Kvinnors ansvar?

I den moderna, svenska, feministiska diskursen tillmäts sällan kvinnor något individuellt ansvar över sina liv. Allt som inte passar in i den feministiska definitionen på jämställdhet (50/50-fördelning mellan könen i alla delar av samhället), eller allt som på något vis leder till någon slags konsekvenser av för feminismen negativt slag har sin förklaring i strukturer, patriarkat och könsmaktsordning. För dessa tre, moderna gudar ansvarar männen. Eller manligheten. Ibland hörs en feminist säga att vi alla är delar av patriarkatet och att det är negativt för oss alla, men jag minns inte att jag skulle ha läst några ingående analyser angående vad kvinnor kan göra för att motverka guden patriarkatets härjningar. Överlag upptar hackandet på män och manlighet all fokus och intrycket av en omogen, ung vuxen som gnäller på sin förälder befästs.

Trots tjusiga ord som intersektionalism tycks feminismen och den därur sprungna genusvetenskapen ha påfallande svårt att anamma andra perspektiv än kvinnliga offerferspektivet. Jenny Nordberg ger i sin kolumn idag ett lysande exempel på hur verkligheten inte alls är så svartvit som feminismen väljer att se den:

”Lika mycket som afghanska kvinnor kan förgöra varandra, lika lite är afghanska män per automatik kvinnoförtryckare. Jag påmindes nyss om det i soffan hemma hos familj där modern var ganska uppjagad över att deras motsträviga sjuttonåriga dotter inte är gift, eller ens förlovad, ännu. Hennes välutbildade och liberale far däremot, var mycket bestämd: Om hans dotter inte vill gifta sig tänker han se till att det blir så. Ingen ska tvinga hans dotter till någonting.”

Publicerat i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , , , | 6 kommentarer

Svårt som kvinna i musikbranschen

iconapop Icona Pop. Foto: Magnus Hällgren

Jag har knappast hunnit läsa några hela tidningar på sistone, men av de artiklar jag läst noterade jag särskilt två där likartade uttalanden angående kvinnors villkor i musikbranschen förekom. Oftast hörs beklaganden om hur svårt och tufft det är att vara tjej eller kvinna i musikbranschen (eller vilken bransch som helst om man konsulterar en feminist), alltid trycks vi ner och släpps inte fram och lyfts inte upp. Vilket inte riktigt stämmer överens med de här uttalandena:

Rapstjärnan Linda Pira för några dagar sedan (DN Kultur):

”Det är ju en klassisk rapgrej, att man alltid ska vara bättre än den man gästar. Gillar du tävlingsmomentet i hiphop också?

– Ja, jag är ju tävlingsmänniska. Men eftersom jag ju typ är den enda tjejen blir det inte riktigt samma villkor. Alla grabbarna är så snälla mot mig så jag behöver inte tävla.”

I samma artikel även:

”Hajpen var högst välförtjänt men blev också till en tyngd för Linda Pira.

– Det var jobbigt. Jag hade gjort en vers men alla folk ville ha mer. Alla tidningarna ringde. Plus att jag var gravid. Hur skulle jag kunna leva upp till det här? I början var det jobbigt och jag tänkte flera gånger att jag skulle skita i det. Jag ringde Salla (producent och grundare av skivbolaget Redline, reds anm) och sa att vi får lägga ner alltihop när jag blev gravid. ”Va?”, sa han, ”varför skulle vi avbryta för det? Du är inte den enda här som har barn.” Det är ju sant. Och så sa han: ”Grabbarna åker i fängelse. Det är samma sak för dig, du är borta en stund, sedan är du tillbaka”, haha.”

Icona Pop i gårdagens tidning (DN Kultur):

”Jobbar ni medvetet på att erövra låtskrivandet, som är en klassiskt manlig syssla?

– Nej. Men vi har definitivt märkt att det är en mansdominerad bransch. Särskilt den elektroniska dansmusiken. Folk tycker det är svincoolt när det dyker upp två tjejer som har byggt en egen kontrollpanel och ställer sig på scenen. Vi vill framför allt inspirera kvinnor att hjälpa varandra, för det är tungt att vara kvinna i dagens samhälle.”

