Jobbar på julstämningen

Med en förkylning och en magsjuka avklarad inom loppet av två veckor och med städning, julgransinförskaffande, julpyntande, julkortsskrivande, julklappsanskaffande och -inslagning bakom mig känner jag mig redo att ta mig an resten av julstöket och kanske eventuellt också firandet. Maten har till delar redan införskaffats också, resten blir imorgon och på måndag. Julkänslan satt hårt inne. När vi nu på dagen begav oss ner mot kolgrillen i Östertälje för att inta lunch var det blygrådaskigt ute. Gräsmattorna grönskade i den sjugradiga decemberluften och det regnade ett par skvättar. Vädret gör då inte sitt för att ingjuta någon som helst julkänsla i någon som likt mig själv redan är alldeles för gammal för att pirret självmant ska uppenbara sig.

DSC_0290-50 DSC_0291-50 DSC_0294-50

Men hör och häpna, allt julstök och framför allt det färdiga resultatet tillsammans med lite glögg och medeltida julmusik fick julkänslan att uppenbara sig! I år kommer julafton att infalla på kvällen den 25:e för oss, om jag nu inte mirakulöst blir ledig på julafton tack vare den i senaste laget inskickade ledighetsansökan. Vi hade inte planerat att vara lediga, men Uffe råkade bli det och det vore ju trevligt förstås att då vara det tillsammans. Annars blir det jul på juldagen.

Efter många konstiga och vissa riktigt katastrofala jular är det ganska trevligt att ha någon att fira en lugn och skön jul med. Då kan det vara fint att damma av traditioner och stöka till lite jul, men denna högtid blir lätt ett minfält av krossade förväntningar och drömmar. Julen kan vara alldeles underbar, men kan bli ett rent helvete om man inte har någon att fira med eller på grund av tusentals andra saker som ställer de personliga och familjära relationerna på sin spets. Jag hoppas att alla läsare får en lugn, fin och fröjdefull jul! Blir den inte perfekt så får man trösta sig med att den sällan är så där vykortslik hos andra heller…

Publicerat i inredning, kultur, Okategoriserade, religion | Etiketter , , | 8 kommentarer

Bra och viktig text av Rayman

Apropå den senare tidens antidemokratiska dåd; Sanna Rayman i en mycket bra och viktig artikel på SvD ledarbloggen.

Publicerat i journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Lågutbildade kvinnor dör mest

Jag ska precis gå och lägga mig, men slänger in denna inför natten.

”Medan risken att dö i förtid har minskat kraftigt i Sverige är det en grupp där utvecklingen är mindre positiv. Lågutbildade kvinnor i åldrarna 35–64 år är en utsatt grupp visar nya siffror från Socialstyrelsen.

Socialstyrelsens siffror är överlag mycket positiva för såväl högutbildade män som högutbildade kvinnor. Där har risken att dö i förtid minskat med 42 procent för män och 33 procent för kvinnor mellan åren 1991 och 2012.

Siffrorna gäller män och kvinnor i åldrarna 35–64 år.

Men för en grupp ser siffrorna inte lika bra ut: Kvinnor med låg utbildning.”

Jag lämnar statistiken åt imorgon, men just förtida dödlighet är nog inte en problematik som främst drabbar kvinnor. Ingen tävling i lidande, men det är tråkigt att åter konstatera att det i den moderna, journalistiska diskursen endast existerar kvinnliga offer och manliga skurkar/vinnare. Det är förstås också tragiskt att rökningen fortsätter att skörda nya offer i dessa tider av informationsöverflöd, något som jag tidigare försökt uppmärksamma här på Crowbar med kampanjer av A Nonsmoking Generation 1 och 2.

Tillägg:

En av mina läsare har skrivit till Clas Svahn på DN angående artikeln ifråga:

”Ärende: Lågutbildade kvinnor dör i förtid

Hej Clas!

Reagerade på en artikel skriven av dig med ovanstående rubrik. Vilken grupp jämför du med? Det framgår nämligen inte. Om du väljer att se rubricerad grupp enskilt och där observerat en trend varför har du valt just den rubricerade gruppen? Varför inte någon annan random grupp?

Eftersom jag är en hygglig människa så utgår jag tillsvidare från att du inte är korkad, oinformerad eller bedriver agendajournalistik.

Med uppriktig önskan om svar/xxx”

Svar från Clas Svahn:

”Tack för att du inte förutsätter att jag är korkad eller något av det andra du radar upp.

Lustigt sätt att avsluta ett mejl kan jag i alla fall tycka.

Rubriken är inte klockren men den råder jag inte över. Det artikeln handlar om är att dessa kvinnor har en sämre utveckling när det gäller överlevnad än övriga grupper (alla utanför gruppen lågutbildade kvinnor i den relevanta åldersgruppen).

mvh Clas Svahn”

Varpå min läsare har mejlat en gång till:

”Tack för ditt svar!

Du får ursäkta mitt kanske klumpiga sätt att avsluta mitt mail. Då det är du som har en högskoleutbildning i ämnet får jag försöka lära mig av de bättre vetande.

”Rubriken är inte klockren men den råder jag inte över. Det artikeln handlar om är att dessa kvinnor har en sämre utveckling när det gäller överlevnad än övriga grupper (alla utanför gruppen lågutbildade kvinnor i den relevanta åldersgruppen).”

