I den fortsatta debatten efter Uppdrag Gransknings program om näthat riktat mot kvinnor (eller näthat riktat mot en grupp mediakvinnor + ett nätdrev riktat mot en tjej som kommenterat en tröja på HM:s facebooksida för att kunna utvidga ”hatet” till vanliga flickor/kvinnor) har ett antal artiklar skrivits på olika håll i mediasverige. Morgonsofforna har diskuterat temat. Det mesta har återupprepat och byggt på diskursen om kvinnor som offer och hatade och män som utövare och hatare.
Jag har även hittat ett par artiklar som avviker från den överallt rådande tankegången: Paulina Neuding skriver i SvD om precis det som jag behandlat i ett flertal inlägg, att det existerar ett fint och gott hat, som kommer från vänster och ett gräsligt och förkastligt från höger, Fredrik Virtanen överraskar genom att föreslå att pk-eliten (jag antar att han räknar in sig själv där…) ska granska sig själva och sitt beteende i sammanhanget och Ann Helena Rudberg skriver bra om att näthatet inte är könsbundet på Newsmill.
Faksimil från Aftonbladet
Apropå det goda och fina hatet, Åsa Linderborg, som nu vägrade komma till programmet Debatt, eftersom en kolumnist, Mats Dagerlind, från Avpixlat skulle medverka.
Jag vill inte genom min medverkan att en representant för Avpixlat eller liknande högerextrem sajt ska ges legitimitet som ”samtalspartner”.
Av samma skäl tänker hon inte delta i Publicistklubbens panel om näthat på måndag. Stina Dabrowski bemöter detta här. Linderborg har ju under det senaste året flitigt försökt elda på klasshatet på sin kultursida, så hon borde väl vara nöjd nu? Åtminstone delar av det näthat som uttrycktes i Uppdrag Gransknings reportage handlar just om en slags klasshat: den som ingen röst har mot den som har hela mediasverige till sitt förfogande. Media har i dagens samhälle en oerhörd makt, fler och fler människor är hela tiden uppkopplade, många i den unga generationen vill jobba ”med media”, ännu fler vill bli kända och synas i media, eftersom det är en säker dörröppnare. Medier idag skapar sanningar och kväver sanningar. Just därför finns också en uppdämd ilska hos många människor som inte känner igen sig i den rådande mediadiskursen och politiska korrektheten. Många känner att de problem (utmaningar på nyspråk) som de upplever förtigs, slätas över eller förnekas.
Åsa Linderborg. Foto: Lina Hansson
För egen del har jag sedan länge tröttnat på den feministiska diskursen som är starkast (av dagstidningarna) på DN Kultur och Metro, men som återfinns hos alla stora tidningar. Dagligen läser jag feministisk färgade recensioner, krönikor och artiklar och olika reportage om hur förtryckta eller diskriminerade kvinnor är överallt eller hur man ska ”lyfta fram” och uppmärksamma kvinnor i allehanda sammanhang. Innan jag började ifrågasätta sanningen bakom den feministiska diskursen var jag trött på offermålandet, men trodde ändå att verklighetsbeskrivningen på det hela stämde. Jag var mest trött på att kvinnor utmålades som mähän utan eget ansvar över sina liv. När jag nu har börjat sätta in mig i även de sakfrågor som feminismen driver har jag upptäckt att mångt och mycket är fullständigt fel och att feminismen har gått från att vara en kamp för högst motiverade rättigheter för kvinnor till att vara en manshatande rörelse som vill premiera kvinnor på mäns bekostnad. Den har också gått från att kvinnan i första hand ska ses som människa och individ till att kvinnan i första hand ska ses som sitt kön, dvs medlem av kollektivet kvinna, som ska ha särskilda rättigheter och särbehandlas. Inget av detta får jag någonsin läsa om i gammelmedia, ingen som helst kritisk granskning av feminismen eller dess akademiska gren genusvetenskapen står att finna någonstans (mer än i form av sporadiska artiklar eller inlägg i någon debatt). Dag ut och dag in förväntas jag svälja och anamma en feministisk verklighetsbeskrivning.
Så, nu över till ett par exempel på vad jag menar:
Wendela, Aftonbladet 7/2 rapporterar om en studie som ska ge vid handen att ”inga typiska manliga eller kvinnliga drag finns”. Sanningen visar sig, som så ofta vara mera komplicerad än rubriksättningen. Studien (som även återfinns på nätet i sin helhet) visar sig baseras på frågeformulär, dvs försökspersonerna bedömer sina egna kvaliteter (och behöver inte pga detta beskriva verkligheten på ett tillfredsställande sätt) och visserligen hittar man där inga egenskaper som karakteriseras som ”kvinnliga” eller ”manliga” eftersom variationen inom grupperna är större, men man hittar könsskillnader i preferenser.
På samma Wendela-sida reproducerar man lögnen om att kvinnor arbetar gratis efter klockan 15:52, dvs att löneskillnaden mellan kvinnor och män skulle vara 14,1 %. För tusende gången: det här är en beräkning baserad på att man tar alla kvinnors årslön och alla mäns årslön, lägger ihop respektive och tar ut ett genomsnitt. Att kvinnor arbetar mera deltid (eller man kanske ska ha betalt för heltid ändå?), är mera sjukskrivna, studerar mera, är mera hemma med barnen och att man inte heller ta hänsyn till yrkesval, erfarenhet, kompetens etc ger en mycket missvisande bild. Den verkliga löneskillnaden är ca 5 % och beror på, enligt min teori, att de kvinnor som nu är i majoritet på högskolorna inte hunnit upp på de positioner som ger högst lön, kvinnors preferenser ser annorlunda ut när det gäller yrkesval, att kvinnor generellt är mer modesta i sina löneanspråk och att företag lägger en ”riskpremie” på en kvinnlig anställd, eftersom denne förväntas vara frånvarande mera. (Det sistnämnda är varken lagligt eller ”rättvist”, men företag resonerar företagsekonomiskt.)
