Jag har roat mig med att läsa lite tidningar idag igen och den tidigare beskrivna feministiska impregneringen fortgår i invanda hjulspår. Både Metro och SvD återupprepar den felaktiga uppgiften om att ”kvinnor arbetar gratis efter 15.52”, som nu förekommit i jippo-form på Sergels Torg. Bortsett från att jämförelsen är fullständigt barock, de flesta av oss arbetar ”gratis” efter valfritt klockslag i jämförelse med en person med tillräckligt hög lön, är den också totalt missvisande, som jag beskrev lite snabbt i det förra inlägget om dagstidningarnas feministisering.
(Förresten, varför talas det inte om kvinnors psykiska misshandel av barn på dagis i det här fallet, eller om kvinnors hat mot män i det här?)
I Svd kultur inleder Kristin Lundell om programmet Fråga Kultureliten:
”Kritiken, och sågningarna, från den omgivande kulturvärlden lät inte vänta på sig. ”Gubbelit” raljerade Expressen, ”tråkigt” tyckte Aftonbladet.
Kalla mig gubbelitistisk och tråkig men jag älskar ”Fråga kultureliten”.”
Sedan följer ett antal sidor av bra och intressant kulturjournalistik och SvD håller fortfarande fanan högt vad gäller kvalitativ rapportering om och analys av kultur. Man har dock uppmärksammat två unga, kvinnliga debutanter apropå alla hjärtans dag. En av dem har en huvudperson vars pojkvän personen kallar för Ödlan och bedrar av ingen anledning alls:
”Annakarin Thorburns huvudperson lever tillsammans med en snäll pojkvän som av någon anledning kallas Ödlan. Han är omtänksam och kärleksfull, förhållandet borde vara bra, men huvudpersonen dras samtidigt till Lo, en man som hon träffat på universitetet.
Utan att riktigt veta varför inleder hon ett parallellt förhållande med honom, utvecklar ett veritabelt dubbelliv. Det finns något närmast viljelöst i hela akten: hon låter sig svepas med utan större reflektion över konsekvenserna. Det går så länge det går, tycks hon resonera, och det gör det ju också. Men inte hur länge som helst.”
Till skillnad mot DN Kultur, som antagligen går upp i brygga över en sådan här beskrivning av kvinnlig frigörelse, analyserar man böckerna i mera neutral ton, vilket gläder mig.
SvD rapporterar också i nyhetsdelen om att den nye jämställdhetsministern nu har blivit första statsråd att använda ordet hen och ett uppslag tillägnas Malawis feministiska president Joyce Banda, som även har vissa omskakande fakta angående könsmaktsordningen att bidra med:
”Det brukar väl vara männen som vill ha många barn, medan kvinnorna bromsar?
– Nej, Malawi är ett av få afrikanska länder som är matrilineära. Männen flyttar till kvinnans by. Barnen är en statussymbol för kvinnan: ju större by desto bättre, även om de inte har råd. Den traditionen är en tragedi som sätter enorm press på vårt land.”
Aftonbladet öppnar med två feministiska ledare, ledare 1:
”Vad har egentligen våra ledande utrikes-politiker emot drygt halva världens
befolkning?
Kvinnor och barn drabbas oftast
hårdast vid konflikter. När svält och missväxt griper kring sig är de mest sårbara, kan inte flytta, kan inte fly.
Kvinnor är också nyckeln till utveckling, det finns det otaliga exempel på, från kvinnors deltagande i krishantering till kvinnors företagande genom mikro-krediter.
När kvinnor får vara med och bestämma förebyggs konflikter. När kvinnor ges
egna ekonomiska resurser och utbildning gynnar det hela samhällen.
När man lyssnar på den utrikespoli-tiska debatten slås man av hur könsblind politiken har blivit. Och den enda som ifrågasätter det är en vänsterpartist vars frågor ingen svarar på. Det är ett fattigdomsbevis.”
och ledare 2:
”För det andra handlar kravet på en låglönesatsning faktiskt om jämställdhet. I stort sett alla branscher där de flesta anställda är kvinnor har löner som är lägre än branscher där det
arbetar många män. Det är den stora förklaringen till att kvinnor i genomsnitt varje månad tjänar nästan 5 000 kronor mindre än män.”
