…som varit på tapeten under den senaste tiden: ponera att en kvinna och en man ger varandra samtycke (jag antar att lagen kommer att gälla båda parter?), men att t ex kvinnan efter en stund inte längre vill. Hur kommer detta att bedömas? Hon har ju gett sitt samtycke och om han då fortsätter, bedöms det som våldtäkt? Jag anar en hel rad nya trassligheter i bedömandet av ofta redan tillräckligt knepiga situationer och händelser.
En manlig feminists anspråkslösa önskemål
Andrea Edwards, kvinnan som från teaterscenen spred den kriminella Valerie Solanas och SCUM-Manifestets mörka budskap, ringde upp mig söndagen den 12 januari 2014 kl. 18:30, och undrade om jag ville ställa upp på och medverka i den film, som hon håller på att spela in. Det rör sig om en timslång film för SVT:s ”K special” och Edwards står både för manus och regi, enligt DN.
Inspelningen kommer att ske någon gång i februari eller mars 2014, berättade Edwards. Eftersom jag bor i Jönköping, lovade hon att anlända till denna småländska metropol med ett filmteam om två personer.
Bakgrunden till att jag erbjöds att medverka i sagda film är att jag var en av SCUM-Manifestets kritiker, något som Andrea Edwards ljudligt protesterade emot, bland annat genom att i början av juli 2013 lika ordentligt som inte alltför nyanserat skälla ut mig, hota mig med polisanmälan och dessutom skickade hon inte direkt kelsjuka sms till mig.
Jag uppmuntrade Edwards att polisanmäla mig, men svensk polis antingen inte undersöker en teaterrecensions bärkraft, eller också har Edwards inte hunnit iscensätta denna polisfars än.
Jag är övertygad om att Andrea Edwards ringde upp mig sent omsider söndagen den 12 januari, eftersom jag redan den 30 november 2013 skrev till DN och flera andra pappers- och webbtidningar, att jag trots mina förväntningar, inte var kontaktad av henne angående det planerade filmreportaget, och som bland många andra tidningar spreds kors och tvärs Sverige även av DN den 29 november 2013.
När telefonen ringde den 12 januari svarade jag glatt ”Hej Andrea, vad roligt att du hör av dig”, innan hon ens hann säga ett endaste ord. Hon blev överrumplad, och tro det eller ej, till och med förstummad, om än inte en alltför lång stund. Det kan hon säkerligen intyga, det är bara att fråga henne.
Jag tolkar Edwards reaktion så som att hon blev rejält överraskad av mitt vänliga tilltal, att hon förväntat sig att jag skulle vara barsk och svårkommunicerbar. Eftersom jag aldrig var ohövlig mot henne under våra samtal eller snarare under hennes utskällningsmonolog, är det också möjligt att hennes temporära mållöshet, förorsakades av något annat.
Naturligtvis tackade jag JA till medverkan i hennes film.
Jag välkomnar nämligen varje civiliserat samtal, oavsett om vad och oavsett med vem, så länge samtalet är ärligt, utan lömskheter, utan synliga eller dolda krokben, ett samtal som inte går ut på att förnedra och förlöjliga.
Andrea Edwards hade månader på sig att förbereda sig och tänka ut och skriva ner sitt manuskript inklusive samtliga frågor hon ville ställa, Tänka ut kameravinklar, belysning et cetera. Och så borde det vara.
Och naturligtvis borde det även vara så, att jag också får möjlighet att förbereda mig för hennes utfrågning. Jag bör således tillsändas samtliga frågor åtminstone en vecka innan hon träffar mig framför kameran.
Detta mitt krav gynnar inte minst TV, som förhoppningsvis har ambitionen att få sända ett så bra och så nyanserat program som möjligt och inte ett tendentiöst mischmasch.
Det finns nämligen folk som kallar sig dokumentärfilmregissörer och som under denna förklädnad försöker demonstrera sin intellektuella, moraliska etcetera överlägsenhet gentemot sitt offer. Och då använder de sig av ett batteri av tricks för att påvisa att offret i fråga inte är vatten värd. Exempelvis genom redigering, där man klipper bort samtliga meningar och ord som skulle kunna visa att offret i fråga inte är ett svin utan tvärtom… Eller att de kryssklipper mellan sitt offer och exempelvis kacklande hönor… Palletten av fula tricks var lika oändlig under häxprocesser under senator Joseph McCarthy-eran som i dag.