Det där stämmer ju överhuvudtaget inte förutom att rubriken är missvisande. Vad betyder ”utveckling” i detta specifika fall? Är det alltså irrelevant för ämnet att gruppen lågutbildade män är mer utsatta?

Vem tror du att du lurar?

Med önskan om svar på dessa frågor/xxx”

Fortsättning följer (i händelse av att det kommer ett svar).

Ett ytterligare svar har kommit in:

”Tråkigt att du anser att DN är en tidning som behandlar kvinnor som vore de barn, den uppfattningen har inte jag. Men där går våra åsikter isär. Du ska ha en bra fortsatt julhelg!

mvh Clas S”

– : – : – : –

En annan läsare har också varit i kontakt med DN:

”Min Fråga:

Hur tänkte ni när ni satte rubriken?
Följer man länken till rapporten så ser man att fler män dör oavsett utbildningsnivå.

En korrekt rubrik vore:
”Lågutbildade män dör i förtid”
”Män dör i förtid oavsett utbildningsnivå”, eller
”Fler män begår självmord”

Mvh,
XXX

Clas Svar:

Fler dör givetvis eftersom vi blir fler i landet varje år.

Men den grupp som har sämst utveckling är de lågutbildade kvinnorna. De har inte åtnjutit samma inbromsning när det gäller för tidig död som andra grupper.

mvh
Clas S

Min Följdfråga:

Hej Clas,
Gruppen kvinnor är enligt all tillgänglig statistik gynnade när det gäller förtida död. Det som har hänt senaste året är att gruppen ”lågutbildade kvinnor” inte längre lever längre än gruppen ”högutbildade män”.
Att rubricera detta som något dåligt är ett hån mot lågutbildade män, som har betydligt större förtida dödlighet (och alltid har haft det). Det implicerar nämligen att det vore förskräckligt om kvinnor fick det lika dåligt som män.

Nyheten är ju att den missgynnade gruppen ”lågutbildade män” inte är lika missgynnade som förut jämfört med ”lågutbildade kvinnor” (men fortfarande missgynnade).

Om ni tycker att nyheten ligger i att förändringen för gruppen lågutbildade kvinnor inte är lika snabb som andra grupper; varför låter ni då inte rubriken spegla detta?

Anledningen att jag undrar är att jag ser en växande grupp män som vänder samhället ryggen, av det enkla skälet att de känner att samhället redan vänt dem ryggen.

Mvh,
XXX

Inget svar på följdfrågan än…”

 

 

 

Publicerat i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , | 14 kommentarer

Rubriksättning, för vem?

I dagens SvD kan vi läsa om att föräldrar lägger mer pengar på pojkars leksaker:

leksak-50 Ingressen spelar på en orättvisa mellan flickor och pojkar i meningen att pojkar underförstått får mer leksaker än flickor. Alltihopa illustreras av någon anledning med en samling vuxna män i jultomtemundering. Samma tema går igen i rubriken för artikeln inne i tidningen:

leksak1-50 om man bryr sig om och hinner läsa artikeln framträder förstås det som alla med någon form av erfarenhet av mänskligt liv och med en uns av tankeförmåga redan listat ut: att flickor som grupp mognar tidigare och övergår till att önska sig saker från andra kategorier av varor som smink och kläder till exempel. En icke-nyhet således:

”Lena Hedö på Leksaksbranschen är dock inte övertygad om att den handlar om att pojkarna får dyrare klappar: – Generellt vet vi att pojkar leker längre upp i åldrarna än vad tjejer gör. Tjejerna går tidigare över till produkter från andra branscher, som smink och kläder.”

Vad är då anledningen till att man väljer att rubriksätta på det här sättet? Att man har nyhetstorka? Att man till varje pris måste få till en konfliktorienterad feministisk agenda? Att sådana som jag sitter och skriver om detta just i denna stund? Jag vet inte. Om svaret är det sistnämnda måste de traditionella medierna (och vi som konsumerar dem) fråga sig vad de ska fylla för funktion i samhället. Ska man generera klick för annonsörer eller ska man vara en del i den offentliga nyhetsförmedlingen och samhällsdebatten? Vill man vara det sistnämnda är dylika rubriksättningar förkastliga. De blåser upp konflikter som från början inte ens existerat mellan grupper och bidrar till det fruktansvärt tröttsamma offermålandet av kvinnor och svartmålandet av män. SvD börjar alltmer falla i samma fåra som resten av dags- och kvällstidningarna.

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Det blir mer och mer bisarrt…

vanliga mamma  Allas vår ”vanliga mamma” från facebook blir allt mer bisarr. Denna gången är hon desperat och har smetat in sig med något som liknar gödsel och som resultat har hennes ansikte fått utseendet av en uppblåst ballong. Fiskmunnen sitter givetvis där som den brukar. Allt detta ska föreställa någon slags ansiktslyft för hemmabruk. Bot0x-läkare hatar henne enligt besked (och gör ju sig därmed skyldiga till det svenska brottet kvinnohat). Man vad gör väl det när 75 % av rynk0rna försvinner på några veckor och man får en grotesk fiskmun på köpet?

