Smickrande fotovinkel

Postat den 9 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Snett uppifrån är en smickrande vinkel och används flitigt på självfoton för bloggen och Facebook. Den här vinkeln är nog dess raka motsats, en extremvariant av extra-osmickrande dubbelhakeperspektiv:

Publicerat i Kuriosakabinettet, Okategoriserade | Etiketter | 2 kommentarer

Nattliga maror

Postat den 8 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Mardrömmar i natt, som konstaterat. Här är en variation:

Nightmare On Happy Hill Street II, mixed media 2011

Publicerat i Egna verk, Konst, Okategoriserade | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Berättelsen är den nya nyheten

Postat den 8 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris
Collage: Jonn Leffmann
Löpsedlar. Riktiga och falska som på olika sätt fått stor uppmärksamhet. / Wikipedia / CC BY 3.0

Varifrån kommer manin med berättelser? Är det från mediakonsulter som intalat allt och alla att det numera gäller att ha en berättelse? Du är ett varumärke, eller ni är ett parti. Du måste ha en berättelse som folk vill köpa och partiet ska ha en berättelse om framtiden.

På min tid var berättelser lika med sagor. Numera kallas nyheter för berättelser. Eller är de numera precis det som beskrivs, påhittad historia?

Jag kan tänka mig att detta är ett tecken på den anglofiering av svenska språket som ständigt pågår och följdaktligen en översättning av story och storytelling. Expressen har en slogan ”berättande som berör” och det är väl grundidén, som även den härstammar från den aglosaxiska världen ”döda aldrig en bra story” (med att förstöra den med sanningen). Berättelser som folk förväntas bli berörda, chockade (nakenchocker ex vis) eller rasa över (tittarna rasar över… fyll i önskad företeelse i tv-världen). Nyhetsredaktioner och medier är inte så intresserade av sanningen, de är intresserade av att sälja lösnummer.

Uppenbarligen vill vi läsare och mediekonsumenter snällt bli matade med dessa bra berättelser, eftersom det är det som säljer.

Publicerat i medier, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | 3 kommentarer

Genusarkitektur med Rocky

Postat den 8 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Efter morgonens ilska hittade jag den här i en DN som jag inte hade hunnit läsa:

http://www.rocky-digital.com/ny/

Publicerat i genusvetenskap, medier, Okategoriserade | Etiketter , , | 4 kommentarer

Renoveringsterror

Postat den 8 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Klockan 7 på morgonen hos oss…

Ok. Jag bor i ett miljonprogramshus och trivs utmärkt. Stora lägenheter. Bra utsikt. Lugnt område. Förutom när de då och då invaderas av hantverkare. Numera allt som oftast. Senaste driven var december – februari. Innan dess september – oktober.

Miljonprogrammen behöver renovering, men min hyresvärd har inlett strategin att helrenovera en lägenhet i taget, dvs när någon flyttar ut. Under hösten skulle Telia in och tvångsinstallera sitt bredbandsnät, något som få i husen hade önskat då vi har en utmärkt, lokal leverantör vid namn C-sam. Ett infernaliskt borrande i flera veckor. Betongväggarna hos oss är välhärdade, en vanlig borrmaskin går med möda att använda.

Sedan började totalrenoveringarna. Man river ut all inredning, slänger den med fördel ut genom fönstret. Ekar gott mellan väggarna på en u-formad gård. Sedan följer ca en veckas djävulusiskt borrande. Nu, när jag är sjukskriven kan jag ju alltid få min vila, men testa det här under långa perioder om du jobbar skift…du har kanske gått upp halv fyra och är hemma igen på förmiddagen och vill sova en stund. Eller så har du kommit hem halv ett på natten. Borrandet startar nämligen alltid klockan sju.

I min förra lägenhet totalförstördes en lägenhet vid en brand. Den låg snett under oss och renoveringen tog någon månad. Klockan sju varje morgon, infernaliskt borrande. Fram till kanske åtta eller halv nio. Sedan kunde det vara tyst resten av dagen. Detta pågick som sagt i någon månad. Jag minns att jag då försökte plugga fysik för en sista tenta jag hade på KTH. Jag försökte tom använda de hörselskydd byggnadsarbetarna har. Det är inte konstigt att både sömnlöshet och oljud används som tortyrmetoder.

