalanden om medelålders män? Varför söker man inte med ljus och lykta efter märkliga tweets från företrädare för andra partier? Sådana finns, i mängder. Jomshofs tweet om ”islams vanföreställningar” kan dessutom tolkas på två sätt – han kan mena ”vanföreställningarna inom islam” eller att hela religionen islam präglas av vanföreställningar. Självklart har man valt den senare tolkningen. DN exemplifierar med följande mejl beträffande vågen av hat som efter intervjun riktades mot Hedemo:
””Du är ta mig fan den mest blåsta person jag sett i rutan i vänsterstyrda SVT. Fan ta dig och dina gelikar för att ni bjuder upp till dans med islam genom att kritisera dom som kritiserar dom istället för att lägga krut på det som verkligen hotar. Hur fan i hela helvete kan du se dina barn i ansiktet din självrättfärdiga skrupelfria jubelidiot”.”
Inte så trevligt kanske, men det råder väl ändå fortfarande åsiktsfrihet i Sverige?
Pascalidou hoppade av sitt radioprogram, åkte på semester och kom tillbaka till jobbet efter två veckor. Hot mot journalister är självklart inte acceptabelt och jag vill inte förminska de nämnda personers upplevelser. Alldeles säkert är detta inte några trevliga upplevelser. Pascalidou har dock själv kritiserats för att ha uppträtt rasistiskt, exempelvis när hon intervjuade Alice Teodorescu i P1: Sanna Rayman om detta här. I samma blggtext beskriver Rayman även hur dåligt SD:s Paula Bieler blir bemött av samma Pascalidou. Journalister ingår i det man kallar för ”tredje statsmakten” och deras traditionella uppgift har varit att bevaka den formella makten å medborgarnas vägnar. Så ser det inte ut i Sverige 2015 och om människor reagerar på detta så är det inte bara med all rätt.
Tillbaka till cyberfeministen.
”Nu lyfter regeringen kvinnors utsatthet på nätet genom att utse Maja Fjaestad (S), statssekreterare hos ministern för strategi- och framtidsfrågor till deras egen ”cyberfeminist”. Fjaestad kom nyss hem från en global cyberkonferens i Haag, där hon ville bidra med ett feministiskt perspektiv på cyberpolitiken.
– Informationsflödena på internet speglar rådande maktstrukturer och är i mångt och mycket en patriarkal spelplats, säger Maja Fjaestad.
– Tonfallet på nätet är genderiserat och det måste vi lyfta. Ser vi på hoten mot kvinnor har de ofta sexuell natur.”
Eftersom Fjaestad är feminist är den enda maktstruktur hon känner till könsmaktsordningen, möjligen med intersektionella komplement. Maktförhållanden mellan etablerad media och vanliga medborgare ingår inte i analysen.
”Det som hon ser som extra bekymmersamt är att friheten för kvinnor på nätet minskar för fjärde året i rad. Det visar mätningar från Freedom House, en oberoende organisation som jobbar för fri-och rättigheter. Bland annat handlar det om kvinno-organisationer minskar sin nätnärvaro på nätet när trycket blir för hårt.”
Freedom House listar ett antal hot mot friheten på nätet, men den feministiska regeringen och Fjaestad väljer att koncentrera sig på ”kvinnors” minskade frihet.
”– Det blir ett stort problem om kvinnor lämnar internet. Då förlorar vi en multipel av röster på internet, säger Maja Fjaestad.”
Framtiden lär visa vad för slags förslag och åtgärder som kan tänkas kläckas ut ur allt detta, jag har mina farhågor.
Förtrycket är fortfarande massivt…
…bland DN:s feministiska kolumnist- och skribentkader. Jag råkade tyvärr läsa senaste alstret från Catia Hulquist. Det slentrianmässiga mansföraktet har åter genererat klirr i kassan för skribenten. Hulquist tycker illa om tanken att män, eller någon man, kan tänkas ha blivit glad över någon 19-årig univeristetsstudentskas uttalande om att en pappakropp, sk ”dad bod” är het:
”Det är lätt, och nästan lite rörande, att föreställa sig hur likasinnade manliga redaktörer i olika världsdelar mottog nyheten. Hur de för en sekund släppte snabbpizzaslicen, reste sig ur sina snurrstolar och utbrast i ett litet ”Yes!”, för att sedan skyndsamt sprida det glada evangeliet:
”Lyss o bröder! Lägg ner det gudsförgätna GI, det förbannade 5:2 och den fåfänga jakten på en tvättbräda! Äntligen kan vi vara oss själva igen med dålig mat och ölhävning! Ty så har en ung amerikanska sagt.”