Publicerat i Cyberspace oddities, Kuriosakabinettet, medier, Mode, Okategoriserade, Say whaaat...? | Etiketter , , , , , , , | 4 kommentarer

Annonser som idag skulle vara helt omöjliga

…finns till beskådan här. Saker har onekligen hänt under de senaste fyra decennierna och det kan man bland annat tacka de feministiska och antirasistiska rörelserna framför allt under sextio- och sjuttiotalen för. Sådan här slags rasism och sexism har inte kunnat ses i media sedan nittiotalets intåg, knappast ens på åttiotalet. Ändå klagas det som aldrig förr. Läser och lyssnar man på en del av dagens feminister verkar det som att det aldrig någonsin eller någonstans har varit så fruktansvärt att vara kvinna än i Sverige år 2013. Naken hud är objektifiering och patriarkalt förtryck, tonläget har skruvats upp i takt med att den riktigt problematiska reklamen faktiskt så gott som försvunnit. Sjukligt smala modeller gör förstås ingen glad, men uppenbarligen säljer dessa ideal. (Något som verkligen skulle kunna skapa en förändring är om tjejer/kvinnor gick kvinna ur huse och slutade handla tidningar och bojkotta kedjor och märken som sprider de här idealen.)

Publicerat i Cyberspace oddities, feminism, genusvetenskap, historia, jämställdhet, journalistik, kultur, Kuriosakabinettet, medier, Okategoriserade, politik, Say whaaat...? | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer

Gästinlägg: Oravsky på Scenkonstbiennalen del 2

Med utgångspunkt av teaterevenemangen på Scenkonstbiennalen i Jönköping, funderar Vladimir Oravsky över kulturtillståndet i Sverige. Du får följa hans tankar i fem efterföljande artiklar.

 

Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 2

 

Njutningens Ekonomi av Poste Restante

 

Jag såg inte hela föreställningen, utan jag gick efter 20 minuter och jag därför inte bör uttala mig om den. Men jag kan visst uttala mig om de 20 minuter som tvingade mig att lämna föreställningen. Föreställningen började med en försening, vilket ger en antydan om vad skådespelarna et cetera tänker om sin publik. Ungefär detsamma som SJ, det vill säga inget gott. Poste Restante kan dock försvara sig med att de var i ”gott sällskap” eftersom inte någon föreställning började i tid, någon var upp till 30 minuter försenad som om alla ville leka en annan, Miles Davis. Jag minns med nostalgi Ingmar Bergmans föreställningar till vilka man stängde dörrarna klockan 19:00 och efteråt skulle ingen släppas in inte ens tjänstemän från Skatteverket.

Det var alltså inte någon bra början och värre blev det. Jag som åskådare skulle skriva mitt namn på ett klistrigt papper och fästa det på min nystrukna skjorta. Det var precis vad jag hade lust med. Sedan kom en ung kvinna som spelade rollen av en östtysk kulstöterska, åtminstone så som jag uppfattade den, och beordrade mig att ta av mig jackan och lämna den tillsammans med min lilla väska i garderoben. Sedan ledde hon in oss i auditoriet i grupper om tre. Jag trodde att det var på grund av att det var så pass månghuvat publiktryck i salen. Men när alla åskådare var samlade, visade det sig att vi var sammanlagt 11 (elva) stycken, mig inklusive. Salen var så överdimensionerad att ytterligare 100 lätt skulle få plats.

Stolarna var så obekväma att de ökända stolarna i WagnersFestspielhaus i Bayreuth, lätt kan betraktas som kungliga sängar i jämförelse. Vi fick se en video som skulle lära oss vad njutning är och vad som är kul. Om jag uppfattade den rätt, det susade i ventilationen och det var en tjock tv som, som bekant skall beskådas helst rakt framifrån, då kul är något som är inom oss, en clown i sig själv är aldrig kul. Väl, jag hade mer kul i tjeckoslovakiskt fängelse än under denna video.

När jag gick in till föreställningen, kunde jag först inte hitta min biljett. Vakten var trevlig på alla sätt och vis och han väntade tålmodigt tills jag fann den, i stället för att bara släppa in mig. Hallå, biljetter var ändå gratis och dessutom, till den här föreställningen borde en biljettkontrollör agera som en inkastare, salen var, som sagt så gott som tom. Han borde i stället ha hindrat publiken att lämna föreställningen efter bara 20 minuter.

Dagen därpå träffade jag en människa anställd på Backa Teater. Hon sade att det var synd att jag gick så tidigt eftersom ”föreställningen tog sig”. Jag har ingen anledning att betvivla hennes upplevelse. Det är till och med möjligt att jag själv skulle haft ”kul” om jag stannat. Men livet bjuder inte på oändligt antal timmar och människan tvingas att ständigt göra nya val. Öppnar kyparen en flaska vin och bjuder dig på de första dropparna, så är jag säker på att du skickar flaskan tillbaka om du inte tyckte om korkens doft eller den första, försiktiga klunken. Du behåller inte flaskan i hopp om att du vänjer dig vid den unkna smaken eller att flaskans innehåll ändrar sin karaktär. Varför borde teater- film- etcetera kulturella yttringar betraktas med andra ögon? Ligger det inte flera manstimmarsarbeten bakom en flaska vin än bakom en teaterföreställning?       

