The Red Wall
digital assemblage 2015, Susanna Varis
”The Empress is getting to know her new home, where even the walls have eyes. Every move, controlled by court protocol, monitored and every mistake recorded. She is now 16 and ”mother of the country”, the symbol and figurehead of the empire.”
Sunday´s Child
digital assemblage 2015, Susanna Varis
”Sunday´s Child, Elisabeth Amalia Eugenie, is to marry the Emperor, King, Archduke, Grand Duke, Duke, Count with Princely Rank, Prince, Margrave, Lord and Grand Voivode. Luckily they all are the same person.”
Follow the Tale here: https://www.facebook.com/
Häromkvällen berättades det på Kulturnyheterna i SVT om ”den lilla uppstickaren” i förlagsbranschen – Lesbisk Pocket – som bland annat gett ut en gammal kioskroman av Ann Wendy, En Omaka Flicka. Förlagets representant, Leo Andrea Nordwall, har skapat ett nytt omslag till boken, eftersom det gamla omslaget menas vara ”riktat sig till män”.
Det gamla omslaget.
Det nya omslaget.
Jag undrar nu hur man kan se att det gamla omslaget är ”riktat till män”? Jag tycker att det gamla oslaget är mycket mera spännande, estetiskt tilltalande och känsloladdat. Det nya påminner mest om två skyltdockor eller modeller i en modetidning med sina händer på höfterna för att skapa en vacker silhuett.
Vem bestämmer vad som är riktat till män och vad som är riktat till lesbiska kvinnor? Finns det någon guide? Och framför allt – är inte detta att på ett mycket fördomsfullt sätt skriva människor på näsan om vad de bör vara intresserade av på grundval av deras kön och sexuella läggning? Var det inte just alla fördomar och normer som de här bokstavsrörelserna ville krossa?
””Vi vill göra om, och göra rätt den här gången” säger Leo Andrea Nordwall från förlaget.”
Fler omslag som kan tänkas vara riktade mot fel blick(?):
– : – : – : –
Tillägg:
Bloggen WTF/Toklandet har nyligen behandlat åsiktskorridoren och en mycket märkligt text av Lena Sundström på samma tema här.
Igår besökte jag och en samling av mina närmaste kulturkonsumentvänner en utställning med den österrikiske konstnären Markus Schinwald på Magasin 3/Stockholms konsthall.
Vart tog våren vägen? I Frihamnen blåste det vindar som hade fått kung Bores skägg att krullas upp och smulas sönder. Vinden fick understöd av små regndroppar som piskade mot oss som småspik. Fel kläder eller fel väder? Vissa skulle säga det förstnämnda, men när vädret är vackert som en vårbrud när man lämnar hemmet och därefter växlas om till det ovan beskrivna? Den här tiden på året är ju mera oberäknelig än en lottomaskin på amfetamin.
Utställningen inleddes med ett kliv in i (och ut ur) en garderob. Foto: Micheles Kindh
Jag läste någonstans att Schinwald använder sig av en tecknare när han färdigställer sina verk, en person som konstnären menar är som en ”levande Photoshop”. Nu när konsten är frikopplad från hantverket är ju inte detta någonting konstigt; konsten är ju enbart idéen (och då idéen som konstvärlden ser som konst) – inte själva tillverkningen eller framställandet. Om man nu anammar konstetablissemangets definition. Lite förenklat. Riktigt så svartvitt är det förstås inte.
Redan de gamla mästarna använde sig förstås av andras flinka händer för att hålla igång konstproduktionen. På den tiden handlade det mer av en slags lärlingssystem; aspirerande konstnärer kunde gå i lära hos en mästare i hopp om att någon dag själva bli lika stora. Vilket en del ju blev, samt naturligen även ibland större än sina läromästare. Idag handlar det dock inte om ett sådant system, kanske mycket just på grund av att hantverksdelen är bortrationaliserad ur själva konstbegreppet; man kan näppeligen gå i lära för att lära sig de unika och revolutionärande idéerna. Det handlar alltså om något annat när konstnärer som Hirst eller Schinwald lägger ut tillverkningen på entreprenad. Konstnären som varumärke och produktionen anpassad till gängse företagsmodell. Men blir konsten då en vara, en idé eller en image? Kanske en aktieandel?
Jag tycker mycket om de vackra och bisarra teckningarna. Kan de kallas för porträtt? Deras förlagor är förvisso klassiska porträtt, men de märkliga detaljerna och tillskotten bär på egna betydelser, bortom porträttets mening av att framställa en specifik människa och karaktär. De klassiska porträtten är karakteristiskt strama och andas en återhållsamhet. Kontrasten till de bisarra anordningarna eller hår och kroppsdelar som löpt amok är spännande.
