Susanna's Crowbar

Näthatet

Postat den 1 september, 2011 av Susanna Holmén Waris

Alex Schulman och Katrin Zytomierska (Schulman, Rimér).

Mycket har skrivits och sagts på tema näthat de senaste veckorna, i kölvattnet av tragedierna i Norge. DN och Expressen har nu börjat kräva inloggning för möjligheten att kommentera. Om detta löser några problem återstår att se. Det är fullständigt rimligt att man även i tidningarnas kommentarsfält står för det man skriver. Handlar det om hets mot folkgrupp, hot, trakasserier eller annat, finns ingen anledning till varför man anonymt ska kunna få utrymme för detta på tidningarnas webb-upplagor (mer än möjligen det ekonomiska, mobbing och elakheter tycks attrahera läsare). Problemet med att viss information som behöver komma fram (exempelvis kvinnomisshandel och dyl.) kräver att den som skriver ska kunna vara anonym borde kunna lösas genom att man ger utrymme åt dessa inlägg efter moderering och då med bibehållen anonymitet.

Förklaringarna till att det ser ut som det gör i kommentarsfältena är antagligen många; just anonymiteten, upplevelsen av att många delar samma sorts uppfattning, behovet av riskfri möjlighet till avreagering…vad vet jag?

Jag kommer dock att tänka på en annan detalj i sammanhanget. För ungefär fyra-fem år sedan minns jag att jag tänkte att en ensam person hade lyckats sänka nivån på det offentliga samtalet till en oanad botten. Alex Schulman byggde en hel karriär på offentlig mobbing och elakheter och det har ju inte direkt gått dåligt för honom sedan dess. Schulman åtnjuter fortfarande en grundmurad position i medievärlden och ges utrymme att dela med sig av sin person och sina åsikter i otaliga fora. Så vilket väger mest? Sålda lösnummer och antal klick eller journalistisk integritet?

Alexandra Kissie Nilsson. Foto: aftonbladet.se

Kissie snappade upp elakhetstrenden och är numera Sveriges största bloggerska. Numera har ju både Schulman, som blivit seriös genom sin bok om fadern och Kissie, som pågått en omvandling till en snäll-Kissie, gjort om sina publika personligheter, men budskapet har varit klart; elakhet och mobbing lönar sig. Alla har ett eget ansvar, men om en tidning så tydligt stödjer offentlig mobbing som man har gjort i fallet Schulman, så sätter det en slags ton och en nivå på hur det offentliga samtalet ser ut.

Jag tror att vi så småningom kommer att hitta lösningar på avarterna i det offentliga rummet, med bibehållen pluralism och frihet för även misshagliga åsikter att komma till uttryck. Alla åsikter ska kunna uttryckas och debatteras, men en moderering för stävjan av lagbrott och förlorad anonymitet är inte ett för stort pris.

Publicerat i Okategoriserade, TV | Etiketter alex schulman, dn, expressen, katrin zytomierska, kissie, kommentarsfält, näthat | 1 kommentar

Kurering

Postat den 31 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Foto:BBC

Ligger i soffan och kurerar mig med Järnaglass, Alvedon, Rinexin och AbFab.

Jag minns hur fantastiskt det var när Absolutely Fabulous först dök upp i rutan. Det är tunnsått med roliga kvinnor i tv-rutan och en hel komediserie som kretsade kring två kvinnliga huvudpersoner hade nog inte ens existerat före början av 90-talet. Jo, kanske serier som Golden Girls då…

Men två fåfänga, ytliga, moraliskt korrupta, lösaktiga fyllkajor med glassiga jobb hade inte skådats förr. Det var som en ny dimension i verkligheten. Sex and the City några år senare var en liknande upplevelse. Äntligen kvinnoroller med fler dimensioner än moder, hora eller käck böna/flickvän och oftast enbart som rekvisita till den manliga, roliga huvudfiguren. AbFab är fortfarande en av de roligaste serierna som finns, enligt mig.

