Ett kungarike för ett bra immunförsvar…

Postat den 26 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

Jag hämtar mig så sakteliga. En vanlig förkylning och en magsjuka under två veckor tog, som konstaterat, rejält på krafterna. Eller vem vet, jag kanske fick onda ögat eller någon voodoo-session över mig efter min kritik av vissa delar av bokreleasen i torsdags…hur som helst åkte febern upp igen och magen har varit i uppror. Men det verkar ljusna nu. Ingen temperatur i morse i alla fall…

Men nu är ju influensan här igen och jag lär väl bara behöva bege mig ut till parkeringen innan jag har dragit på mig den också. (Nä, jag hoppas att jag kan återfå mitt motståndskraft nu. Det räcker.)

Gårdagen tillbringade jag i soffan med Sex and the City- och Marilyn Monroe-filmer. Lagom distraherande och lättsmält. Jag hade en riktig maraton; Båda SATC, Hur Man Får En Miljonär, Herrar Föredrar Blondiner, Prinsen och Revyflickan och I Hetaste Laget hann jag med. Marilyn Monroe har verkligen varit en underskattad komedienne…hur många olika variationer på temat dum blondin går det egentligen att prestera? Det är ju inte hennes fel att hon blev placerad i det facket, det var så publiken älskade att se henne. Hon gjorde förstås en del andra karaktärer också, som den psykiskt instabila barnflickan i Don´t Bother to Knock, barsångerskan med drömmar om Hollywood i den gudsförgätna hålan i Mellanvästern i Bus Stop och den sköra, nyskilda kvinnan i The Misfits.

Varför finns förresten inte den senaste boken med Marilyn Monroes dikter och dagboksanteckningar, Marilyn Monroe – Fragments, på bokrean? Det är tråkigt att bokrean mer och mer handlar om dessa specialskrivna böcker just för bokrean istället för att man skulle rea ut senaste årets böcker.

 

Publicerat i Film, kultur, Marilyn Monroe, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | 3 kommentarer

Min gåva

Postat den 24 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

Hade någon för fyra år sedan påstått att jag om några är en god vän med Mia Mäkilä och att jag dessutom är en mycket god vän med Hugh Warner (Brian Warners, aka, Marilyn Mansons far), hade jag bett vederbörande att dra sina roliga skämt på bekostnad av någon annan. Men så har det blivit.

Jag förmår inte att beskriva det hela, men gissa om jag är stolt? Min tavla hänger numera på väggen hos Hugh!!

Publicerat i Egna verk, Konst, kultur, Marilyn Manson | Etiketter , , , , , | 4 kommentarer

Lina Neidestam på Rival

Postat den 24 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

Som bestraffning för mitt deltagande på releasepartyt för Lina Neidestams och Julia Thorells respektive böcker på Rival igår, fick min redan känsliga mage ytterligare attack. Vi var i god tid, som önskats…vilket ledde oss till en vip-behandling utan kö.

  Hotell Rival är snygg. Jag har en klänning från Versace/HM-kollektionen.

 Människor börjar samlas, intresset var stort…

 Kön utanför tjocknar…

 Till slut blev det en veritabel trängsel…

 Moderskan 

 Som sagt…fullproppat

 Förlagschefen och de firade skribenterna..vad säger man, konstnärerna?

 Förlagschefen konstaterade nöjt att det numera fanns fler kvinnliga serietecknare än manliga…

 Sedan tände Nour El Refai ljus för att raljera över ett mail hon hade fått. Mannen i fråga beskrev sig som en bra pappa som hade försökt att göra sitt bästa (hånskratt) (klapp klapp). Han hade läst eller hört Nour i några sammanhang och undrade nu över manshatet han upplevde att hon uttryckte. Kvinnohat blev nästa nyckelord. Sedan fortsatte stand-up-comedyn med att dissekera den här mannens mail (han undrade om Nour kanske hade en dålig relation med sin egen far och tyckte att hon skulle i så fall addressera fadern, istället för att bli bitter och gå omkring och hata alla män), för att utmynna i utfästelsen ”du kanske lider av penisavund”. Mumma för den militanta feministrörelsen. Jag som deltagande antogs dela denna världsbild utan frågetecken. Jag klappade inte mina händer. Det gjorde inte killen i soffan berdvid heller. Den här mannens hela person blev förlöjligad och hånad och allt detta på grundval av att han hade försökt att göra sitt bästa som en far och gjort ett försök att begripa sig på hur kvinnor vill ha sina liv (jag vet, klent, enligt feminister. Männen ska ägna hela sin tillvaro till att tolka tecken från kvinnorna). På slutet, om detta nu är sant, tog han till en förklaringsmodell han kände igen. Jag klandrar honom inte. Under täckmanteln feminism har det under de senaste decennierna varit legitimt att uttrycka och utöva renodlad manshat och även heterohat. Jag vill mycket gärna förstå vad den moderna feminismen går ut på, förutom manshat eller utplånande av könen. Politiskt korrekt hat är hat, ingenting annat.