På övervåningen ingår också en gång där skulpturer, delar av ett maskineri, visas upp i små bås:
I ena båset utför en liten skulptur av möbelben en spindellik koreografi, i nästa framför en hel grupp en poledance…
Nedervåningen inhyser en sal med projektioner, målningar och skulpturer längs med väggarna. Överallt i rummet händer saker i olika tempo:
Oljeporträtten ovan är på dylikt sätt modifierade av en konservator som teckningarna på övervåningen. Betraktaren blir själv en del av händelserna längs med väggarna i form av sin skugga.
’
Som avslutning blev det ytterligare en middag i Kaknästornet.
Tack till kulturkonsumentvännerna för en förträfflig dag!
Foton (om inget annat anges): ©Susanna Varis
Vackra människor bemöts bättre och förknippas med goda kvaliteter, det motsatta gäller förstås fula människor. Det finns forskning, som jag inte ids leta fram på detta. Drabbad av den stora tröttheten, aka omställning mellan halvnattsjobb och dagjobb, ids jag heller inte blogga mer avancerade saker den här gången än denna pausbild hittad på Facebook:
Diskutera gärna i grupper.
Jag är inte bara trött fysiskt, men jag kan inte för tillfället uppbringa någon som helst intresse för den samtida galenskapen i form av identitetspolitik, feminism och åsiktskorridor. Jag blir bara deprimerad. Många andra bloggar bevakar dessutom fältet från så olika vinklar och med sådan mångfald att jag oftast inte känner att jag har mera att tillägga. Dessutom har jag en ny utställning med medföljande krav på nya verk att skapa framför mig. Återkommer till dessa teman när jag har något att säga (och ork att göra det). Tack alla som hängt kvar under alla åren och jag hoppas att ni fortsätter att kika in här då och då.
I den elfria tillvaron ute på landet.
…och så även årets planering för sommarstugan. Min lilla oas och djuren kring den i Finland lever ju sitt egna liv större delen av året, avskärmad från el och andra moderniteter. Stugan lever i harmoni med miljön, så till den milda grad att miljön många gånger hotar att helt sluka den stackars lilla byggnaden.
Årets projekt består av bland annat ett sprucket avloppsrör under bastun och detta måste åtgärdas. Ingen bastu – ingen finsk semester. För arbeten som dessa har jag god hjälp av familjebekanta som sedan 1600-talet varit bosatta på en gård i närheten. Granngården tillhörde min släkt, men är nu i annan ägo. Grannfamiljen har så gott som alltid sådant som behövs för i det närmaste allt som kan hända ute på landet och mitt rör verkar inte bli en match, även om man så måste bila i sockeln för att sätta dit ett nytt och större.
Det är fascinerande hur många olika slags produkter det finns numera för ett liv utan el, eller vad sägs om en gasoldriven wokkök?
Gasoldriven wokkök. Bild från Lego Elektronik. Fler produkter och energilösningar för allt mellan himmel och jord hittar du här.
Med andra ord finns det en uppsjö av möjligheter för den som vill slippa gödsla elbolag i onödan, som jag, eller för den som av någon annan anledning inte vill ha eller har tillgång till el. Min stuga kommer endast att få el om jag någon gång kommer att tillbringa mer tid där än vad som nu är fallet.
…tog vi ner utställningen i Kaknästornet.
En sista cosmopolitan (för den här gången) i Kaknästornet.
Det har varit en rolig och givande utställning och extra trevligt var det förstås att umgås med vänner över en bit mat samtidigt som jag kunde visa utställningen. Vem vet, det kanske blir fler gånger.
I övrigt är jag dränerad på kraft. En tand bråkar och behöver rotfyllas. Den har en temporär bedövning och jag fick en tid nästan en månad efter att den sattes in. I mina mest hypokondriska stunder känner jag mig trött, som överkörd av en lastbil, yr och även sinsemellan illamående. Idag försökte jag promenera bort en del av frustrationerna, men det verkar som jag ligger snubblande nära benhinneinflammation på underbenens framsida. Värktablett löste det värsta och jag fick ändå en stunds rogivande vistelse ute.
Nu ska jag inte tråka ut er med mer gnäll om sjukdomar och annat, ha det fint i vårvärmen allihopa!
Dagen har gått i kulturens tecken. Som en radikal kontrast till den obarmhärtigt skarpa vårsolen ute har vi vältrat oss i skräckromantiska landskap och vandrat runt i ett sårat universum. Första målet för dagen var utställningen Skräckromantikens Landskap, som jag av en slump blev påmind om för någon dag sedan och tur var väl det, eftersom det var sista utställningsdag idag.