Patsy med lunch. Foto: BBC

Patsy har varit på Marilyn Manson-konsert…

Publicerat i Film, Marilyn Manson, Okategoriserade, TV | Etiketter absolutely fabulous, bbc, helt hysteriskt, järnaglass, marilyn manson | Lämna en kommentar

Vykort till Linderborg

Postat den 31 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Dadaab, Kenya.

IKEA foundation skänker 62 miljoner dollar, ca 390 miljoner kronor till flyktingarna i världens största flyktingläger i Dadaab, Kenya.

Undrar hur mycket den gamle kommunist-kamraten Björn Nalle Wahlroos tänker skänka? Apropå det här med att en viss människosyn för alltid ligger inpräglad hos en person…

Åsa Linderborg utvecklar tankegången här:

http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/08/ingvar-mein-kampfrad

dadaabnalle — Björn Wahlroos (vas.) ja Leif Salmén Teiniliiton mielenosoituksessa kouluhallituksen luona Helsingissä, Esplanadin puistossa, vuonna 1969 (mahdollisesti 31.1.1969). Caj Bremer / Helsingin Sanomat – http://hs.mediadelivery.fi/img/1920/ffcbd87183fad06e3e74fec78307d43d.jpg / Wikipedia / Public Domain

Björn Wahlroos som ung kommunist. Foto: Caj Bremer

dadaabBj_rn-Wahlroos469x2_178011b — Motopark – Own work. Wikipedia / CC BY-SA 4.0

Björn Wahlroos som finansman.

dadaabjoensuunk1135235518283 — Joensuun kartanon päärakennuksen julkisivu. Abc10 – Oma teos. Wikipedia / CC BY-SA 4.0

Här bor Nalle. Joensuu gods i Halikko, Finland. Tillhörde familjen Armfeldt en gång i tiden.

Publicerat i historia, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter aftonbladet, åsa linderborg, björn wahlroos, ikea, joensuun kartano, kamprad | 2 kommentarer

Näsdukar tack

Postat den 31 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Dagens tema: snor.

Ligger hemma och är förkyld. Smider lite planer för framtiden mellan de prickiga, små elefanterna som dansar förbi synfältet. Det är mycket som borde hinnas denna vinter, jag får kanske prioritera något till året därpå. Det känns spännande med de nya idé:erna, vi får se vart de leder…

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Dagens blodtryckshöjare…

Postat den 30 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Några av mina första LP-skivor. Boney M beställde moderskan till mig från en skivklubb efter enträget tjat. ABBA fick jag efter lång väntan som julklapp 1976 (?). Blondie var den första skivan jag helt på egen hand åkte ner till stan och handlade för sparade veckopengar.

…levereras av Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet och Gustav Nipe, förbundsordförande för Ung Pirat.

http://www.dn.se/debatt/sluta-straffa-fildelare

De juridiska resonemangen kring bl a termen ”stöld” lämnar jag därhän i detta inlägg, så även diskussionen om behovet av nya affärsmodeller för kultursektorn. Vad jag främst reagerar mot är framställningen i debattartikeln. De exemplifierade individerna som nu står åtalade för upphovsrättsintrång målas upp som vanliga hedersknyfflar som den onda och giriga industrin nu vill förstöra livet för. En dramaturgi hämtad från vilken b-film som helst, skurken ska vara genomond, hjälten oförvitlig och oförskyllt anklagad.

Anna Troberg

Men det som riktigt får frukosten att vända sig i magen är följande:

”Sextonåringen i Uppsala och femtonåringen i Göteborg och alla de andra miljontals svenskar som kulturdelar skadar ingen. de är inte ett hot mot någon. De gör bara det människor gjort i alla tider. De delar kultur med sina medmänniskor. De gör något som berikar deras medmänniskor. Det är dessutom en nödvändighet för kulturens själva existens. Odelad kultur är kultur som ingen ser, ingen älskar och ingen köper. Delad kultur hittar sin publik, blir älskad och köps.”

