Med utgångspunkt av teaterevenemangen på Scenkonstbiennalen i Jönköping, funderar Vladimir Oravsky över kulturtillståndet i Sverige. Du får följa hans tankar i fem efterföljande artiklar.
Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 3
Det är åskådaren som gör konst. All konst. Film, teater, litteratur, arkitektur. Det är den bildade åskådaren som gör konst. Den åskådare som kan tolka, formulera sig och har tillräckligt kunskaper och överblick för att hön trovärdigt kan identifiera och motivera.
Exemplen är legio. Det var Truffaut, Godard, Chabrol, Resnais, Rivette dvs. kritikerna kring Cahiers du cinéma som först skapade Hitchcock, Ford, Fuller, Ray, Lang och sedan sig själva.
Ulf Linde gav åtminstone oss svenskar Duchamp men även Pollock och Dubuffet.
Och fick inte fotografiet det stora publika genombrottet tack vare Susanne Sontags arbeten, som exempelvis On Photography?
Per Erik Wahlund, Per-Gustaf Peterson, Ebbe Linde, Ingvar Holm, Harry Schein, Jarl W Donnér och framför allt Jörn Donner, gav Bergman ett ansikte. USA och Storbritannien fanns det ett flertal film- och teaterkritiker som var film- och teaterhistoriens medskapare. Det var auktoriteter som kunde lyfta eller sänka en föreställning eller en film eller ett konstverk. Sådan auktoritet får man inte gratis. Den var lika svår att uppnå som en gul tröja i Tour de France. Den krävde ständig hjärnansträngning. Deras artiklar samlades i eftertraktade böcker.
Det var då.
Det är åskådaren som gör konst. Det är den pladdrande kulturkyparen som gör konst. Det är de dagsländor som försöker överrösta varandra i tävlan om superlativen, för att med sina uttalanden hamna på böckernas baksidesomslag eller filmernas och teateruppsättningarnas tidningsannonser. De förstnämnda skapar konst som lever parallellt med mänskligheten, från århundrade till århundrade, de sistnämnda skapar konst som lever en säsong, kanske två.
Den svenska kulturen är nerlusat av de sistnämnda, av dem som inte bara saknar analys- och urskiljningsförmåga, utan de saknar även minne. De minns inte att de bara under det gångna året utropade minst sex bok- et cetera titlar till litteraturens et cetera ”absoluta milstolpar” och ”de senaste åren viktigaste böcker” och ”sensationella och fenomenala verk” och ”oförglömliga mästerverk”, ”magnifika storverk” och ”ett fulländat mästerverk!”, som om ett mästerverk kunde graderas allt ifrån misslyckat till fulländat och som om milstolpar kunde resas var tredje centimeter och ändå kallas milstolpar.
Visst är filmbolagen och förlagen och teatrar hur tacksamma som helst för dessa ordbajsspridare och visst lär sig publiken deras namn, men litteraturen, filmen, teatern, konsten, musiken, kommer att spy upp dem med samma hastighet som de lyckades häva sig upp till olika betydelsefulla poster via bekanta eller bekantas bekanta. Vem känner inte alla dessa Marie Lundströms, Louise Epsteins, Jessika Gedins, Göran Everdahls, Helena von Zweigbergks, Maria Edströms, Anneli Dufvas, Camilla Källers, Roger Wilsons, Fredrik Sahlins, Lisa Bergströms, Karsten Thurfjells, Jane Magnussons, Magnus Utviks, Ingela Linds, Gunnar Bolins, som gör sitt bästa för att litteraturen, teatern et cetera inte blir till något annat än en vehikel för deras egna karriärer.
Eller tror du kanske, du som läser dessa rader att någon, vem som helst av dessa ovannämnda representanter för dagsländskultur tjänar förutom sig själv även någon av muserna, Thalia, Melpomene, Terpsichore, Erato, Clio, Euterpe, Kalliope, det vill säga komedins musa, tragedins dito, dansens, lyrikens, historieskrivningens, musikens och den episka poesins?
De själva är säkerligen övertygade om att så är fallet, det ingår nämligen i människans och därmed även kulturkyparnas överlevnadsinsikt, att tro på sin egen förträfflighet. Och det är denna avsaknad av självinsikt som immuniserar dem mot den socialt nödvändiga skamkänslan.
