Zombiearkivering

Hittat på Pinterest. Det är något lowbrowskt och skräckkonstlikt över de här splattriga etiketterna. Skulle helt klart passa in i min verksamhet:

behancenet Från Behance.net

Publicerat i Cyberspace oddities, Konst, kultur, Kuriosakabinettet, lowbrow, pop surrealism, Say whaaat...?, skräckkonst | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Lördagsgodis med sega gummistrukturer och sura normbomber

Hillevi_Engstrom_1c399_0321-cop

Hillevi Engström. Photo credit: http://politik.in2pic.com/

Först vill jag rekommendera ett par utmärkta inlägg som skrivits på sistone:

Aktivarum beskriver varför vithetsstudier med mera inom samma postkoloniala/postmodernisktiska genre är renodlad strunt här: del 1 och del 2

Jussi H. Lundell skriver om den feministiska förvrängningen av medieutrymmet här och om den identitetspolitiska matrisen här.

Till Lundells första inlägg kan bifogas Erik Helmerssons artikel, där han protesterar mot att våld skulle ingå i ”mansnormen”, i DN:

”Erika Hallhagen är i SvD den 31/3 inne på samma linje, men mer svepande: ”Det handlar om att ta itu med de machoideal som fortfarande styr vårt samhälle.””

Då undrar jag: Vilka är egentligen de machoidealen? Hur styr de? Själv har jag levt i ”vårt samhälle” i 46 år och jag har alltid – från föräldrar, skola, myndigheter, kultur – fått höra att idealen är de som står allra längst från våld. Man ska vara snäll, jämställd, solidarisk och betala sin skatt. Är det machoideal? De som utövar våld straffas med fängelse. De som utövar våld mot kvinnor och barn straffas med utfrysning från samhället. Hur är våldet och råstyrkan ett ”ideal”, utom i kåkfararkretsar?

Jag tror att ”vi” kan ta itu med ideal och prata mansroll en hel vårsäsong. De som slåss för ett lag har hört samma ord sedan dagis. Av någon anledning struntar de helt fräckt i parollerna och slåss ändå.

I sorgliga dagar som dessa är det många som försöker hitta strukturella, kulturella, kollektiva lösningar på fotbollsvåldet. Det tror jag är fåfängt, trögrörligt, oprecist och ineffektivt.”

Självklart kan inte sådant som ovanstående skrivas hur som helst. I dagens SvD replikerar Hallhagen med en obegriplig drapa späckad med feministiska floskler:

”Erik Helmerson, jag övertygad om att du är snäll och solidarisk och betalar din skatt. Men för att räknas som jämställd måste du komma runt känslan av att bli påhoppad när statistiken tyvärr gång på gång visar att det är män som tar mest plats i samhället. Det är män som bråkar på herrfotbollsmatcher, det är män som är i absolut majoritet vad gäller våldsbrott, det är män som tjänar mest pengar och som i störst utsträckning har chefspositioner.”

Ja jösses. Män tar mest plats i samhället, det är sant. Deras större kroppsvolym innebär per definition att den totala volymen män är större än den totala volymen kvinnor. 0.98 man per 1.0 kvinna bör inte ändra förhållandet. Skämt å sido, men hur mäts ”att ta plats”? Sedan går Hallhagens feministiska slogangenerator igång på max. Vad har bråk på herrfotbollsmatcher med chefspositioner att göra? Mer än att det i den feministiska analysverkstaden går att hitta den gemensamma nämnaren och roten till all ondska på jorden, mannen, där? Man skulle även kunna sätta in ordet människa i sammanhanget. ”Det är människor som bråkar etc etc…”, vilket ju självklart skulle leda till en större och trubbigare grupp att analysera. Men istället för att ytterligare försöka snäva in gruppen man anklagar, nöjer man sig med en nivå om halva mänskligheten. Och detta även om vi vet att ett fåtal procent män står för den absoluta majoriteten av våldsbrotten. Kvinnors våld är sällan ens en faktor i feministiska resonemang. Man nöjer sig med att den inte tas på allvar, eller rent av glorifieras (se exempelvis inlägget om Alakoski här). För övrigt är det obegripligt varför det är helt i sin ordning att generalisera över hela gruppen män angående våldsbrott, men inte över hela gruppen invandrare (svar på detta finns i Lundells inlägg ovan).

