Susanna's Crowbar

 Foto: Nicklas Thegerström/DN

Katrine Kielos har skrivit en ny bok Det Enda Könet, där hon i sann, modernfeministisk anda anlägger ett anklagande perspektiv på det motsatta könet. Denna gång är männen skyldiga till de ekonomiska systemens bräckligheter, tillkortakommanden och kollapser. I själva verket kan hela (den negativa delen av) den ekonomiska sfären beskrivas som manlig, som ett patriarkat. Så lägligt att hon själv råkar vara kvinna, humanist och vänster, en moraliskt högre stående sort så att säga.

Hon har delvis rätt i sin analys, de ekonomiska teorierna är grovhuggna och mycket förenklande och beskriver inte vår verklighet på ett tillräckligt bra sätt för att kunna användas som någon form av grund för beslutsfattande. Miljöförstöringen ingår till exempel inte som en kostnad någonstans och när en icke-förnybar naturresurs väl börjar sina och prisuppgången ge effekt på en marknad, kan skadan redan vara irreparabel. Det obetalda arbetet ingår heller per definition inte i de ekonomiska teoriernas verklighetsbeskrivning. Ny, utbildad och uppfostrad (förhoppningsvis) arbetskraft uppstår i de ekonomiska teorierna ur intet. Människor förutsätts också i den traditionella ekonomiska teorin att handla fullständigt egennyttigt, vilket inte är med sanningen överensstämmande.

Så långt kan jag hålla med Kielos. När hon sedan tippar över till syndabockstänkandet och drar fram patriarkatspöket ur garderoben blir jag trött.

– Om något är provokativt med min bok är det väl att det handlar om nationalekonomins människosyn och vad den får för följder. Men i grunden är detta berättelsen om patriarkatet, säger Katrine Kielos.

”– Man måste förstå det om man ska kunna göra något åt problemet. Den ”ekonomiske mannen” som styr är en man, därför att han saknar alla de egenskaper som är förment kvinnliga: omtanke, omsorg …”  

Tänk vad enkelt allt kan bli bara man har genusglasögonen på sig.

”Yrken som sägs bygga på den där kvinnliga uppsättningen egenskaper, som i vården, nedvärderas löne­mässigt och räknas in bland ”de tärande” i samhället, menar hon. När vi i själva verket skulle ramla ner och dö utan dem.”

Patriarkatet som sitter någonstans uppe på ett ekonomiskt moln och ”nedvärderar” yrken som är behäftade med kvinnliga egenskaper? Någonstans här försvinner analysförmågan i tomma intet. Jag drar det en gång till; anledningen till att t ex sjuksköterskor är underbetalda är:

1. God vård utan hänsyn till ekonomiska möjligheter ses som en rättighet (i t ex Sverige) och så ska det vara i ett civiliserat samhälle.

2. Punkt 1 leder till att vården till hög grad är skattefinansierad. Lönerna i huvudsakligen skattefinansierade sektorer kan aldrig ligga på samma nivåer som i den privata sektorn, eftersom nya, friska pengar som dessa skattepengar sedan tas ur, genereras inom den privata sektorn.

3. Kvinnor har i generationer sökt sig till dessa yrken, fullt medvetna om villkoren och gått med på de låga lönerna. (På senare tid har glädjande nog en vändning börjat skönjas.)

Enda sättet att få upp lönerna vore att tillföra helt och hållet privata pengar in i vården, helt, eller delvis privatfinansierade sjukhus med rätt att ta ut patientavgifter som speglar de verkliga kostnaderna. Där skulle vårdpersonalens löner kunna höjas och det skulle även sätta press på den offentliga sektorn i lönebildningen. Jag tror dock inte att marknaden i Sverige är tillräckligt stor för sådana, privata lösningar, så förhoppningen står till vårdpersonalens förmåga att rata dåliga villkor.

 Florence Nightingale i London. Foto: Susanna Varis

Jag tycker inte heller om termen tärande, konsumerande eller förbrukande vore att föredra. Det betyder i ekonomiska sammanhang enbart att detta är verksamheter som kostar resurser. Absolut är de en förutsättning för att vi ens ska orka finnas, men likväl kostar de resurser.

En utveckling av de ekonomiska teorierna och beslutsunderlagen är absolut nödvändig, men att sätta sig i genusbåten och starta en pajkastning mot mannen i vanlig ordning löser inga problem.

Och så en vulgärbild:

”– Ja, den ekonomiske mannen är den som står där och väger blöjor … Och jag tror att vi faktiskt är på väg in i ett paradigmskifte.”

Kielos. Att väga blöjor ingår i normal, geriatrisk vård. Människor läcker olika mycket och för att få in rätt rutin vägs blöjorna. Kan vi släppa den vulgopropagandan nu?

Ett stort arbete med de ekonomiska modellerna står framför oss, men något säger mig att Kielos och jag har ganska olika syn på hur det kommande borde se ut, trots att vi båda är ”oekonomiska kvinnor”.