Coco Chanel, cool eller fin?
I dagens SvD beskrivs det normkritiska och genuspedagogiska arbetet på förskolan Paviljongen. Det berättas till exempel om att man inte har införskaffat nya eller slängt bort gamla när det gäller leksaker, man har möblerat om och på så vis åstadkommit ett annat innehåll i lekarna. Inget märkvärdigt eller särskilt upprörande, men när det gäller beskrivningen av det som uppnåtts och de exempel som lyfts fram, framträder en ny norm; de som agerar i enlighet med det motsatta könets traditionella roll betraktas positivt:
”När vi kommer till förskolan Paviljongen som arbetar med normkritisk pedagogik känns det nästan riggat. Kamil sitter på golvet och klär omsorgsfullt på en mörkhyad docka. Astrid kutar runt i poliskläder och jagar Sara som är tjuv. I boklådan ligger ”Varför gråter pappan?”.”
[…]
”Sara, Astrid och Erik har hunnit klä ut sig till bland annat katt, polis, älva och lejon och byggt med klossar medan vi suttit och pratat.
På frågan vad de vill bli när de blir stora svarar Sara doktor, Astrid doktor eller skollärare och Erik polis. Men de tar spontant en runda till och då har Sara och Astrid lagt till att de även kan tänka sig att bli poliser.
Men mest intersektionellt normöverskridande är ändå Astrid.
– Kan man bli tjuv? frågar hon.”
Efter en andra runda har alltså Sara och Astrid svarat tillfredsställande på frågan om framtida drömyrke. Astrid har dessutom uppmärksammat den svaga länken i resonemanget att normkritik per definition är av godo.
”Tidigare handlade genuspedagogik ganska mycket om att särskilja pojkar och flickor och träna dem på sådant som man ansåg att de inte var så bra på. Flickor kunde till exempel få öva på att vara modiga och hoppa från stenar och pojkar på att vara omhändertagande och ge fotmassage.
– Då har man osynliggjort alla barnen i gruppen. Det där har vi gått ifrån nu. Om man följer ett barn en hel dag kan jag garantera att det här barnet kommer att göra både ”pojksaker” och ”flicksaker”, säger Aisha Lundgren.”
Blandning i all ära, men vad händer med de barn som helst vill leka på för sitt kön traditionellt vis? Är man uppmärksam på att könet som företrädesvis social konstruktion är huvudsakligen en obelagd tes inom genusvetenskapen? Det är inte bara fullt möjligt, utan högst troligt, att det existerar skillnader i preferenser på gruppnivå mellan flickor och pojkar.
Även ålder har nu blandats in som en faktor i intersektionaliteten, men inte på det sättet som jag som lekman instinktivt skulle tolka begreppet; att man i de olika diskrimineringsgrunderna tänker sig att diskriminering på grundval av ålder ska stävjas. Nej, i den nya genuspedagogiken ser man en problematik i att högre ålder förknippas med mer kompetens. Till den milda grad att man faktiskt förbjudit födelsedagsfirande på sina håll i förskolorna:
”Ålder är en diskrimineringsgrund som föranlett livliga diskussioner i personalgruppen.
– Vi har diskuterat om det är bra att fira födelsedagar, när vi samtidigt jobbar så hårt med att utmana åldersmaktsordningen. Vi vill inte att man ska koppla inkompetens till att vara liten och mycket makt och kompetens till att vara stor. Men samtidigt hyllar vi detta att någon blivit ett år äldre som något fantastiskt.
På en småbarnsavdelning har man slutat att fira födelsedagar. På Paviljongen, där barnen är i åldern 3-5 år firas barnen på födelsedagen med fruktsallad, men medaljerna har dragits in. Till barnens förtret, visar det sig.
– Förut fick vi medaljer med så många år som vi fyllde, fast nu får vi inte det. Det var roligt när man fick medalj för man fick ta den med sig hem, berättar Astrid som är noga med att berätta att hon är 4,5 år och inte bara 4.”
Nej, hur skulle det se ut om barnen fick för sig att ökad ålder innebar mer erfarenhet och troligen mer kunskap? Här någonstans har det hela åter spårat ur fullständigt. I sin iver att utplåna alla andra normer och hierarkier än sina egna är man beredd att kasta det mesta gällande traditioner och riter på sophögen. Som liten är födelsedagen en stor sak för de flesta; man blir ett år äldre och lär sig att relatera sin tid på jorden till ett vidare begrepp om tiden, man blir (förhoppningsvis) firad eftersom det stora hänt att man kommit till världen. Jag skulle tro att det är få utanför genusvetarnas skara som ser födelsedagen som en rit kopplad till maktstrukturer.
”Är det inte att gå för långt att ta bort födelsedagsfirande?
– Det här är något vi får diskutera mer och man gör väldigt olika på våra förskolor. Just för att ålder är en så stark norm behöver vi inte vara rädda för att ta i. Människor i åldern 30-50 år har mest talan i samhället. Den normen tror jag är svår att rubba, men däremot är det vettigt att luckra upp den på olika sätt och visa att man kan ha olika kompetenser oavsett ålder, säger Aisha Lundgren.”
(Att människor i åldern 30-50 år har mest talan i samhället (om det nu är så, det skulle vara intressant hur man kommit fram till detta) står inte i något motsatsförhållande till att man kan ha olika kompetenser oavsett ålder.)
Slutligen är det något som skaver i följande:
”Det handlar också om hur man bemöter barnen. När en fyraårig pojke, som är stolt över sin nya svarta cykelhjälm, säger ”Om du ska köpa en hjälm till din flicka måste den vara rosa eller röd” är det lätt att den jämställdhetstränade pedagogens reptilhjärna svarar ”Alla barn kan ha alla färger”.