Angående pengarna: ja, män tjänar mest pengar. De jobbar också mest. Och betalar mest skatt, något som i högre utsträckning förs över till kvinnor. Därutöver finns forskning om att det i stor utsträckning är kvinnor som har makten över hushållets gemensamma ekonomi. Men det är ett sidospår.

Andelen kvinnliga chefer ökar stadigt och med den ökande utbildningsnivån bland kvinnor finns inget som talar emot en mycket jämnare fördelning i framtiden. Statistik finns här. Personligen förstår jag inte upptagenheten med just chefs- eller styrelsepositioner. Som liberal och jämställdist anser jag att det viktiga är att människor i så hög utsträckning som möjligt får forma sina liv som de vill. Den feministiska retoriken bygger dock på att man plockar ut vissa parametrar för att strunta i andra, allt för att föra fram tesen om den förtryckta kvinnan. Makt finns i många former och även den feministiska offerpositionen erbjuder en sorts makt (läs gärna Lundells inlägg här ovan).

Man kan fråga sig vad Hallhagen vill säga med sin text? ”För att räknas som jämställd” måste alltså Helmersson och vi andra acceptera en rad feministiska verklighetsbeskrivningar utan kritik. Från våld kring fotbollsmatcher har vi raskt hoppat över till helt andra ämnesområden där feministen Hallhagen (surprise!) identifierat mannen som problematisk. Tydligare kan det inte visas att Hallhagens intresse av den tragiska händelsen i Helsingborg enbart begränsar sig till tillfället att föra feministisk och identitetspolitisk agitation. Eller skulle våldet kring matcherna kunna lösas med kvotering till chefspositioner? Vad menar människan?

I övrigt kan noteras att moderaterna nu valt en radikalfeminist, Hillevi Engström, till sin jämställdhetspolitiska talesperson. Hennes definition på jämställdhet är hämtad från den socialkonstruktivistiska vänstern, där 50/50-fördelning av kvinnor och män inom (de makt- och statusförknippade) områdena i samhället är målet. Vad människor själva önskar är underordnat de högre, politiska målen. Både individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till bolagsstyrelser är exempel på detta. Anders Borg, som gärna månar om BNP, är med på tåget. Jag som trodde att moderater var ett parti som menade att politiken är till för människor och inte tvärt om.

Det var väl det hele för denna gången. Jag får lägga till senare om jag glömde ta med något…

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | 19 kommentarer

Mansnormer

I kölvattnet av den tragiska händelsen i Helsingborg i helgen, då en fotbollssupporter och familjefar brutalt slogs ihjäl, har den sedvanliga skaran av feministiska skribenter höjt sina röster om ”mansnormer”. ”Mäns våld mot män” som Frida Boisen skrev att allt detta handlade om. ”Machoidealet”, som Erika Hallhagen uttrycker det i dagens SvD.

Jag vill påpeka att jag inte hyser något större intresse för fotboll, har aldrig gått på en match och vet inte mycket om fotbollskulturen. Därför kan jag inte uttala mig om vad för slags normer som skulle råda där. Normer är tids- och platsbundna och går från mänsklighetens minsta enhet, familjen (eller individen, för den delen), till den största; hela mänskligheten. I den stora skalan kan man kanske säga att vissa normer, säg ”du skall inte döda”, är allmänmänskliga, men ju mindre beståndsdelar av mänskligheten som studeras, desto mer varierar normerna.

Nationalencyklopedin:

”Det ”normala”, eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp. Konvention, praxis.”

och

”Handlingsregel, påbud om hur något bör vara eller hur något bör vara beskaffat eller organiserat.”

Ett begrepp med både normativa och deskriptiva betydelser således.

Dessutom godtas i många samhällen förbrytelser av normerna, oftast i syfte att skydda samhället och medborgarna. Polisen har exempelvis rätt att bryta mot påbudet ”du ska inte döda” i vissa fall. I andra fall har även den dömande makten möjlighet att bryta mot detta påbud, exempelvis i de länder där dödsstraff praktiseras. Åter i andra fall finns en förväntan på individer att bryta mot ovan nämnda påbud; i krigssituationer.

