Bisarr beslutsordning

WEB_UTRIKES ”Världens toppolitiker nattmanglar sista dagen av FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn. Foto: Henrik Montgomery/Scanpix”. Bild och text från Sida

Andreas Cervenka skriver i SvD idag (tack tidningsbudet för att jag får läsa på nätet istället för i pappersformat…) en intressant artikel om sömnbrist och fattandet av stora beslut på hög nivå. Det skulle onekligen kunna förklara en del. Sömnbrist och utnötning är ju väl beprövade knep när det gäller förhandlingar. Man startar efter lunch, helst på fredag före en helg och intar positionen ”orubblig”. Är inte motståndaren mör vid nio på kvällen, när den glömt att medta mastäck och när den äkta hälften och barnen trummar med fingrarna därhemma för att man ska åka iväg på weekend-trippen så kan man alltid vänta till 12 på natten eller till morgonen, som man tydligen plägar i de sammanhang som Cervenka beskriver. Detta leder förstås till allt det som Cervenka beskriver och frågan som infinner sig är givetvis: ska vi verkligen ha det på detta viset?

Publicerat i medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Hejdå Nationalmuseum!

nationalmuseum0503-03

nationalpassionerDSC_0328-50

Underst. utställningen Passioner. Tavla av Cranach

Idag är Nationalmuseum öppet för sista dagen innan det stängs för renovering och jag undrar var vi nu ska äta stärkande och delikata måltider vid kulturbesök i huvudstaden? Nationalmuseums Atrium har varit ett vattenhål som vi ofta besökt även när vi inte har varit där för att se en utställning. Grönsaksbuffén med lax till har varit min stående beställning, underbart gott, nyttigt och dessutom prisvärt med tanke på kvaliteten.

nationalatriumDSC_0353-50 Atrium

nationalatriumDSC_0574-50

Birgitta Rubin på DN Kultur menar att Nationalmuseum nu har tillfälle att tänka nytt:

”För här har det dammat rejält. Då syftar jag inte i första hand på den dåliga luftkvaliteten, utan den urmodiga presentationen av den permanenta samlingen. Vissa utställningar har också kritiserats hårt för bristande genusperspektiv. det är som om de mörka, otidsenliga lokalerna stundtals smittat av sig.

Nu hoppas jag att stängningen ger tid till fortbildning och nytänkande, i hela organisationen. En mer blandad befolkning och publik ställer hårdare krav på pedagogik och representationstänkande.”

Vem har kritiserat Nationalmuseum för bristande genusperspektiv? DN Kultur möjligen. Vad jag vill minnas var reaktionerna snarare diametralt motsatta exempelvis när det gällde utställningen Lust och Last, som uppfattades med genuskorrekta pekpinnar i högsta hugg villja skola in besökaren i det rätta genustänket. Under året har en mycket genuskorrekt utställning med kvinnliga 1800-talskonstnärer från Sverige och Frankrike, Stolthet och Fördom visats. I utställningen Ljus och Mörker fanns en hel del kvinnliga konstnärer vars bidrag med lite fantasi kunde kopplas till just framställning av ljuset i konsten och vilka mest kändes som inkvoterade genuskorrekta bidrag. (Jag menar att all måleri framställer ju ljus, annars kan du måla en monokrom svart duk. De här bidragen hade inget som utmärkte dem speciellt angående ljuset.) Så jag undrar vem som efterlyser mer av genuskorrekta pekpinnar bortsett från DN Kultur?

nationallustlast_4_737611c Lust och Last

nationalljusochmörker Utställningen Passioner

nationalperedvizjniki_588x297 Utställningen Peredvizjniki

nationalDSC_0571-50-adj Och så lite mat…

nationalstolthet_fordom_collage_kampanj_588x297 Utställningen Stolthet och Fördom

nationalmodernatider01 På utställningen Moderna Tider

nationalpassionerDSC_0090-uffe-50 Passioner

nationalljusochmörkerDSC_0372-50 Utställningen Ljus och Mörker 

Vad jag vill se på Nationalmuseum är den bästa och mest intressanta konsten i ett kulturarvsperspektiv. Jag är inte intresserad av konstnärsskap som ”lyfts fram” eller ”uppmärksammas” när syftet glider över från att visa den bästa och mest intressanta konsten till att leta fram konstnärer av rätt kön för att tillfredsställa genusvetenskapliga idéer om 50/50-fördelning. Angående DN Kultur är jag numera så pass skeptisk till urvalet i tidningen att jag närmast automatiskt förutsätter att personer av kvinnligt kön som figurerar där gör det först och främst för att de just har rätt kön, i andra hand för att de eventuellt skapar något inom kultursfären. Kvinnliga kulturskapare och -utövare hyllas och manliga dito granskas, kritiseras, ifrågasätts och porträtteras ofta negativt i DN Kultur numera. Mera av sådant genusperspektiv känner jag personligen inget större behov av.

