Dagens konstverk blev en som jag planerat sedan sammanstötningen med släkten. Det är ett till verk i serien Curse of the Crows. Inget collage den här gången, allt är i akvarell. Jag tänker fortsätta på det här surrealistiska spåret med helt och hållet målade bilder. det tar längre tid, så jag kommer säkert att fortsätta göra collage, för de snabba idéerna.
Bitches Made In Hell (Curse of the Crows series), water color 2011. Susanna Varis.
Dagen blir till kväll. Man vilar, tar lite thé och macka, läser tidningar, lyssnar till de hastiga, piskande regnskurarna, njuter av vilan. Plötsligt läser man något obegripligt på Facebook. En arbetskamrat som igår, efter många vedermödor, blev far för första gången , skriver att barnet har gått bort.
Vadå gått bort? En nyfödd kan inte dö. En nyfödd får inte dö.
Tiden stannar och allt blir en klump i halsen. Att det inte finns någon rättvisa i världen visste jag redan, men livets och dödens villkor kan ändå kännas så fullkomligt brutala och hänsynslösa. Naturen är grym. Den har ingen avsikt, ingen vilja. Det finns ett program som livet följer, men naturen hyser inget medlidande och styrs ibland av slumpen.
Jag känner en sorg, för min kamrat, men också en gammal sorg som triggas igång. Sorgen efter missfallen. Jag kunde svårligen bli gravid och när jag ändå blev det, verkade det omöjligt att få det att fortgå. Jag gav upp efter några år och vi hade slitits isär långt innan. Om vi nu någonsin var nära. Sedan dess är jag än mer ointresserad av barn än jag var före graviditeterna och nu ligger jag ju här och läker såret efter livmodern.
Jag hoppas att min arbetskamrat och hans familj återhämtar sig och att de snart ska orka hoppas igen. De är unga, de har tid på sig än och jag hoppas innerligt att allting ordnar sig med tiden. Förlusten och sorgen kommer alltid att finnas där, men det kan kanske finnas plats för en annan glädje och ett annat hopp igen…
Jag har redan utvecklat en vana till min Miss Marple, afternoon tea. Idag är det thé, Twinings Earl Gray, Carr´s table water-kex och Cantadou pepparost. Igår hade jag cheddar. Scones skulle vara underbart!
Allt det här får mig att än mer längta till London och jag hoppas att vi kommer dit nästa vår. Jag vill definitivt åka på våren och se Highgate kyrkogården, de prunkande körsbärsträden, gå bärsärkagång i någon thé- och scones-buffé, nosa upp lite konst…
Highgate Cemetery
Scones
Sådär! Moteld är anlagd. Jag har skaffat mig hörselskydd så kom igen, sätt igång undergångsborrandet igen! Dra in Åsa från Hallandsås, mig gör det inget. Nästa gång kommer jag inte att förlora förståndet pga borrterror (förståndet är ju visserligen kanske redan, som bekant, förlorat), sinnesfriden är räddad. Jag fick pruta lite på radiofunktionen, tyvärr var dom kåporna liiite för dyra. Jag är beredd att sova med dom här bebisarna om det så ska behövas…
Go ahead punk, make my day!
Resultat av nätfisket häromdagen. Lägg märke till speciellt de kristna omslagens uslighet. Om kampen mellan gott och ont skulle stå i grenen skivomslag, skulle hårdrocken vinna med getlängder, trots en hel del erkänt usla omslag i sitt lag…
Ikväll tittar jag givetvis på nästa brittiska dam, Patricia Routledge som Hyacinth Bucket (Bouquet, enligt henne själv). Det är mycket upprepning på samma tema, en del fånigheter, men alldeles förtjusande att se den gode Hyacinths vedermödor i sin klättring mot nya sociala höjder. Oftast går ju planerna i stöpet, som det sig bör i denna sorts komedier. Hyacinths white thrash-familj med systrarna Daisy (och dennes make Onslow, komplett med nätbrynja och keps, samt ölburk i näven) och den slampige Rose, kommer allt som oftast i vägen. Studerande sonen Sheridan, som alla utom modershjärtat har listat ut vara gay, ringer för att få pengar, den hunsade maken och grannarna, som med bästa förmåga försöker undvika Hyacinths ”candle-light dinners” och kaffekalas.
Hyacinth är i all sin karikatyr en väl fungerande bild för den lilla sociala klättraren i många av oss och våra försök att visa upp en bättre version av vårt liv. Helt underbar!
Hyacinths etikettbok för de socialt mindre lyckosamma…
I eftermiddag ska jag ligga på soffan och mysa till BBC:s Agatha Christie-serie med Miss Marple, Ett Mord Annonseras. Det måste vara min tilltagande ålder som gör att jag mer och mer uppskattar den här sortens underhållning med brittiska herrgårdar, tweeddräkter, té-drickande, trädgårdar och hövligt uppförande. Nu plöjde jag det mesta i Agatha Christie-väg som jag kom över redan när jag var kring tio år gammal och fann de ofta förvirrande och ologiska komplotterna fullständigt fascinerande. Undrar förresten hur man numera handskas med en titel som Tio Små Negerpojkar…?