Att beskydda familjen, stammen, samhället, riket eller nationen har traditionellt främst varit en uppgift för den manliga delen av befolkningen. Mannen har haft en förväntan av våldsberedskap på sig (vilken f.ö. ledde till allmän rösträtt i sin förlängning). Man kan alltså påstå att en våldsberedskap har ingått i mansnormen.

ku-33 Någonstans ute i fält. Morfar Antti är tredje från vänster.

Tack vare att mina mor- och farföräldrar, tillsammans med hundratusentals andra, deltog i de finsk-ryska krigen under förra århundradet finns nu landet Finland och den ryska gränsen mot Sverige går inte vid Tornedalsälven. Jag har ingen aning om hur det skulle ha sett ut om våldsberedskapen inte hade funnits där, men alldeles säkert är att det hade varit mycket annorlunda. Varje liten ort i Finland har en avdelning med hjältegravar på kyrkogården; stupade soldater från krigen mot Ryssland. Både min morfar och farfar överlevde, men konsekvenserna i förluster och trauman blev stora för hela Finland. Tack vare dessa uppoffringar finns nu Finland som ett demokratiskt land intill den numera allt mer opålitliga grannen i öst. Jag vet inte hur den feministiska kampen skulle se ut i Sverige om till exempel herr Putin var regeringschef.

Att en våldsberedskap är förväntad är dock inte samma sak som att det är påbjudet eller uppmuntrat med vilken slags våld som helst. Det är här det svajar i den feministiska retoriken, man är så mån om att hela tiden koppla våldet (framför allt det omotiverade och oacceptabla) till män och manlighet och en manlighetsnorm. (Man kan i förbigående undra hur Boisen och Hallhagen vill hantera det våld som utövas av kvinnor? Inte alls, i sedvanlig feministisk anda?) Osunt våldsförhärligande förekommer med all säkerhet inom vissa subkulturer. Min gissning är att det där handlar om unga killar med för få manliga förebilder (hade det varit för många hade det ju lett till ännu mera våldsförhärligande enligt ovan nämnda feministers tankegångar). Osunt våldsförhärligande förekommer även inom feminismen, minns SCUM och alla entusiastiska kulturskribenter, Alakoskis skönmålande av relationsvåld och en del stora, feministiska twittrares kontinuerliga drapor om att slå ihjäl människor på grund av deras kön.

Hur stävja det meningslösa våldet då? Det är en svår fråga. Man skulle kunna förespråka allt från stora restriktioner, ingen alkoholförsäljning, tomma läktare, till mildare, att klubbarna ska se över sina policies och ändå inte uppnå nollvisionen. Att grovhugget och felaktigt angripa en inbillad, generell ”mansnorm” är dock ingen lösning.

Talar man om våldsberedskapen som beskrivits ovan så är det inget jag personligen ser som en god idé att försöka avveckla. Bara för att Sverige har fått leva i fred i ett par hundra år så finns det inget som säger att det för alltid kommer att förbli så.

Se även MiT på Genusdebatten om den lilla minoritet män som utövar våld här.

Tillägg:

Jussi H. Lundell på samma tema här.

Lars Anders Johansson om våldet i fotbollssammanhang här.

Jussi H Lundell (140409) här.

Publicerat i feminism, finland, Från arkiven, genus, genusvetenskap, historia, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 17 kommentarer

Ölprovning på 137:an och gothkultur i Södertälje

I helgen blev det en höst oplanerad ölprovningsrunda på utmärkta 137:ans Kök och Bar, ett ställe för den som uppskattar god öl. Här finns det nämligen en uppsjö, för att inte säga uppocean, av sorter att välja på från alla håll och kanter i världen. För den som vill smörja kråset finns även mat, men jag skulle vilja påstå att ölen är det centrala på denna lilla pärla i Södertälje. Själv smakade jag dock tilltugg i form av mozzarella-sticks och de var mycket goda.

DSC_0668-50 DSC_0673-50Nederst en belgisk goding: Delirium Nocturnum.

DSC_0674-50 Uffe blev förtjust i 137:ans egna IPA (India Pale Ale).

DSC_0676-50Barmästaren själv, Abud Elia.

Detta var vårt andra besök och det verkar som att stället kommer att utvecklas till en av favoriterna i stan. Jag vet inte om det var det nattliga deliriet, men stora planer smiddes denna kväll…planer för en gemensam framtid.