På sista sidan i samma tidning (Aftonbladet), finns en misandriskt bestänkt kolumn av Karin Magnusson:
”Män verkar helt enkelt älska att berätta om bra saker som andra män gör, de tar gärna chansen att utnämna varandra till Genier, Sveriges Viktigaste Penna eller ännu bättre Sveriges Skarpaste Hjärna. Det är självklart fånigt men det är inte oviktigt, den här bekräftelsemanin skapar nya hierarkier som i sin tur skapar ny kanon som speglas i nya listor över vad som är viktigt och så skrivs historien igen och igen.”
DN Kultur 9/2:
På sidan 9 återfinns en artikel om Johanna Nilsson, förfatatre av Gilla Hata Horan, på tema näthat:
”Näthatet drabbar i synnerhet kvinnor.
– Ja, kanske har det att göra med att kvinnor fortfarande inte tillåts ha starka åsikter och ta plats i skrift. Hot om sexuellt våld är dessutom tacksamt för den som vill skrämma livet ur någon. Sådana otroligt kränkande och intima hot tror jag har ännu starkare effekt än att hota en man med misshandel.”
På nästa uppslag finns en recension om Chad Harbachs bok Spelets Konst (fet text är recensent Mats Almegårds):
”Värre har det varit för kvinnorna. även om det finns ligor som American Women´s Baseball Federation är antalet utövare få. I skolan får flickorna spela softball. Baseball är en manlig angelägenhet.
– Det är en utmaning. Jag ville inte att boken skulle handla om män och deras problem. Pella är därför en viktig person i boken.
[…]
Frågan är om det inte är Pellas närvaro som utmanat de traditionella läsarna av baseballromaner ännu mer än kärleken mellan män. Men hade Harbach skrivit ytterligare en genretypsik roman hade förlagen knappast stått i kö. Nu har han gjort en litterär homerun.”
På nästa uppslag finns en liten artikel om Elfride Jelineks Prinsessdramer av Ingegerd Waaranperä:
”Det rör sig om extremt svårhanterliga texter. kvinnofientligt allmängods, klassisk bildning, veckotidningstips och skarpsynt ideologikritik […]
[…]
I grunden handlar det om kvinnors rätt till liv.”
Faksimil från DN
På nästa uppslag recenserar Aase Berg i sedvanligt misandrisk ton E L James Femtio Nyanser:
”Jag håller visserligen med om att det manliga frihetsbehovet behöver sättas under lupp. Men måste kvinnan bli konservativ kärnfamiljsvurmare för att mannen sak sluta smita från ansvar? Jag är mer intresserad av att veta hur mn längtan ser ut om jag slipper slösa bort den på att infånga och uppfostra en krånglande snubbe.
[…]
”Det är bara en gradskillnad mellan Christian Grey och Wolfgang Priklopil. Det är bara en gradskillnad mellan Grey och Josef Fritzl också. Ditt eget äktenskap har förmodligen fler likheter med en källare i Österrike än med Christian Greys jetplan.”
SvD Kultur 9/2:
Recension av Elfride Jelineks Prinsessdramer Ylva Lagercrantz Spindler:
”Elfride Jelineks skarpa angrepp mot det patriarkala samhället är ett måste i kafferummet när näthatets vågor mot kvinnor går höga där ute i verkligheten.
[…]
På ett fenomenalt sätt blottlägger Jelinek här kvinnan som objekt i en kontext där hon alltid är ett offer som måste dö. Och i brist därpå, gestaltas som hora. Och i brist därpå, sova i hundra år för att sedan bryskt bli kysst av en vilt främmande karl. Som vill vad? frågar sig författaren i Törnrosa. Ha halva kungariket och sedan dra?”
Aftonbladet, ledarsidan 9/2, Daniel Swedin upprepar lögnen om 14 procents löneskillnad. På sidan 32 kräver Beatrice Ask bättre skydd för våldsutsatta kvinnor (de våldsutsatta männen och barnen existerar nämligen inte).
DN 9/2, Emanuel Karlsten med anledning av näthatsdebatten:
”Jag ser ”Uppdrag gransknings” reportage om näthat och äcklas. Äcklas av det ursinniga, sadistiska hat mot kvinnor som jag önskar var förbehållet Stieg Larsson-romaner.
Jag skäms. Skäms för män, för mänskligheten, för att vi har låtit det gå så långt. Jag vill vika undan med blicken när jag läser citaten från hoten, hatet.”
Emanuel Karlsten gör exakt det som feminismen av idag vill, tar på sig en kollektiv skuld i egenskap av man. Helst en skuld som ska omfatta ”tusentals år av förtryck” bakåt. Jag undrar varför man inte resonerar likadant när det gäller t ex bombningarna av World Trade Center, att ett helt kollektiv bär skulden? Handlar det där plötsligt inte om strukturer?
Puh! Och jag har än inte läst dagens skörd…
– : – : – : –
Lägger mig på soffan efter att ha skrivit detta inlägg och hamnar i ett föredrag på Kunskapskanalen:
Skolinspektionens genraldirektör talar om skolan och som bakgrundsbild har man en bild med tre flickor och en pojke och med texten ”En skola med tilltro lyfter alla elever”. Ja, flickorna lyckas man ju lyfta och det är väl det som spelar någon roll…
Undersökning pågår (inte)…