Några av dessa kulturkypare kallades i ett tv-program Sveriges kulturelit. Tro mig, det är sant. I Sverige nämligen, förväxlas sedermera varje kalenderbitare med en som har en vältränad intellektuell förmåga och nästa steg blir, att alla de som kan rabbla någon tillfällig tio-i-topp-lista, kommer att kvalificera sig till åtminstone tre av de flera hundra kulturelitligor som dagligen kommer dela ut priser och statyetter för maximalt och totalt oförgömliga mästerverk.
Innan ens Estelle föddes, var det klart vilket ”yrke” hon kommer att ärva. Känner du igen dig i denna beskrivning, Jessika Gedin?
Jan Stenbeck tog över sin pappas Hugo Stenbecks företag Kinnevik efter en arvstrid med systern Margaretha och utvecklade det till ett imperium värderat till över 100 miljarder kronor. That’s fine. Efter hans död tog hans äldsta dotter Cristina över och hon verkar göra ett strålande jobb. That’s even more fine. Vem som ärver vem i Indiska, struntar jag i. Jag struntar även i vem som ärver Bert Karlsson. Viveca Ax:son Johnson är med i ledningen för Ax:son Johnson-sfärens företag Nordstjernan och Alexandra Mörner är med i ledningen för riskkapitalbolaget Novax. Använder sig någon av dessa av statliga medel? Delar de ut priser som bär deras namn men som egentligen är finansierade av mina skattepengar? Frågan är retorisk. Jag bryr mig däremot om vem som ärvde Astrid Lindgren eftersom i det arvet blandas skattepengar med privata som om staten och Saltkråkan AB – som ”äger och förvaltar de rättigheter som är associerade med Astrid Lindgren och hennes författarskap” – hade gemensam ekonomi. Jag bryr mig även om den del av svenska ekonomin som går till Estelle och hennes mor och far och morfar och mormor. Jag bryr mig även om Sveriges radios och SVTs ekonomi, och alla med skattemedel finansierade teatrars ekonomi och Filminstitutets ekonomi, både därför att jag är deras medfinansiär om än inte medägare och därför att dessa inte så sällan sköts som om de var privatföretag.
”Après nous le déluge!” efter oss syndafloden, det vill säga när vi är borta må vad som helst ske. Uttrycket tillskrivs ömsom Ludvig XV av Frankrike, ömsom hans mätress Madame de Pompadour. Några menar att, även om det var han som sade det, var det ändå hon som beordrade honom att säga det. Madame de Pompadour var inte så lite rundhänt med statens medel, och hon bidrog onekligen till den franska monarkins nedgång, småningom även till dess fall.
Kulturen har ett problem och det är att människan inte kan, inte påverka.
Oavsett om en dumhet sägs av Louise Epstein eller en klokhet av Horace Engdahl så är var och ens påverkan på den breda massan lika. Och i dag mer än någonsin. Mestadels för att exempelvis Sveriges Radio P1, sänder allt, oavsett dess tyngd respektive lätthet i repris på repris, i inte så få fall upp till 6, till och med 9 gånger. P1 brukar dagligen bjuda på ett sändningsuppehåll mellan 01:35 och 05:29 under vilket hörs havets brus och tillfälliga fåglars flaxande. Det är inte så sällan det bästa P1 har att bjuda på.
Lyssna på vilket som helst ”kulturprogram” på Sveriges Radio och sådana finns hur många som helst, eftersom sedermera är kultur knappast något annat än en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Dessa ”kulturprofiler” som under sina framträdande klarar av att nämna sitt eget namn åtminstone lika många gånger att de ristar sig i en dement papegojas hjärna – inte sant Marie Lundström, inte sant Louise Epstein – talar, ta mig fan, i tungomål och ingen djävel kan dechiffrera vad de menar, eller är det kanske, hemska tanke, det det de säger som de även menar?