 På vägen ut passade jag på att hälsa på Hanne Kjöller…

 …och sedan tog moderskan ett konstnärligt kort på mig och Linda Skugge.

 På kvällen hem kom denna tjusiga donna förbi oss. Härmed: Dagens stass! Hittad på Götgatan.

– : – : – : –

Evenemanget uppmärksammades i Expressen:

Publicerat i blodtryckshöjare, Dagens stass, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, medier, Mode, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | 5 kommentarer

Zelda

Postat den 23 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

 Bilder: Lina Neidestam

Ikväll är jag bjuden på bokrelease med Lina Neidestam och Julia Thorell som ger ut var sitt nytt alster, Zelda II och Juni. Det ska bli kanonroligt!!

Jag har alltid läst Zelda med stor behållning. Det är en feministisk, men ändå väldigt självironisk, serie som driver med allehanda klyschor förknippade med den moderna feminismen. Zelda råkar gång efter annan i konflikt med sig själv eller omgivningen i sina försök att tillämpa en renodlad radikalfeminstisk ideologi i sitt vardagsliv. En feministisk serie med lika delar budskap och självkritik och som i detta faktiskt har ett djupare budskap mitt i roligheten. Självkritik tycks annars inte vara den nutida feminismens starkaste gren…

(Feminismen innehåller ju, som bekant, en hel del olika ”skolor” och det går inte att tala om en entydig feminism, så mina personliga åsikter angående feminismen beror helt på vilken riktning inom detta fält som diskuteras. Men det ska jag inte gå in på här…)

http://linakanritafint.blogspot.com/

    

Publicerat i events, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, Konst, kultur, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lizette & i lokalgratisblaskan

Postat den 23 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

På måndag blir det releaseparty för Lizette &:s andra album Smile. Det ska bli riktigt roligt. Jag är bekant med basisten Tomas Johansson från olika konstsammanhang och det blir jättespännande att se Lizette & live…

 Lizette & i Södertäljeposten, SP.

 https://www.facebook.com/lizetteandtheband

Publicerat i events, Konst, kultur, medier, musik, Okategoriserade | Etiketter , , , , | 3 kommentarer

Ny tronarvinge är född

Postat den 23 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

 Prins Daniel måttar längden på den nya tronarvingen. Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix

Klockan 4.26 i morse föddes en ny tronarvinge för Sverige. Kronprinsessan Victoria nedkom med en välskapt flicka på 51 centimeter och 3280 gram.

Som barn, bosatt i 70-talets Helsingfors, blev jag en stenhård rojalist efter mitt första besök i Stockholm; lejon på varje stolpe, ett enormt stort slott med en källare full av dragshow-utstyrslar för hästar (njä, så tänkte jag ju inte då, prinsess-estetiken var i sig själv tillräckligt för att snärja ett litet flicksinne), riktiga kungligheter…! Jag tecknade hästar i fantasifulla stassar och med plymer på skallarna långt efteråt.

Allt detta, samt det faktum att vi skulle flytta till Sverige, gjorde mig starkt intresserad av Sveriges historia och kungligheter, Jag hade läst Zacharias Topelius Fältskärns Berättelser och blev nu bara ännu mera intresserad. Jag samlade på vykort och bilder med historiska kungligheter, sammanställde historik i egna häften och kunde det mesta (inklusive hela den svenska regentlängden) redan innan vi år 1979 flyttade hit.

Jag är tudelad; jag kan tycka att statsskicket är ålderdomligt med det ärvda statschefsskapet, men jag faller ändå som en fura för den kungliga glamouren. För mig var det dessutom en fantastiskt rolig ingång till historiestudier.

Så ett stort grattis till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel!!

