Kurerar mig hemma, äter värktabletter och blir lite seg i skrift och tanke. Jag har återhämtat mig bra, bortsett från lite oroande temperatur och några kvalfyllda illamående-attacker. Inatt sov jag 11 timmar, jag antar att kroppen behöver det. Jag är så glad att jag har hjälp med det jag behöver, att gå och handla och sådant.
Jag underhåller mig själv med bland annat diverse slagningar på nätet. Märkligt egentligen, hur snävt urval av allt som finns tillgängligt på internet det verkar komma upp vid sökning. Jag söker ofta på bilder och får upp många av samma, många väldigt lika i tilltal, mycket skabröst…det blir ett begränsat urval känns det som. Alla gånger fungerar inte heller ”fler bilder”-möjligheten. Är det bara jag, eller har Google snävat in sig?
Well well…snubblade över den här bilden:
Creation of Adam – Michelangelo / Wikipedia/ public domain (Ersätter originalbilden där en mänsklig hjärna i genomskärning och Gud från bilden ovan ställts bredvid varandra).
Bilden fanns på en blogg som innehas av någon som karakteriserar sig som en något galen forskare. Tesen här är att i Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet i Vatikanen, är Gud och hans bakgrund egentligen en bild av ett tvärsnitt av en mänsklig hjärna. Tja, det finns likheter. Om det vore sant så vore det ju onekligen en intressant, kamouflerad tanke Michelangelo velat framställa. Att Gud härstammar från hjärnan, eller är essensen i hjärnan och att skapelseberättelsen är skapad i densamma. Hade det varit Leonardo da Vinci som stått bakom verket skulle det verka mer sannolikt, då han producerade en hel del anatomiska studier, bl a den första bilden med ett barn i moderns mage. Men vem vet, det kanske ligger ett dolt budskap riktad till kyrkans män…
Studies of Embryos by Leonardo da Vinci (Pen over red chalk 1510-1513). Wikipedia/ public domain
Views of a Foetus in the Womb – Leonardo da Vinci. Wikipedia/ public domain
Jag var ovanligt lugn tidigt på morgonen den 20:e juni, då jag skulle in på Södertälje sjukhus för en hysterektomi. Oroande lugn. Jag klarade tom av att åka buss dit med bara en kopp honungsté i mig. Det hade inte gått för några år sedan. Nu hade jag ju Uffe med mig också, annars kanske det inte hade fungerat.
Vi var framme före personalen och fick vänta en stund, men sedan gick det desto fortare. Jag fick knappt tid att byta om till de ytterst tilldragande nattkläderna som ingår i Landstinget Collection. Jag kände att mitt kolugn började spricka och bad om något lugnande inför att jag skulle in. Det fick jag, samt smärtstillande och så bar det av till kirurgin. Först ett väntrum där patienter rullade in och ut och jag kände mig lugn, så lugn när jag tittade ut genom fönstret över takåsarna. Sedan operationssköterskor, som intygade att jag hade fått top of the line doktorerna för min operation. Min egen läkare, Gabor Sebastyen visste jag om, men det skulle vara en till. Doktor Sebastyen är ett under av professionalitet, medmänsklighet, kunnighet…ja, jag kan bara ödsla ur mig superlativ angående honom och det var för att jag äntligen hittat en bra gynekolog som jag vågade ta steget till en operation. Jag fick slangar kopplade till mig och man beskrev lite vad som skulle hända…sedan blev det svart. Jag såg väl ut som en nedsövd katt med tungan hängandes ute.
När jag vaknade upp var jag på uppvakningsavdelningen. Jag kände igen mig på en gång eftersom jag varit där förut. Genast blir jag tillfrågad om smärtstillande och får det. Snart kom jag tillbaka till ”min” avdelning, där jag skulle ligga. Jag var väldigt trött hela första dagen, men glad över att jag kom in så fort och slapp fasta någon längre tid. Jag kom in i matrutinen också till middagen. Uffe kom tillbaka för ett besök och jag serverades min första portion av den ökända sjukhusmaten. Munnen var bortom torr och knäckebrödet fastnade som ett skrovligt lager i den som fick sköljas bort med vatten. Det smakade inte mycket och köttfärsen var full med brosk, men jag tryckte i mig, eftersom jag ville få krafter.