Ja, äntligen kan vi släppa den korta parentes när män fick känna en västanfläkt av den utseendepress som kvinnor upplevt sedan urminnes tider.”
Sedvanlig gråtvals om kvinnor som drabbas värst etc etc. Dessutom tycks inte problemet bara vara studentskans uttalande, utan att hon gör den av fel anledning:
”Nej, ett av skälen till att hon föredrar män med pk är att hon fruktar en jämförelse mellan sin beachtrimmade kropp och pojkvännens. Den deffade tvättbrädemannen gör nämligen att hon framstår som mindre vältränad. Dessutom tycker hon, och det här är intressant, att tvättbrädekillen stjäl all uppmärksamhet. Han snor åt sig den del av allmänhetens blickar som borde vara riktade mot henne.”
Nu blir det fullkomlig syntax error i Hulquists skalle: ”blickar borde vara riktade mot henne”…”blickar borde vara riktade mot henne”…”error”…”den manliga blicken”…”den manliga blicken”…”error”…”könsmaktsordning”…”könsmaktsordning”….
Genom att ympa in en erfarenhet från ett litteraturseminarium lyckas hon till slut nödtorftigt snickra ihop de motstridiga tankegångarna (det är ju nämligen helt otänkbart att en ung kvinna skulle kunna njuta av manlig uppmärksamhet gentemot sin kropp i en radfems värld) till en feministisk analys:
Jag kommer att tänka på Mackenzies besatthet vad gäller trånande mansblickar när jag lyssnar till ett författarsamtal där det diskuteras genier; att unga kvinnor så gott som aldrig kallas för ett geni. Författaren Karolina Ramqvist framkastar att geniförklaring av kvinnor endast kan ske när de inte längre är föremål för den manliga, sexuella blicken – det vill säga först när de åldras, eller till och med är döda.
Mackenzie förklaras inledningsvis ”besatt”. Ramqvist kastar fram en teori som stödjer sig på vad…? Jag har åtminstone två gånger förklarat unga kvinnor för genier: den ena är filosofie doktorn i matematik m.m. Tanja Bergkvist och den andra konstnären Mia Mäkilä. Vad hindrar någon från att geniförklara någon?? Jag blir oftast oerhört provocerad av det feministiska by proxy-tänket: det och det tillåts inte, si och så görs inte…det är väl för helskotta bara att göra vad det nu handlar om! Vare sig Bergkvist eller Mäkilä kan heller räknas in i kategorin ”åldrade eller döda”, alltså kan jag bidra med ett fall som motsäger Ramqvists framkastade teori.
Här är naturligtvis också nyckeln till det glädjestrålande mottagandet som dad bod-uppropet fått. Mackenzie bekräftar bara det vi alla fått lära oss – det vill säga att män tittar på kvinnors kroppar och kvinnor ”bryr sig inte” om männens utseende så länge de själva får känna sig snygga och smala. Ordningen är återställd. För den som tittar, njuter, väljer och bedömer sätter sig också i en maktposition. Därför måste kvinnor tala tyst om det de verkligen åtrår – oavsett om det handlar om tvättbrädor eller kalaskulor.”
Hulquist tycker sig triumferande ha hittat pusselbiten som låter Mackenzies agerande att tryckas in i den radikalfeministiska diskursen. Männen, som Hulquist nu föreställer sig triumfera, gör inte detta för att de blir glada av att höra en ung kvinna uppskatta en normal manskropp, utan för att ”ordningen är återställd” (plus maktposition yada yada). Mackenzie, som just uttalat sig och bedömt manliga kroppar har alltså inte alls gjort det och i slutklämmen måste till och med alla kvinnor hålla tyst om sina preferenser. Ett exempel på hur vad som helst kan omvandlas till att passa in i den egna världsbilden. Det är snarare Hulquists ordning som är återställd.
