Människor lär av djuren och
djur lär av människorna
Klockan visar 05.30 och det är tämligen mörkt. 100 situps för att sätta igång blodomloppet. Morgontoalett med en snabb dusch och en god-morgon-hälsning till mina redan utflugna barn. Allt på 30 minuter blankt. Köket. Jag tänder inte någon lampa. I halvmörkret tar jag fram en stor ost ur kylskåpet och skär bort några kanter som jag kastar ut genom köksfönstret…
En kväll i början av sommaren upptäckte jag en skadad skatunge på altanen. Det var mörkt och jag var på väg att ställa dit min cykel. Jag såg inte den lilla skatan förrän hon förskräckt flaxade undan. Då såg jag att den inte kunde flyga. Några dagar senare såg jag ungen på nytt. Nu kunde jag konstatera att den hade en bruten vinge. Ytterligare några dagar senare såg jag den igen. Nu erfor jag att den var mindre än andra skatungar i vårt område, något som kändes ännu mer gripande. Ett öppet sår på huvudet och kal hals… Det var uppenbart att lillfågeln var utsatt för omild behandling. Som om det inte var nog med fågelinfluensan och andra faror. Skatvärlden skiljer sig uppenbarligen inte så mycket från vår.
Jag tyckte synd om skatungen. Att se den ensam, slagen och hungrig… Så jag började beskydda den lilla skatan.
Skatan blev aldrig helt återställd, så flyga, det kan inte den sedermera vuxna skatan, men den blev en baddare på att hoppa. Den lägger all sin tid på att avpatrullera sitt område. Det är möjligt att andra skator med hemvist runt vårt hus också gör det, men eftersom de flyger hit och dit så försvinner de då och då från min horisont och jag kan därmed inte se att de är i arbete, det vill säga på jakt efter föda. Dessutom är de för mitt öga oskiljbart lika.
Den handikappade skatan vilar aldrig och det gör den uthållig, stark, snabb och välväxt. En gång såg jag hur den till och med körde iväg sina fullt friska artfränder. Det gjorde den inte med silkesvantarna på, det kan jag lova. Den har lärt sig läxan och den är utomordentligt skicklig på att applicera den på andra.
När jag nu ser henne avpatrullera sitt revir, undrar jag om hoppandet inte är skatans naturliga sätt att förflytta sig? Om det i själva verket inte är så att de skator som kan flyga, kompenserar sin bristfälliga hoppteknik med sina flygturer.
Det är bara gatubelysningens höga stolpar som den skadade skatan inte kan sitta på, annars är höjder inga problem för den. Den klättrar på körsbärsträdets spruckna stam och hoppar fritt i grenverket. Därifrån kan den helt graciöst ta sig över till de mindre träden i trädgården eller till hustak. Den verkar inte sakna någonting. Denna skata tycks ha en fast rutt som den avpatrullerar. Ett av ställena är platsen utanför mitt köksfönster.
Skatan såg på sin klocka, hon var 06.00. Dags att inta frukost med kompisen där inne, tänkte den. Det var mörkt i våra köksfönster, men skatan visste ändå att jag fanns där. Den vet att om jag vill äta tillsammans med den så måste jag ha mörkt i köket. Annars ser jag den inte.
Den åt glupskt upp sin frukost bestående av några ostkanter innan andra skator hann komma till frukostbordet. Och under tiden som de andra skatorna letade efter eventuella rester så var ”min”, eller får jag säga ”vår”, skata redan hoppande på väg till sin nästa arbetsplats. Det går bra för den, även om den måste jobba dubbla pass.
Det är tydligt att jag i skatans liv och handikapp läser in den verklighet jag är bekant med. En invandrares verklighet. Du ser kanske något annat avspegla sig i skatans öde, eller du ser kanske inget annat än en skadad skata. Det är OK. Men jag hoppas att du är nyfiken på hur det kommer att gå för den när det faller 10 cm djup snö och skatan inte kommer att kunna hoppa i den. Kommer den att gå under i plågsam hunger och fukt och kyla, kommer den att omvandlas till föda för andra djur, kommer den att själv hitta nya sätt att klara sig på, eller kommer människor eller kanske andra djur att hjälpa den att klara sig?
Vad tror du, eller vad önskar du? Är du optimist eller pessimist, drömmare eller realist?
