Susanna's Crowbar

Crowbar har blivit Parrotbar. Foto: Luc Viatour / www.Lucnix.be

Jag har, som ni kanske vet, dragit på mig en släng av feministisk depression. Mitt tillstånd kan beskrivas som övermättnad, på gränsen till spyfärdighet, över den radikalfeministiska plakatpolitiken i media och annorstädes. Ibland verkar det dock som att någon slags ljus sipprat in i det självgående maskineriet och att den enkelspåriga agendan ifrågasätts lite trevande från olika håll. För egen del känner jag det som att jag under dessa två-tre år skrivit ur mig det mesta som jag har i form av ifrågasättande av den moderna radikalfeminismen och att jag med en papegoijas envishet sitter och repeterar samma saker om och om igen. Allt för att även nästa dag mötas av ”kvinnolöner fortfarande 86 % av manslöner”  och dylikt. Det har blivit för mycket av trasig skiva över bloggandet. Jag vill inte sluta blogga om feminism och genusvetenskap, men finner det i nuläget svårt att hitta motivationen till det. Jag kommer kanske inte att fortsättningsvis skriva lika mycket och ofta om de nämnda ämnesområdena, men jag kommer inte att sluta skriva om dem helt. Jag har ju dessutom nästan upphört att läsa DN, en av de största förmedlarna av feministisk agenda och propaganda i Sverige och därmed faller en stor bit av det traditionella underlaget för bloggen bort. Jag vill också vidga vyerna och inte fastna för mycket i det feminismkritiska, jag känner att jag behöver få syre annorstädes. Men hav förtröstan, jag kommer nog ändå att skriva om både feminism och genusvetenskap när jag känner att jag vill säga något. Något nytt, helst.