Men då är det lätt att tappa auktoritet för barnen vet mycket väl att de flesta pojkar inte har rosa hjälm.
Aisha, som fick just den frågan, hejdade sig lite och sa ”Men min dotter gillar svart”. ”Ja, coola tjejer kan ha svart”, svarade pojken.
– Då blir man lite frustrerad igen, men jag sa att ”jag har en klänning hemma som är svart och den är ganska fin”.
”Ja, svart kan vara fint också, jag tycker att du ska köpa en svart hjälm till henne”, svarade pojken.
– Det är ett ganska bra exempel att sträva efter att undvika att korrigera, men att utmana gränserna.”
Pojken i fråga har gjort iakttagelsen att fler flickor har rosa eller röd hjälm. Kanske har han sett hjälmarna uppdelade på flick- och pojkavdelningar på någon affär. Han konstaterar detta, varpå genuspedagogen blir frustrerad. Pedagogen berättar då om sin dotter som gillar svart och pojken replikerar med att coola tjejer kan ha svart (antagligen för att svart är en färg som signalerar bland annat coolt. Till skillnad mot genuspedagogen tolkar jag inte pojkens svar som att bara vissa, coola tjejer får ha svart, utan att har du svart så är du cool). Även detta svar är otillfredsställande för genuspedagogen och hon säger att hon tycker att hennes svarta klänning är fin (varför kopplingen svart – coolt skulle vara sämre än svart – fint, framgår inte. Är det inte snarare unket av pedagogen att envisas med att svart tillsammans med flicka måste vara fint istället för coolt?). Ja, svart kan vara fint också, tycker pojken. Genuspedagogen nöjd.
Jag har sagt det tidigare, men återigen: jag är ingen vurmare av trånga könsroller och självklart ska alla uppmuntras att förverkliga sig som de önskar (så länge de inte skadar sig själva eller andra), men bortsett från genusvetenskapens bristfälliga vetenskaplighet verkar genuspedagogiken oftast handla om att påföra en ny norm istället för de man kritiserar.
Tillägg:
Mera från Aisha Susanne Lundgren här. (På SVT Debatt om normkritik).
Ännu mera Lundgren, den här gången om rasism på Feministiskt Perspektiv:
”Nu är det 2013 och vi har haft välkammade kostymklädda rasister/fascister i Sveriges riksdag i snart en mandatperiod. Fascister kan debattera i tv på bästa sändningstid. Ledande nyhetsmedier publicerar fascistpropaganda och använder yttrandefriheten som argument för sin publicering. Polisen tillåts klä ut sig för att jaga papperslösa flyktingar i tunnelbanan och slå anti-fascistiska demonstranter medan nazister skriker heil Hitler? Statligt ägd radio censurerar anti-fascistisk musik.
Vi är redan långt över gränsen för vad det demokratiska samhället tål. De något yrvakna antirasistiska demonstrationerna kan knappast hindra den diskurs som redan etablerats på maktens arenor. Hatideologiernas strategiska grundretorik är redan befäst i riksdag, nyhetsmedia, debatt och offentliga samtal: det handlar om en argumentation för exkludering, hierarkisering, rasism och diskriminering i demokratins namn.”
[..]
”Alla journalister som inte är korrupta måste konsekvent vägra humanisera fascismen, vägra ge SD offerkofta och istället granska, kritisera och synliggöra SD-politikens icke demokratiska element. (Vi tackar Researchgruppen för en god start.) Vi medborgare måste vägra godta varje vinklad nyhetssändning, varje förmildrat och justerat inlägg där SD och andra rasister/fascister framställs som legitima debattörer.
Om det finns några icke korrupta tv-nyhetsredaktioner måste de vägra ge SD, rasister och fascister utrymme att propagera och argumentera för sitt hat. Och vi medborgare måste kräva att de gör det! De som formulerar de offentliga debatterna måste vägra ställa upp på fascisternas problemformuleringar. Om de inte gör det måste vi medborgare ställa dem till svars för deras reproduktion och legitimering av fascismen! Och statligt ägd media… tillhör oss svenska folket och vi bör kräva att vår media följer Sveriges demokratiska värderingar!”
Tänk så olika man kan uppfatta verkligheten.
Ytterligare mera Lundgren på Feministiskt perspektiv. All normkritik var visst inte så bra. Om Femens aktion i moskén på Södermalm.
”Att göra den sexuella kvinnliga kroppen till den enda möjliga offentliga kvinnokroppen, är ett genialt maktdrag. Denna logik innebär: var ett sexuellt feminint objekt – eller var osynlig. På detta sätt kan den patriarkala, kapitalistiska, sexistiska, manligt styrda västerländska kulturen alltid vinna, alltid återskapa kvinnors underordning.”
[…]
”Jag springer inte runt i butikerna där ni köper era sexiga kläder och hånar era klädval eller försöker få er att klä er som mig. Jag följer er inte in till era ”ställen” där ni väljer att exponera era kroppar och er sexighet/åtråbarhet och skriker att jag ska befria er från slaveriet under det patriarkala, sexistiska, kapitalistiska förtrycket. Jag kommer inte springande och hojtar att jag representerar er eftersom att ni är alltför svaga, hjärntvättade, obildade eller helt enkelt korkade för att representera er själva.”
En till artikel (som faktiskt innehåller en och annan bra synpunkt), denna gången i Lärarnas nyheter. Om män i förskolan.