 Victoria vid Musikaliska Akademien i höstas

 …Noblefesten i december…

 …sista officiella uppdraget; möte med Finlands president Tarja Halonen. 21. februari 2012.

 

Publicerat i finland, historia, Okategoriserade | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer

Apropå individen/kollektivet och Anna-Clara Bratt

Postat den 22 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

 Anna-Clara Bratt och Mian Lodalen. Foto: Isabelle Ödensjö

Anna-Clara Bratt, som jag i förra inlägget skrev om och problematiken med de kollektiva rättigheterna på bekostnad av de individuella (och därmed rättsstaten), som jag skrev om i inlägget innan det, visar sig ha gemensamma beröringspunkter.

Det visar sig att Anna-Clara Bratt har, tillsammans med Mian Lodalen, skrivit en bok med titeln Könsbalans – så jobbar du jämställt . Bratt, som blev den första kvinnliga chefredaktören för den syndikalistiska tidningen Arbetaren, genomförde på sin tidning en strikt 50/50-fördelning mellan könen på ett personellt, strukturellt och redaktionellt plan. Boken handlar om dessa erfarenheter och är tänkt att användas som en handbok på vilken arbetsplats som helst. Bratt och Lodalen är inte främmande för kvotering.

Men vad händer om inte människors val av arbete och utbildning sammanfaller med denna enda väg till ”jämställdhet”? Om det inte alltid, överallt, finns ett underlag av sökande som speglar en 50/50-fördelning? Om antalet sökanden till t ex brandförsvaret består av 10 % kvinnor och 90 % män? Eller om sökanden till frisörsutbildningarna består av 20 % av män och 80 % av kvinnor? (Eller om sökanden till de genusvetenskapliga utbildningarna består av 95 % kvinnor och 5 % män?) Ska man då tvångsrekrytera representanter av det underrepresenterade könet? Innebär denna ”jämställdhet” att människor har en förpliktelse att söka sig till utbildningar och yrken så att en perfekt könsbalans uppnås? Eller kan man möjligen tänka sig att individen själv kan få välja vad den vill göra av sitt liv? Finns det ett grundantagande hos författarna att önskemålen angående yrkeskarriär är exakt lika fördelade bland kvinnor och män? Jag antar det. Att det inte ser ut så i verkligheten antar jag förklaras med ”strukturer”, ”patriarkalt förtryck” och ”bristande genusperspektiv på förskola och i skolan”. I ett utopiskt samhälle befriat från dessa strukturer och annat kommer lika många tjejer som killar att vilja bli grävmaskinister och nagelskulptriser.

Jag har skrivit en hel del om det här nu och problematiken med att sätta de kollektiva rättigheterna över de individuella behandlas här:

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/individ-eller-kollektiv/

Genusvetenskapliga institutioner och 50/50-fördelning:

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/apropa-vikten-av-5050-fordelning/

 

 

Publicerat i böcker, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, kultur, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap | Etiketter , , , , , , , , | 3 kommentarer

Feminismen får inte kritiseras

Postat den 22 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

 Anna-Clara Bratt, chefredaktör för webbtidningen http://feministisktperspektiv.se/. Foto: Feministiskt Perspektiv

Anna-Clara Bratt fortsätter i dagens DN på samma linje som Åsa Linderborg (båda tycks ha anammat Magnus Lintons omvärldsbeskrivning i De Hatade med hull och hår) när hon rycker in till försvar för Maria Sveland:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-mot-feminister-vaxer

I artikeln blandas reaktioner på kommentarsfälten ihop med varje form av kritik mot feminismen. På kommentarsfält frodas allehanda tillspetsade och osakliga åsikter. Tillmäter man reaktioner på dessa samma värde som saklig kritik, blir den uppvisade reaktionen med att avvisa varje form av kritik som galenskap eller hat mer förståelig. Hot är aldrig acceptabla och ska polisanmälas, men vägrar man att låta minsta lilla kritik sippra in med hänvisning till ”hatet” i kommentarsfälten, står man snart och stampar.

”Ytterst handlade det, och handlar alltjämt, om feministers demokratiska rätt att få verka och finnas i en demokrati.” 

skriver Anna-Clara Bratt. Absolut har feminister rätt att verka och finnas i en demokrati. Feminismen är dock ingen entydig ideologi och i en demokrati har man rättigheten att även ifrågasätta, kritisera och granska nämnda ideologifält. Men kritiker stämplas allt som oftast som antifeminister och som jämställdhetsmotståndare eller kvinnohatare. Så också i denna artikel, som fortsätter:

”För kvinnor som just verkat i offentligheten är det allmänna kvinnohatet väl känt sedan länge och en del av arbetsbeskrivningen.” 