Första natten sov jag relativt bra. Jag vaknade upp med ett ryck några gånger och fick ont i såret…jag trodde att jag hade sprättat upp någon kant. Magen var ur funktion. På natten togs det också lite tester, blodtryck, temperatur etc.
Dagarna flöt på med stå- och gåövningar, olika projekt för att få magen att fungera, besök av moderskan och Uffe, mat som bara blev äckligare och äckligare. Sodexos smörja går ner i ett par dagar, sedan orsakar det kväljningar. Det är något med lukten. Sista kvällen fick jag spykänslor av bara tanken, men jag åt alltid det som serverades i hopp om att tillfriskna bättre. Bara stuvade grönsaker. Hur bra idé är egentligen en kombination av potatismos och stuvad blomkål för någon som redan har problem med magen och får jätteont av gaser?
Sodexosmörja
Anders Eriksson, Sodexo, visar här planritning över det nya storköket varifrån de kulinariska och näringsmässiga höjdpunkterna levereras.
Men vården var utmärkt, som alltid. Tack alla! Doktor Sebastyen kom två gånger och berättade att operationen hade gått bra, äggstockarna var felfria och kvar, precis som jag ville. Två, förmodligen läkarstuderande, kom en rond och ville höra och klämma. En fick peta lite på min mage. Jag hade lite småkonversationer med min salsgranne, som även hon hade gjort en hysterektomi. En kvinna mittemot fick besök av en halv liten by.
(Ernst Hugo Järegård i Riket)
Inte min doktor…
(Bilder ur tv-serien Riket)
…men lite såhär kan vissa känslor och mardrömmar beskrivas.
Jag gick små vankande promenader i korridoren och dagrummen, studerade montrarna med gammaldags kärl och pottor, läste skvaller. Läste mina böcker. Först Ozzy, sedan Guns n´Roses. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, jag hade velat fota lite för bloggen. Fick lära mig att ge sprutor till mig själv (läkemedel som förhindrar blodpropp). Allt som allt gick tiden fort. Avdelningen skulle stängas för sommaren och sista natten fick jag enkelrum, vilket kändes jättelyxigt. Där låg jag och hade utsikt över parken med skogsduvor och andra fåglar och eget badrum. På förmiddagen hämtade moderskan hem mig till ackompanjemang av blixtar och dunder. Regnet piskade ner som från dåliga regnmaskiner på film.
En annan sal, några våningar upp, men ungefär likadan som den gemensamma salen jag låg i.
Nu återstår läkning och konvalescens hemma. Det går bättre dag för dag. Jag känner fortfarande inte av någon depression, som det sägs ska kunna ingå. Jag tror att det är för att jag aldrig varit barntypen, aldrig haft min identitet i barnalstrande.
Mitt första hundporträtt någonsin. Det är ett beställningsobb och som vanligt var det mer arbete än jag hade trott. Hundansikte med icke-symmetriska svartvita fält var inte alldeles jättelätt att få till proportionerna på, men beställaren blev nöjd. Jag blev tom sponsrad med extraslant…
Jag kände inte hunden och visste inte var det var för personlighet, så det blev inga personliga detaljer. Fick höra att han mer liknar en katt i beteendet, eftersom han umgås mest med fyra katter och identifierar sig nog med dem…
Innan jag åkte in på operation fick jag till slut ordning på min balkong. Jag ville speciellt få det, eftersom jag tänkte att jag nog vill sitta i en mysig miljö och dricka kaffe när jag är konvalescent och inte kommer ut så mycket. Så här blev det…
Nyopererad och hemma igen. Midsommar kommer att bli en ytterst lugn tillställning för oss. Uffe har skickats iväg till affären för att skaffa lite sill, färskpotatis och jordgubbar. Kvällens starkaste dryck kommer att bli Herrljunga äppelcider 0.7 %. det är precis vad jag längtar efter nu. Lugn och ro, lite god mat. Ingen action.