På hemvägen blev vi lite varma i hjärtat av att upptäcka att allt hopp om framtiden kanske inte är ute när vi stötte på detta lilla gäng av gothare:

DSC_0677-crop-50Gothkultur i Södertälje. Trevligt! 

En dag som först var planerad att bli något helt annat och som sedan gick från planlöshet till stora planer.

Publicerat i kultur, Mode, musik, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | 19 kommentarer

Foton från Dansmaskiner på Moderna Museet

Drivrutinerna till kameran är nu återställda och här kommer bilder från utställningen Dansmaskiner på Moderna Museet, som jag tidigare bloggade om här.

DSC_0397-50

DSC_0663-50DSC_0398-50 DSC_0399-50 DSC_0400-50 DSC_0401-50 DSC_0402-50 DSC_0403-50 DSC_0404-50Tyvärr glömde jag att noterna namnen på konstnärerna och verken…

Publicerat i foto, historia, Konst, kultur, musik, teknik, Utställning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Down in the Park

Ny målning till serien Sweet Gothic Nothings:

Down in the Park water color 2014 50 text

Down in the Park (Sweet Gothic Nothings series)
water color 2014
Size: A4
Price: 1500 SEK / 254 $ / 185 Euro 

för övrigt har jag testat lite nya tekniker, främst med att blanda olika sorters våta medier (akryl, akvarell) med torra (pennor av olika slag):

frankiesketch-text Frankie Stein från Monster High som modell…

BirdienamnamFru Ingenjörskan Fröberg, eller så… 

Jag arbetar fortfarande med att skapa mig en egen röst inom lowbrow/pop surrealism, men också med att utveckla mina färdigheter. Jag behöver gå tillbaka till grunderna; komposition, färger, skuggor, perspektiv…

Publicerat i Egna verk, goth, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism | Etiketter , , , , , , | 6 kommentarer

Oravsky om filmen Philadelphia

Philadelphia_113

Igår den 20 mars, visades på TV8 den utmärkta filmen ”Philadelphia”.
Filmen ”Philadelphia”, om en AIDS-angripen, homosexuell advokat som kämpar för sina rättigheter och som på sin dödsdag vinner sin kamp mot sin forne arbetsgivare, är inspirerad av en verklig händelse.
”Philadelphia” är förlagd till Philadelphia eftersom det var i denna stads stadshus som amerikanerna undertecknade oavhängighetsförklaringen den 4 juli 1776.

Andrew Beckett, den dödssjuke advokaten spelad av Tom Hanks, har sökt upp ett antal kolleger i hopp om att hitta någon som skall bistå honom vid rättegången mot ett inflytelserikt juristhus. Alla blir dock skraja inför det omöjliga uppdraget och den mäktige motståndaren, en känd och väl renommerad advokatfirma. Beckett ger sig inte, utan väljer att ägna den korta resterande tiden av sin jordiska tillvaro till att utan någon advokatfirmas representation, strida för sina rättigheter. Enligt ett under medeltiden spritt ordspråk ”Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud”, bistås Beckett så småningom av Joe Miller, en advokatgud, spelad av en man med samma efternamn som George Washington, Denzel Washington.

Vad är en bra film? brukar mina elever fråga och jag svarar att det är en bra film, roman, teaterpjäs, skulptur eller vilken som helst annan artefakt, som påverkar – förändrar världen till det bättre. Inte hela världen samtidigt och inte på en gång, men i dag kanske dig och din närmaste granne, i morgon ytterligare några. Skälet till att jag införlivar filmen ”Philadelphia” bland mina allom kända, men inte allom praktiserade trollformler – hur man skall leva ett liv – är att den verkar manifestera önskan att få liknande genomslagkraft på sin publik som Thomas Paines teaterstycke ”Common Sense” som fick självständighetsidén att slå rot bland amerikanernas breda lager.