Publicerat i feminism, genusvetenskap, historia, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, Utställning | Etiketter , , , , , , , , | 4 kommentarer

Dagens diskriminering

utveckling492x240 Bild från Swecos hemsida

Tyvärr verkar inte ens mina ingenjörskollegor kunna räkna när det gäller jämställdhet; det senaste exemplet på diskriminering står teknikkonsultföretaget Sweco för. Det verkar tydligt och klart hända någonting med tänkande människor när det kommer till frågan om jämställdhet och jag kan inte finna någon annan förklaring än den massiva påverkan som den feministiska propagandan har haft under de senaste decennierna. Dagligen matas vi med att kvinnor är diskriminerade, förfördelade, förtryckta och behöver ”lyftas upp” och ”släppas fram”. Vem denna inställning är mest diskriminerade mot torde vara uppenbart: kvinnorna själva.

I dagens exempel beskrivs företaget Sweco arbeta hårt för ”jämställdhet”:

”Arbetet för en mer jämställd verksamhet har pågått i tio år. I botten ligger vetskapen om att det föder en annan dynamik, som gör verksamheten mer lönsam. En tredjedel av bolagets 3 400 anställda i Sverige är i dag kvinnor, och 28 procent av cheferna: fem av nio affärschefer, en rad stabschefer och gruppchefer, och högsta Sverigechefen, vd Åsa Bergman. Swecokoncernens styrelse består av fyra kvinnor och fyra män – detta i teknikbranschen, som av tradition är mansdominerad.”

En blandning av olika slags människor kan nog vara positivt för vilket företag som helst, men det konstiga kommer i nästa resonemang:

”Åsa Bergman, som själv haft olika chefsjobb inom Sweco i tolv år, är stolt – om ännu inte 100 procent nöjd:

– Än har vi ju inte nått vårt mål 50 procent kvinnliga anställda och chefer, men med tanke på att kvinnorna i dag utgör bara lite drygt 20 procent av de civilingenjörer och högskoleingenjör som varje år lämnar utbildningen så har vi ändå lyckats ganska bra.”

Bergman, ponera att skickligheten som ingenjör fördelar sig likformigt enligt en normalfördelning hos de båda grupperna manliga – respektive kvinnliga ingenjörer. Vilken grupp blir diskriminerad om du eftersträvar en 50/50-fördelning när underlaget består av 20 % kvinnor och 80 % män (om du samtidigt inte nöjer dig med lägre nivå av skicklighet hos någon av grupperna)? Särskilt om alla företag i branschen skulle resonera likadant?

Men, som det alltmer verkar i de moderna resonemangen kring ”jämställdhet”: 50/50- fördelning av kvinnor och män inom alla sektorer i samhället ses som definition på jämställdhet, oavsett hur människors preferenser ser ut. Det handlar inte om lika förutsättningar längre, det handlar om lika utfall. På Sweco har man redan en överrepresentation av kvinnor i förhållande till hur underlaget ser ut (alltså har man med största sannolikhet diskriminerat ett antal manliga sökanden), men man är inte 100 % nöjd.

ingenjörer Från SCB:s hemsida

”Det handlar inte om kvotering, påpekar hon. Kompetensen är helt avgörande. Knepet är att bädda för att det ska finnas tillräckligt med kompetenta kvinnor – och män – att välja bland. När nya chefer ska tillsättas eller nya chefsprogram startas så ska könsfördelningen bland kandidater/programdeltagare vara allra minst 40–60, helst närmare 50/50. Annars försöker ledningen se till att det blir så.”

Om underlaget för rekrytering är 20 % kvinnor och 80 % män och förutsättningarna är som beskrivits ovan så är det kvotering och därmed diskriminering av män.