Är inte det sista påståendet något motsägelsefullt? Saker som tas för givna när det gäller manliga musiker ses som svincoolt när ett par tjejer gör det? Tungt att vara kvinna i dagens  samhälle?

Tillägg: Se även Ekvalist om världens mäktigaste musiker och kändisar.

Publicerat i feminism, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, musik, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , | 5 kommentarer

DN Kultur maler på…

MALLIKA_DUTT_6024f Mallika Dutt

Även idag får vi oss en dos misandrisk feminism i DN Kultur. Med en papegoijas envishet upprepas doktrinen om männens ondska. Och nej, jag tycker inte att våld mot kvinnor ska förtigas och absolut inte på det sättet man nu från feministiskt håll vill förtiga och förminska den våld som utövas av kvinnor. Mallika Dutt är dagens feministiska expertis:

”Det jag däremot kan är att lyfta de envisa kulturella attityder som tillåter kvinnohat, och som tillåter könsrelaterat våld att existera världen över.”

Vilka kulturella attityder tillåter kvinnohat? Var hittar Dutt dem någonstans? Vilka kulturella attityder tillåter könsrelaterat våld här i Sverige? Jag har aldrig träffat på en enda person som tycker att relationsvåld, särskilt när det gäller en man som misshandlar en kvinna, är accepterat. Däremot har jag stött på en hel del feminister som låtsas som att det omvända inte ens existerar (exempelvis Sveland, som vid direkt fråga angående män som offer för relationsvåld svarar: ”Och hur många är de då?” med spydigt tonfall).

”Dessutom hör vi sällan något om de otaliga kvinnor som faktiskt går. Som går innan någon tar en bild, innan kvinnorna blir till rubriker eller hamnar på bårhus.”

Hej Mallika, jag sitter som bäst här och skriver! (Ett exempel på det du efterlyser).

”Men än viktigare är att frågan och ansvaret måste byta riktning och vändas mot förövaren. Om vi förminskar för­övarens roll så förminskar vi också hans ansvar. Vi ger frisedel åt både honom och hela den skadliga, begränsande manlighetskultur som förnedrar både kvinnor och män och som gör våldet oundvikligt.”

Vad skulle det vara för manskultur som ursäktar våld mot kvinnor, var finns den i Sverige? Inte bara en manskultur som förnedrar både män och kvinnor, men också gör våld oundvikligt? Det är en skymf som heter duga att försöka trycka in hela den stora majoritet av män som aldrig slår eller misshandlar till en påhittad ”manlighetskultur” som går ut på våld. Är falska anklagelser om våldtäkt en kvinnlighetskultur?

”Med allt detta sagt kan det nämnas att just denna händelse faktiskt inte helt och hållet har bemötts av ursäkter; tack vare kraften i sociala medier förbigicks inte våldet mot Nigella Lawson med tystnad.”

Kan Mallik visa på ett enda fall av kvinnomisshandel som skulle ha mötts med ursäkter?

”Vi måste tala om vad män inte får göra, som att misshandla kvinnor. Det som behövs är en global dialog om den pågående pandemin av våld mot kvinnor, och att vi alla betalar priset för detta våld.”

Menar Mallik på fullt allvar att genomsnittsmannen inte vet om att han inte får misshandla kvinnor? Utgår Mallik ifrån att genomsnittsmannen potentiellt är en kvinnomisshandlare? Det verkar så. Men räddningen är i vanlig ordning här, i form av ännu en bunt feministiska mantran:

”Behovet av en omförhandling vad gäller maskulinitet, femininitet, makt och hierarkier är akut – bara då kan vi ta oss bortom världens Nigellor och bygga en jämlik och värdig värld.”