Genom självständighetsförklaringen sade amerikanerna ensidigt upp kontraktet med England. Man struntade i att väga argument för och emot varandra i denna strid om självständighet: här gällde det folkets och idéns suveränitet. På jämförbart vis handlade även jag när jag förklarade mig självständig från mitt lands diktatur. Jag frågade mig inte hur jag skulle ta mig till Sverige. Jag frågade mig inte hur jag kommer att kunna uttrycka och undertrycka hunger, trötthet och smärta om så blev nödvändigt. Jag frågade mig inte var jag skulle sova, och hur länge de tjugo dollar jag hade med mig skulle räcka. Jag vägrade att fundera i negativa termer, och på förhand försvåra mitt uppdrag genom att stapla en massa hinder på varandra. Jag utgick ifrån att jag var slitstark och uthållig och sådana brukar omfattas även av Guds allvisa råd.

Entusiasm och energi, visste jag, att man även kan uttrycka på mitt modersmål slovakiska så, att alla över hela världen förstår det.
Har du en idé som du brinner för, sätt i gång med den! Vad annat vill du spara din entusiasm till? Kör på. Om jorden skulle avstanna då skulle ingen någonsin få se solen stiga upp och kanske skulle livet omges av en kylig natt i stället. Det lilla barnet funderar inte över att det slår sig, när det faller efter sina första stapplande steg, utan i samma ögonblick som det första gången reser sig, ser det sig springa förbi målet som en nybliven världsmästare på alla distanser med sina arketypiska föräldrar som förebild.

Nu har det tagit sitt första steg. Det håller på att tappa balansen, men i sista ögonblicket finner det stöd i en nystruken bordsduk. Och vasen fylld med vårens första blommor faller framför barnets fötter som om alla människor i hela världen ville fira det och med varsin blomma visa sin beundran.
Barnet går, det springer, och är på väg mot sin världsmästartitel.

Gillar du ”Philadelphia”s musikaliska soundtrack? Den är utgiven på skiva, (Epic 474998 2). Här finns Bruce Springsteen, Neil Young, Sade, Spin Doctors, Peter Gabriel, RAM med flera. Titellåten ”Streets of Philadelpia”, skriven och framförd av the Boss, belönades med en Oscar och det trots att den för denna film likaledes Oscarbelönade Tom Hanks starkt pläderade för Neil Young komposition ”Philadelphia”.

© Vladimir Oravsky

Publicerat i Film, gästinlägg, historia, kultur, musik, Okategoriserade, politik, TV | Etiketter , , , , , , | 3 kommentarer

Hur lång är preskriptionstiden för kvinnors våld mot män?

alakoskisaramackey

Susanna Alakoski; avslöjar sig veta mindre än en apa om vetenskap och forskning? Foto: Sara Mac Key

Den hyllade och uppburna, feministiska författaren Susanna Alakoski, beskriver i Bang (för några år sedan, 2011) hur hon efter ett bråk misshandlar sin make grovt. Bang kallar alltihopa för att ”krossa porslin”.

”Såklart slutade illamåendet med att jag kastade en tallrik i golvet hemma i ett gräl som Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek utlöste – det privata vs det politiska, individen vs kollektivet. Tallriken gick i tre stora bitar. Den största träffade min man i benet. En sena gick av, operationen oundviklig. Tre veckors hästkur penicillin, hela sommaren med gips från lår till fot, kryckor och många grannar som undrade: Men vad har du råkat ut för?

Det fanns inget att göra. Jag erkände genast för allt och alla.
– Det är jag som har kastat en tallrik i vredesmod.
Då kom kvinnoberättelserna på löpande band:
– Kastade du bara en tallrik? Jag rev ner hela köket.
– … ett helt kök, men … blev ingen skadad?
– … nej, jag gjorde det mitt i natten, alla sov.
En annan kvinna:
– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.
En tredje:
– Jag kastade in en sten genom fönsterrutan hos min före detta.”

Faller inte relationsvåld under allmänt åtal? Hur lång är preskriptionstiden? Jag antar att de här uppgifterna går att hitta på Polisens hemsida…

”Mäns våld mot kvinnor”, var det ja. Jag undrar om frikort för relationsvåld tilldelas även den som råkar besöka något tokreligiöst väckelsemöte och blir övertygad om att det enda sättet att lösa de personliga problemen är att sätta igång och aga sin familj om de inte tycker som en själv? Det märkligaste av allt är hur Alakoski inte ens själv verkar reflektera över möjligheten att hon helt enkelt var hyfsat lycklig innan den feministiska indoktrineringen:

”Jag hade brutit arm med pappa, slagits med killar i skolan, försörjt mig själv sedan sexton års ålder, rest runt i världen ensam, hade två barn, en jämställd man, bra jobb och hyfsad lön. Dessutom, det fanns få saker som fick mig att darra på läppen.”