Anders Zorn: Midsommardans..NM 1603 / Wikipedia/public domain
Roar mig dock med att spana på nätet om midsommar och hittade lite bakgrundsfakta om den ursvenska traditionen ”Små grodorna”:
Melodin har spårats till en militärmarsch från den franska revolutionen, ”La Chanson de l’Oignon” (”Löksången”)[1][2], med refrängen ”Au pas, camarade, au pas camarade / au pas, au pas, au pas! (I takt, kamrat!). Lök var vanlig proviant bland soldaterna.[3] ”Groda” är en vanlig brittisk pejorativ benämning på fransmän. Därför förmodas text och melodi gått via en engelsk nidvisa, kanske som ”Au pas, grenouille” (”I takt, groda” ), innan den populariserades i Sverige.[1][3][4]
Melodin förekommer fortfarande i en barnvisa på franska med originaltexten ”Au pas camarades”. Hur den hamnade i Sverige är oklart, men den fanns på Nääs slott i Västergötland i slutet av 1800-talet i samband med kurser i slöjd och folkkultur.[3] Den gavs ut första gången på svenska av Nääs 1922, i en skrift om sånglekar.[3] Små grodorna har därefter blivit en barnvisa i flera länder. I Norge heter den ”Små rumpetroll” och i Danmark ”Små frøer”.[3]
Sången betraktas trots detta dock av många i Sverige som en viktig del av det svenska kulturarvet och den svenska ambassaden i Paris påstås ha använt sången 2003 som en del av ett test för en person som skulle förnya sitt svenska pass.[3][5]Små grodorna, små grodorna är lustiga att se.Små grodorna, små grodorna är lustiga att se.Ej öron, ej öron, ej svansar hava de.Ej öron, ej öron, ej svansar hava de.Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa.Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa.
Johan Hansson from Gävle, Sweden – Flower parade / Wikipedia / https://creativecommons.org/licenses/by/2.0
Man kan plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden om man vill drömma om sin tillkommande…
Ernst Josephsons målning ”Näcken” från 1882-1884 visar näcken som en naken ung man med fiol och sjögräs som sitter i en fors. Denna bild har präglat bilden av näcken i Sverige. Göteborgs konstmuseum (Gothenburg Museum of Art). Photo: Hossein Sehatlou / Wikipedia/ https://creativecommons.org/licenses/by/4.0
Liénard de Lachieze – Missel romain copié en 1492 pour l’évêque de Comminges Jean de Foix – Saint Jean-Baptiste et l’Agneau de Dieu – BnF – Gallica / Wikipedia/public domain
Givetvis har kyrkan försökt att ta över även detta firande genom att påstå att Johannes Döparen är född 24. juni. I Finland kallas midsommar för Juhannus, härlett av helgonnamnet.
Altes Eisinger Loch – Hans-Peter Scholz Ulenspiegel – photo taken by Hans-Peter Scholz Sinkhole/cave ”Altes Eisinger Loch” near Neulingen, Germany / Wikipedia/ http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/
Idag kastar jag in mig i det okända. Har sovit dåligt och haft ont i huvudet hela natten. Städade som ett jehu igår och knyckte nog till någonting i natt. Har tagit det tillåtna honungstéet och vatten, duschat och skrubbat och topsat. Snart bär det av. Jag får trösta mig med att jag får ju knarka. Ska beställa hela menyn…
Det blir alltså en liten paus nu. Återkommer med rapport.
Isabel Sarli, circa 1973, using the handbra technique. Wikipedia/public domain
Slampighet, nu godkänt av feministguru.
Pia Bergström
Swedish anthroplogist Ulrika Dahl efter a lecture at Konstfack in Stockholm, Sweden – https://commons.wikimedia.org/wiki/User:Peter_Isotalo / Wikipedia/ https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0
Ulrika Dahl
I dagens Aftonbladet, på kultursidan som vanligt, får jag lära mig att det inte alls är skamligt att vara tjejig. En feministisk guru vid namn Ulrika Dahl har skrivit en essä med titeln ”Ytspänningar – Feminismer, feminiteter, femmefigurationer och Pia Bergström har läst den. Här får man då lära sig att” femininitet inte är lika med dum och passiv undergivenhet” och att i något som kallas för femme, kan ”allt fjolligt, fjompigt och slampigt vara hur feministiskt okej som helst”. Kroppslig fjädring och de ”kvinnligt kodade njutningarna och begären: dekorering och pyssel, såning och syning, manikyr och pedikyr, bakning och saftning och tofsning, också moderlig omsorg om barn, vänner och partners” har i och med uppfinnandet av begreppet femme nu godkänts av feministerna som godkända aktiviteter för en kvinna. Detta gäller även tom ”en feminin sexuell position som tar sig receptiva och omslutande uttryck”. (!!!!!)