Menar Dutt den gamla ramsan om den marxistiska maktanalysen där den vita, heterosexuella mannen definitionsmässigt är på toppen av makthierarkin och kan därmed aldrig vara ett offer för någonting? Den, vars frukter vi nu skördar i form av ett skuldbeläggande och en demonisering av pojkar och män enkom på grund av deras kön? Eller vill Dutt bara omförhandla hela makten åt kvinnorna? Vad skulle vara lösningen?

Jag läser nu att Dutt är en indisk-amerikansk människorättskämpe och kanske kan det hon skriver ha en relevans i särskilt Indien. Texten och frågorna ovan riktar sig främst till DN Kultur (jag tog texten för ett debattinlägg här i Sverige), som utan någon bakgrundsinformation verkar tycka att artikeln även är relevant för svenska förhållanden.

Toklandet får förståeligt nog på det här temat här.

 

Publicerat i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , | 5 kommentarer

Spaning

Jag undrar om den ökade marknadsföringen (och försäljningen?) av medel mot fotsvamp har med denna, nu några år gamla trend att göra? Denna landsplåga till klädesplagg har ju knappast minskat i popularitet, snarast tvärtom…för att hålla liv i försäljningen är det nya modet en stövel med kort skaft:

Hunter05 Hunter Wellies heter tydligen den nya modellen…

Publicerat i Mode, Okategoriserade | Etiketter , , , , , | 6 kommentarer

Ludvigsson om Borg och kvoteringen

kvotering

Maria Ludvigsson skriver på ledarsidan i dagens SvD utmärkt om finansminister Anders Borgs vurm för kvotering. artikeln sammanfattar på ett ungefär min åsikter i frågan. Jag tror utöver att problemformuleringen tagits direkt från vänstern att Borg är framför allt en pragmatiskt finansminister mer än en ideolog. Han ser på saken ur ett förment rationell synvinkel som genomsyras av social ingenjörskonst: målsättningen är att ”all kompetens” inom samhället kommer näringslivet till godo och att detta sätts före individers eventuella önskemål om att forma sina liv som de vill.

DN:s linje (artikeln blir tillgänglig för icke-prenumeranter om 24 timmar) i samma fråga förvånar väl ingen (Lena Wängnerud är professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet):

Vanliga argument för att ta in fler kvinnor i styrelserna är att det förbättrar resultaten, men statsvetaren Lena Wängnerud ifrågasätter utgångspunkten att det måste bidra till en förändring.

– Man kan också se det som en rättvisefråga att fler kvinnor borde ta plats i styrelserna, att det skickar viktiga signaler till män och kvinnor i befolkningen generellt.

Även näringslivets främsta uppgift är alltså att vara ett könspolitiskt instrument.

Alice Teodorescu skriver också i SvD läsvärt om detta ämne här.

Andra bloggar: Ekvalist

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Sofi Oksanen – Stalins Kossor

oksanen9789170281051

Äntligen har jag införskaffat den finskestniska författaren Sofi Oksanens fyra första böcker. Jag läser dem i kronologisk ordning och har kommit halvvägs genom debutromanen Stalins Kossor. I försättsbladet beskrivs romanen som ”starkt feministisk”, vilket fick mig att bli något snopen, var alla hyllningarna ett resultat av ”rätt” politisk tillhörighet?

Jag kunde till min stora glädje konstatera att antingen är den finska uppfattningen om vad ”feministiskt” är annorlunda än den svenska, eller så handlar det om en generalisering där allt blir feministiskt som handlar om kvinnor. Om det är feministiskt att huvudsakligen beskriva kvinnor och deras liv så är väl boken feministisk. Om det är feministiskt att beskriva ätstörningar, samma sak. Om det är feministiskt att boken hittills knappt innehållit en sympatisk mansfigur, så är det väl återigen feministiskt. Många klassiska verk av manliga författare innehåller knappt några kvinnliga figurer att hänga i julgranen, men jag ser inte det heller som ett problem. Män beskriver sin verklighet, kvinnor sin, vissa är skickliga på att beskriva alla möjliga perspektiv. Det ena utesluter inte det andra. Och, som sagt, jag har bara kommit halvvägs.