Publicerat i feminism, jämställdhet, medier, Okategoriserade, politik, teknik, vetenskap | Etiketter , , , , | 15 kommentarer

Onödiga fäder?

 IMG_0014-adj-crop Min far vid konfirmationen. Jag minns tre tillfällen då jag har träffat honom…

På Ann-Maris blogg hittar jag detta utmärkta inlägg!

Jag har tidigare skrivit på samma tema här.

Publicerat i feminism, finland, Från arkiven, genusvetenskap, historia, jämställdhet, Okategoriserade | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Dagens icke-genuskorrekta väggmålning

genus1 Bilden från Feministiskt Perspektivs hemsida 

Tunaskolan i Luleå har hamnat i blåsväder angående en väggmålning gjord av avgångselever, lokaliserad i en av skolans toaletter och där en figur har hoppat upp på en vägg för att se ner på en annan figur bakom väggen. En elev hade reagerat negativt på målningen och försökt att uppmärksamma skolans ledning på att hon upplevde att målningen utmålade ett sexuellt övergrepp som något humoristiskt. Inget konstigt i detta, reaktionen är helt naturlig, men målningen kan också ses humoristiskt. Alla reagerar olika. Rektorn har initialt försvarat målningen, men man har nu beslutat sig för att ta bort den.

Det bisarra inträffar när jag läser ett öppet brev, riktat till skolans rektor och skrivet av genusvetaren David Tjeder på Feministiskt Perspektivs hemsida. Återigen uppenbarar sig det ofrånkomliga problemen med denna ”vetenskap”. Inte nog med att Tjeder låter som en överdomare från Högsta Genusbyrån med oinskränkt makt att döma i frågor angående icke-korrekt genustänkande, hans eget expertområde ställer till det enkom genom sin konstitution.

”Målningen är förstås den lätt ökända bilden vid en toalett, där mannen visas hänga över en vägg för att titta in på kvinnan {…]”

Tyder inte detta på en oerhört inskränkt och fördomsfull tolkning av bilden av genusvetaren Tjeder?  Kan bara kvinnor ha klänning? Kan inte kvinnor bära byxor eller hoppa upp på en skärmvägg?

Sedan följer anklagelsepunkterna:

”1) Ni har satt upp en bild som trivialiserar sexuellt ofredande, vilket Malin Michea mycket riktigt påpekat i sin kritiska och uppmärksammade artikel på Sourze.”

Hur kan man säkert på bilden se att det försiggår ett sexuellt trakasseri? Återigen, är det inte en fördomsfull syn på hur en man och en kvinna avbildas som leder till ett sådant tänkande? För att inte tala om den fördomsfulla attityden att om det nu handlar om en man så måste han ha hoppat upp på skärmväggen för att sexuellt ofreda kvinnan. Hon/han kanske har fastnat inne på toaletten och den hoppande personen bara vill finnas till hands? Om tom en människa som i femton års tid har genusforskat och maktanalyserat ger uttryck för en så här fördomsfull tolkning, vad är genusvetenskapen bra för?

”2) Ni har vidare satt upp en bild som essentialiserar könsskillnader, det vill säga som beskriver män och kvinnor som i grunden olika typer av varelser med olika egenskaper. Bilden reproducerar gamla, farliga och unkna föreställningar dels om att män är mer sexuella än kvinnor och dels om att mäns sexuella intresse per definition riktas mot kvinnor. Bilden lyckas därmed med konststycket att vara på en gång homofob, heterosexistisk, och sexistisk. Och den inte bara reproducerar sådana föreställningar, den legitimerar och normaliserar dessutom (manligt) beteende i sådan riktning. Frågan: vad är en kille? besvaras av målningen på det här sättet: en person som hänger kroppen på en vägg för att smygtitta på kvinnors halvnakna kroppar. Frågan: vad är en tjej? besvaras av målningen på det här sättet: en person som halvnaken blir betraktad, objektifierad, av en kille. Båda stereotyperna utgör allvarliga problem.”

Vems fördomar var det som sade att det just handlar om en kvinna bakom skärmen och en man uppe på den? Hur kan man på bilden utläsa att det handlar om ett sexuellt intresse? Figuren bakom väggen står upp och är fullt påklädd. Man måste använda en hel del fantasi för att få detta till ett sexuellt trakasseri. ”Kvinnors halvnakna kroppar”? Var finns den halvnakna kroppen någonstans? Ja, frågan: vad är en tjej? besvaras av genusvetaren Tjeder som den figur som har en klänning. Att figuren som inte har klänning är kille är också fullständigt självklart för Tjeder.