Jag hade imorse redan sovit dåligt, med mardrömmar som jag hela tiden vaknade av och nu är jag fullkomligt groggy. Till nästa vecka vet jag då att anpassa mig, i säng vid tio och leta reda på hörselskydd…

Klockan är nu 8.45. Det har varit hyfsat tyst sedan en halvtimme…väntar med spänning om borrandet hinner komma igång idag.

10.31. Fortfarande tyst.

14.42. Fortfarande tyst.

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , | 2 kommentarer

Fake or Fortune

Postat den 4 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Guy Wildenstein

Vi såg precis programmet Fake Or Fortune som producerats av BBC och som handlar om konstverk vars äkthet man vill bevisa. Ikväll handlade det om en målning av Claude Monet, ”Bords de la Seine à Argenteuil” från 1875. Ägaren; David Joel, som inhandlat tavlan för 40 000 £ ville gärna få bevis på dess äkthet, då äkta verk av Monet säljs för tiotals miljoner pund hos auktionsverken. Problemet i sammanhanget var, att för att kunna kallas för äkta, måste tavlan vara erkänd av familjen Wildenstein på Wildenstein Institute och upptas i deras ”catalogues ráisonnés”, kataloger över äkta konstverk omfattande 60 konstnärer. Wildenstein bestämmer helt enkelt i konstvärlden vad som är äkta och vad som inte är det.

Fake or Fortune? title card. Wikipedia/fair use
Claude Monet – http://www.bbc.co.uk/programmes/b0125bz7
Bords de la Seine a Argenteuil by Claude Monet / Wikipedia/public domain

Fake or Fortune och nämnda Monet-målningen.

Genom mödosamt detektivarbete lyckades teamet finna mycket tunga bevis för äktheten. Allt detta lämnades in hos Wildenstein Institute, där man nonchalant lät meddela att tavlan inte är äkta. Senare i programmet presenterades en kort skriftlig motivering till handlandet: ”Det är inte en fråga om proveniens, utan en fråga om konnäsörskap. Vår fader Daniel Wildenstein har förklarat tavlan vara oäkta och vi kan inte gå emot honom.”

Daniel, Guy och Alec Wildenstein

Detta gör tavlan i stora drag osäljbar, inget auktionsverk kommer att vilja befatta sig men den.

Konstvärlden fungerar, surrealistiskt nog, så här. Stora pengar är involverade. Auktionsverk vill leverera säkra investeringar till sina pengastinna kunder. Vad sedan sanningen är, är ingen intresserad av. Samma sak med bra och dålig konst. Har en tillräckligt mäktig konstexpert uttalat sig i positiv bemärkelse om din konst, då är den bra, annars inte. Problemet är ju förstås att vi inte har, och kan inte ha, ett objektivt mått på konstnärlig kvalitet.

n May 1945, the Allied forces questioned banker and art dealer Alois Miedl regarding the newly discovered Vermeer. Based on Miedl’s confession, the painting was traced back to van Meegeren. On 29 May 1945, he was arrested and charged with fraud and aiding and abetting the enemy. He was remanded to Weteringschans prison. As an alleged Nazi collaborator and plunderer of Dutch cultural property, van Meegeren was threatened by the authorities with extensive prison time. Faced with these bleak choices, and after spending three days in jail, he confessed to forging paintings attributed to Vermeer and Pieter de Hooch. He exclaimed, ”The painting in Göring’s hands is not, as you assume, a Vermeer of Delft, but a Van Meegeren! I painted the picture!” It took some time to verify this and for several months he was detained in the Headquarters of the Military Command at Herengracht 468 in Amsterdam. Between July and about November/December 1945, and in the presence of reporters and court-appointed witnesses, he painted his last forgery, of Jesus among the Doctors, also called Young Christ in the Temple in the style of Vermeer. After the trial painting was finished, he was transferred to the fortress prison Blauwkapel. Van Meegeren was released from prison in January or February 1946. Photographer Koos Raucamp – GaHetNa (Nationaal Archief NL) / Wikipedia/ Copyrighted free use

