Sista dagen på Saab Automobile, slutmonteringen i Södertälje. Jag monterade på M1 och M2, montering 1 och montering 2, kunde driva hela plocklagret till monteringarna (allt från beställning, lagerhållning till färdigplock för montörerna) och även den sk furneringen (skruvar, muttrar etc, var de ska finnas och när) i slutet av min yrkesbana där.
Debatten har nu gått några varv, men jag kom att tänka på min egen sejour som arbetslös i början av 90-talet när jag dels läste Nike Markelius artikel i DN häromveckan och när jag nu läser Jens Liljestrands kommentar till den.
Jag 1994
Året var 1994. Jag hade formellt gått alla mina år borträknat examenshalvåret på KTH. Jag var skoltrött bortom allt förnuft och ifrågasatte mitt val av utbildning (teknik kanske ändå inte var det jag mest brann för), sista terminen hade varit en katastrof då min mor och styvfar skiljde sig och jag drog på mig ätstörningar i allt kaos och brist på kontroll som jag upplevde. Jag försökte kontrollera kroppen då inget annat gick att kontrollera. I likhet med Markelius var jag också punkare som ung och var också konstnärligt lagd, min passion var bildkonst. Trots detta skulle jag skaffa mig en riktig utbildning, vilket jag nu nästan hade gjort. Det sista jag hade kvar kändes i det läget jag befann mig år 1994 dock som en ouppnåelig hägring i fjärran och jag var beredd att ge upp mina studier, jag orkade helt enkelt inte.
Vid väg- och vatten på KTH.
Hur som haver, jag hade nästan 130 poäng från väg- och vattenbyggnadsteknisk linje på KTH, jag talade tre språk, jag hade arbetslivserfarenhet från både Scania och Saab och jag var 25 år gammal, någonstans borde jag väl kunna komma in och få koka kaffe…eller…? Inte det…? Nä. Detta begav sig på tiden då platsannonserna i dagstidningarna hade krympt från en bilaga stor som den nutida bostadsbilagan till en halv sida. 90-talskrisen smällde till med besked.
På Arbetsförmedlingen kunde min handläggare inte kategorisera mig i sin dator.
– Vad är du för något?
– Tjaa…jag har 130 poäng från KTH och jag har haft anställningar på Scania och Saab…
– Jo, men vad är ditt yrke? Din titel?
– Ja, jag är ju inte klar än, men jag kommer att bli civilingenjör. Just nu kallas vi väl teknologer…
– Tekonolog…teknolog…finns inte här (kvinnan bläddrar i sin dator). Tekniker? Ska vi säga tekniker?
– Det är ju inte riktigt det jag är.
– Men vi måste kunna föra in dig i systemet…
– Skriv tekniker då. Men jag tror inte att det riktigt motsvarar det jag är.
Vilket det inte gjorde. Efter veckor med förslag på olika slags ventilations- och installationsteknikertjänster insåg jag att arbetsförmedlingen inte kunde hjälpa mig med något. Givetvis hade jag varit på ett uppsamlingsmöte där jag och en annan ”tekniker” från KTH skulle rita porträtt på varandra tillsammans med åldrande montörer från Scania och invandrade hemmafruar. Men min nya handläggare insåg nog samma sak som jag, att arbetsförmedlingen inte hade mycket att ge mig, så jag fick fria tyglar. Varje vecka skulle dock ett kort fyllas i, där ordet arbetslös skulle textas dit för varje dag. Man fick inte skriva _ ,, _ , ordet skulle textas på varje dag.
Jag 1994
När nästan ett år hade gått och hopplösheten nått nya höjder, tillsammans med en stigande känsla av att ha blivit grundlurad (hade jag slitit mitt anletes svett och lånat hundatusentals kronor för ingenting?), fick jag ett tips av en kompis: SJ anställer spärrvakter till pendeltågstrafiken. Jag sökte och fick jobb som sk tågvakt och inom pendelverksamheten är jag kvar. Jag läste klart, men åren har gått och mitt intresse för ingenjörsarbeten har efter utbrändheten aldrig väckts. Istället har min gamla passion för konsten blommat upp och jag kombinerar mitt skapande med lönearbetet. Visst, jag skulle önska att jag hade mer tid för konsten och skapandet, men räkningarna ska betalas.
Ung och punk. I London på tågluff…
Varför skaffade jag mig en lång och gedigen utbildning med vidhängande studieskulder och när det visar sig att jag inte förmår att arbeta med det ändå envisas med att vilja försörja mig själv? Varför satsade jag inte på min passion och blev en i raden av kulturarbetare som hankar sig fram? Förmodligen för att jag är något av en trygghetsnarkoman. Men samtidigt skulle det kännas förment att kräva försörjning av andra för att man själv är en ”stor konstnär” och ”inte kan något annat”. Visst, kulturen behöver stöd, särskilt den smalare, men kulturarbetare måste också kunna krävas lite flexibilitet. Stig Larsson, som nyligen begrät sig i media för att han kanske skulle vara tvungen att bli kyrkogårdsarbetare är ett annat exempel på personer inom kultursfären som anser sig själv besitta sådana speciella egenskaper och förmågor att andra snarast är skyldiga att försörja dem, allt i ”den stora konstens” namn.
Samma gäller förstås alla som ställs inför situationen att ta ett mindre kvalificerat arbete eller arbetslöshet. För många som kanske har haft en chefsposition är detta otänkbart. Statustänket sitter hårt. Personligen har jag mer respekt för en person som kan svälja stoltheten och ta ett steg neråt i hierarkin istället för att låta andra betala för sig tills jobb på rätt nivå finns (om det finns).
Utställningen Varning för ras. Bild från Mångkulturellt centrums hemsida
