Jens Spendrup. Foto: Lars Pehrson
Så var det dags igen för en av feminismens absolut mest omhuldade symbolfrågor: kvinnlig representation i bolagsstyrelser. Från feministiskt håll framhålls ibland att feminism handlar om att både kvinnor och män ska ha lika möjligheter att utforma sina liv. Samtidigt hävdar man att definitionen på jämställdhet är att könen fördelar sig lika i alla delar av samhället, 50/50 kvinnor och män i börsbolagens styrelser, i de politiska församlingarna, i uttaget av föräldraförsäkring etc etc (framför allt är feminismen inriktad på de områden som förknippas med maktutövande av olika slag). För att dessa två premisser ska sammanfalla måste man vara en anhängare av sk social konstruktivism, dvs att könet i första hand är en social konstruktion och utmejslas företrädesvis genom de förväntningar och normer som råder i individens omgivning. Preferenser går alltså att härleda till det socialt konstruerade könet och har ingenting med individens biologi att skaffa. I exemplet bolagsstyrelser är tanken att bara kvinnor omgivs av rätt slags normer och förväntningar så kommer lika många kvinnor som män att vilja bli styrelsemedlemmar i börsbolag.
Jens Spendrup har i dagarna orsakat högröd feministisk ilska bland annat genom att svara jakande på följande fråga (enligt artikeln av Johan Hellekant i SvD) i Ekots lördagsintervju (ca 17 min):
”Beror bristen på kvinnor i företagens styrelser på att det inte finns kompetenta kvinnor?”
Frågan som ställdes löd faktiskt så här (SvD sjunker med andra ord ner på kvällstidningsnivå):
”Så anledningen till att det ser ut som det gör idag är att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor?”
Lite skillnad, eller hur?
Spendrup säger också att det är bra med fler kvinnor i styrelser, men att det än så länge inte finns tillräckligt många kvinnor med en sådan bredd, kompetens och erfarenhet som krävs för styrelsearbete i de stora börsbolagen. Han tar också i flera omgångar upp frågan om de sk välfärdsföretagen, vilkas verksamhet man nu vill begränsa, något som drabbar många kvinnliga företagare. En nyansering och allmän hederlighet gentemot den intervjuade ger dock inga rubriker, bättre då att snedvrida det hela ytterligare:
”Sedan Jens Spendrup har besvarat frågan med ”ja”, i Ekots lördagsintervju, och samtidigt pekat ut vård- och omsorg som en lämplig arena för kvinnor att visa framfötterna i, stormar det mot Svenskt Näringslivs styrelseordförande.”
Nej, Spendrup har inte ”pekat ut” någonting som ”en lämplig arena”. Han har pekat på att man från politiskt håll vill snöpa sektorer där många kvinnor är verksamma och där många företag drivna av kvinnor skulle kunna verka. Det är knappast Jens Spendrups fel eller förtjänst att kvinnor väljer att i hög utsträckning arbeta inom den sk offentliga sektorn. Och vad är förresten fel med det? Är det på något sätt fel eller fult att arbeta inom de här sektorerna? (Jag börjar ärligt talat undra varför jag överhuvudtaget läser några tidningar. Jag är inte intresserad av att i syfte att politiskt och moraliskt ”uppfostra” mig få vinklade och förvanskade halvsanningar nedtryckta i strupen.)
”Han fortsätter bland annat med att förklara kvinnor historiskt inte har varit företagare, något som får till exempel feministen Marcus Stenberg att avfärda Spendrup som ”dumhuvud” eftersom det fanns lagliga hinder för kvinnlig företagsamhet.”
Hinder som…vinstförbud? Eller?
Spendrup vill inte kalla sig för feminist och får följdaktligen löpa gatlopp hos bl a Camilla Wagner (engagerad i jämställdhetsfrågor och Veckans Affärer):
””Han vet inte vad feminism är, men vet bestämt att han inte är det med den enkla förklaringen att han inte gillar ord som slutar på ism… Feminism är enligt SAOL: Rörelse för kvinnors jämställdhet med män”, skriver Camilla Wagner i sin blogg.
Hon fortsätter:
”Om Jens Spendrup är emot kvinnors jämställdhet med män så ska han förstås inte kalla sig för feminist. Men då får han förklara sig”.”
Med samma hederliga debatteknik kan alla som inte vill kalla sig liberaler påstås vara mot frihet från tvång och mot valfrihet. Vill Wagner förklara varför hon är mot dessa saker? (Tillägg: Wagner kan också förklara varför hon inte vill att all utsugning av människor ska upphöra; Nationalencyclopedin/kommunism.)
Emmylou Tuvhag hoppar också på drevtåget i SvD (ärligt talat hade jag större förhoppningar om nämnda tidning):
”Bristande kompetens bland kvinnor är en myt som många trodde var begraven, om inte annat så under rapporterna om skillnaden mellan män och kvinnors studieprestationer.”