”4) Ni har förvandlat frågan om bildens problematiska innehåll till en fråga om att räkna huvuden istället för vad det är – en fråga om huruvida bilden är problematisk i sig eller inte. Detta är, av alla dumma saker skolan har gjort i detta ärende, det allra dummaste. Översätt istället bildens innehåll till ras, och tänk hypotetiskt att skolan skulle haft en uppenbart antisemitisk målning på en vägg, säg en jude med jättenäsa och diamantringar med dollartecken på ögonen. En elev säger ”den här målningen är rasistisk”. Ni genomför en enkät som säger att 99 procent av eleverna inte tycker att bilden är rasistisk, och väljer inte bara att ha kvar bilden, utan dessutom att göra ett collage av allt som sagts om målningen omkring den. Rimligt? Nä. Bilden ÄR eller ÄR INTE genusproblematisk, och som genusvetare har jag ett objektivt svar: den ÄR det. Det är liksom inte en tolkningsfråga.”

Avdelningen hypotetisk bevisföring. Tjeder kan knappast veta vad utfallet av en sådan enkät skulle ha sagt och han lyckas dessutom lufta (reproducera på genusvetarspråk) ytterligare en fördom, denna gången en mycket rasistisk stereotyp. Genusvetare är dessutom per definition inte objektiva, den sk vetenskapen vilar på feministisk ideologi. En grundtes i genusvetenskapen, genom feministisk vetenskapsteori, är dessutom förkastandet av den traditionella vetenskapen, inklusive dess metoder, inklusive dess objektivitetsanspråk.

genusMFS-Silver Undrar vilka oanständigheter som döljer sig i denna framställning?

”5) Genom att ställa majoritetens (enligt enkäten) åsikter om målningen inom skolan kontra både Johanssons kritik och medierapporteringen i collaget skapar ni ett vi-och-de-tänkande som ger upphov till ett ”vi” bland eleverna på skolan som ställs mot dels Johanssons kritik, dels alla utanför skolan som med rätta upprörts av bilden. Ni konstruerar alltså en stark vi-känsla på skolan som grundas i essentialistisk (hetero)sexism. Översätt igen till målningen av den girige juden: hur snyggt skulle det se ut med en av lärare och skolledning underblåst, legitimerad och skapad identitet av typen ”massor av PK-folk utanför skolan tycker att det här är rasistiskt, men vi här på skolan (minus en procent) tycker minsann att den här bilden är jätterolig”?”

Återigen, hypotetisk bevisföring och ytterligare luftande av en grovt rasistisk stereotyp. Vem var det som konstruerade en hetero-norm enkom genom att se en figur i klänning och en annan utan klänning?

Tjeder talar också om hur skolan och rektorn borde ha agerat:

”Ni skulle:

1) Inte ha satt upp bilden, eftersom den porträtterar både män och kvinnor (eftersom skolan är en högstadieskola, också: pojkar och flickor) enligt stereotypa könsmönster.

Om inte 1) skulle ni 2) ha öppnat ögonen när kritik av bilden kom och då tagit ner bilden.

Om inte 2) skulle ni 3) under inga omständigheter ha skapat ett collage kring bilden som marginaliserar och förlöjligar den viktiga kritik som en, kanske flera, av era egna elever fört fram.

Under de kommande veckorna bör ni agera på följande sätt. Steg ett är att, om än i rudimentär form, öka genuskompetensen hos skolledning och lärarkår. (Långsiktigt bör ni givetvis skapa och implementera en plan som hjälper skolledning och personal att betrakta praktiker och representationer utifrån genusperspektiven.) Undersök om någon lärare i er personal har någon form av genuskompetens. Låt denna person diskutera frågor om genus med lärargruppen. Låt Johansson, som alldeles uppenbart har bättre genusglasögon än skolledningen för närvarande, förklara för skolledning och lärare i detalj precis vad som är fel med målningen och varför den är problematisk. Betrakta det samtalet som en del av utbildning av personalen. En hel del material finns också tillgängligt från nätet. Ta del av kritiska diskussioner av könsstereotyper på sajter som till exempel genusfotografen.se och machofabriken.se. Låt sedan en vuxen person med genuskompetens, helst någon från skolledningen om en sådan kan uppbådas, föra en seriös diskussion med eleverna på skolan kring vad bilden representerar, varför den är problematisk, och varför skolan väljer att ta bort bilden.”

etc etc

Angående fördomsfulla könsstereotyper, se ovan. Självfallet ordineras också genusvetarkompetens för skolan. Dessa akademikerkårens universalgenier har en kompetens som vida överskrider de flesta andras, oavsett disciplin, område eller nivå.