Sven-Harrys guld-, eller snarare mässingsfärgade, konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Trots den moderna arkitekturen är muséet hemtrevligt, så även restaurangen.
Utställningen börjar på ett mycket trevligt sätt med kråkfåglar i Thomas Ewerhards Jorn – The Gathering.
Jorn – The Gathering är ett exempel på den slags konst, inspirerad av 1700- och 1800-talens romanticism och gotisk landskapsmåleri, som pryder många musikalbum i modern tid. Särskilt inom genren som hårdrock och goth är den här slags ödesmättade och suggestiva motiv mycket populära.
Ett antal verk av musikern och konstnären Kristian Wåhlin. Wåhlin har varit med i banden Grotesque och Liars in Wait och målat omslag till hundratals album av bland andra Dissection, Bathory och King Diamond. I Wåhlins verk syns inspiration från Caspar David Friedrich och Eugène Delacroix.
Marcus Larsons svulstiga romanticism har, vad det verkar, uppvärderats på senare år. Under många år har den här slags konst inte riktigt tillhört ”den fina konsten”; den är föreställande och dessutom känslomättad och vad man kanske skulle kunna kalla manieristisk. Virtuos skicklighet och bombastiska känslor som gärna går hem i de inte kulturelitistiska stugorna har lätt skåpat ut sig när den ”fina” konsten har definierats. På så viss skulle jag kanske vilja räkna Larsons måleri till lowbrow-traditionen i dagens kontext.
Travis Smith – Opeth/Blackwater Park
Knud Andreassen Baade. Baades verk bär på en tydlig inspiration från Caspar David Friedrich.
Exempel på CasparDavid Friedrichs verk:
Caspar David Friedrich nämndes i utställningstexterna, men tyvärr fanns inga av hans verk med i utställningen.
Fler omslag…
Marcus Larson – Marin med Brinnande Ångbåt. Denna målning målade Larson inför publik, under tio timmar, på Lunds studentförening 1859, en fullständigt spektakulär prestation. Att få till den här slags effekter med oljefärg är skickligt om man målar lager på lager, men att måla detta i en enda sittning, så kallad alla prima, är häpnadsväckande. De stormiga motiven kan på ett sätt ses som en allegori av Larsons liv; han var en konstnärsvirtuos, mycket populär och firad, tjänade en hel del pengar, men dog utblottad i tbc och fick tigga ihop till brödfödan under sina sista år. Han var firad, men levde hårt och gjorde slut på pengarna i samma takt de kom in.
Barry Jackson – DIO/The Last in Line
Barry Jackson – DIO/Holy Diver
Scener från spelvärlden fanns representerade…
En av mina favoriter på utställningen: Arnold Böcklin – Dödens Ö. Detta verk ska ha hängt ovanför prins Eugens säng på Waldemarsudde.
Carl Gustaf Hellqvist – Kung Ludvig XI i sin Lustgård
Marcus Larson
Dan Seagrave – Entombed/Letf Hand Path
Den klassiska bilden till Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.
Ute på takterrassen fann vi bland annat detta verk: Marja-Leena Sillanpää – Ernst Josephssons Vänstra och Högra Medicin och Helene Schjerfbecks Vänstra och Högra Sko.
Efter en god lunch i muséets restaurang styrde vi kosan mot nästa mål i dagens kulturella program, utställningen Ett Sårat Universum med verk av Andrej Zverev och musik av Rikard Borggård på Teater Giljotin:
Andrej Zverev
Utställningen var mycket suggestiv och de fysiska objekten, starka nog i sig själva, gavs ytterligare kraft av Borggårds ljudinstallation och ljussättningen. Även doften från den färska myllan i det på golvet placerade verket blev en ingrediens i upplevelsen. Onekligen en mycket speciell föreställning.
Jag har förärats glädjen att få genomgå en rotfyllning och erbjuder med anledning härav en del konstverk till försäljning till ett reducerat pris. Startar på 300 kr och är minst halva priset! Original allihopa! En av pärlorna har varit med på en jurybedömd utställning; Sörmlandssalongen 2013! Om ni inte vill ha trevliga monster och spöken på väggarna kan ni alltid stödja min bloggverksamhet (samt rotfyllning) medelst donera-knappen till höger på sidan. Ser fram emot alla bidrag!
Konstverken hittar ni här
Det här trevliga verket var med på den jurybedömda utställningen:
Sweet Sister V, Susanna Varis. Mixed media (akvarell, urklipp). A3. Pris: 1900 SEK (Nu: 950 SEK).