Och plötsligt har man hoppat från kritiken (eller ”hatet”) mot feminismen till att det egentligen handlar om ett hat mot kvinnor. Kritik mot feminismen blir kvinnohat. Kallar Anna-Clara Bratt det här för ett intellektuellt sätt att resonera? Begreppet feminism är inte entydigt med begreppet kvinna. Jag vill hävda varje individs rätt att bli lika behandlad oavsett kön, ras, religion, funktionsnedsättningar etc. Den institutionaliserade feminismen fungerar i många delar inte på detta sätt, man sätter ett kollektivs rättigheter framför de individuella och anammar ett axiom om det strukturella förtrycket där ”män som kollektiv förtrycker kvinnor som kollektiv”.

Om kollektiva och individuella rättigheter skrev jag här:

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/individ-eller-kollektiv/

Var är feminismen som kan och vill möta denna kritik?

”Feministiskt Initiativs och Tiina Rosenbergs offentliga Golgata i medierna i samband med grundandet av Fi 2005 och sedan kommit att permanenta sig och lämnat en ekande tom arena där bloggaren Pär Ström verkat i ensamt majestät.” 

Jag delar inte denna verklighetsbeskrivning alls. Ett exempel på den ekande tomheten kan hämtas från höstens debatt om Peder Kadhammars kolumn Omöjligt att Kritisera Fruntimmer i Aftonbladet:

http://www.susannavaris.com/blogg/2011/10/ofrivillig-underhallning/

 ”Var är politikerna, ledarskribenterna, professorerna som reflexmässigt ställer sig upp och försvarar möjligheterna att verka feministiskt i en demokrati?” 

Anna-Clara Bratt anser att den feministiska ideologin ska vara så självklar att den inte ens ska behöva ifrågasättas, utan ska reflexmässigt försvaras av politiker, ledarskribenter och professorer. Reflexmässiga försvar av givna ideologier från etablissemangets sida undanber jag mig å det starkaste att vi behöver uppleva i detta land.

”Den antiintellektuella tonen, det kyliga hatet, det grova försöket att bunta ihop grupper, personer, ideologier och teorier så att de hela landar i en kulturmarxistisk konspiration.” 

skriver Bratt om Breiviks manifest. Beskrivningen kan likaväl karakterisera Svelands svada, men med t ex en högerkonspiration på slutet. Men Svelands artikel betecknas som en ”stor varningstext” och ”ett viktigt försök att samla ihop till synes lösa trådar och varna för ett inte alls otänkbart scenario.” 

Jag har skrivit om det tidigare: feminismen och genusvetenskapen måste lära sig att ta emot kritik utan att genast dra till med invektiv om sina motståndare eller att försöka bunta ihop dem med massmördare.

Mina tidigare inlägg på detta tema:

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/dagens-blodtryckshojare-5/

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/stackars-kvinnor/

http://www.susannavaris.com/blogg/2012/02/maria-sveland-i-dn/

Publicerat i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap | Etiketter , , , , , , | 11 kommentarer

Individ eller kollektiv?

Postat den 21 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

 Elitfeministerna

En av böckerna i högen här hemma är Susanna Popovas Elitfeministerna (Bonnier fakta. 2004. ISBN 91-85015-25-3). Som ni säkert har märkt, har jag under det senaste året blivit mer och mer intresserad av begreppen genus, feminism och jämställdhet. Det jag hittills har funnit är att min blid av dessa begrepp skiljde sig mycket från det de i dagens läge betyder och jag vill undersöka hur vi hamnade här. Med tanke på den senaste debatterna om kvotering och genusdagis etc, är Popovas kapitel om Rättvisan (s.89) mycket intressant:

”Jämställdhetslagen från 1980 kom till för att skydda alla medborgare från diskriminering. Men när 1992 års jämställdhetslag kom hade det skett en förändring. Lagen slår fast att den siktar till att ”förbättra främst kvinnors villkor”. I lagen talas om ”könsspecifika intressen”.

