Susanna's Crowbar

 Min far

…menade kvinnan i veckans Debatt på SVT. Kvinnan i fråga hade låtit sig insemineras i Danmark och fött en dotter, som nu alltså ”inte hade någon pappa”. Jag måste komma med en tråkig nyhet här: Din dotter har visst en pappa, en far som står för hälften av hennes genom och vars många egenskaper hon kommer att bära på. Sedan att inte du hade något samröre med denna person gör inte att han slutar att existera.

I DN kvittrade en annan mamma i samma situation om att ”hon känner ju inte till något annat, så hon saknar ingen far”. Dottern är sex år och i den åldern sväljer man det som den allra närmaste (i det här fallet enda) personen säger till en. Jag undrar om dottern fortfarande om tio år glatt accepterar att ”inte känna till något annat”.

Jag vill inte moralisera över människors livsval, men jag är medveten om att jag nog gör det ändå.

Alla säger sig utgå ifrån barnets perspektiv, men i praktiken verkar lösningarna allt som oftast finnas till för att tillfredsställa den vuxnes behov. Jag vill ha min familj så här, alltså ska regelverk och omvärld (inklusive barnet/barnen) anpassa sig till mina önskemål.

Jag minns att jag har träffat min far vid tre tillfällen. Olyckliga omständigheter gjorde att jag aldrig efter två års ålder bodde under samma tak med honom. Vi bodde i olika städer och han var en främling som jag vid ett par tillfällen kom att träffa. Jag tänkte alltid att jag, när jag blev vuxen, skulle se till att träffa honom och ställa alla de frågor jag hade och umgås kanske lite. Så blev det aldrig, när jag fyllde fjorton år dog han. På eget initiativ.

Jag vet inte om jag har förlåtit honom än, men jag förstår hur allt blev som det blev. Olyckliga saker inträffar och livet blir inte som man har planerat, sådant går att förstå om man försöker.

Jag undrar om barn till föräldrar, främst mödrar, som planerar sitt föräldraskap genom en uteslutning av fadern, kommer att förlåta dem. Kanske. Kanske är de bara jätteglada och känner inget behov av någon far, eftersom de ju ”inte har någon”.

Jag räknar med att även partnerlösa män kommer att erbjudas möjlighet till föräldraskap genom surrogatmödrar eller annat exempelvis, eller kommer den här lösningen åter att i jämställdhetens namn beröra enbart kvinnor? Dessutom är det minst sagt förvirrande att försöka hänga med i familjepolitiken numera (som även konstateras i ett par av artiklarna nedan); när det finns två föräldrar är det ytterst viktigt att båda är delaktiga i föräldraskapet, helst exakt lika mycket. Men finns det bara en förälder är det ”en fantastisk möjlighet”. Det blir svårt att argumentera för 50/50-fördelningen om en förälder utan problem kan undvaras från början.

http://www.dn.se/ledare/signerat/teknisk-mojlighet-ar-inte-lika-med-mansklig-rattighet

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/viktigaste-ar-att-barn-har-vuxna-som-alskar-dem_6887763.svd

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/visst-ska-familjer-kunna-se-olika-ut_6888471.svd

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/ovantad-traff-for-spermadonator_6917755.svd