Det är åskådaren som gör konst. Det var de 1 700 åskådarna som var bjudna till Scenkonstbiennalen som gör konst. Alla föreställningarna som jag bevittnade avbröts då och då av applåder och samtliga avslutades med ovationer som jag i teatersammanhang varit med om bara tre gånger. Jag tror att det var 1973 på någon teater i Londons West End där jag såg Gypsy. Jag har sett så gott som allt som gick i London det året, så jag minns inte föreställningen, men jag minns att när Angela Lansbury beträdde scenen, så var publiken nära på i samma extas som jag var med om efter varje föreställning under Scenkonstbiennalen.
I Las Vegas såg jag Cirque du Soleils Zumanity, jag tror att det var år 2003. Då kokade publiken också, men inte alla av samma orsaker. Cirque du Soleil vågade sig på att presentera något som publiken inte förväntade sig och publiken svarade med samma mynt.
Den största publika reaktion var jag med om 1965 när Manfred Mann, då fortfarande med den oförglömlige Paul Jones, gästade Tjeckoslovakien, jag tror att de var den första hitgruppen som släpptes in i Tjeckoslovakien från det dekadenta väst. När de spelade Do Wah Diddy Diddy och Sha La La då glömde publiken att den var under övervakning, något som övervakarna inte glömde.
Varför tjöt och applåderade Scenkonstbiennalspublik så okontrollerbart och så till synes övernöjt? Först och främst är det så, att teaterfolk inte är som annat folk. Det är först och främst denna avvikelse från annat folk som gör dem till teaterfolk. När teaterfolk mötts så kramas det som om de inte sett varandra sedan adertonhundratalet, trots att det bara var för två timmar sedan som de fikade tillsammans och baktalade någon från bekantskapskretsen. När teaterfolk är bland folk så föreställer de sig att de befinner sig i en överdimensionerad teatersalong och de vill att även de som sitter i rad tretusenfyra skall se och höra att de kramar om varandra.
Dessutom är det så att vi svenskar alltid är artiga och överpositiva, så länge vi inte heter Alexandra Pascalidou, vi ger dricks för tjänster som redan är betalda, vi applåderar inte för att belöna utan för att inte såra, vi är som Brezjnev mot Ulbricht, vi applåderar och pussar och kramar. Till döds.
Väldans många teatermänniskor har bara tillfälliga anställningar och är på ständigt jakt efter nya kontrakt. Vad annars kan de göra än att uttrycka överdriven entusiasm under och efter varje förställning framförd av en potentiell kollega? Titta på mig, här är jag, kom ihåg mig, omfamna mig, liksom jag omfamnar dig, applåderar fram Scenkonstbiennalens livegna publik.
Scenbiennalen i Jönköping 2013 var lika spännande som melodifestivalen och lika uppbyggande. Jag kan redan nu höra din reflexmässiga anmärkning att så talar en snobb som placerar sig ovanpå de millioner människor som diggar melodifestivalen. Så i förebyggande syfte: Nej det gör jag inte alls, De gustibus non est disputandum / Om tycke och smak bör man ej tvista, men jag tror att mången kan enas med mig att en sonett av Shakespeare kommer leva några dagar längre än de hyllade raderna ”till the end of time …We’re going u-u-u-u-u-u-up”.
Vilka pjäser och teateruppsättningar formade mig?
Den första teateruppsättning jag bevistade i Sverige var Ingmar Bergmans Woyzeck av den tragiskt, i blodförgiftning absolut för tidigt avlidne docenten i anatomi och den förföljde grundaren av sällskapet för mänskliga rättigheter i en och samma person, Georg Büchner, på Dramaten.
[(Jag minns mycket tydligt de barnfilmer jag såg som barn. Ett femtiotal filmer från den tiden skulle jag i viss mån kunna återskapa även i dag. Mest bilder och scener och stämningar, mera sällan repliker. Sedan jag var fem år gammal parkerade min pappa mig på Barnens bio söndag efter söndag medan han läste tidningar och drack en mocca i en kafeteria bredvid biografen. Detta var mellan klockan 10.00–11.30. Efter söndagslunchen gick jag och en kompis till Pionjärbiografen. Där visades fortfarande barnfilm, fast inte sagofilm. Pionjärfilmerna hade mera iögonfallande samhällsnyttig uppfostran i syfte.