”Vår” skata verkar inte sakna något. Den är livfull och livsglad. Jag ser dagligen från mitt sovrumsfönster hur den sitter i trädgårdens körsbärsträd och spanar. Då kommer det andra skator och sätter sig bredvid. Skatorna tjattrar, så även vår, men den är liksom inte med, som om den talade ett annat språk. Men det är, så vitt jag kan förstå, samma språk. Nyanserna i dess språk skiljer den dock från de andra. Vår skata är inte lika uppdaterad med den kollektiva kulturen eftersom den inte tar aktiv del av den.
Men vad kan den göra annat än att försöka? Till intet förpliktigade brasklappar i form av till exempel Mångkulturåret, utestänger flera och mera än de bjuder in. Det finns dock ett hopp om en bättre framtid, ett hopp som inte kan grunda sig på historiska fakta, utan uteslutande på en fungerande självbevarelsedrift.
Finns det bara en enda annan skata som sitter i trädet tillsammans med ”vår” skata så är ”vår” skata riktigt ivrig att knyta kontakt. Man ser det på dess ögon och uppträdande. Jag antar att förutom den allmänna önskan om att vara en del av något större, en flock och en skatkultur, så drivs den även av driften att bilda familj. Den andra skatan förstår det kanske och den är måhända också attraherad av ”vår” skata, men efter att de har tjattrat en stund med varandra så vill den få ut lite mer av sitt sällskap, den vill va’ med om en flygtur, vinge vid vinge. Så den flyger iväg och hoppas kanske att den ska åtföljas av vår skata, men vår skata kan inte tillgodose sådana förväntningar.
Jag ser allt det från min position bakom mina gardinlösa fönster, och då tror jag mig se en tår i vår skatas ögonvrå. Den är ledsen över sin egen situation och den är ledsen över den andra skatans situation. Det är hjärtgripande att se.
Då störtar sig vår skata från trädgårdens höga körsbärsträds högsta gren och med öppna ögon stirrar den rakt mot döden.
Men en av vingarna fungerar och livets undermedvetna kraft är inte lätt att tämja, som tur är, så skatan både faller och glider mot marken som är täckt med gula och brungula blad. Och det påminner skatan om, att efter varje vinter kommer en vår, och att det vissna blir återigen bördigt grönt, och den tänker på nya utvägar, kanske en kontaktannons i en dagstidning: ”Skata med stark tro och något ofördelaktigt utseende söker partner för lugna promenader. Eventuellt äktenskap.”
Människor lär av djuren och djur lär av människorna. Människor vill sväva i det fria som fåglar och dyka i havet som fiskar. Fåglar lär av människor. Måsar lär av människor. Måsar lär av måsar. Människor lär av måsar.
På en underbar havsstrand på Istriahalvön, där jag och min familj gärna spenderade några sommarveckor, var jag med om följande. Bland de soluppsvällda semesterkropparna på stranden finns det gott om mat för en fågel. Är en fågel hungrig är den otålig som ett barn. Den vill utan fördröjning fylla buken. Men hur kommer en fågel åt smulor från rikemansbordet? Duvor och ankor matas av barn och pensionärer i parker, men att måsar matas på en badstrand händer mera sällan. Måsarnas vassa näbbar och de nakna solömma kropparna bildar en likadan förtroendeförening som Mångkulturårets innanför och utanför. Måsar vet det. De har lärt sig det. Människor har tvingat fram den lärdomen. En mås kom dock på en idé. Den spelade att den var svårt skadad. Jag vet att den spelade eftersom jag observerade den under flera veckor. Den var alltid helt frisk när människor inte fanns på stranden, tidigt på morgonen eller när den ljusfattiga kvällen nalkades. Den var en modern själsbröder till Jonathan Livingston Seagull, och skillnaden låg i att Jonathan var mästare på att flyga emedan Jonathan Junior var en mästare på att skaffa gourmandmat. Båda var måsJesusar på sätt och vis.
När läckergom Jonathan kom till stranden så väckte den genast stor uppmärksamhet, inte minst bland barnen. De tyckte så synd, så synd om den skadade måsen med vingen kraftlöst hängande vid sidan om kroppen. Det var liksom tvunget att bjuda den på massor av läcker mat. Något annat var det inte tal om. På bestämda tider, dag efter dag.