Familjen Wildenstein har skaffat sig denna auktoritetsstatus genom decennierna. Firman grundades av Nathan Wildenstein, som till en början mest sysslade med boskapshandel, men sönerna och sonsönerna övergick mer till konst och antikviteter, främst franska målare, vilka på 1800-talet var lågt värderade. Nathan Wildenstein flydde undan den tyska ockupationen från Alsace till Paris, men i boken ”The Lost Museum” beskriver författaren Hector Feliciano hur firma Wildenstein under George Wildenstein fortsatte att göra lukrativa affärer med nazisterna på 40-talet. Familjen Wildenstein förlorade en rättegång om ärekränkning mot författaren. Mera finns att läsa i en intressant artikel i tidningen The Independent:

http://www.independent.co.uk/news/obituaries/alec-wildenstein-art-dealer-and-racehorse-owner-who-divorced-in-a-blaze-of-publicity-785555.html

För några år sedan skrev jag en uppsats i kursen Teknik och etik på filosofi-institutionen på KTH om en känd konstförfalskare, van Meegeren. Ämnet för uppsatsen väckte just frågor som vad är konst? Varför är inte ett verk, som inte ens en expert kan skilja från äkta vara, betraktat som kvalitativ konst, om den inte är äkta? Vad är det som gör konsten? Är det namnet? I mångt och mycket är det så.

Sylvia Roth Wildenstein

Jocelyne Wildenstein

Om Wildensteins finns det en hel del pikanta detaljer att skriva. Hur änkan till Daniel Wildenstein, Sylvia, har lämnat in en stämningsansökan där hon hävdar att franska skattemyndigheterna gör ingenting åt uppgifterna hon lämnat in om stora konstskatter som gömts undan i skatteparadis, främst av hennes styvson, ”mon ami Guy”. Hon menar att detta beror på president Sarkozys nära kopplingar till Guy, som ingår i dennes innersta krets och är en stor donator till hans parti UMP. Sylvia Wildenstein har rätt till hälften av sin bortgångne makes förmögenhet, som nu inte kan göras anspråk på.

Alec Wildenstein var tidigare gift med Jocelyne Wildenstein, känt societetslejon i New York. Han påstås ha drivit henne till att göra de groteska skönhetsoperationerna som gjort henne känd som ”kattkvinnan”. Det påstås att det var hans springande efter andra kvinnor som fick Jocelyne att vilja likna de stora kattdjur, som Alec så mycket tyckte om och fyllde sitt gods med. Material för ett antal säsongers såpa således.

Publicerat i Konst, Okategoriserade, TV, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , | 6 kommentarer

Big 4

Postat den 3 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris
Metallica live at The O2 Arena, London, England – https://commons.wikimedia.org/w/index.php?title=User:Kreepin_Deth&action=edit&redlink=1 / Wikipedia/ https://creativecommons.org/licenses/by/3.0

Metallica

Idag blir det nostalgikväll. Ja, eller nostalgi och nostalgi förresten, alla inblandade är ju i högsta grad aktiva fortfarande. Jag talar förstås om den stora hårdrocksfesten ikväll, med Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica på SVT. Finfint initiativ av den statliga televisionen att sända sex timmar thrash-metal! Jag hade gärna velat vara på plats i Göteborg, men när biljetterna släpptes var läget ett annat. Jag trodde att jag skulle vara i tryggt förvar från världsliga frestelser och synd på min arbetsplats. Nu blev jag ju hemma istället och det är därför mycket glädjande att SVT för en gångs skull bryr sig lite om en maratonsändning som inte handlar om sport. Detta bevisar ju visserligen att thrashen har slutgiltigt blivit folklig, en angelägenhet för allmänintresset så att säga. Inte mig emot, jag har aldrig haft behov av att tillhöra några exklusiva små kotterier med koll.

Jag ca 1986


Till en början var dock en som uppskattade thrash medlem av en rätt liten klubb (med koll). Under det färgglada och hårsprejsindränkta decenniet blommade denna genre ut i full prakt. Jag lyssnade på lite allt möjligt i början av 80-talet, jag gled bort från barndomens ABBA och disco till Blondie, new wave, synth och även psychobilly. Från Blondie var inte steget långt till punk, samtidigt som jag började få upp ögonen för hårdrock. Thrashen kombinerade dessa två, jag blev störtförälskad. Metallica kapade åt sig mitt hjärta, men jag lyssnade gärna även på annan thrash och exempelvis Discharge och G.B.H. Min musikaliska langare på den tiden var min bästis Sarijaanas ett år yngre bror, Sami. Det var från honom som alla braiga musiktips kom och som jag kunde låna skivor från (och igenom). Detta utspelar sig ju på den tiden då fildelning skulle ha inneburit en delad filbunke. På den tiden höll vi på med blandband, kassetter som spelades in med personliga favoriter och delade. Eller så lånade man en lp-skiva från en kompis och spelade in den på kassett. Kvalitetsmässigt rätt kasst, men det fick duga.