Fildelarna skadar ingen. Verkligen? Vad sägs om eventuellt den eller de personer som skapat verket ifråga?

Förutom de överslätande orden om att ”miljontals” svenskar fildelar och att människor alltid har delat kultur med sina medmänniskor (människor har alltid mördat, våldtagit och plundrat varandra också), så ska vi nu hylla fildelaren som den som egentligen bär upp kulturen. Det är nämligen fildelaren som berikar sina medmänniskor genom sin fildelning (!!!)

Jag har alltid inbillat mig att det är musikern, artisten, konstnären, filmskaparen som berikar sina medmänniskors liv med sitt kulturskapande…tänk så fel jag haft. Ge mig numret till närmaste glada fildelare så ska jag ringa upp honom/henne och berätta hur tacksam jag är för hans stora kulturgärning.

Dessutom är tydligen fildelningen nödvändig för själva kulturens existens. (Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser all den här mytomaniska smörjan…) Jag har bestämt för mig att det har existerat kultur före 1995. Fildelaren inbillar sig säkert att det formligen skulle ha sprutat kultur ur alla samhällets porer om enbart den filantropiska lilla skaran vid sina datorer existerat genom världshistorien.

Gustav Nipe

”Odelad kultur är kultur som ingen ser, ingen älskar och ingen köper.” Nej, det finns tydligen ingen gräns för inbilskheten och vanföreställningarna. Nätet i sig innebär en fantastisk möjlighet för kulturskapare att visa upp sina verk, vad fildelaren gör är fortfarande ett intrång i deras rättigheter, ingenting annat. Den filantropiske fildelaren behöver ju enbart tipsa sin kompis om t ex den och den gruppen och denne kan själv ta del av artistens verk genom nätet. (På den gamla goda tiden hängde de musikintresserade i klungor vid musikaffärernas diskar med hörlurar och provlyssnade). Men så klart behövs det väl en hel film eller ett helt album numera för att vara riktigt säker på att man inte behöver köpa just den. Eftersom man redan råkar ha den.

I sista meningen av stycket ovan slår man sedan fast att fildelningen är den faktor som är en förutsättning för att kultur köps. Ja herregud.

Sedan fortsätter debattartikeln med en gråtvals om de stackars fildelande kulturhjältarnas liv, som den onda industrin söker ödelägga (”personliga tragedier”…ja jisses…).

Piratpartiet och Ung Pirat får i lugn och ro leva i den förvrängda verklighet de verkar uppleva, men det är riktigt smaklöst att försöka klä sig i någon sorts kulturhjältars kläder. Det är konstnärer och kulturskapare som skapar den berikande kulturen, fildelaren parasiterar på det arbetet och ingenting annat.

Publicerat i blodtryckshöjare, medier, politik | Etiketter dn, fildelning, piratpartiet, ung pirat | 39 kommentarer

Nya planer

Postat den 29 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Senaste dagarna och helgen har tillbringats i jobbets trygga härd, borta från världsliga frestelser och fördärvligheter. Imorgon är jag ledig och ska, förhoppningsvis, hinna med lite konstnärligt skapande för omväxlings skull.

Jag planerar två utställningar i framtiden, båda kommer att ha ett tema. De är teman som jag redan har arbetat på, men som nu kommer att vidareutvecklas till hela, egna utställningar. Förhoppningsvis. Det blir kråkor, förbannelser, spökhus, blodets arv och mystik med mera i den första utställningen. Den andra blir mer navelskådande; lite Dr Jekyll/Mr Hyde, inre demoner…

Den första hade varit perfekt till Halloween, men nu är tiden för knapp. Jag kommer att satsa på troligtvis påsken, också den en tid av häxerier och dramatik i form av korsfästelse.