Svensk politik har hastigt utvecklats till en blandning mellan fars och dystopi med en regering som stöds av 38 % av väljarna, en opposition som effektivt bakbundit sig själv i hopp om att motståndaren ska ställa upp med samma sak om och när man själv befinner sig i den nuvarande regeringens sits i framtiden, en orgie i svikna vallöften och politisk teater där det gäller att gömma de svåra frågorna i utredningar och annat istället för att sköta det arbete man är satt att göra. Media och journalister fortsätter sin ihärdiga kamp att uppfostra medborgarna i den enda vägens diskurs (åsiktskorridoren) och den enda vägens politik; en sörja av marknads- och företagsfientligt, miljöpartistiskt, radikalfeministiskt och socialistiskt tankegods. Möjligheten att diskutera ämnen som invandring och integration har gått från att vara obefintlig till att det nu har försiktigt börjat luftas åsikter om att exempelvis stoppa invandringen för en period eller att uppehållstillstånd skulle kunna vara tidsbegränsade. I det förstnämnda fallet fick Miljöpartiets Bertil Torekull det hett om öronen, dylika åsikter är fullständigt oacceptabla i Mp:
”Peter Forkstam är ordförande för Miljöpartiets Skåneavdelning, som Torekull tillhör. Han instämmer i Maria Ferms kritik.
– De Gröna i Skåne tar avstånd från debattinlägget och det är tydligt att Bertil Torekull inte har stöd för de här åsikterna i vår politik. Miljöpartiet står för en värld utan gränser med fri migration och mänskliga rättigheter i fokus, säger Peter Forkstam.”
”…en värld utan gränser med fri migration och mänskliga rättigheter i fokus…”
Jag fascineras över människor som fantiserar om den här slags gränslöshet. Hur har de tänkt sig att det ska fungera i praktiken? Bara för att gränser inte finns så blir det inte slut på människor som vill ha makt och för övrigt måste det alltid finnas någon form av organisation av samhället. Mänskliga rättigheter formuleras i ett antal olika dokument som gäller i varierande länder och reglerar relationen mellan statsmakten och individen. Om nu alla gränser löses upp, slutar dessa stater att existera. Vem ska då individen hävda rättigheter emot? Ska vi alla ingå i en slags ”superstat” och vem ska styra den i så fall? Tänk så fint att du då inte ens kan fly någonstans om galoscherna inte passar…
Har man ens tänkt innan man krafsade ner klyschorna i programbladet? Nåja, det var ett sidospår.
Moderaternas partiledare Anna-Kinberg Batra klarade sig något bättre efter att ha framfört den oerhört provocerande ståndpunkten om tillfälliga uppehållstillstånd i en partiledardebatt nyligen, men slapp inte undan helt hon heller, Moderata ungdomsförbundet verkar nu vara mer inne på Reinfelds ”öppna hjärtan”-linje och står på så sätt bakom samma politik som alla andra partier utom SD. Den rådande diskursen lyder: öppna gränser och permanenta uppehållstillstånd – allt annat är snudd på ”rasistisk” eller till och med ”fascistisk”. Ingen ställer sig frågan hur ett litet land utan fungerande integration och med allt osäkrare utsikter i den globala ekonomin ska klara av åtagandet. Frågan får som sagt inte ens diskuteras. Vi stoppar huvudet i sanden och låtsas som att problemen försvinner.
Det här inlägget skulle egentligen handla om att jag inte orkar skriva om de stora sakerna eftersom de känns övermäktiga, men jag har visst snuddat vid dem här ändå. Jag skulle egentligen skriva om de två feminister som nu sitter vid maktens köttgrytor och har skrivit denna artikel om ”jämlikhet” på nätet i dagens SvD.
Maja Fjaestad är statssekreterare statsrådsberedningen och Ann Linde dito på justitiedepartementet.
”Hoten mot ett fritt och öppet internet är dock många. Allt ifrån utrikespolitiska motsättningar kring synen på internet, fler cyberattacker från såväl stater som kriminella, till lagstiftningar som fragmenterar det globala nätet. Risken är att vi förlorar det internet vi känner – ett internet som motor för ekonomisk och social utveckling.”