Eller tag belysning och kameraplacering: Med hjälp av dessa verktyg skulle även Sir Christopher Lee kunna omvandlas till en blodtörstande och obehagframkallande Dracula. Inte sant?
Better safe than sorry, lär ett vist idiomatiskt uttryck ut, och det kan knappast någon opponera sig mot. Av den anledningen vill jag ta med mig mitt enmans filmteam, som skall dokumentära hur Andrea Edwards intervjuar mig. I denna film kommer det inte förekomma några klipp eller övertoningar eller andra redigeringsmetoder, så att alla skall kunna ha möjlighet att se sanningen bakom kulisserna. Sådana behind the scene dokumentärer brukar tv-programsättare vara förtjusta i, och därför hoppas jag på att den kommer att läggas ut på SVT:s webbplats.
Om jag har förstått saken rätt, så känner sig Andrea Edwards kränkt av min recension av hennes föreställning av SCUM-Manifestet. En skådespelerska som inte tål kritik, trots att hennes yrke inte skulle kunna existera utan den.
Jag vill, verkligen vill, medverka i Edwards film, men jag kräver att jag presenteras med journalistisk ärlighet som även en kränkt manusförfattare, tillika regissör borde anamma.
Andrea Edwards berättade för mig att hon, på grund av hennes medverkan i SCUM-Manifestet var mordhotad. Många gånger och av flera. Jag sade till henne att jag beklagade detta.
Jag beklagar att det finns folk som hotar, vad det nu än är med.
Jag vill således inte klumpas ihop tillsammans med de människor som hotade Edwards till livet eller vad som helst annat, människor som uppträdde på ett vis, som en civiliserad och medkännande människa rent spontant måste ta avstånd från.
Jag har ingenting med denna kategori av människor att göra, och detta bör klart och tydligt framkomma i Edwards film.
Vad jag redan på det här stadiet är intresserad av, är varför produceras denna film? Vad är syftet? Vad är premissen?
Om jag skall utgå från anledningen till varför jag hamnade i den, då måste dess syfte huvudsakligen vara att presentera folk som på kunnigt och på intellektuellt och i mångt och mycket objektivt vis analysera Edwards föreställning av Valerie Solanas SCUM-Manifestet (som är en akronym av Society for Cutting Up Men), trots att de inte bara inte håller med skriftens och dess framställnings budskap, utan finner den människo- och därmed även kvinnofientlig.
Om jag inte kommer med i Andrea Edwards film på grund av de krav som jag redovisar ovan, hoppas jag att dessa kommer ärligt redovisas i filmen i sin helhet. Eller kommer jag att förtigas helt? Eller kommer det bara berättas att jag var tillfrågad och inte ville ställa upp? Eller att mina villkor var helt orimliga och oacceptabla?
© Vladimir Oravsky
Ikväll har jag varit på Södermalm och smitt planer med personer som jag träffat genom bloggen. Jag hoppas att planerna ska konkretiseras inom en inte alltför avlägsen framtid och att jag även ska kunna berätta om allt…
Ett beställningsarbete som jag slitit mitt hår med under de senaste veckorna blev äntligen färdigt!
Maria-Manson, water color 2014. Susanna Varis. Commissioned work
Beställaren blev mycket nöjd och nu har två till beställningar, varav jag lovat att göra en, trillat in…
Tillägg: på förekommen anledning kommer här originalbilden:
David Stoupakis är en New York-baserad popsurrealistisk konstnär. Han är utbildad på Art Institute of Boston och använder sig av de gamla mästarnas tekniker i sitt skapande. Han är skrämmande skicklig och en av mina stora förebilder.
Skiss…
…och målning.
David in action.
David tillverkar även de fantastiska ramarna själv.