Utseendemässigt var mina tonår oftast en katastrof, men jag tilltalades mer av punk-estetiken.

Jag och Pia ca 1987

Jag råkar bara blunda och är inte full eller knarkig. Vi var ordentliga flickor på den tiden.

Musiken har funnits i mitt hjärta sedan dess och ikväll blir det fest! Det sägs att de flesta människor fastnar i sin musiksmak vid det som de lyssnade på när dom var kring 20, att de musikaliska preferenserna präglas då och ändras inte så mycket. Till viss del stämmer det in i alla fall på mig. När jag blev närmare 25, slutade jag att ta in ny musik. Sedan kom jag in i ett mycket destruktivt förhållande som gjorde att jag dels helt slutade måla och hade absolut ingen energi till att ta in impulser utifrån. Därför missade jag t ex Marilyn Mansons uppgång stort sett helt och hållet. Jag minns att jag hoppade och studsade till Mobscene på radion i min gamla lägenhet och tyckte att det lät tokbra, men jag orkade aldrig spinna vidare på något. Förhållandet sög all min tid och energi. Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Ikväll blir det thrash-party som jag kommer att uppleva i ett förhållande som jag nog aldrig ens föreställde mig att jag kunde ha.

Slayer och Marilyn Manson i färd med att förleda nya generationer?

Publicerat i medier, Mode, Okategoriserade, TV | Etiketter , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Poetisk bakterie

Postat den 2 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Christian Bök

Den kanadensiske poeten Christian Bök arbetar med ett tvärdisciplinärt verk. Han har skrivit en dikt som ska översättas till en dna-sekvens och inympas i en bakterie, Deinococcus radiodurans. Bakteriens egenhet är att den är världens mest strålningståliga livsform. Det kommer att skapas gener som producerar proteiner, vilka i sin tur kan översättas till en ny dikt.  Den inympade sekvensen handlar om livets skönhet, medan bakteriens proteiner behandlar dödens estetik. Allt ska dokumenteras i en bok.

Credit: TEM of D. radiodurans acquired in the laboratory of Michael Daly, Uniformed Services University, Bethesda, MD, USA. http://www.usuhs.mil/pat/deinococcus/index_20.htm – Copy at en:Image:Deinococcus.jpg, uploaded by en:user:Statkit1, taken from www.ornl.gov/ORNLReview/v34 The Oak Ridge National Laboratory (Higher version, curretn from: http://genome.gsc.riken.go.jp/hgmis/graphics/slides/images/YGG-00-0076_web.jpg) Wikipedia/public domain

Deinococcus radiodurans

Jag är mycket förtjust i allehanda korsbefruktningar mellan vetenskap och konst. Lars Asplunds och Kerstin Gauffins dansande svanrobot, Robocygne i verket Opera Megatronica, är den senaste i denna genre som jag kommer att tänka på. Tyvärr missade jag föreställningen på KTH.

Publicerat i Konst, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Dagens citat

Postat den 2 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

”Don´t be afraid to go too far because the truth is beyond it.”

Nadine Gordimer

Nadine Gordimer at the Göteborg Book Fair 2010 – Boberger. Photo: Bengt Oberger / Wikipedia/ CC BY 3.0


Publicerat i dagens citat | Etiketter | Lämna en kommentar

One Flew Over the Crow´s Nest

Postat den 2 juli, 2011 av Susanna Holmén Waris

Nytt verk idag! Den här tillhör serien Curse of the Crows och hämtar sin inspiration från tidigare nämnda skelett i garderoben.

One flew Over the Crow´s Nest (Curse of the Crows series), mixed media 2011.

Publicerat i Egna verk, Konst | Etiketter , , | Lämna en kommentar