Ja, allt detta finns ju där och är reella problem. Men sedan:
”Vi ser bland annat oroande tendenser till att människors rättigheter i allt högre grad kränks på nätet.”
[…]
”Den minskande friheten slår i första hand mot redan utsatta grupper, som det civila samhället och kvinnorättsorganisationer. Utvecklingen sker både genom attacker mot budskap som uppfattas som kontroversiella, och genom att kvinnor och kvinnorättsorganisationer hotas och trakasseras så att de lämnar nätet.”
Från cyberattacker och kriminalitet till människor och raskt vidare till bara den ena halvan av mänskligheten, den som vi redan känner till att feminister arbetar för: kvinnorna. Här kopplas kvinnorättsorganisationer (läs: feministiska organisationer) ihop med alla kvinnor i ett alltför välbekant retoriskt grepp; feminismen som gör sig till representant för alla kvinnor. Mansrättsorganisationerna nämns självklart inte ens. Eller unga feministers hat och hot, för att nämna några exempel. Problemformuleringen följer av att man bygger sin omvärldsanalys på trossatsen om könsmaktsordningen, dvs den feministiska diskursen. Män är privilegierade och utövare, kvinnor förfördelade och offer.
”Från regeringens sida ser vi över vad man kan göra från rättsligt håll:
• Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten har tillsatts för att se över det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.”
Är det verkligen brist på lagstiftning som är problemet? Handlar det inte mer om polisens begränsade resurser att hantera den här sortens brott (något som enligt artikeln förväntas lösas med en omorganisation)? Jag vet inte om er, men varje gång jag hör en feminist tala om lagstiftning i samband med internet och hot/hat, tänker jag på Sveland och Gardells sejour till Nordiska Rådet.
”Samma maktstrukturer finns på internet som i det omgivande samhället. Tillgång till teknik och tillgång till internet är en maktfaktor i dagens samhälle, och det är bekymrande att vi ser att kvinnor globalt har betydligt mindre tillgång till internet – och därmed också utbildning, information och möjligheter till inflytande – än män.”
Lite mera radikalfeminism. Man kan ju fråga sig varför kvinnors situation globalt sett är relevant för förhållandena i Sverige.
”En feministisk politik omfattar också internet, och cyberfrågorna är självklart en av regeringens strategiska framtidsfrågor. Vi kommer att fortsätta driva frågorna om ett fritt och öppet, globalt tillgängligt och jämställt internet, för alla.”
Tyvärr har åtminstone jag lärt mig att tolka den här slags utfästelser som kodord för någonting helt annat. Frihet, öppenhet och tillgänglighet är alla ord som faller inom kategorin ”ord vi trodde betydde något, men som numera uttrycks i syfte att identifiera sig med rätt slags diskurs”. Demokrati betyder numera lite allt möjligt positivt (i termer av åsiktskorridorstänk), jämställdhet är sådant som gynnar kvinnor och tillgänglighet används ofta som beteckning för något som särskilt gynnar hbtq-personer, kvinnor, invandrare, eller andra sk ”underprivilegierade” grupper. Jag vill helt enkelt först se vad regeringen gör med de här frågorna innan jag är beredd att tycka att detta är bra.
Nej, nu är det dags för kvällsmacka innan blodsockret fullständigt försvunnit…ursäkta för kanske något virrigt inlägg.
– : – : – : –
Fnordspotting på liknande teman här, här och här.
– : – : – : –
Ett tecken på att lite syre har sipprat in i samhällsdebatten; Ann-Charlotte Marteus i Expressen.
Egentligen är detta ett underlag för en målning som jag ämnar göra om tid och ork finns:
Dinnertime (study)
digital doodle 2015, Susanna Varis
”Due to the continuous scrutiny and judgement the Empress was subducted to in court and everywhere she went, she became very aware and even obsessed with her appearence. Her love of sports evolved to rigorous programmes for physical training, she could walk for hours and hours, thightly corseted and she would hardly eat anything.”
Countess F: ”Beauty! – Loveliness! – Grace! – Elegance! – Simplicity! – Goodness! – Magnanimity! – Spirit! – Wit! – Humour! – Astuteness! – Cleverness! For everything turns against you – even your beauty will bring you nothing but sorrow, and your high spirit will penetrate so deep – so deep that ot will lead you astray.”