Jag tyckte om Morden i Midsomer från första stund, det påminde om den här sortens, företrädesvis brittisk, lågmäld underhållning istället för, säg Harry Potter. Jag vet, det är inte samma genre och riktar sig inte till samma publik (bortsett från att jag som tioåring läste Agatha Christie), men det är ett sådant fenomenalt effektsökeri, bang bom det här, bang bom, nästa grej…bang bom nästa…explosion på explosion, effekt efter effekt. Inte en lugn stund. Jag antar att det måste se ut så för generationer som har ett uppmärksamhets-spann på några sekunder. En halv minuts stiltje och dom har zappat vidare. Jag slötittade på Flammande Bägaren häromkvällen och under fem-tio minuter hade det ritats eldbokstäver i luften, uppenbarats avgörande hemligheter från förr, utkämpats en strid medelst en bok, där den skadade strålade som en liten sol ur sina sår, bekämpats en gigantisk vattenorm…fågel Fenix var med på ett hörn…uppväckts någon ur de döda…det fläskas på med hela arsenalen och lite till. Jag tycker att Potter i mångt och mycket är väldigt bra och visuellt tilltalande, men värför måste det vara så överbelamrat med detaljer och action? Less kunde verkligen vara more i det här fallet.
Harry Potter
Så pensionärs-pretendenten jag kommer att mysa i min soffa till behaglig underhållning i puttrigt tempo klockan 15.45 i eftermiddag.
Vad är det som får vissa människor att inbilla sig att de kan bli vänner och kommunicera med vilda djur? Har de sett för många Disney-filmer som barn? Spelat för mycket spel? Förmodligen står förklaringen att finna i hjärnans belöningssystem och att dessa människor är beroende av adrenalin-kickarna samkvämet med rovdjur ger. Några stryker med och det ingår i det sk naturliga urvalet. Risktagande belönas, men inte vilka galenskaper som helst. Ett slags risktagande som verkligen belönades furstligt, var börsmäkleriet, kanske särskilt på Wall Street. Om ni minns, så ledde ju ett välutvecklat sinne för risktagande till en global, finansiell, om inte kollaps, så grundkörning.
Jag tycker att programmen med sk rovdjursexperter, nu senast på Animal Planet, är motbjudande. Titta på mig, här sitter jag i min fyrhjuling i t-shirt, med en flock lejon omkring mig som gör utfall. Men jag bara snackar lite med dom så lugnar dom ner sig…
Grabben. Dom ser middag när dom ser dig. Inte en kompis att hänga med. Sorry.
Dave Salmoni med programmet Into the Pride, Animal Planet.
Steve Irwin
Grizzly man Timothy Treadwell
Vardagsverklighet?
…fortgår i genusteoriernas bastioner. Som naturvetare blir jag självklart både häpen, förbannad och förskräckt över t ex allt det gastkramande materialet på Tanja Bergkvists blogg, som jag tidigare länkat till. Jag känner att jag måste ändå vidarebefordra ett av de mest hårresande exemplen. Citaten är hämtade ur ”Genus och text” (som behandlar läromaterial i ämnet fysik) av Moira von Wright, professor i pedagogik och då prorektor vid Örebro Universitet, nu rektor på Södertörns Högskola.
* ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.” (s 65)
* ”Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden.” (s 64)
* ”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.” (s 59)
* ”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”(s 7)
* ”Sylvia Benckert (1997) menar att fysiken som universitetsämne eftersträvar en opersonlig renhet, och en strävan att framstå som höjd över och fri från mänskliga önskningar, och att just denna skenbara opersonlighet och könlöshet är knuten till föreställningar om maskulinitet, vilket bidrar till att göra fysiken ointressant för flickorna.” (s 16)
* ”Man kan, med Sundgren (1996, s. 86ff), ifrågasätta denna tradition som insisterar på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och deras tolkningsföreträde, samtidigt som den invaderar vardagsförståelsen genom att också lägga beslag på vardagliga begrepp och ge dem tolkningsföreträde, som t.ex. kraft.” (s 24)
* ”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. Tex genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.” (s 24)
* ”Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan.” (sid 65)
Hela texten finns här:
Jag säger som Bergkvist, kunskapsnation var ordet.
Aurafotografering är verklighetserfarenhet för många…
Jordgudinnan Gaia, populär figur bland guruer som talar om feminina krafter och inneboende gudinnor.
Healing. Annan sorts vardagserfarenheter av krafter (!)…
Snart verklighet i en feminstiskt anpassad fysikalisk värld?
Dagens nya konstverk är fortsättning på Curse of the Crows serien. Århundraden gamla förbannelser som förs vidare genom generationerna för att plåga fler och fler. Förbannelser som förs vidare genom gener och blod och lämnar få bärare ro. Vissa drabbas värre, andra kommer lindrigare undan. En smärtans urådra, som bara kan kapas genom att den inte förs vidare.
Ghosts of the Cursed Ones (Curse of the Crows series), mixed media 2011.
Inte vidare muntert alltså. Men jag känner mig inte omunter. Spökena och förbannelserna har sin plats i konsten och plågar mig inte i min vardag, som tur är. För just den här och Haunted House serien finns det en verklighet bakom, som i mitt liv spelat en smärtsam roll, men den är bearbetad så gott det går och resten får sitt liv i fantasins och konstens värld.
Dagarna flyter på fortfarande, ibland har jag lite mer ont. har slutat äta smärtmedicin regelbundet, men tar en tablett om jag behöver det. Jag längtar efter att komma ut på lånpromenader och känner mig instängd. Jag orkar inte röra mig så långt än, det känns spänt och uppsvällt i magen och det blir mest lite vankande av promenaden. Men det ger sig nog snart…hoppas jag.
Idag blir det entrecôte! Jag äter väldigt lite kött i vanliga fall och fläsk undviker jag helt. Jag tycker om grisar för mycket. Jag har inget emot köttätande i sig, men jag önskar att djuren kunde ha ett bättre liv och att slakten var så barmhärtig som möjligt. Barmhärtig…vilket ord. Mänsklig låter ju fel också. Ja, du förstår säkert vad jag menar.