Och ändå ville måsen inte tillfriskna. Jag kom på varför, men barnen fick inget veta. De fortsatte att fylla picknickkorgen med rätter avsedda speciellt för Jonathan och jag tyckte att det var en bra övning för dem. Medkännande är en av de finaste mänskliga egenskaperna och man bör ta varje tillfälle i akt att träna sig i det.
Måsar är flockdjur men de är också skapande entreprenörer. Det finns alltid någon mås som upptäcker ett nytt matställe eller ett nytt sätt att komma åt mat. Denna någon skapar en egen nisch, en egen teknologi som den är ensam om men som inom kort härmas av en hel flock. Först en liten flock, som växer i storlek, och som råkar andra individer och flockar och sprider ut sina seder och bruk men även destruktiva komponenter, rent av dödsbringande virus, enligt ett ofta svårförståeligt schema.
Även Jonathan fick efterföljare. Snart blev det uppenbart även för barnen att måsarna spelade sina lyten. Visserligen fanns teoretiskt den möjligheten att måsarna drabbats av en epidemi som gjorde att de haltade och släpade en eller båda vingarna efter sig, men den teorin förlorade snart fotfästet. Några måsskådespelare var nämligen inte övertygande nog och de flesta kunde inte behärska sig. De flög helt friska in på scen, tog på sig krymplingsrollen, åt sig mätta och flög iväg. En Tiggaropera, ett tiggeri som stötte bort varje möjlig inlevelse. Jonathan var intelligent, han hade en plan som han övertygande och disciplinerat kunde följa från entrén till sortin, från början till slut. Han underskattade inte marknaden, de solbadande turisterna. De andra saknade dessa entreprenörsegenskaper och de förstörde inte bara för sig själva utan även för Jonathan.
Vi hade ett marsvin som kallades Kotte och han hade flera människoliknande egenskaper. Han var fullproppad med olika färdigheter och kunde exempelvis vissla på olika vis beroende på om han ville äta hö, morot eller marsvinsgodis. Kotten lärde sig att väcka mina barn så att de hann leka med honom utan att komma för sent till skolan, och han kunde spela kort och domino med dem. De tyckte om Kotten och lärde sig mycket om Ecuador som är marsvinens hemland. Förståelsen individer emellan blir större om man känner till varandras bakgrund.
Kottens hus som var gjort av kartong, vykort och julpynt var täckt med texter till Kottens ära, så som: ”Kotten är oersättlig” och ”Kotten är bäst, ingen protest”.
På senvåren fyllde Kotten år och gatans alla barn var bjudna till festligheten med sina älsklingsdjur. De flesta kom, förutom grannen som var rädd om sin katt med en obefläckad stamtavla i rakt nedstigande led ända till KattAdam.
Det såg ut som på Noaks ark hos oss och man kunde inte säga annat än att festen var lyckad. Utom när det gällde en detalj: Kotten blev sjuk och fick ett blödande sår på sin vänstra sida.
Djurdoktorn ville ge Kotten en dödlig spruta eftersom medicineringen skulle bli dyr, men Kotten var oersättlig, ingen protest, och han fick medicin både i form av piller och anbefallning av rikligt med frisk luft- och solintag.
Under soliga dagar ställde vi Kotten på altanen. Först i hans bur, men så småningom fick han en egen inhägnad som han trivdes mycket bra i.
En dag försvann Kotten – det blödande såret är dock kvar.
Grannens renrasiga katt dödade och åt upp honom.
Maria var hos oss. Hon är mina barns kompis och hon går på en religiös skola eftersom hon mobbades i den allmänna. Fråga mig inte varför? Hon är intelligent, godhjärtad och söt. Kan det ha att göra med att hennes mor inte härstammar från Sverige?
Maria hade med sig sina marsvin. Hon, mina barn och marsvinen lekte och busade med varandra. Ett av marsvinen heter Belsebub.
”Varför?” frågade jag.
Eftersom ”Det är ett spännande namn” svarade Maria.
”Vet du vad Belsebub betyder?” undrade jag.
Maria visste inte det, men när hon fick veta att namn brukar betyda något så var hon ivrig att få vetskap om det. Jag sa att Belsebub är ett gammalt gudanamn som kom att betyda Satan, den onde, demonernas eller ”flugornas herre”.