”Diskutera andra stereotypa framställningar av män och kvinnor, och öppna elevernas ögon för vad ni själva uppenbart haft och har svårt för att se: stereotypa framställningar av män och kvinnor är bokstavligt talat livsfarliga och oerhört viktiga att motarbeta.”

Hur motarbetas stereotypa framställningar av män och kvinnor? Genom att automatiskt tolka en figur med klänning som kvinna och en figur utan klänning som man?

”Det alternativet är dock klart att föredra framför det absolut sämsta: att ni gör ingenting, att ni bara låter saker och ting vara, låter målningen vara kvar, låter collaget vara kvar, och fortsätter att glatt och tanklöst skratta åt den heterosexistiska porträtteringen vid toaletten.

Öppna ögonen och titta på bilden igen. Reflektera över könsstereotyper. Fatta ett beslut att ta bort den. Ägna tid och pedagogisk energi åt att förklara för eleverna varför ni tar bort den.” 

Hur bör skolan förklara allt detta enligt Tjeder? ”Jo, förstår ni, det här är ju en tjej, det ser man på klänningen och hennes passiva hållning. Det där är en pojke, eftersom pojkar klättrar och hoppar och vill se halvnakna tjejer. För tjejen här är ju halvnaken, fast man inte kan se det nu…”

Publicerat i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap | Etiketter , , , , , | 25 kommentarer

Horror art / skräckkonst del 1 – vad är det?

horror800px-Church_painting_Rada_Sweden_12 Målning från 1494 Södra Råda kyrka. Numera förstörd i en brand.

Begreppet horror art verkar, om möjligt ännu mera förbisett av konstvärlden än lowbrow eller pop surrealism; det finns inte ens någon sådan kategori på Wikipedia. Vid slagning på internet hamnar man främst på olika fora för skräckfilm och därmed förknippade konstnärer. Eftersom det inte tycks finnas någon definition eller avgränsning på horror art och det inte verkar existera som en allmänt vedertagen konstinriktning får jag försöka formulera min egen definition eller avgränsning.

horrorthe-garden-of-earthly-delights-1515-8.jpg!Blog Hieronymus Bosch, The Garden of Earthly Delights, detalj. 1515. Bosch kan nog kategoriseras även som en tidig surrealist.

Människan har alltid använt sig av olika metoder för att skrämma sig själv och andra. Människan tycks ha ett behov av att bli skrämd under kontrollerade former, som t ex genom att se en skräckfilm eller att som barn besöka spökhuset på nöjesparken. I alla tider har olika kusliga berättelser berättats för samma effekt och med filmens intåg formulerades en mycket livskraftig genre, skräckfilmen, redan mycket tidigt i utvecklingen.

horrortarantula Filmaffisch för Tarantula, Raymond Brown.

Skräck har också använts i syfte att kontrollera människor. Saker som guds bestraffning eller helvetet har varit populära hot från kyrkans sida för att hålla människor i schack, men även olika naturväsen och häxor har fyllt samma funktion på mer lokal nivå i samhällena.

Teman i skräckberättelserna eller filmen har skiftat med tiden och hänger ihop med de faror eller hot som människor vid de aktuella tidpunkterna har känt ett behov av att behandla och bearbeta. Tidigare kunde det handla till exempel handla om en känsla av att vara utelämnad åt naturkrafter som tolkades som gudars eller andra väsens verk. Genom olika beteenden eller offer kunde dessa gudar och väsen blidkas och människorna skyddas mot det onda. I moderna tider har nya teman dykt upp; miljöhoten, rädslan för samhällets teknologisering eller moraliska spörsmål om liv och död. Naturen kan fortfarande ses som hotfull och människans rädsla för sig själv, i form av det mänskliga psykets mindre lustfyllda sidor, samt döden är teman som genom århundraden upptagit mänsklighetens intresse.

horrordisastersofwargh2987 Gottfried Helnwein, Horrors of War.