Men just nu blir det hollywoodfruar och ostbricka. Cider till.

Publicerat i Konst, Okategoriserade, Utställning | Etiketter curse of the crows, demonhotel | Lämna en kommentar

Staten och Kapitalet

Postat den 28 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka skriver i en mycket intressant artikel i dagens Svenska Dagbladet om symbiosen mellan staten och banksektorn. Detta givande och tagande, som under industrialismens uppgång har stått för blodflödet i samhällsorganismen. Håller alltihopa på att bita sig självt i svansen?

http://www.svd.se/naringsliv/andreas-cervenkas-analys-en-osund-allians_6418098.svd

Illusioner och förväntningar?

Marknadsekonomin är ett bristfälligt system. De ekonomiska teorierna utgår från en fullkomligt egennyttig och rationell individ. Jag skulle vilja möta en sådan. Vid närmare eftertanke skulle jag inte vilja möta en sådan. De baserar sig också på mänskligt, kollektivt handlande, som vi känner till är mycket svårförutsägbart. Särskilt om man snävar in från de mera generella trenderna. Människan är på samma gång individ och del av ett kollektiv. Jag inbillar mig dock, eftersom jag inte är någon ekonom, att den moderna forskningen i ekonomi i stor utsträckning just behandlar psykologi, beteendevetenskap och antropologi bl a på olika sätt.

Mycket stora utmaningar ligger i utvecklingen av det marknadsekonomiska systemet, den fria marknaden är inte en fungerande storhet i fråga om stabilitet och leder, om den får fullständigt fritt spelutrymme, till ett antal jättelika monopol och en mycket koncentrerad makt. Men det demokratiska, marknadsekonomiska systemet är det bästa vi har, när det gäller att skapa välstånd och frihet åt människor. En maktfullkomlig stat, som en hel del av de andra, mera skräckinjagande varianterna har baserats på, är en ännu värre herre.

Föråldrat?

Publicerat i historia, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, vetenskap | Etiketter andreas cervenka, bank, banksektorn, ebba grön, ekonomi, staten och kapitalet, svd | 2 kommentarer

Mellanspel med Dalí

Postat den 28 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

dalifrancoisehardy — Roger Higgins, World Telegram staff photographer – This image is available from the United States Library of Congress’s Prints and Photographs division under the digital ID cph.3c14985. Wikipedia / Public Domain

dali — Carl Van Vechten – Van Vechten Collection at Library of Congress
Salvador Dalí, 29 November 1939. Wikipedia / Public Domain

Publicerat i Cyberspace oddities, foto, historia, Inspiration, Konst, Kuriosakabinettet, Okategoriserade | Etiketter konst, myrslok, salvador dalì, surrealism | Lämna en kommentar

Oroligheter

Postat den 26 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Veckan har gått i orons tecken. Lönearbetet är, som konstaterat, i gång och anpassningen till skifttiderna har gått trögt. En gammal oro från våren väcks till liv, hur kommer situationen att utvecklas? Jag hade en mycket obehaglig händelse på jobbet och nu är jag tillbaka i samma miljö. Kommer det att bli lugnt i höst, kommer jag att kunna känna mig trygg? Vi har nya larm och efter att jag igår testade mitt, känner jag mig något lugnare.

På arbetet har allt hittills fortlöpt stillsamt, men lönehelg står för dörren. Kombinerat med en festival i Södertälje…

Slut på jobbsnacket nu, det blir så mycket av sådant redan på facebook och annanstans. Jag ska försöka hålla bloggen någorlunda fredad från det.

Ny fägring på balkongen till hösten…

Sedan uppstod det en konflikt, även den på Facebook. En för mig okänd konstnär laddade sent en kväll upp en bild till en gruppsida. Jag kände och känner, som sagt, inte konstnären nu heller, hans profilbild visade inte något ansikte, men den hade den lilla norska flaggsymbolen som många nu har på sina bilder. Bilden visade en maskerad, muskulös man med en stor, blodig yxa som han höll upp. Texten till bilden berättade om en mördarmaskin.