Maria blev ledsen och hon bad Belsebub om ursäkt.
Gjorde jag rätt? Borde jag ha tigit? Är kunskap och öppenhet inte det främsta vapnet mot missuppfattningar?
Tillsammans förberedde vi en fin middag åt Belsebub med mango och papaja, och Belse bjöd sina kompisar. Även vi människor blev bjudna.
Klockan visar 05.30 och det är tämligen mörkt ute trots att det under natten fallit cirka tio cm snö som utmanade mörkret. 110 sit-ups för att sätta igång blodomloppet. Morgontoalett med en snabb dusch. Köket. Jag tänder inte någon lampa. I halvmörkret tar jag fram en stor ost från kylskåpet och skär bort några kanter. Kanterna kastar jag ut genom köksfönstret.
Skatan tittade på sin klocka, hon var 06.00. Dags att inta frukost med sin kompis, tänkte den. Det var mörkt i våra köksfönster, men skatan visste ändå att jag var där. Den vet att om jag vill äta tillsammans med den så måste jag ha mörkt i köket. Annars ser jag den inte.
Den åt upp sin frukost bestående av några ostkanter. Glupskt. Innan andra skator hann komma till frukostbordet. Men det flög ändå in en annan skata, och vår skata blev upptagen med att försvara sin frukost. Plötsligt kom den. Smygande. Tyst och knappast synlig. Grannens katt med obefläckad stamtavla i rakt nedstigande led ända till katthelvetet.
Katten ignorerade den friska skatan som flög iväg med en rejäl ostkantbit och valde medvetet att angripa vår skata, som inte kunde flyga iväg. Vår skata inkasserade en smäll och skadad och omtumlad studsade den en bit i den djupa snön. Då anföll katten på nytt och hoppade sedan åt sidan. Skatan rörde sig först inte men försökte sedan gömma sig i buskaget. Katten anföll på nytt. Skatan hoppade ner till trottoaren där det var något lättare för den att skutta. Men katten gillade dödsleken, liksom andra varelser som känner sig stimulerade till nya sparkar när de ser sitt offer ligga slagna på marken. Hos katten är det dock en instinkt som stimulerar matsmältningen. Den har inga kängor, inga naziemblem, den dyrkar inga Übermenschideal. För den är leken inkodad i generna, från tiden när matten eller hussen inte kunde handla mat åt den på märkeskonserv. Skillnaden mellan natur och kultur är påtaglig och ändå kan båda sluta med döden.
I körsbärsträdet sitter en skata, den har en ostkant i sin näbb men den äter den inte. Jag läser in i dess hållning att den vill dela med sig. Kan den vänta på sin handikappade skatvän?
Skatan finns fortfarande i trädet även klockan 17 när jag kommer hem från mitt arbete. Jag tror mig se en tår i dess ögonvrå. Den funderar kanske på en annons i dagstidningen? ”En skata med stark tro söker sin handikappade vän för lugna promenader. Äktenskap är oundvikligt.”
Klockan visar 05.30 och det är tämligen mörkt ute. 120 push-ups för att få igång blodomloppet. Morgontoalett med en snabb dusch. Köket. Jag tänder våra adventsljus i fönstret, tar fram ett ägg. Jag värmer tevatten och slår ägget i det heta teet. Det koagulerar med detsamma. I mitt födelseland hade vi bara en kokplatta och inget varmvatten. Vi var tvungna att tänka rationellt och ekonomiskt vid de flesta situationer. En zebras ränder går aldrig ut.
Jag hämtade min cykel på altanen och när jag passerade buskarna utanför vårt köksfönster så var den där. Inte vid bästa hälsa, men levande. Vår skata. Jag flög in i köket, tog fram osten, skar bort kanterna som jag kastade, skar osten i småbitar och serverade skatan. Jag sörjde för att den inte blev störd.
Klockan 17.30 såg jag den i vårt körsbärsträd. Den samtalade med sin kompis.
Vad var det om, tvångssterilisering? Knappast.
Tiden står inte stilla, den flyger fram även på brustna vingar.
Ett skatäktenskap verkar vara oundvikligt.
© Vladimir Oravsky