Författaren beskriver sig som en självständig och stark individ, men att ta del av en radda ideologiproducenters föreläsningar får hennes självbild att totalt förändras; plötsligt finns orättvisorna överallt och hon tvingas in i kollektivet ”kvinna”, per feministisk definition underordnad och maktlös. Jag känner igen den initiala reaktionen. Skillnaden mellan mig och Alakoski är att jag fortsätter att se mig själv som en stark individ, ansvarig för mina egna val och skapare av min egen lycka, medan Alakoski sväljer genusprofeternas indoktrinering med hull och hår. Så till den milda grad att det nu känns rimligt att misshandla sin närmaste. Alakoski skriver visserligen att hon ångrar sig, men tar inte avstånd från sitt egna våldsanvändande mer än så.  Kvinnornas beskrivningar av sina våldshandlingar återges snarare som en slags exempel på befrielse och ”empowerment”, som det brukar heta i engelskspråkiga, feministiska sammanhang, inte som de förkastliga våldshandlingar de är. Vilka kvinnojourer arbetar förresten med kvinnors våld? Var får kvinnliga utövare hjälp att hantera sina aggressioner?

Offerkoftans värme och lockelsen av offerpositionens makt blev väl för stor för Alakoski. Det är trots allt tuffare att behöva stå ansvarig för sina livsval själv.

Annat: När Alakoski kallade Pär Ström för apa här.

Publicerat i blodtryckshöjare, böcker, feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , | 14 kommentarer

Kommentering

Nu kan man kommentera utan att kommentaren behöver godkännas i förväg. Bara den som kommenterar för första gången måste få sin kommentar godkänd först. Frihet under ansvar således. Varsågoda! ;)

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , | 6 kommentarer

Svensk jämställdhet riskerar att gå åt fel håll

…låter en blänkare på omslaget och en rubrik i kattstora bokstäver inne i tidningen i dagens SvD. Jag hittar inte artikeln, som omfattar tre helsidor inne i papperstidningen på nätet, så här kommer faksimiler av valda delar. Artikeln är skriven av Karolina Andersson.

003 Skriande ojämställdhet, var man än ser, med andra ord. De nordiska länderna hamnar i topp i vanlig ordning, men Sverige placerar sig nu som trea i rankningen, något som antagligen föranleder den braskande rubriken.

001

 Nu är det inte riktigt så enkelt att indexeringen i Gender Gap Report direkt går att översätta till ”kvinnors lönenivå jämfört med män på samma jobb”. Indexet är framtaget enligt en något komplicerad modell där olika kvoter och viktningar avspeglas. I rapporten är female-to-male-ratio för kategorin ”Wage equality survey” (s.48) angett för de aktuella länderna enligt siffrorna ovan. Går man en tabell ner återfinns ”Estimated Earned Income”, där Sverige har en female-to-male-ratio av 0,93. Något förbryllande vid första anblicken och jag hinner tyvärr inte riktigt sätta mig in i beräkningsgrunderna och metoden. Dessutom talas det i rapporten om ”likvärdigt jobb”, inte ”samma jobb”. För övrigt förstår jag inte varför man just måste välja 50 år som referens i rubriken högst upp ”antal år med kvinnlig president eller statsminister”. Kvinnors inträde på den politiska arenan har skett mycket snabbt sedan 70-talet. 30-40 år hade gett en mera korrekt bild.

Rwanda, tillsammans med Andorra och Kuba, lyfts i SvD:s artikel åter fram som ett föredöme angående jämställdhet:

002I rapporten rankas Sverige dock som tvåa efter Kuba (Tabell D12: Women in Parliament, s.60) och jag hittar inte den uppgift som återfinns i artikeln. Det kan nämnas att Rwanda, efter senaste omröstningen, har 64 % kvinnor i parlamentet. och att Sverige har 45 %.

Ekvalist har tidigare kommenterat rapporten här.

Fler exempel på ”ju fler kvinnor- desto bättre jämställdhet” här

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , | 9 kommentarer