…och vi ser lönelögnen upprepas igen (och igen och igen och igen och igen och igen……)
På kultursidan har Ulrika Stahre varit på Thielska galleriets Munch-utställning:
”Det är en ambivalent kvinnoskräck som lyser bland alla vampyreska damer som var ett av huvudspåren i Munchs formjakt. Kvinnohåren böljar i grafiken, vars motiv på Thielskas utställning är långt mer intrikata än målningarnas. Här finns de olyckliga paren, de intima scenerna.”
[…]
”Det är lätt att i Munchs måleri se kriser, se den unge mannen som tappar fotfästet, ensamheten, melankolin och den rena ångesten. Där kvinnobilderna, med sina symboliska övertoner av åldrar, livets gång och kretslopp, kan kännas lite enahanda och schematiska – hos Munch är kvinnan främst en symbol, mannen en individ – är den individuella ångestens visuella universum fortfarande brännande hett.”
På nöjessidorna kan vi ta del av att schlagervärlden verkar dels sakna självdistans och dels humor. Det känns på något vis förväntat att en grupp medelålders, vita män inte får göra sig lustiga över schlager:
”Mina vanligtvis så beskedliga och lågmälda kollegor tappar det under uppspelningen av veckans låtar.
Indignationen i rummet och sajter och sociala medier är årets hittills kraftigaste tonartshöjning.
”Sämsta låten i tävlingens historia.”
”Usch, usch, usch.”
”Hatet!”
Så låter det. Till och med min älskvärda och glade compadre under Melodifestivalen, reportern och bloggmaestron Tobbe Ek, fräser och spottar som Kalle Anka.
Inte ens Björn Ranelid möttes av en lika kompakt vägg av ilska.”
Allt handlar tydligen om:
””En riktig jävla schlager” är pilsnerrock med irländska tongångar och countryfioler och en text av komikern Henrik Dorsin. Det är mer ”Ragga runt” med Eddie Meduza än ”Anthem” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.”
(För rättvisans skull noteras att på sista sidan återfinns Karin Magnussons krönika om kvinnliga härskartekniker som jag bloggat om tidigare idag.)
Och sedan kommer vi till DN Kultur, som har en special om scenvåren 2013:
Sida två. Två manliga och två kvinnliga skribenter om vårens genombrott, Ingegärd Waaranperä om teater/Bianca Kronlöf (jag hoppas att inte fotografierna blir för jobbiga att läsa, den här delen finns inte på vanliga nätupplagan, enbart på en betaldel):
Pia Huss om barn & ung/Sanna Sundqvist:
(Nils Poletti är en av huvudfigurerna hos Turteatern…)
Efter ett par sidor med övervägande kvinnliga kultuskapare kommer vi till Leif Zerns artikel om Ibsen, som i vår sätts upp på flera teatrar:
På nästa uppslag leder Örjan Ramberg gubbarnas sammansvärjning:
Ur texten:
Och Hedda Gabler:
Elfride Jelinek:
Mera Hedda Gabler, Annika Hallin intervjuas av Carin Ståhlberg, på nästa uppslag:
Ett par sidor längre fram hittar vi allas vår Turteatern:
På nästa uppslag hittar vi en frågestafett, där hela två män får medverka. En av dem är givetvis Erik Holmström, regissör av SCUM-manifestet på Turteatern…
Nästa sida handlar om Lotta på Bråkmakargatan, självklart med kvinnlig regissör:
Våld och psykisk misshandel är plötsligt ett jättebra sätt att lösa konflikter…
På sidan därpå återfinns en artikel om Puccinis opera Turandot:
En till kvinnlig dansare och en till kvinnlig mode-entreprenör hinns också med innan tidningen är slut. Jag har hoppat över en artikel om en uppsättning om don Quijote och en om uppsättningen ”Det intelligenta homots guide till kapitalism och socialism, med en nyckel till Skriften”, samt ett par mindre notiser med företrädesvis manliga kulturutövare.
Feministiskt Perspektiv kunde inte ha gjort det bättre än DN Kultur. Kulturdelen blir, som redan konstaterats, mer och mer oläslig för varje dag. Vad är det för allt vi missar när det här ensidiga perspektivet råder? När blev det främsta kriteriet för kvalitetskultur rätt kön (kvinnlig) och feministisk agenda?
(Expressen har idag på grund av tidsbrist undsluppit min granskning…)