 

 

5boys.com med Backa Teater

 

Jag såg hela föreställningen, från början till slut. Men bara för att jag såg den med en av mina forna elever som kom hit ända från Göteborg och jag ville vara pedagogisk och inte ”förstöra” hennes från jobbet lediga och välbetalda dagar. 5boys.com var troligen den sämsta pjäsen och den sämsta föreställningen sedan jag såg något på Jönköpings länsteater för ett antal år sedan, min hjärna lyckades av ren självbevarelsedrift förtränga vad det var.

Ingenting i 5boys.com var ”real” allt var på låtsas. Det är möjligt att du som läser detta, vill bemöta mig med argumentet att teater inte bör förväxlas med verkligheten, att teater är just på låtsas.

Jag tror även du förstår vad jag menar. Om allt är på låtsas, så vad är meningen? Någonstans måste även det mest låtsade låtsande möta det verkliga livet, till och med science fiction och fantasy underordnar sig denna självklara tanke.

 

5 kvinnor i olika åldrar spelar 5 pojkar. Kvinnorna är utklädda till olika ”folkslag”, en geisha, en hinduiska, en who gives a damn. Eftersom här gäller det att vara pedagogisk, så påtvunget pedagogisk att varje fri tanke kuvas till oigenkännlighet. 5boys.com postulerar nämligen att pojkar i hela världen är precis sådana som Backakvinnorna framställer dem i detta onyanserade tidsslöseri. Och hur blev de sådana, pojkar alltså? Våldsbenägna och homofoba och 666?

Det är klart, genom att de tittar på och läser om seriehjältar som Spindelmannen och dylikt. Pjäsen bjuder inte på en enda karaktärsutveckling och varje tablå är en upprepning av den föregående, alltså ingen utveckling där heller. Det som däremot pjäsen bjuder rikligt på, är orden som exempelvis ”fitta”.      

 

5boys.com lanseras som en ungdomspjäs. Varför överflödas den då av detta ord? Jenny Hutton, skådespelerskan från kortfilmen Pleasure, berättade att hon rodnade inför manusets vulgära repliker men genom att uttala dem gång på gång, blev dessa till vardag för henne.

Fungerar ungdomar annorlunda? Lär de sig inte av vuxna? Måhända att dessa Backaskådespelerskor har så pass låg åsikt om sig själva att de tror att det inte spelar någon roll vad de säger, då det ändå inte finns någon som bryr sig. Eller de kanske tror att pengar spenderade på reklam är helt bortkastade eftersom ingen bryr sig vad denna predikar och vill sälja? Men i så fall varför tror de att pojkar blir till pojkar genom ”umgänget” med Spindelmannen?

Måhända tror Backas skådespelerskor att om de svär blir de mera folkliga. Det är kanske deras sätt att visa att de kan sänka sig ner ända till folkets simpla och smutsiga nivå, från den fina kulturparnassens topp.

 

Jag träffade en lärarinna som på sin tid undervisade på samma teaterskola som jag, men hon var Lars Mellins, nuvarande teaterchef för SMOT lärare, vilket jag inte var. Hon sade att 5boys.com var den bästa föreställningen som hon såg på Scenkonstbiennallen. Kan det hända att hon inte sett något annan pjäs förutom just den, eller är det så att jag begär från en teaterföreställning alltför mycket, det vill säga underhållning, en tanke som går att följa och en vägledning till en bättre morgondag.

 

 

Rövare med Unga Dramaten

 

Det är allmänt känt att Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais hade viss inflytande på franska revolutionen. De Beaumarchais ifrågasatte med sina pjäserBarberaren i Sevilla och Figaros bröllop öppet hela det feodala samhället, och på så sätt föregrep han den franska revolution som skulle komma fem år efterFigaro. Så här talar de Beaumarchais genom sin fortfarande högst levande hjälte: ”Because you are a great noble, you think you are a great genius! Nobility, a fortune, a rank, appointments to office: all this makes a man so proud! What did you do to earn all this? You took the trouble to get born – nothing more. Moreover, you’re really a pretty ordinary fellow. While as for me, lost in the crowd, I’ve had to use more knowledge, more brains, just to keep alive than your likes have to sped on governing Spain and the Empire for a century. And you want to contest with me – …”

Thomas Paines teaterstycke Common Sense fick självständighetsidén att slå rot i amerikanernas breda lager.

Daniel François Esprit Aubers genombrottsopera Den stumma från Portici har med sin frihetstendens vunnit genklang både hos Paris- och Bryssel-publiken. För brysselborgarna blev Den stumma en högljudd startsignal till revolutionen som slutade med att Belgien sa dra åt helvete till det holländska brödrafolket och blev en suverän monarki.

Charlie Chaplins viktiga politiska antinazifilm The Great Dictator, där Charlie spelar en dubbelroll, en judisk barberare och även diktatorn Adenoid Hynkel, det vill säga Adolf Hitler, premiärvisades i ickeockuperade och med nazismen icke sympatiserande länder från och med år 1940. I Sverige visades den först efter kriget, det vill säga, först då det stod helt klart att Hitler inte undgått sitt öde. Det var på Goebbels order som The Great Dictator inte fick spelas i Sverige. Naziemblemet hakkorset omvandlades i filmen till 2 kors alltså double-cross. Hajar du? Double-cross, det vill säga dubbelspel och bedrägeri…

Friedrich von Schillers pjäs Die Räuber / Rövarna, skaffade honom yrkesförbud, och orsakade en storm över hela Europa. 54 år senare utkom den äntligen i Sverige, fast då berövades pjäsen sin berömda avslutning. 231 år efter premiären ser jag den på Scenkonstbiennalen och jag fattar nada. Pjäsen är ”aktualiserad” det vill säga berövad allt sitt sprängstoff trots att det skjuts en hel del i den. Med låtsasskott. Även för en teaterföreställning alltför fingerade låtsasskott.