Förste förhörsledare Kristin Lundell rapporterar i dagens SvD från sitt förhör med den norska programledaren Fredrik Skavlan. Rapportens beteckning är ”är du tuppen i hönsgården?” och har genomförts med anledning av tveksamheter kring F. Skavlans ideologiska övertygelse. Lundell förhör Skavlan om ett par ur ideologisk synvinkel tveksamma intervjuer och skämt som förekommit i programmet och kartlägger vidare Skavlans bekännelse till den rätta ideologin med frågor som ”Är du feminist?”, ”Och du använder dig av ordet feminist?” och ”Vad lägger du i ordet feminist?”. Den praktiska tillämpningen av den ideologiska övertygelsen undersöks med frågorna ”Du har ju en ett och ett halvt-årig dotter hemma. Har du varit föräldraledig?” och ”Var du föräldraledig med dina tre äldre barn?”. När intervjun med den utpekade avfällingen bedömts ge tillfredsställande resultat överlämnas en present, Nina Björks Under det Rosa Täcket, för att den misstänkte ytterligare ska kunna stärka sig i sin övertygelse. Avdelningen för ideologisk renlärighet inom media nöjer sig med detta för stunden, men kommer att övervaka den intervjuades fortsatta gärning.
Jag hade precis för mig att jag redan hade ett sådant här inlägg, men kan i vilket fall inte hitta det nu. Här samlas material om misandri inom feminismen.
Tenebrism om att manshat inte är ett krav inom feminismen.
Bianca och Tiffany Kronlöf med Belinda Ohlsson inför den sistnämndas tv-serie om feminism i låten Gubbslemslåten 2014
Att anklaga islam för att inhysa en våldtäktskultur gick ju inte för sig. Att anklaga alla män för att inhysa en våldtäktskultur går dock alldeles utmärkt.
(Observera nu att jag inte förespråkar kollektiv skuldbeläggning av någon sort. Jag stödjer heller inte SD politiskt.)
Jag har tidigare bloggat om Kakan Hermansson och våldtäktskulturen här.
Enligt Politism upprätthåller alla människor som ingår i våldtäktskulturen densamme. Ingen särskild skuldbeläggning av männen just i den formuleringen (mer så i konsekvenserna av beskrivningen av själva våldtäktskulturen). En bisarr effekt av den här beskrivningen blir att om man t ex råder någon att inte klä sig för utmanande eller att kanske vara försiktig i utelivet och på krogen ingår man tydligen i denna våldtäktskultur:
”Förmaningar och varningar till kvinnor om hur de ska skydda sig mot våldtäkt är ett exempel på denna typ av destruktiv välvillighet. Att en person, säg, en förälder, vill skydda en annan person, säg, sin dotter, från risker är inte speciellt svårt att förstå. Men om man går ifrån individnivån och till och med gruppnivån och istället tittar på samhällsnivån, så är det just dessa välvilliga förmaningar om att skydda sig mot våldtäkt som kontrollerar och skuldbelägger kvinnornas beteende mer än våldtäkterna i sig.”
Och inte bara det; det man gör anses värre än själva våldtäkten i sig. (!) Nåja, slutsatsen av diskursen i media blir att alla människor, utom muslimerna, ingår i en våldtäktskultur.
I kvällens kulturnyheterna framträdde två olika konstellationer av konstnärer som bygger sin karriär på feminism och misandri. Allas vår Kakan med medkonstnär har utställning där konstverken tillverkats i garanterat mansfria rum. Dramatikern Christina Ouzounidis:
”I skottgluggen finns de dolda hierarkierna och den vita heterosexuella mannens oreflekterade självgodhet.
– Där kommer normaliseringen och maktstrukturerna in och de provocerar mig extremt mycket.
Vad ska vi göra?
– Jag vet faktiskt inte, säger hon och skrattar.”
Tror de här damerna verkligen att de sätter fingret på någon slags brännbart tema och att deras kamp handlar om någon slags fina värden om rättvisa och jämlikhet? Manshat har varit mainstream inom de feministiska delarna av media och kultur sedan länge, numera är det bara tecken på höjden av konformism att i flock gapa om patriarkat och spy galla över vita, heterosexuella eller cis-män. Vari de konstnärliga värdena i den här verksamheten ligger i får någon mera indoktrinerad gärna förklara. Det är inte ofta jag ser på kulturnyheterna, men ingenting i kvällens propaganda ger mersmak.
Jag har lagt till ett längre avsnitt om den intersektionella genuspedagogen Aisha Susanna Lundgren i inlägget Normkritiken – den nya normen.
