ATT FÖRSTÖRA EN BRA HISTORIA
är rubriken på ett radioprogram signerad Helena von Zweigbergk. Vi matades med det mer än två gånger under den gångna veckan.
Jag tycker inte att HvZ lyckas alltför ofta med sina program, men den här gången lyckades hon. Hon lyckades att förstöra en bra historia.
I sin helhet bör berättelsen om ”Festen” som HvZ lyckades att förstöra, låta så som följer:
Mogens Rukovs bok ”Festen og andre skandaler” handlar i mångt och mycket om hur Thomas Vinterberg och han tillsammans skrev manuset till Thomas skickligt gjorda och prisade film ”Festen”.
En av bokens artiklar heter ”Mere end én gang tænkte vi på ”Hamlet”: Om at skrive og forandre” och dess innehåll återupptas i boken intervjudel: ”De naturlige historier er grundlaget”.
”Ren svindel” är denna intervjus underrubrik och denna kan epitetera det mesta som Rukov förmedlar i det sagda om skrivandet av ”Festen”s manuskript. På sida efter sida matas vi med djupsinnigheter om hur ”Festen”manuskriptet växte fram, vem som kom med vilken idé och hur ”Hamlet” och andra av världslitteraturens och filmens milstolpar ”återanvändes”. Och allt är en lögn som bara tjänar syftet att tillskansa sig andras material utan att ge någon som helst kredit till den riktige upphovsmannen, och själv och på falska grunder skörda skördens alla belöningar.
Den danske författaren Kurt Peter Larsen har i samband med filmpremiären av ”Festen” skrivit till mig och förargat sig över att den rätta upphovsmannen ingenstans nämns bland filmens upphovsmän. Kurt Peter skrev att han, två år innan filmen hade premiär, hade hört en man vid namn Allan på radio. I en intervju berättade denne att han tillsammans med sin tvillingsyster gång på gång utsatts för sexuella övergrepp från fadern, att systern begått självmord samt att fadern sedermera fick motta sonens anklagelser under ett tacktal på sitt eget 60-årskalas.
Hela historien till ”Festen” är verbatim knyckt och återanvänd, utan någon som helst ändring eller bearbetning och utan att upphovsmannen nämns med en enda bokstav, anspelning, symbol eller annat tecken. ”Festen” återger således ”A True Life-story”, men filmens manusförfattare hävdar ihärdigt att allt är resultat av författarnas fantasi, ihärdiga arbete och en gudabegåvad skaparkraft.
Så vinner Festen en Bodil, den danska motsvarigheten till svensk Guldbagge och då träder Thomas fram och i sitt tacktal nämner han Kjeld Koplev, mannen som i radion intervjuade den stackare som redan långt innan filmens premiär hävdade att han själv fick genomleva det som så småningom blev ”Festen”s grymma handling och historia.
Det gick rykten att den utsatte stackaren sedermera också begick självmord, liksom hans syster, men reportrar från Danmarks Radio P1 under ledning av Lisbeth Jessen fann honom levande och sammanförde honom med Thomas, som nu äntligen fick tillfälle att tacka sin inspiratör och framföra sin beundran över den starka karaktär som klarade av att inte bara slå tillbaka mot fadern på dennes födelsedag, utan även öppenhjärtigt förmedlade detta vidare via radio. Den grävande verksamheten upphörde inte här. Hur skulle den kunna göra det? Tänk om filmen hade premiär i USA och den utpekade fadern eller hans ombud plötsligt skulle kräva upprättelse …
Snart visade det sig att det inte fanns någon tvillingsyster, att ingen av stackarens syskon begick självmord och att det inte heller fanns någon skandalomsusad födelsedagsfest … Stackaren, som nu var dödligt AIDS-sjuk och vars partner var död, berättade nu, att han hittade på hela historien eftersom han inte ville göra radioreportern Kjeld Koplev besviken, när denne krävde honom på en incesthistoria …
Efter att man har konstaterat detta, tror jag att det är helt i sin ordning att utropa ”stackaren” till författaren av ”Festen” … Jag antar att du håller med mig, käre läsare.
”Varje familj har en hemlighet”, står det på originalaffischen till ”Festen”. Ingenstans i Rukovs bok har jag läst denna historia, det vill säga hemligheten bakom ”Festen”stillblivelse, inte ens i en förklädd berättelse, något som läsaren skulle kunna förvänta sig.
”Festen og andre skandaler” är redigerad och sammanställd av Claus Christensen, redaktören för tidskriften Ekko och recensenten på tidningen Information. Jag intervjuade Claus Christensen och undrade om det inte var hans plikt att skaffa sig någorlunda grundlig information om det material som han helt okritiskt lät trycka i en bok? Christensen, som med sin handling förrådde sina uppdragsgivare, sin heder och även sin publik, ”ursäktade” sig med hänvisning till det krav som bokens förlag Lindhardt og Ringhof ställde på honom: ”Festen og andre skandaler” var ämnad att vara en hyllningsbok till Mogens Rukov…
Vad blir ditt nästa skrivuppdrag, Claus Christensen? En propagandaskrift för nikotinets hälsosamma effekter? Eller den om den vita ”rasens” gudsbestämda överlägsenhet?
© Vladimir Oravsky