Schiller överlevde censuren, han överlevde yrkesförbudet att skriva om annat än medicin, han överlevde flykten från Württemberg… Men kommer han att överleva dessa moderniseringar som inte verkar gå ut på annat än att främja egna karriärer?  

 

 

From Sammy with love ett gästspel från Stockholms Stadsteater.

 

De två skådespelarna som framställer Sammy Davis Jr., jämställer hans liv och karriär med sina egna. Trots att båda är välmeriterade underhållare, fick de enligt utsago uppleva att de på svenska teatrar och i svenska pjäser inte fick spela klassiskt ”vita” roller. Jag kan känna med denna frustration. Men nu när de fått chansen att själva göra den föreställning efter sin egen föreställning, valde de ändå att framställa en mörkhyad karaktär.

I Scenkonstbiennalens programbok kan man läsa att dessa två entertainers tillhör Sveriges främsta. Det har jag ingen anledning att ifrågasätta. Men lite tragiskt är det, att när någon steppar i rytm med musiken och kan gå i spagat så blir publiken fullkomligt utom sig. Visa mig en enda korusflicka bland hundratals i Las Vegas oändliga shower, som inte har dessa entertainerrutiner .  

 

 

Jag ringer mina bröder Malmö Stadsteater & Riksteatern

 

Jonas Hassen Khemiri, författaren, debattören med mera, är vår nye Mark Levengood som är vår nye Tage Danielsson. Tage, Mark och Jonas är både underhållande och folkkära. Sådan status får man inte bara genom att utstråla trygghet och genom att vara en allmänt trevlig svärmorsdröm som vi svenskar säger, man måste även ha något viktigt att säga, något som uttrycker den stora massans tankar, åsikter och framför allt känslor. Det är en konst att vara Danielsson, Levengood och Khemiri.

Förutom de funderingar som Jag ringer mina bröder (Jrmb) ämnar väcka, väcker den även andra, de som Scenkonstbiennalssammanhanget emanerar.

 

·       Jrmb utspelar sig, liksom inte så få andra av scenkonstbiennalens föreställningar, på en egen scen, det vill säga på en scen som byggts på teaterns på förhand givna scen. Om man accepterar det utbredda påståendet att teatertiljor föreställer världen, då kan man kanske tolka denna avgränsning som att den vill föreställa bara en avgränsad del av densamma.

 

·       Men inte bara avgränsad, utan Jrmb är, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, en segregerad föreställning, en föreställning om vi och dem, ett slags Rosengårdsteater, dvs. där de som arbetar både framför och bakom scenen mestadels är invandrare av 1:a till x:te generation. Med utgångspunkt av detta kan man knappast utnämna Jrmb till ett integrationsprojekt. Själv föredrar jag att samarbeta med unga och gamla, med kvinnor och heterosexuella och sådana som omfattas av akronymen HBTQ, med över och under 168 cm korta, långhåriga och flintskalliga, piercade och tatuerade och alla de andra som jag inte nämnde här.

 

·       Garam masala, smakar bättre än de enskilda kryddingredienserna, sade en av världens bästa manusförfattare, Jean-Claude Carrière, när jag en gång samtalade med honom i Cannes om Peter Brooks, Marie-Hélène Estiennes och inte minst hans egna, nio timmar långa föreställning av eposet Mahabharata. Blandning är ofta bättre än åtskiljandet, inte minst när man kan enas om en linqua franca. Dessutom, förhåller det sig precis så som den oavbrutet intressanta Yoko Ono sjunger i sin egen komposition We’re all water

There may not be much difference
Between Chairman Mao and Richard Nixon
If we strip them naked //
There may not be much difference
Between Marilyn Monroe and Lenny Bruce
If we check their coffins //
There may not be much difference
Between White House and Hall of People
If we count their windows //
There may not be much difference
Between Raquel Welch and Jerry Rubin
If we hear their heartbeat //
We’re all water from different rivers
That’s why it’s so easy to meet
We’re all water in this vast, vast ocean
Someday we’ll evaporate together //
There may not be much difference
Between Eldridge Cleaver and Queen of England
If we bottle their tears //
There may not be much difference
Between Manson and the Pope
If we press their smile //
There may not be much difference
Between Rockefeller and you
If we hear you sing //
There may not be much difference
Between you and me
If we show our dreams //
We’re all water from different rivers
That’s why it’s so easy to meet
We’re all water in this vast, vast ocean
Someday we’ll evaporate together //
What’s the difference?
What’s the difference? //
There’s no difference!
There’s no difference!
What’s the difference?