Och så varje tisdagskväll smög jag mig in i en genomrökt arbetarbarack, kallad tro det eller ej svenska huset, där jag introducerades i vuxenfilm som inte var avsedd för den bredare publiken.)
Jag var elva år gammal när jag såg Bergmans Det sjunde inseglet i Bratislava. För mig var det en sagofilm: Bengt Ekerot föreställande döden, en häxa som skulle brännas på bålet, den i rustning klädde riddaren Antonius Block, väpnaren Jöns, gycklarfamiljen Josef och Maria, i filmen kallade Jof och Mia, spelade av Nils Poppe och den oskuldsfulla, kärleksfulla, livfulla och översexiga Bibi Andersson, de sju silhuettfigurerna anförda av liemannen och med en spelman i svansen och så en svart-vit medeltid, som för barn nästan alltid är en synonym för sagotid.]
Det är då självklart att när jag hörde att Bergman kommer upp på scen i Stockholm, liftade jag dit. Det var eftermiddagen den 13 mars 1969 och det var en av de sista för allmänheten öppna repetitionerna före premiären. Jag var villig att betala vad som helst för den, som man säger i affekt, men den var gratis. Vilket drömland jag flyttat till.
Min svenska hade mycket att önska sig, men det jag inte förstod förklarade vännen Nils-Åke Gussing för mig, vill jag minnas, som var där med sin indiska hustru, den spröda Surya. ”Människan är en avgrund, man får svindel när man ser ner i henne”, säger Tommy Berggren och repliken ekar fortfarande i mig. Eller ”Allting är möda under solen, man svettas till och med i sömnen”. Jag kan inte annat än nicka instämmande. Mer övertygande Frans Woyzeck än i Tommy Berggrens gestaltning har jag inte varit med om varken förr eller senare. Och Gunnel Lindbloms Marie…
Sedan blev vi uppmanade att lämna spellokalen, men Nils-Åke ordnade att vi fick stanna. På den tiden betraktades en utlänning fortfarande som en gäst och inte som börda eller pest. Bergman klev upp på scenplattan, tittade på sina medarbetare och sa ”Tack så in i helvete jävla mycket! Jag är kolossalt stolt över Er. Jag har suttit på de två taskigaste platserna i dag och jag har inte skrivit upp en sak.”
Mitt anteckningsblock var däremot fyllt med noteringar. Bergmans var tomt på grund av att han var nöjd och mitt var rågat av samma skäl. Yin & yang.
Jag studerade Drama teater film för professor Ingvar Holm. Bättre lärare kunde jag inte fått.
Tack vare hans pedagogik ville jag se det bästa av det bästa. Jag såg på all film på alla utländska festivaler och jag såg teater på flera festivaler d’Avignon, på flera Berliner Theatertreffen, på The Edinburgh International Festival, och, de bästa av alla, Copenhagen International Theatre of Fools. Jag minns, att när jag såg Peter Schumanns The Bread and Puppet Theater och Ariane Mnouchkines Théâtre du Soleil, var jag en bra smula mer än lagom berörd. År 1988 slutade jag jaga teaterupplevelser om man undantar mina resor till New York. Jag ser bara svensk teater eller snarare teater i Sverige. Och jag kan bara konstatera att medan gåspennan ersattes av en Macbook Pro i7, Gen. 8.3, den teater som finansieras av våra skatter fortfarande ligger på samma nivå som på Thespiskärrans tid, dock mycket mindre angelägen. Tänk exempelvis på Aristofanes, densamme som bland mycket annat tänkvärt, även skrev ”den som inte intresserar sig för politik, riskerar att bli styrd av idioter”, tänk på hans komedier Thesmophoriazusae/ Kvinnorna vid Thesmoforiafesten och Ecclesiazusae/Kvinnornas sammansvärjning och inte minst Lysistrata/ Lysistrate och försök jämföra dessa med SCUM-Manifestet. Skillnaden blir den samma som att jämföra den ovannämnda gåspennan med Macbook Pro i7, Gen. 8.3.
© Vladimir Oravsky
Betraktelsen fortsätter med Scenkonstbiennalen i Jönköping, del 4
&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&
Johanna Frändén. Foto: Aftonbladet
