Susanna's Crowbar

 Illustration: Carsten Oliver  Kawa Zolfagary.Bieräugel

…serverades av Kawa Zolfagary i Nöjesguidens hen-nummer. Självklart fastnade den i textilierna när vi igår besökte Södermalm och vid lunchen på indiern höll hönan på att fastna i halsen. Egentligen borde jag inte orka reagera, det handlar ju om att skribenten har en helt annan analys av samhället än jag själv. Det får han gott ha, utveckling kräver att skilda synsätt skaver mot varandra.

Kawa menar att den vite mannen är lättkränkt, tål inte att det talas om rasism, sexism eller homofobi utan att slå bakut. Han borde lära sig att lyssna. Detsamma kan jag rekommendera Kawa själv. Vad menar Kawa att ”alla bevis och all forskning” talar för? Att kvinnor är förtryckta?

”Det är svårt att hantera det manliga egot ibland. Jag brukar själv känna hur det sticker till lite när en kvinnlig vän fått nog av sexism eller råkat illa ut på grund av någon man och desperat slänger ur sig något generaliserande om män. Ibland tänker jag ”Hen känner mig, hen vet att jag inte är en idiot, varför säger hen så om alla män?” Det är svårt att ständigt vara rationell och lugn, vi är trots allt bara människor. Men vi måste ta ett steg tillbaka och se vår roll i det hela. Även vi män som inte slår är en del av det som upprätthåller strukturerna som förtrycker kvinnor. Strukturer som ger oerhörda konsekvenser.”

Intressant. Exakt hur anser Kawa att han själv är skyldig till kvinnoförtryck och dessa förtryckande ”strukturer”? Slår han, våldtar han eller plockar åt sig fördelar på kvinnors bekostnad? I så fall rekommenderar jag honom att sluta med detta.

Just detta med det berömda ”strukturella förtrycket” är ett av de mest seglivade begreppen. Det har blivit ett mantra som upprepats så många gånger att det till slut uppfattas som ett oifrågasättbart faktum. Inom olika feministiska forskningsfält behöver eller kan ju inte denna sanning ens bevisas, eftersom det är ett grundantagande för forskningen. Mer intressant vore ju att verkligen undersöka delarna som helheten består av. Viktigt är också perspektivet som anläggs. Har vi jämställdhet när alla arbeten och positioner överallt i samhället har en 50/50-fördelning mellan könen? Detta förutsätter att       hela befolkningen, oavsett kön, kommer att välja att arbeta enligt en likformig fördelning. Alltså att lika många kvinnor (procentuellt, kvinnor är ju i majoritet) kommer att vilja arbeta som rörmokare som män (procentuellt) att arbeta som hårfrisörer. Är ”jämställdheten” överordnad individernas fria val? Vore det inte bättre att försöka arbeta för allas möjlighet att arbeta och syssla med det de är intresserade av?

Ett annat exempel: Om 30 % av utexaminerade filmare/regissörer är kvinnor, ska dessa få 50 % av anslagen till filmproduktion? Vem är diskriminerad i det här fallet?

Särskilda kvinno- och tjejsatsningar till höger och vänster noterar ingen, men säg om man skulle få för sig att enbart bjuda de manliga anställda och deras barn (flickor välkomna om de är under 14 år) till en weekend på en herrgård för umgänge med andra män? (Detta exempel är själverfaret från förra veckan, men med könen utbytta mot varandra.)

Är det verkligen så synd om kvinnor och tjejer att vi behöver extrasatsningar och positiv särbehandling (vad detta nu betyder; särbehandling är särbehandling) snart sagt överallt?

”Män anses som mer värda än kvinnor i detta samhälle. De får företräde till jobb, tjänar mer än vad kvinnor gör för samma arbete och sitter på majoriteten av maktpositionerna. Kvinnor däremot objektifieras, utsätts för omöjliga skönhetsideal, utför en majoritet av det obetalda arbetet och i yrken där kvinnorna är i majoritet är villkoren och lönerna sämre. Ändå hävdar vissa anti-feminister och mansrättsaktivister att det är männen som är de riktiga offren.”

Vem är denne ”man” som anser att kvinnor är mindre värda? Sitter det en ond ”struktur” av mögliga patriarker som tilldelar människor arbeten och sätter lönerna efter kön? Att kvinnor decennium efter decennium väljer att söka sig till offentligt finansierade yrken, där löneutvecklingen aldrig kan vara densamma som i den privata sektorn, vems fel är det? Är det dessa onda patriarkatsgubbar som med telepati styr de stackars kvinnornas val? Löneskillnaden som inte förklaras av yrke, anställningsform, ålder, erfarenhet i yrket etc dylika faktorer är nu ca 5 – 7 % till kvinnors nackdel. Så ska det ju inte vara, men min teori är att medan en man lätt överskattar sin förmåga vid en löneförhandling, underskattar kvinnan sin. Vad man nu ska göra åt det har jag inget patentrecept på. Så visst finns det jämställdhetsarbete att uträtta, men det gäller tyvärr åt andra hållet också. Varför får man inte enligt den här slags skribenter försöka ta upp t ex den mycket dolda problematiken med män som blir misshandlade i relationer utan att bli anklagad för att vara ”lättkränkt” och ”gnällig”?

”Jag förstår vad det är som lockar alla dessa Vita Kränkta Män till mansrättsrörelsen, vad som får dem att skygga så fort man nämner feminism eller genus. Jag förstår dem, men jag accepterar dem inte. Att som de gör förneka strukturerna som förtrycker andra är att acceptera mäns våld mot kvinnor som något naturligt. Det är något jag vägrar att stå för. Kan de Vita Kränkta Männen säga detsamma?”

…lyder den beklämmande slutklämmen. Bara för att man vill införa ett annat perspektiv i jämställdhetsdiskussionerna är man per automatik någon som accepterar våld mot kvinnor. Att inte dela analysen om strukturerna med skribenten gör mig och många alltså till en förtryckare och någon som accepterar våld mot kvinnor. Tyvärr har denna typ av argumentation blivit mer och mer legio från vänster/feminist-hörnan.

Annat på samma tema:

http://www.metro.se/kolumner/plotsligt-kanns-hen-sexigt/EVHlcd!GVjWb08BM/

– : – : – : –

Några dagar senare i Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article14495990.ab

Sanna Lundell kan ju t ex ta del av detta, om hon är intresserad av att vidga sina vyer:

http://yle.fi/vintti/yle.fi/solarplexus/arkivef86.html?avsnitt=Varf%F6r%20tar%20vi%20till%20v%E5ld?