 

·       Jrmb är, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, en monolog, om än i vissa tablåer utökad till dialog. Även detta är ett uttryck för segregation, för avskildhet, för ”onaturlig” kommunikation, eftersom språket utvecklades av behovet att samtala med varandra, det är bara någon smula störda människor som pratar med sig själva och för sig själva. Jrmb försöker då och då maskera monologen genom att i vissa tablåer placera två i vissa fall fyra personer samtidigt på scen. Teaterhistorien bjuder på åtskilliga oförglömliga monologer, tänk bara på Hamlet, men dessas sällsynta potens får sin kraft från det omgivande dramat. Jag tolkar monologer, inte minst de som framförs av flera medverkande parallellt, som ett uttryck för dramatikers lättja, som på detta vis känner sig befriad från allt det arbete som ett drama eller en komedi kräver.
Efter ståuppens breda genombrott i Sverige, syns otyget allt oftare. 

 

·       Jrmb, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, använder sig av skådepelarnas direkttal till publiken. Som om dessa föreställningar ville uppmana åskådarna att inte glömma att det de försöker framställa, inte är verklighet, utan bara en självpåtagen scenisk roll. Kamrater skådespelare, lyssna på mig, risken är minimal att någon förväxlar er med den rollen som ni framför. Lita på mig.
Även detta otyg är ett direktlån från ståuppen.  

 

·       Jrmb hänger sig åt, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, den sceniska metod som Brecht benämnde Verfremdung eller Verfremdungseffekt, på svenska kanske distanserings- eller alienationseffekt. Med den är det som med ovannämnda monologen. Den uppstår bara i kontrast till något. Utan scener och situationer som känslomässigt fullständigt involverar åskådaren i de framställda människornas öde, är distansering inte alltför verksam, inte sant?  

 

·       I Jrmb, liksom i en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, görs en ständig jämförelse mellan rollen och den private skådespelaren, som om föreställningarna ville säga att sann teater, sann och trovärdig teater, är den som kan verifiera att det som visas på scenen verkligen hänt. Som om abstrakt balett eller absurd teater inte kunde drabba åskådarna med samma kraft som pjäser där den mobbade karaktären på heder och samvete kan intyga att hön själv var mobbad. Sånt tankesätt är inte alltför korrekt, kamrater skådespelare, manusförfattare, regissörer. I ståuppkomedin känns detta naturligt, det är nära på så, att denna framställning är en av ståuppkomedins förutsättningar. Det är ingen tillfällighet att namnet på världens mest spridda sittcom och ståupp och av Writers Guild of America, utsetts som den nästbästskrivna tv-serien genom tiderna, är en eponym: Seinfeld.       

 

·       Jrmb, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, använder sig av en myckenhet av rök. OK, i Jrmb är det oundvikligt, om man accepterar att det sceniska rummet, den scen på scenen som Jrmb ”utspelar” sig i, skall avgränsas med en påslagen strålkastarljusramp. Ljuskäglor syns bäst i dimman och i mörkret, liksom allt annat i denna värld framträder mest genom kontraster. Själv ser jag ingen vits i denna rök, som snarare skapar dimridåer i stället för att kasta ljuset på föreställningens problemställning. Dimman på scenen och filmen och litteraturen står sällan bara för en konkret dimma, den är alltid betydelsebärande och symbolisk. Den kan stå för allt ifrån förvirring och desorientering till avlägsna minnen. Annars är den att beteckna som bara ett stumt effektsökeri. 

 

·       Jrmb använder sig av, liksom en inte så liten del av scenkonstbiennalens föreställningar, konfetti. Den här gången sprids den inte på det invanda sättet utan skådespelarna beströr golvet med det. Vad konfettin föreställer vet jag ej. Det kunde ha varit löv eller dylikt. Varför jag inte såg vad konfettin föreställde? Eftersom scenen var upphöjd och kunde beskådas uppifrån bara om man satt på balkongen eller om man, liksom Kayankvinnor och Nbedele-folkets kvinnor, hade lång metallringunderstödd hals.

Svenska scenarbetare mot konfetti är en sammanslutning av de som har ”fått nog av missbruket av konfetti”. ”Konfetti är ett otyg som bara är till skada” för ”hårt arbetande människor”, skriver sammanslutningen på sin hemsida. Visst kan det vara jobbigt att städa bort konfettin, men scenarbetarna får betalt för påfrestningen, emedan publiken ofta betalar för detta onyanserade, lättjefyllda uttryck för glädje och gemenskap. Man låter singlar alla slags i luften svävande föremål i olika former, storlekar, färger och mer eller mindre blänkande och ljusreflekterande. Otyg.

 