Jag kommer att titta på ”skrämmande konst” historiskt, alltså konst som kan upplevas som skrämmande, både när syftet är att människor ska bli skrämda för att kunna hållas i schack och när syftet kanske mera är att låta betraktaren fundera kring och bearbeta rädslor eller hot. Under 1900-talet korsbefruktar skräckfilm och skräckkonst varandra och många av de inom genren verksamma artisterna kan sorteras under begreppet pop surrealism eller lowbrow. Sortering och etikettering är förstås vanskligt och gör inte alltid rättvisa. Många konstnärer kanske inte heller vill bli sorterade under den här slags kategorier, så jag lägger in en reservation om att detta är min personliga kartläggning och den gör inget som helst anspråk på att vara något allmängiltigt facit och jag vill framför allt inte lägga in konstnärer i fack som de inte vill tillhöra.

Gottfried Helnwein

Publicerat i Film, goth, historia, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism, religion, skräckkonst, Undersökning - horror art, Undersökning - lowbrow, Undersökning - pop surrealism | Etiketter , , , , , , , , | 5 kommentarer

Barbie och Ken i luven på varandra

kenbarbievaleria-lukyanova-human-barbie Valeria Lukyonova

Aftonbladet kan idag rapportera om att de två mänskliga dockorna Barbie (Valeria Lukyonova) och Ken (Justin Jedlica) råkat i luven på varandra vid en fotosession som de två var tänkta att genomföra tillsammans.

kenbarbie1 Justin Jedlica

”– Mycket av hennes utseende baseras på smink, falskt hår och hårt dragna korsetter. Transvestiter har använt samma metod i åratal, säger Justin ”Ken” Jedlica enligt The Sun.”

Lukyonova kontrar:

”– Justin snackade skit om mig, men han har opererat sig över 90 gånger. Jag har bara gjort en operation.”

Dubbelsurrealism i form av människor som gör sitt yttersta för att likna plastiga leksaker och som nu dessutom befinner sig i sandlådan.

Publicerat i Cyberspace oddities, kultur, Kuriosakabinettet, medier, Okategoriserade | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Pop surrealism del 1 – vad är det?

popartdali-art-salvador-dali Surrealism, Salvador Dalí

Pop surrealism benämns den stilinriktning inom konsten som hade sin ursprung på 60-talet och sprang ur konstnärer som Robert Williams och Gary Panters serietidningslika och surrealistiskt influerade konst. Gränsdragningen mot begreppet lowbrow behandlas i detta inlägg.

popartRoy_Lichtenstein_Drowning_GirlPop art, Roy Lichtenstein

Som namnet antyder har inriktningen sina rötter i surrealismen och popkonsten och uppstod i Los Angeles, när ett antal konstnärer som influerats av Williams och Panters verk började skapa konst i samma, popkulturella anda. Pop och surrealism är de två fundamenten varur pop surrealismen härstammar. Surrealismens visionära attityd, dess komplexa kompositioner och utomvärldsliga visioner och å andra sidan pop-konstens fetischism för kroppar, produkter och kommers. Pop surrealismen kombinerar de två och införlivar också ofta en skarp samhällskritik i sitt väsen.  Lowbrow/pop surrealism föddes ur sin tid på 60-talet, som en kritik mot akademisk konceptualism.

popartbrain-robert-crumb Robert Crumb 

popartmeldellamontygr

Mel Ramos 

popart640px-Marvel_comics Marvel Comics

Ur den kaliforniska myllan, befruktad av surrealismen och popkonsten, uppstod bland mycket annat Robert Crumbs serier, Robert Williams och Raymond Pettibons måleri, Mel Ramos och John Wesleys pop-värld, Marvel – och DC Comics universa samt Paul Mc Carthys och Mike Kelleys skulptur. Otaliga tecknade serier (från Disney till Pixar), Hollywoods mytomspunna värld, västkustens underground-musik, underground- och overground-världen (gatukulturen i form av skate-kulturen återgiven av Ed Templeton, biker- och hotrod-kulturerna, Beat-generationen och referenser som Larry Clark) är alla ingredienser i den kaliforniska pop surrealismen. Los Angeles är en ytterligheternas stad, där högt och lågt ständigt blandas och där lowbrow och highbrow alltid har korsbefruktat varandra.