Ulrika Dahl skriver i sin essä: ”För mig är femme ett hoppfullt, posthumanistiskt, somatekniskt hondjur som tillsammans med andra feministiska figurationer gör skillnad.”
Med sådana vänner som genusvetarna och (de nutida) feministerna behöver kvinnor inga fiender.
En dag när jag slötittade på dumburken och mer specifikt Jobbjägaren på Kanal 5, stack en specifik inredningsdetalj ut i bildmassan. En spiralformad sak som hängs på väggen och där man kan ha värmeljus i små glasbehållare. Hade jag inte sett likadana hos människor i ett gäng olika såpor? Jag började därefter leta just efter dessa spiraler i filmklipp från folks hem och kan nu efter denna högst ovetenskapliga undersökning säga att ungefär 80 % av de svenska hemmen inhyser en vägghängd, spiralformad, värmeljushållare.
Vad är så speciellt med denna inredningsdetalj? Varför har så många en? Är det en listig produktplacering? Har alla samma uppfattning om vad som är snyggt?
Igår poppade nyheten upp på den eviga källan till modern kunskap, Facebook. Mina hjältar Metallica utökar nu sitt varumärke med ett klassiskt brädspel, Metallica Monopoly. Givetvis fick jag omedelbart habegär.
I dessa tider då musiken är osäljbar i sig, eftersom Generation Gratis tycker att sådant bara av sig själv ska produceras och kostnadsfritt delas ut, måste en grupp/ett varumärke diversifiera sig för att tjäna pengar. I Metallicas fall har man sedan länge tillbaka haft inbrytningar i spelvärlden med exempelvis Guitar Hero. Monstermaskinen Metallica har även i sin musik alltid visat en oräddhet för nya grepp, vilket för det mesta har föranlett reaktioner vid varje skivsläpp. I begynnelsen var det videon till One, som på 80-talet rullade flitigt på MTV och som föranledde gny om att man ”sålt sig”, sedan har avvikelserna från den enda tillåtna vägen (Master of Puppets) fölt på med jämna mellanrum. Mainstream på Black Album, smink och styling på Load och Reload, samarbete med Michael Kamen och San Franciscos symfoniorkester på S/M, antiklimax vid St. Anger (låter ju inte alls som Master of Puppets…). Det är nog enbart det senaste släppet Death Magnetic som undgått någon större nedsågning. Den är ju också en stilfull flirt med ”gamla Metallica” och innehåller inga stora provokationer. Nu är ett samarbete med Lou Reed till nästa platta på gång. Kort sagt, Metallica har alltid gått sin väg. Napsterbråket på 90-talet ebbade till sist ut, man anpassade sig till de nya förutsättningarna och blev ett storföretag.
Videon till ”One”
Styling och smink på ”Load”
S&M
Musikbusinessen har länge varit rutten och det kan inte nog poängteras att man hade möjligheter att mota gratiskulturen i grinden, eller åtminstone minska dess effekter, men man höjde cd-priserna istället. Förutsättningarna för ny musik har dock ändras radikalt. Det finns obegränsat med icke-etablerade artister som visserligen har möjlighet att visa upp sig på nätet, men för vem? För att ta sig någonstans är ett kontaktnät eller saftiga resurser viktigare än någonsin. Eller tur. Men det har alltid gällt och kommer alltid att gälla. Man kan också ställa upp i moderna tidens freak-shower som Idol eller Talang eller satsa på att först bli känd genom t ex förnedrings-tv i form av Big Brother eller Paradise Hotel och sedan fylla sitt kändisskap med innehåll.
Musiken fungerar numera mer som en biprodukt till annat, t ex spel, ringsingnaler, film etc. Även artistens biprodukter, merchandisen, drar in en stor del av inkomsterna. Konserter och festivaler drar fortfarande publik och i fallet Metallica är man ett strålande liveband och kommer nog att fortsätta vara det under överskådlig tid.
Hammett och Hetfield i London 2008 – Kreepin Deth / Wikipedia/ https://creativecommons.org/licenses/by/3.0
Metallica live
Blir jag klokare av det här? Förmodligen inte. Förutsättningar förändras och det gäller att anpassa sig. Jag tycker ändå att det är synd att människor har så svårt för att uppskatta artisters och även t ex filmskapares arbete.