Nu är det ju inte enbart studieprestationer som ligger till grund för att bli invald i en styrelse. Kvinnor är i majoritet på högskolorna och bland dem som tar ut examen. Men på t ex de tekniska utbildningarna, traditionell rekryteringsbas för chefer i det svenska näringslivet (som till stor del just varit industri- och teknikbaserat), är kvinnor fortfarande en minoritet, ca 23 % av de studerande. Man kliver heller inte in på en styrelseposition direkt från högskolan, det krävs längre och bredare erfarenhet än så, från t ex olika chefs- eller vd-positioner. (Statistik: 16 av 231 vd:ar är kvinnor, 37 % av alla chefer är kvinnor samt andra fakta om chefsskap från Ledarna, Här hos ekonomifakta kan man enkelt få fram statistik om andel kvinnliga chefer branschvis.) Tuvhag fortsätter med att beskriva en paneldebatt, Battle of the Numbers:
”Var det då någon av dem som sade att kvinnor behöver mer utbildning för att stärka sin kompetens? Nej. Om något, kanske mer självförtroende. Bristen på kvinnliga förebilder, och en jantelag som kan ha slagit hårdare mot kvinnor än män, gör att företagen lyfter fram mentorer som ett sätt att ge kvinnor den push som könsstrukturer tidigare förvägrat dem.
Andra parametrar som kan bidra till att kvinnor filtreras bort på vägen till toppen är, enligt deltagarna i projektet, exempelvis svårigheterna att kombinera barn med chefskap, rekryteringsannonsernas utformning och nätverkens betydelse.”
Utbildning har avhandlats ovan. Självförtroende kan kanske vara en delförklaring, men ställdes ens frågan om vilja? Kvinnliga förebilder finns det en hel del nuförtiden. Slår jantelagen verkligen hårdare mot kvinnor? Mentorer ska alltså motverka något som ”könsstrukturer förvägrat kvinnor”. Om en kvinna utbildar sig på universitetet, får jobb, blir chef, skaffar familj och därpå väljer att kombinera chefsjobbet på en lägre nivå med ett någorlunda fungerande familjeliv framför att helhjärtat satsa på karriären, vad är det för struktur då? Att en ”struktur” skulle ”förvägra” kvinnan något implicerar att hon är tvingad att prioritera på ovan beskrivna sätt, inte att hon skulle ha valt det själv. Varför är det en omöjlig tanke att hon skulle ha valt på det beskrivna sättet av fri vilja? Oavsett, handlar den feministiska agendan enbart om att utfallet i styrelserna ska vara lika. Hur kvinnor prioriterar är inte lika intressant, eller är det enbart i meningen att de prioriteringarna måste vara ”fel” och att detta är orsakat av ”strukturer”.
”EU-parlamentet vill kvotera in kvinnor i privata bolagsstyrelser. Sveriges företagsledare protesterar, liksom EU-kommissionären Cecilia Malmström. Ericssons Hans Vestberg, Sandviks Olof Faxander, Ikeas Peter Agnefjäll och de andra företagsledarna i Battle of the numbers säger visserligen också nej till kvotering, men de säger också ja till att påbörja den förnyelse som krävs för att komma runt strukturer och normer som hindrar kvinnor att nå toppen.”
Det är enkelt att alltid hänvisa till strukturer och normer och aldrig någonsin behöva förklara vad dessa skulle vara för något, vad de skulle bestå av. Skulle exempelvis”…påbörja den förnyelse som krävs för att komma runt de felaktiga prioriteringar som hindrar kvinnor att nå toppen” falla på läppen? Något säger mig att det inte gör det. Lite intressant är hur man har tänkt sig att bekämpa de här strukturerna och normerna som man inte ens är villig att närmare beskriva. Genom ännu fler artiklar om strukturer och normer?
Dessutom förstår jag inte vad kreti och pleti har med privata företags styrelsesammansättning att göra. Företagen är ryggraden i samhället och grovt draget genereras allas vår välfärd ur de värden dessa skapar. Konkurrensutsatta företag har dessutom inte råd att slösa med talanger, vilket är bra grund för att se till så att all den kompetens som finns kommer till användning. De som skapar företag, produkter, arbete och välfärd åt oss alla ska självklart ha all frihet att utforma sina verksamheter som de anser vara mest gynnsamt. De företag som fortfarande finns inom landets gränser är för viktiga för att agera lekstuga åt allehanda ideologer och feministiska förståsigpåare.
Här kan du läsa om ”rättvisan” som uppstår när Sweco kvoterar in 50 % kvinnor från ett underlag där kvinnor är 20 %.
Fler artiklar (och mera drev):
Aftonbladet
Aftonbladet 2
DN
Tillägg: kvoteringsförespråkarna vädrar morgonluft. Camilla Wagner i DN-artikeln ovan:
”Camilla Wagner ser å sin sida politiska öppningar efter Spendrups uttalande. Hon konstaterar att han i sina svar slår fast Svenskt näringslivs officiella hållning i frågan, vilket borde öppna för att regeringen tar krafttag.
”För oss som är både feminister och kvoteringsförespråkare är Jens Spendrup en gudagåva. Ingen i regeringen kommer att kunna låta bli att lagstifta när näringslivets makthavare så här flagrant avslöjar varför det inte händer något”, skriver Camilla Wagner.”
R Dinamarca m fl i SvD
Resumé
Resumé – Spendrup svarar
Veckans Affärer
Sydsvenskan
Sanna Rayman i en mycket bra text om den problematiska syndabocken Spendrup och annat om kvinnliga/manliga chefer.
Dagens Industri om tveksamheten i att Spendrup sitter kvar (det har mao spårat ur fullständigt nu.) SvD om samma sak.
– : – : – : –
Ulf T om Spendrup och kvotering på Genusdebatten.
Erik på Genusdebatten.
Min första egna bostad, 24 kvadratmeter på Värdsholmen i Södertälje, en lägenhet anordnad av Scania. Precis inflyttad.