Ändringarna speglar en bredare förskjutning i synen på jämställdhet. Från att ha varit en kamp mot att kvinnor behandlas som representanter för en grupp, inte som enskilda individer, öppnas för att kvinnor ses just som en grupp. Ett kollektiv med gemensamma intressen, krav och rättigheter. Ur ett sådant synsätt följer en önskan att skapa en jämn balans mellan grupperna män och kvinnor, snarare än att avskaffa diskriminering. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ”underrepresenterade” eller ”överrepresenterade”. Och diskriminering kan plötsligt bli attraktiv metod för att nå balansmålet, snarare än att diskriminering är det problem som ska bekämpas.

Det är denna förskjutning av jämställdhets- och rättvisebegreppen som bland annat lett till hot om kvotering. Statistik som visar att män och kvinnor, som grupper, inte balanserar varandra i till exempel bolagsstyrelser, anses motivera en statligt sanktionerad diskriminering. Individer ska av staten förnekas, alternativt garanteras, plats på en viss arena utifrån kön. Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individens rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktiga.

När kollektiva rättigheter på så sätt hamnar i konflikt med, och till och med upphäver, de individuella rättigheterna, uppstår en rad problem. Just sådana stereotyper som jämställdhetspolitiken borde bekämpa, uppmuntras istället. Jämställdhetslagens tal om ”könsspecifika intressen”, eller när någon politiker eller opinionsbildare påstår sig tala för ”kvinnorna”, är exempel på detta.”

[…]

”Den kollektiva rättvisan och den individuella rättvisan är inte förenliga. Den kollektiva rättvisan är i förlängningen ett hot mot våra rättigheter som enskilda medborgare. Släpper staten kravet på lika behandling oavsett kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund, religion, handikapp eller vad det än är har individen inte längre stöd hos staten att hävda sina medborgerliga rättigheter. Skydd av gruppen kan hjälpa den kvinna som anser sig felbehandlad, men bara om hennes problem definieras som intressant för hennes grupp. Om kvinnan, mannen, den handikappade eller invandraren har rättigheter som inte definieras som gruppens intresse, finns inget yttersta stöd i tanken för medborgarrätt. Det avskaffades när gruppen blev basen för den egna rätten. Individens rätt kan kränkas, om gruppens rätt gynnas av det.

Det är därför den kollektiva rättvisan är oförenlig med rättsstaten. I en rättsstat har medborgarna individuella rättigheter. Och i rättsstaten är jämställdhet en fråga om rättvisa mellan individer: ingen medborgare ska diskrimineras på grund av kön. Att staten sanktionerar diskriminering gör den inte acceptabel. Att påstå att diskriminering måste användas för att mota diskriminering är inte heller ett argument som bär. En orättvisa upphävs inte av en annan, två begångna fel gör inte att rätt har skipats.”

Jag rekommenderar den här boken till alla som är intresserade av dessa frågor. Tyvärr är den slutsåld och trycks inte längre, men kan kanske hittas hos antikvarier och biblioteken.

Närliggande ämnen i aktuell debatt:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/par-strom-feministerna-har-inte-kunnat-hantera-sin-framgang

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvotering-framjar-kvinnor

http://www.dn.se/nyheter/sverige/chatt-om-genus-och-jamstalldhet

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/02/03/det-lydiga-folket-vill-inte-ha-kvotering/

Publicerat i böcker, feminism, genusvetenskap, kultur, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

21. februari

Postat den 21 februari, 2012 av Susanna Holmén Waris

Jag kurerar min ömma mage. Det är semmeldagen, som för länge sedan har på alla sätt förlorat sin betydelse, då semmelsäsongen varar från strax efter jul till påsk och vem i dagens överflöd och sekularism tänker på någon fasta? Bortsett från de viktnojiga, men de räknas inte, då de nojar sig året om. Jag har redan tryckt i mig en semla eller två i år och i dag är det diskutabelt om jag kan mäkta med en alls.

På tv är det Emmerdale (Hem till Gården). Den serien måste ha existerat längre än själva televisionen. Skrikande och gapande engelsmän i en obskyr liten by. Jag föredrar de mer lågmälda engelsmännen i den andra byn, Midsomer.

Det blir nog soffa, täcke, pläd och bok. Hemma finns en hög med böcker som jag aldrig hinner läsa eftersom jag dräller runt på dubiösa kultursidor och andra mörka vrån i internets fascinerande värld. Jag måste verkligen se över mina prioriteringar.

 

Publicerat i medier, Okategoriserade, religion, TV | Etiketter , , , | 2 kommentarer