oksanen2796749_526_350 Sofi Oksanen. Foto: Toni Härkönen

Jag tycker att boken är fullständigt lysande. Jag har själv lidit av ätstörningar och kan identifiera mig i en hel del av det som Oksanen skriver. Författaren har också, som jag, på ett sätt två hemländer och hon beskriver kulturskillnaderna och känslan av kluvenhet på ett briljant sätt. Skillnaden mellan Finland och Estland innebär bland mycket annat en skillnad mellan levnadsstandard och frihet, samt en skillnad i mentalitet. Fördomar på var sin sida av gränsen behandlas också på ett mycket illustrativt sätt och kontrollsamhällets fasor som genomsyrar hela varandet målas upp mycket levande. Historian pendlar mellan olika tider och olika personer i de två länderna, den handlar om olika kvinnoöden och om hur det är att lämna sitt hemland för att komma till Finland som en invandrad estniska.

Jag skulle dock gärna se åtminstone en sympatisk mansfigur i romanen. Bilden av mannen som dålig och ond blir vi ju matade närmast dagligen med i diverse media och den ”berättelsen” anser jag vara direkt skadlig för vårt samhälle. Boken har självklart ingen koppling till mitt kontext i denna stund och jag menar inte att just den borde ha sett annorlunda ut. Det blir bara för mig, personligen, här och nu, påfrestande att få ännu mera påfyllning till nämnda berättelse. Det är väl det som kan läsas in i den feministiska kontexten.

Publicerat i böcker, feminism, finland, goth, kultur, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , | 6 kommentarer

Marie Antoinette With the Exploding Pastry

Äntligen är det här pillgörat klart!

Marie Antoinette With the Exploding Pastry jpg 50 text Marie Antoinette With the Exploding Pastry, water colour 2013. Susanna Varis. Size: A3, price: 5600 SEK

Marie Antoinette With the Exploding Pastry detail 50 Detalj

Marie Antoinette With the Exploding Pastery sketch 2013 50 Det började här…

Marie Antoinette under progress 02 crop Och så vidare…

Publicerat i Egna verk, historia, Konst, kultur, lowbrow, Mode, Okategoriserade, pop surrealism | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Skyddad gnagare

Slösurfar och ramlar över denna nyhet på Expressen:

marsvin

En sådan här blänkare reser ju onekligen ett antal frågor. Behöver verkligen marsvin riddarrustningar? Har lajvandet nu, utöver hästar och andra djur, även nått gnagarna? Vad kan ett marsvin som deltar i rollspel som riddare tänkas kalla sig? Riddare Burdjur? Om djuret inte deltar i rollspel eller lajv, vad ska den då ha rustningen till? Vem tillverkar en riddarrustning åt ett marsvin? Varför? hur kommer det sig att det finns en andrahandsmarknad för riddarrustningar för marsvin? Och framför allt, vem betalar 160 000 kronor för nämnda tingest? Många frågor, som synes. Några av svaren kan hittas här.

Publicerat i kultur, Kuriosakabinettet, Okategoriserade, Say whaaat...?, teknik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Midsommar hos Varis et Holmén

Vissa av oss samhällets stöttepelare arbetar ju även en dag som denna…hrrm…men vid tiotiden på aftonen avnjöt Uffe och jag en liten midsommarmåltid…

DSC_0158-50 Av ingen anledning alls fick vi damer på vårt skyddsombudsmöte blommor av en vän/skyddsombudskollega…

DSC_0159-50 Som ni ser så är dekadensen total…

DSC_0160-50 Enbärs-, curry- och slottssill samt marinerade strömmingsfiléer…

DSC_0162-50 En himmelsk lax och räkbakelse…

DSC_0163-50 Ja, maten var god…det blir jordgubbar och Djurgårdglass madagaskisk vaniljglass till efterrätt…

Glad midsommar på er alla!

Publicerat i kultur, Okategoriserade | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Hakelius om den asexuelle södermannen

Johan Hakelius skriver om den asexuelle södermannen i sin krönika i Aftonbladet idag.

Tidigare bloggposter: här och här

Publicerat i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | 9 kommentarer