·       På hur många av scenkonstbiennalens föreställningar som helst sjöngs det någon sång, som exempelvis Eugène Pottiers och Pierre Degeyters Internationaleneller John Lennons Power to the People eller… vem bryr sig. Sånt uttryck för teater-”revolution” trodde jag försvann med 70-talet. Och det gjorde det även, men nu är det återigen på modet. Yes, på modet och yes, en fluga är alltid engagerande och uppriktig, inte sant? Tror du mig ej? FrågaBirgit Irma Gunborg Friggebo, Sveriges invandrarminister, Sveriges jämställdhetsminister, Sveriges bostadsminister, Sveriges kulturministerallt med mera med mera i en och samma överbegåvad person, som i februari 1992 ville förmå en ingen ont anande församling att sjunga Charles Albert Tindleys av medborgarrättsrörelsen i USA adopteradeprotestsång We Shall Overcome.
Även Jrmb avkrävde av sin publik en skandera, yes, skandera och stöveltrampa en sång: Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda!
Och trots eller snarare på grund av det att slagorden Vi är inte rädda! upprepades och upprepades, hörde jag i stället Sieg Heil!, Sieg Heil!, Sieg Heil!, Sieg Heil!, och död till kapitalismen! och död till sionismen! och död till Titoismen!, slagord som jag fick skandera på 1. maj och 9. maj under min barndom och ungdom.
Trots att jag inte borde ifrågasätta Jonas Hassen Khemiris intention med detta masspsykotiska vrål, blev jag ändå skrämd och rädd. Skrämd och rädd för att svenskar också tillhör det folk som är lättmanipulerat och kan förmås att ropa vad som helst på befallning. Inte ens om publiken förmåddes att skandera liberté, égalité, fraternité skulle jag vara lugnare, eftersom det är under den parollen som inte bara Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes huvuden fick finna sig avskilda från resten av den förgängliga kroppen, utan även tusentals andra medborgares av samtliga samhällskick. Icke sant, Maximilien de Robespierre?
Vi är inte rädda!, Vi är inte rädda! är ett hatmantra. Ett hatmantra som rabblades av alla hatiska självbombare, inklusive Taimour Abdulwahab al-Abdaly, mannen som sprängde sig till döds mitt i julrushens Stockholm 2010 och vars handling lär ha utlöst Jonas Hassen Khemiris kreativitet, som resulterade i
Jrmb.
Skall det skanderas något, så bör det vara JAG VÄGRAR! JAG VÄGRAR att låta mig manipuleras.

 

Den kaukasiska kritcirkeln bjuder på flera, sedermera bevingade ord. Ett av dem är ”Fruktansvärd är godhetens förförelse”.

Hur bör detta förstås? Att människan inte bör förlåta, det som aldrig borde få bli förlåtet. Men även den som inte förlåter kan försonas med sin plågoande och sin fiende. Även den som inte förlåter, kan och bör bygga ett bättre och fredligare och jämlikare värld tillsammans med sin forne fiende.

 

 

Den kaukasiska kritcirkeln från Folkteatern Gävleborg

 

Brechts kritcirkel är en av de pjäser som jag antagligen såg flest gånger under mitt liv. Första gången såg jag den redan som grabb i dåvarande Tjeckoslovakien. Man kan nästan inte misslyckas med denna pjäs. Både på grund av den starka storyn och det improvisationsutrymmet som denna ger. Med undantag för föreställningens berätterska och ciceron, bjöd denna kritcirkel på ett underhållande och delvis tack vare Paul Dessau, musikaliskt intressant, ensemblespel. 

 

 

Kung Ubu och ungrarna Budapest Báb Szinhaz = Budapests dockteater

 

Jag var 14 år gammal när jag köpte mig Jarrys ungdomspjäs Kung Ubu i en påkostad skinnklädd bok i en storlek av halverad pocket, och med Jarrys egenhändiga och eviga träsnitt av far Ubu. Denna bok var en oförglömlig upplevelse som jag unnar varje ungdom. Min bästis Karol och jag, kunde hela boken utantill och vi applicerade dess repliker på så gott som allt i vår vardag. Något liknande hade jag varit med om bara i samband med några berömda sketcher från Monty Python’s Flying Circus. Scenkostbiennalens föreställning bjöd inte på det som jag förväntade mig, vilket än en gång skänkte mig en läxa att man inte bör gå på teater med alltför högt skruvade förväntningar. Men uppsättningen måste jag ändå uppfatta som väl spenderad tid, inte minst för att jag ånyo fick glädje av mina språkkunskaper i ungerska. Scherer Péter i rollen som Ubu var hur övertygande bra som helst.

 

 

Trash cuisine med Belarus Free Theatre

 

Scenkostbiennalens absoluta vinnare. Det fanns en avgrund mellan alla svenska föreställningar och Belarus Free Theatre. Det är människor som vet vad de vill säga, varför de vill säga det och hur de skall säga det. De använder sig av en dramaturgi som ständigt utvecklar och fördjupar det som sades eller visades tidigare. Åskådaren tas på allvar och ensemblen litar på att åskådaren har fungerande hjärnceller under kallufsen.

Dessutom är Trash cuisine teatral. Här står man inte som en ljusstake och babblar på, här springer man inte menlöst bara för att röra sig, här brottas man inte för att låtsas vara pojkar.

Nästan allt som Belarus Free Theatre uppvisade, har jag sett tidigare. Kanske i liknande, kanske i nya kombinationer. Jag skulle kunna anföra det som föreställningens minus, men det vore fel. Det är nämligen konst att kunna återanvända på ett sätt att det känns meningsfullt. 

© Vladimir Oravsky

Betraktelsen fortsätter med Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 3

Publicerat i böcker, gästinlägg, historia, journalistik, kultur, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , | 3 kommentarer

Samtidigt på ett anrikt universitet nära dig…

Hittar länkar till Uppsala universitets queerseminarium och något som kallas för fittaktivism hos Tanja Bergkvist. Jag säger som hon: se dem på egen risk här och här Galenskapen i landet verkar öka exponentiellt. I sammanhanget figurerar även Liljevalchs och vårsalongen, där ett resultat av nämnda aktivism kunde beskådas.

Publicerat i feminism, genusvetenskap, Konst, kultur, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, Utställning | Etiketter , , , , , | 11 kommentarer

Hohooo

helloooo

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

Store- och lillebror ser dig

brev

En renässans för brevskrivandet?