popartpaul_mccarthy-static-pink-2004-2009 Paul McCarthy

popartedtempletontoyboards Ed Templeton

De tidigaste utställningarna av pop surrealistiska (eller lowbrow-) konstnärer visades på gallerier för alternativ konst som Psychedelic Solutions Gallery i Greenwich Village i New York, La Luz de Jesus och 01 Gallery i Los Angeles. Ju mer rörelsen växte, desto fler gallerier började visa pop surrealism. Grundandet av tidningen Juxtapox gav rörelsen en egen röst och ett eget forum att samlas kring.

popartm2007-08Juxtapoz-01 Juxtapox magazine

Det har länge tvistats inom konstkritikerkåren huruvida lowbrow/pop surrealism ska betraktas som en konstinriktning i sin egen rätt och stora delar av den etablerade, finkulturella konstvärlden har ställt sig kallsinnig till den, men den har sina utövare, fans, samlare och gallerier.

popartmarkryden6f287ff21 Mark Ryden

Vad karakteriserar pop surrealism? Pop surrealism omfamnar film, musik och berättande och håller den konstnärliga tekniken, skickligheten (något som den finkulturella konsten inte längre uppskattar i samma mån), högt. Den visionära konsten, precis som surrealismen, härstammar ur tanken att det undermedvetna manifesterar sig genom drömmar. Pop surrealismen delar surrealismens kritik av det rationella medvetandets monopol. Man bearbetar popkonstens teman, behandlar lockelserna från mode och kommersialism och vidarebefordrar surrealismens hallucinerade, psykologiska automationer på ironiskt eller sarkastiskt sätt och blir därigenom omedelbar.

thegroupies Femke Hiemstra

Populära teman är populärkulturella ikoner, seriefigurer, kändisar och politiker, behandlade genom gatukonstens matris och med estetik från serietidningar och tecknade filmer. Atmosfären är ofta paradoxal; glättighet kombinerad med en sorts olust eller obehag. Pop surrealismen har också skapat sig en egen mytologi med antropomorfa träd, fåglar och djur, som tyst väntar i en lätt hotande atmosfär och finlemmade kvinnofigurer med stora huvuden och ögon, en slags populärkulturella madonna-figurer och scenerier av godis (ofta polkagris) utgör en fasad mot vilken den hotfulla världen utanför projiceras. Till skillnad mot den klassiska surrealismen, där livets surrealism behandlas, är det surrealistiska verklighet i pop surrealismen. Det surrealistiska, sagan, blir verkligheten. Pop surrealismen håller hantverket högt och både använder sig av de gamla mästarnas tekniker och omtolkar de klassiska landskapen och porträtten.

popartaniatomikaflat,550x550,075,f Ania Tomicka

Källor:

Gianluca Marziani och Alexandra Mazzanti, Pop Surrealism What a Wonderful World

Wikipedia

Redbubble

Seattlest, intervju med Kirsten Anderson

Länkar:

Robert Crumb

Mel Ramos

Marvel

Ed Templeton

Juxtapox magazine

Mark Ryden

Femke Hiemstra

Ania Tomicka

Publicerat i böcker, Film, historia, Inspiration, Konst, kultur, lowbrow, medier, Mode, musik, Okategoriserade, pop surrealism, Undersökning - lowbrow, Undersökning - pop surrealism | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Lowbrow del 2 – vad är det?

lowbrowthegirlwiththefabergeass Robert Williams, The girl With the Faberge Ass

Vad är lowbrow som konstinriktning? Frågan är inte helt enkel att besvara, eftersom det även inom denna genre råder delade uppfattningar om vad definitionen bör vara och huruvida termen är utbytbar med begreppet pop surrealism. Kirsten Anderson, som sammanställt boken Pop Surrealism, menar att det handlar om två besläktade, men skilda konstinriktningar. Matt Dukes Jordan, författare av boken Weirdo Deluxe anser att begreppen är utbytbara.

lowbrowGary-Panter-Zappa-Album-Cover Gary Panter, en av förgrundsgestalterna inom lowbrow. Albumomslag för Frank Zappa.

Ordet lowbrow betyder i engelskan okultiverad eller vulgär. Termen används om främst kulturella företeelser som konst, musik eller teater och har sin motsats i highbrow, som kanske bäst översätts med finkulturell.

