Susanna's Crowbar

Skeppet, det ”osänkbara” sväljs av vågorna, men bandet spelar vidare…

Idag har Kristdemokraterna röstat för att lämna Decemberöverenskommelsen, eller DÖ. Vad detta nu kan tänkas få för konsekvenser på det stora hela återstår att se, men det är ett litet steg på vägen ur den djupt odemokratiska situation vi har i Sverige för närvarande. En minoritetsregering, där ett litet, extremistiskt parti (Mp) har alltför stor makt och som dessutom är beroende av ett annat ytterkantsparti (V) har efter december 2014 fått fria händer att vansköta landet helt efter behag, då oppositionen bakbundit sig medelst nämnda DÖ. Hur framtiden ter sig återstår dock att se och jag lämnar spekulationerna därhän.

Dö ska vi däremot allihopa och på senare tid har en slags oro och depressivitet slagit klorna i mig. Jag har hand om en närstående med stort vårdbehov och som sedan tidigare stresskadad har detta fått följdverkningar på min egen hälsa. Jag är orolig för mitt hjärta och ska boka tid för undersökning. Det är deprimerande att konstatera att det inte lönar sig värst att spara för sin pension, man blir bestraffad med maxtaxa och får inga som helst stöd till den grad att skillnaden gentemot den som knappt arbetat eller sparat krymper till ett minimum. I kombination med minsta möjliga mängd hjälp från omsorgen känns alltihopa mest som en extra beskattning. det skulle antagligen inte bli många kronor mer om jag skulle köpa de här tjänsterna direkt från någon utförare.

Mitt liv har i mångt och mycket kastats på ända och jag har inte kunnat hantera den stress alltihopa har inneburit och har därför blivit sjukskriven i omgångar. Även på andra plan samlas järtecknen i skyarna utan att vårt lands ledare verkar förmögna att erkänna dem och långt mindre hantera dem. Det är antagligen inte hälsosamt för mig att läsa om det för varje dag ökande kaoset som råder, men jag vill ändå rekommendera exempelvis bloggarna Fnordspotting, Löjesguiden, Toklandet och Cornucopia för dig som vill hålla dig ajour med det eskalerande eländet. Jag har inte själv ork att blogga om den politiska situationen så ofta som jag skulle vilja.

Järtecknen hopar sig…

Vi har en skola i fritt fall, nära förestående bostadsbubblor i tillväxtregionerna, rekordbelånade hushåll, resurs- och platsbrist inom vården, en artificiellt låg valutakurs, vi halkar ner i den ena mätningen av konkurrenskraft efter den andra, vi har dokumenterat dålig integration, antalet ”utanförskapsområden” har mångfaldigats under de senaste decennierna, vi har stora delar av landet där lag och ordning inte hålls (en del utanförskapsområden, landsbygden och privatägd mark i exempelvis Malmö), vi har en helt ny nivå på våldsdåd, där beskjutningar och granatkastning börjar bli vardagsmat, vi har en journalistkår som (med en del undantag) bedriver ideologisk och moralisk uppfostran av befolkningen samt ägnar sig åt att granska undersåtarna åt makten (istället för att granska makten å folkets vägnar, som man borde)…jag kan antagligen fortsätta hur länge som helst.

Statsmakten, både den första och den tredje har i gemensam symbios fått hybris och har nu inlett det största sociala experimentet sedan mannaminne; att ta emot alla som kommer över landets gränser. Nu har förstås Löfven uttalat sig i linje med något som för bara ett kvartal sedan stämplades av Åsiktskorridorens grindvakter som rasistiskt, fascistisk och SD-mässigt; att man bör koncentrera sig på att hjälpa på plats och att EU:s yttre gräns ska försvaras. Det verkar som att man ändå förstår att det kan finnas en övre gräns för godheten. Problemen på hemmaplan har man däremot knappt börjat adressera och jag gissar lite vilt att vi bara har sett början. Med en nedbantad polis och dito militär (som nu satts att hantera registrering av de människor som strömmar in) och en redan ansträngd skola och vård blir det en ”utmaning” som heter duga. Redan nu har ”civilsamhället” (något som vänstern sällan har så mycket till övers för, mer än när det består av socialdemokratiskt kontrollerade organisationer) fått rycka in och ta hand om och lindra den akuta chocken av den flodvåg av människor som nu söker sig till Sverige. I dagsläget kan vi knappt erbjuda ens madrasser åt de som kommer att sova på i de tältläger (Hufvudstadsbladet) som den sista,desperata åtgärden heter:

”– Det är en av de största humanitära insatserna i svensk historia, säger statsminister Stefan Löfven på en presskonferens om flyktingsituationen som regeringen kallat till.”

Tjaa…det återstår väl att se om det verkligen blir en ”humanitär insats”.

Oron gör allting svart omkring mig. Vad händer om min hälsa inte klarar detta? Vad händer om jag inte kan arbeta? Den enda lösningen mina ledare har att delge mig är ökad skatt. På allt. Och lite till. Hur mindre marginaler och ökade kostnader nu ska göra min tillvaro bättre vet jag inte. Särskilt när min närståendes behov i snar framtid kommer att ställas mot tusentals andras och jag får förmoda att till och med det lilla vi nu får kommer att ryckas undan. Med minskade marginaler kan du köpa än mindre tjänster. Om jag själv inte kommer att klara av att arbeta så har visserligen ersättningarna för sjuka höjts och den bortre parentesen tagits bort. Hur länge det håller med den enorma expansion av de offentliga utgifterna som den förda politiken kommer att ge återstår att se. Och detta enbart för mig personligen, skadan på hela samhällsbygget går nog inte att överskatta. Att vänstern fortfarande inte begriper att måna om de som skapar de resurser man så gärna fördelar övergår mitt förstånd.

Men vem bryr sig om hur det går för landet, när andra, större värden står på spel? Visionen om en gränslös värld…skaror av nya väljare…nedmonterad välfärd…och sedan levde de lyckliga i alla sina dar. Utopierna skiljer sig, men lösningen tycks kristallklar.

Medielandskapet är ett virrvarr av mestadels diskutabelt och värdelöst innehåll. Efter att ha följt public service´och de stora tidningarnas agendajournalistik under ett antal år ur ett feminismkritiskt perspektiv har mitt förtroende för dessa fått sig ordentliga törn. Svenska folket i allmänhet har dock under de 19 senaste åren haft mycket stort förtroende för public service; SR och SVT placerar sig alltid i topp. Journalistkåren har kraftig slagsida åt Miljöpartiet i sympatiundersökningar och detta borde vara ett problem i en demokrati. Här, om någonstans, vore mångfald önskvärt. Nu menar jag inte att journalister ska åsiktsregistreras, så i praktiken är det antagligen svårt att få till en förändring, men man kan ändå ha en medvetenhet om situationen. För att hitta motvikt till ensidigheten och den ovan nämnda agendajournalistiken får man ty sig till andra alternativ. S.k. alternativ media, exempelvis bloggar, finns ju att tillgå (än så länge). I ett antal artiklar på även SvD:s ledarsidor har det antytts att yttrandefriheten kan komma att begränsas om alternativ media inte sköter sig. huruvida det är ett genuint intresse för ett gott samtals- och debattklimat, eller ett intresse för att begränsa konkurrensen kan man bara spekulera i, men etablerad media kan knappast sägas ha föregått med gott exempel i sin profitering på starka känslor, inklusive hat.

Sverige börjar allt mer likna en bananrepublik och de goda föresatserna har gott och väl anlagt vägen ditåt. Under tiden grunnar jag på vägar ur rävsaxen och hoppas på det bästa. Kanske dags att börja hamstra champagne och någon giftampull.

Ber om ursäkt för ett deprimerande inlägg. Jag hoppas att jag snart kan rycka upp mig och se lite ljusare på världen igen.

• : – : – : –

Jag har fått lite positiv feedback på texten även på twitter:

Tack Sofia Johansson!