Foto från Life
Efter att ha ringt båda dagstidningarnas kundservice för vilken gång i ordningen får vi våra tidningar igen. (Sedan vi kom hem från Finland i tisdags och efter att tidningarna åter skulle ha levererats på onsdagen har vi fått tidningarna på fredag, inga andra dagar). I dagens tidningar har jag noterat följande:
I en artikel på tema betygsinflation och rättvisan i betygssättning på ledarsidan i DN:
”Men det finns också en annan mekanik. Elevernas egna lärare har i förhållande till dem som kontrollrättar en tendens att sätta lägre provbetyg på grupper som brukar prestera sämre än andra: pojkar, de som har utländsk bakgrund eller är födda sent på året och elever vars föräldrar saknar högre utbildning.
Negativa förväntningar färgar bedömningen. Så har det även varit i musikens värld. Kvinnliga pianister har antagits vara mindre kraftfulla och sakna de stora männens genialitet. Men så fort de som ska bedöma pianisten bara får lyssna och inte längre vet om det är en man eller kvinna som spelar tar de ofta miste – och väljer därmed i högre grad än annars kvinnor.”
DN konstaterar att pojkar ges lägre betyg än de förtjänar, men kopplar inte detta till någon som helst jämställdhetsproblematik. För säkerhets skull bakas det hela in i en gemensam uppräkning med andra grupper där betygsdiskriminering finns. Och för att ytterligare tydliggöra att diskriminering inte är något som främst kan gälla pojkar och män, tar man upp ett exempel på kvinnliga pianister (finns det förresten forskning som stryker att kvinnliga pianister skulle ha bedömts på det här viset)?
Erik Helmersson i DN om 5:2-dieten:
”Men det finns många fler tecken på en backlash. Jag har nyligen sett dieten sågas ur både genusperspektiv (den riktas till medelålders män och ger samtidigt unga flickor anorexi) och klassvinkel (målgruppen påstods vara en medelklass som anser sig odödlig). Det senare finner jag extra udda, eftersom den som inte tror sig riskera att dö torde ha ytterst få skäl att banta.
Jag har ännu inte hittat 5:2-analyser med etnicitets- eller hbtq-vinkel. Kanske har jag bara letat dåligt.”
Ett exempel på hur absurd den identitetspolitiska fixeringen är i den moderna debatten.
Maria Arnholm och Maria Larsson i SvD om mer pengar till kvinnojourerna:
”Men trots att mäns våld mot kvinnor funnits i alla tider har det inte alltid funnits på den politiska dagordningen. Kvinnojourerna är pionjärer inom detta arbete och mycket av den politik som formulerats i dag är ett resultat av deras ihärdiga opinionsbildning. Bara det faktum att vi i dag pratar om våldet som ett jämställdhetsproblem är ett tecken på att kunskapen om frågan har spridit sig från experterna till politiker i både riksdag och regering.”
Tre saker: 1. Det är bra att resurser läggs på dem som drabbas av relationsvåld, 2. Kvinnojourernas (bl a Rocks) expertis? Densamma som är impregnerad av radikalfeministisk retorik och som har frambringat Eva Lundgren och teorierna om barnlik i skogarna runt Södertälje, ditgrävda av mäktiga pedofilringar? 3. Var finns de manliga offren och alla andra som inte faller under den enda intressanta konstellationen ”man som slår kvinna”?
I DN rapporteras om att ”män blir deprimerade av kvinnors framgång”:
”Forskare på Floridas och Virginias universitet har gjort en enkät på heterosexuella par i både USA och i Nederländerna, sammanlagt ungefär 500 personer. Den visar att om män är framgångsrika så är kvinnorna så gott som opåverkade medan det blir ett helt annat läge för männen.”
Det hedrar dock DN att man ändå andas om, i ett citat från en av forskarna, en bredare förklaring än den gängse (som går ut på att peka ut mannen som dålig och ond):
”– Att ha en framgångsrik partner kan skada mannens självförtroende eftersom ambition och framgång generellt är något som är viktigt för kvinnor när de väljer sina män. Så tanken på att man är misslyckad kan innebära fruktan att partnern till slut väljer att lämna en, enligt rapporten.”
Dessutom konstateras att:
”Forskarna medger att studien är begränsad då de flesta medverkarna var studenter och ogifta. Samtidigt som man ändå tyckte sig kunna dra slutsatser baserade på pojkars respektive flickors uppväxt.”
Skribenten Omar Daham är för mig en ny bekantskap och hade rapporteringen hamnat i händerna på en av the usual suspects är jag övertygad om att den inte hade blivit ens så här balanserad. Jag har själv inte hunnit läsa rapporten än, men kanske någon av er andra hinner före mig? ;)
Bild från Bananapeople