Av allt att döma är upphovsmannen till termen lowbrow (för den specifika konstinriktningen) konstnären Robert Williams, vars bok The Lowbrow Art of Robt. Williams från år 1979 har begreppet i titeln. Williams hade flytt konstskolan efter att han som konstnär nedvärderande blivit etiketterad som illustratör och använde nu denna term för att beskriva sin konst som inte passande för de fina gallerierna. Mer om Williams i senare inlägg. Kirsten Anderson beskriver dock att vid sammanställningen av boken Pop Surrealism ville många av de medverkande konstnärerna inte figurera i en bok med titeln Lowbrow, som hon först hade tänkt att döpa den till.

lowbrowrobertwilliamsappetite Robert Williams, Appetite for Destruction

Huruvida lowbrow och pop surrealism ska förstås som utbytbara begrepp eller inte beror på vad man syftar på. Menar man den rörelse som startades av bland andra Williamson på 60-talet och som hämtar sin inspiration från underground-rörelser och pop-kultur är nog termerna utbytbara. Om man vidgar definitionen av lowbrow till att gälla all konst som inte är finkulturell, blir dels inte termerna utbytbara, begreppet lowbrow blir även delvis missvisande. Lowbrow/pop surrealist-konstnärer återfinns på gallerier och museer och är nog så kommersiella (jfr. begreppet annan konst i tidigare inlägg). Samtidigt använder gärna många konstnärer ändå termen lowbrow om sin konst, även om den inte helt och hållet finns utanför de finkulturella institutionerna.

lowbrowpapa Mia Mäkilä, en svensk lowbrow- (och horror-) konstnär. Papas Voice

Jag kommer att använda begreppet pop surrealism eller pop surrealism/lowbrow om den rörelse som föddes på 60-talet och bland vars upphovsmän Robert Williams finns. Jag kommer också att se på lowbrow ur ett utvidgat perspektiv och se på vilken konst t ex historiskt skulle kunna införlivas i begreppet.

Gary Panter

Robert Williams

Mia Mäkilä

Publicerat i böcker, historia, Inspiration, Konst, kultur, lowbrow, musik, Okategoriserade, pop surrealism, skräckkonst, Undersökning - lowbrow, Undersökning - pop surrealism | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

Uppdrag MAN

joakimthörnyprh9avsejtv24vpoemg Joakim Thörn som Nicklas ”Blond Killer” Ljunggren. Foto från Mynewsdesk

En ny komediserie, Uppdrag MAN (här finns bl a smakprov/arbetsmaterial) är under tillverkning och lär passa som handen i handsken både hos SVT och på kulturredaktionerna. Till och med Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Clara Bratt har tryckt på gilla-knappen.

”Uppdrag MAN – en dramakomediserie som inte är rädd för att driva med mäns självbild. Bakom serien står den prisbelönta reklamfilmsregissören och komikern Joakim Thörn. Serien regisseras och skrivs tillsammans med författaren Hans Carstensen.” 

”- Det här känns spännande! Jag började med projektet för att jag vill driva med myten om Sverige som ett jämställt land, säger Joakim Thörn.

Som en del i utvecklingen av Uppdrag MAN tar serieskaparna med publiken in i arbetsprocessen genom att under våren släppa klipp där seriens huvudkaraktär, MAA-fightern Nicklas ”Blond Killer” Ljunggren – spelad av Joakim Thörn, går i terapi.”

Citat från Mynewsdesk.

Jag vet inte om detta känns så påkallat, nytänkande eller fräscht alls. Jag menar, om man inte bor på Södermalm då.

”- Jag hoppas att fler män vill ta ansvar för jämställdhetsdebatten. Till exempel i min egen bransch, reklambranschen, där jag kan räkna mina kvinnliga regikollegor på en hand. Och det i en bransch som gärna kallar sig modern, avslutar Joakim Thörn.”

Jag vet inte. Thörn kan ju ta sitt ansvar för jämställdhetsdebatten i sin egen bransch och söka jobb någon annanstans, sadla om till förskolepedagog kanske och sluta stå i vägen för alla hugade, kvinnliga reklamfilmsregissörer.

 

Publicerat i feminism, Film, jämställdhet, kultur, medier, Okategoriserade, politik, TV | Etiketter , , , , , , | 7 kommentarer