I dessa dagar av övervakningar och kartläggningar från snart sagt alla håll kan man kanske enbart konstatera att vad var det man sa? Och vad var det Orwell sa? Internet och datorer i all sin ära, men systemen är ypperliga kontrollinstrument för den som kan och vill och denne någon har inte alltid de syften man tänkt sig.

Alla borde förstås från början varit medvetna om att anonymiteten på internet är en illusion. Det är till syvende och sist nästan alltid möjligt att luska reda på vem som skrivit vad, var och när (om man inte ansträngt sig speciellt genom att använda kryptering och andra, anonymiserande åtgärder, vilket inte alla alltid nödvändigtvis tänkt på). Att skriva något på internet är förstås offentligt, det är oftast själva poängen, men även den icke-offentliga kommunikationen i form av e-post och meddelanden ska betraktas som jämförbart med att skicka vykort.

Illusionen om anonymitet har förstås lett till att många kommit att vädra allsköns icke-rumsrena åsikter som de aldrig skulle yttra i kafferummet på jobbet till tusentals läsare på nätet. Sena kvällar, andra kommentatorer som hjälpt till att trissa upp (eller ner) nivån i argumenten, kanske en skvätt dricka i cocktailen resulterar i att många kanske skrivit saker som i vanliga fall inte skulle ha uttryckts eller som man ens skulle velat kännas vid. Ett exempel på detta var det famösa fallet med tjejen som kommenterat HM:s val av Tupac på en t-shirt i kollektionen och efterdyningarna därav. Redan då hade redaktionen för Uppdrag Granskning letat fram kommentatorer och åkte i programmet hem till dem för att konfrontera dem inför rullande kameror. Expressen har i samarbete med Researchgruppen/AFA (finansierat av Robert Aschberg) på sistone kartlagt kommentatorer på Avpixlat, nättidningen Fria Tider med flera. (DN är entusiastisk över Expressens tilltag här). I tidningen Expressen har sedan t ex politiker inom SD hängts ut med de rasistiska kommentarer de skrivit och igår övergick man till att publicera uppgifter om privatpersoner som kommenterat. Eventuella juridiska processer får nu klarlägga det legala i detta.

Yttrandefriheten är viktig. Mycket viktig. Den är en förutsättning för en fungerande demokrati. Samtidigt måste det offentliga samtalet föras under ansvar. Det finns lagstiftning om förtal, hets mot folkgrupp och annat, omständigheter som reglerar det offentliga samtalet. Ansvarig utgivare har ansvaret för det som skrivs i en tidning, en bloggare för det som skrivs på bloggen, kommentatorerna ansvarar för sina kommentarer, men bloggägaren kan ses som medansvarig vid modererade kommentarer, mer om det något snåriga regelverket här. När det gäller anonyma sajter och anonyma kommentarer finns det i dagsläget en relativt stor frihet att uttrycka även sådant som i normalfallet är olagligt i skyddet av anonymiteten, eftersom det krävs ett brott som skulle föranleda fängelsestraff för att polis och åklagare ska kunna kontrollera vem som skrivit inlägget.

I en levande demokrati måste åsikter, även obekväma sådana, kunna vädras. De ska bemötas och olika hållningar och synsätt ska kunna brytas mot varandra. Enbart på så sätt kan demokratin leva. Man kan inte förbjuda åsikter eftersom man per definition då inte längre har en demokrati.

brev1 Se till att ha utklädnad, hatt och helt lösnäsa om du ska träffas på café.

Från andra hållet spanar FRA med amerikanska och franska samarbetspartners på nätet och i datorer. Mot detta kan anföras argument angående den personliga integriteten, att alla system läcker på olika sätt och att alla system kan (och troligen kommer att) missbrukas. För detta kan anföras olika argument om skydd mot terrorism och andra säkerhetsrelaterade anledningar.

Det säkraste alternativt för den som vill ha sina åsikter i fred och vara säker på att dela dem med endast avsedda mottagare är väl att återgå till att skriva brev och träffas personligen (glöm inte att lämna mobiler och datorer hemma och cykla dit du ska på en skogsväg, se förresten till att mötas i en skog också).

Ändring i inlägget: borttaget avsnitt om att det inte finns ett egenvärde i att kunna sprida hat.

Andra artiklar:

Anna Troberg i SvD

SD-politiker avgår SR

Chef på kommunalt bolag avgår efter Avpixlat-avslöjande DN

Fredrik Segerfeldt på SVT Debatt

Metro om hur uppgifterna läcktes från Avpixlat

Ordförande i försvarsunderrättelsedomstolen i SvD

SD-politikern Stensby stängs av från lärarjänst DN

Replik av doktor och lektor vid Uppsala universitet

Replik av advokat och generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund

SVT Uppdrag Granskning Snowden dokument

Aschbergs program Trolljägarna DN

Peter Bratt om åsiktsregistrering tidigare i år i DN

Aktivarum 1 och 2

Toklandet om Expressens uthängningar

Sanna Rayman om offentliga skampålar i SvD

Expressens kartläggning spiller över i sk kvinnohat Genusdebatten

Publicerat i feminism, journalistik, medier, Okategoriserade, politik, samhällsplanering, teknik | Etiketter , , , , , , , , , | 8 kommentarer