Jag var fruktansvärt trött vid tillfället och reagerade ganska häftigt på den bilden. Jag ville veta hur han tänkte när han lade upp den och speciellt med tanke på den norska flaggan och det ”kamouflerade” ansiktet på profilbilden. Han bad om ursäkt och tog ned bilden. Det skulle handla om någon slags teater. Jag ville inte köpa förklaringen och fortsatte att envisas. Jag blev i min trötthet ganska spydig och gick även till personangrepp, något jag inte borde ha gjort. Jag borde i alla situationer kunna skilja på person och verk. Men jag var egentligen ute efter en vettig motivering till hur man tänker med en sådan bild- och textkombination. Om det nu var rekvisita, film eller teater, var jag ändå intresserad av varför man så snart efter tragedierna i Norge håller på med en uppsättning som utgår från en ensam, muskulös, maskerad, mördarmaskin? Vid det här laget hade även en anhörig till konstnären lagt sig i och skrev meddelanden parallellt.

Figuren som bilden föreställde känns igen från främst spel- och actionfilmsvärlden. Även vit makt-miljön brukar använda sig av samma sorts figur och i samma färgskala som den här bilden; vitt, svart och rött. Överdimensionerad kropp, underdimensionerad hjärna. En känslolös mördarmaskin med alltid värre vapen. Den här figuren har sin dragningskraft på en, kanske främst, tonårig publik.

Hade den bilden funnits annanstans, hade jag säkert inte reagerat speciellt, men i just den gruppen för konstnärer brukar de teman som visas vara väldigt annorlunda (abstrakt, landskap, kvinnofigurer, porträtt, symboler, etc…). Jag var helt enkelt oförberedd. Och övertrött.

Han bad om ursäkt för publiceringen och jag bad om ursäkt för min i överkant spydiga ton. Här kunde det hela sluta, men en sådan konfliktsituation brukar sätta sig hos mig. Jag har sovit halvdåligt och varit spänd sedan dess. Trots att jag bett om ursäkt är jag inte själv nöjd med mitt beteende och det gnager mig.

Det är lite underligt att just jag reagerade så starkt. Jag håller ju själv på med skräck i min konst och är den sista att ropa på censur. Jag ville heller inte att bilden (för min del) skulle tas bort, det jag ville ha var en bakgrund och ett resonemang kring den. Nu togs bilden bort med en ursäkt och en hänvisning till beställningsjobb och teater.

Men även konstnärliga uttryck kan ha sin tid och sitt sammanhang. Filmpremiärer har ändrats på grund av att händelser i omvärlden har gjort dem olämpliga just vid tillfället. Konsten ska inte censureras med det finns mer och mindre lämpliga tillfällen för den, speciellt om den är provokativ.

Publicerat i Konst, medier, Okategoriserade | Etiketter balkong, censur, facebook | Lämna en kommentar

Vintermingel

Postat den 22 augusti, 2011 av Susanna Holmén Waris

Lönearbetet har åter kommit igång och jag är alldeles för trött för att skriva något av vikt. Istället blir det en tillbakablick.

Förra sommaren halkade jag in på någon sorts inbjudningslista och har under vintern och våren fått delta i allehanda roliga events. Många av dessa var specifikt riktade till bloggare, men eftersom jag ingen fungerande blogg hade då, får jag köra en repris/sammanfattning nu. (Den nya sortens marknadsföring, som vi vet, går genom bl a dessa kanaler; bloggmöten och bloggare som sedan skriver om produkten i fråga.)

Den första var Hallwyllska palatset som under hösten startade dramatiserade rundvandringar i våningarna, med anställda och skådespelare som agerade den gamla tidens tjänstefolk. Invigningen, som jag var bjuden till, var riktigt spännande, då den utspelades på kvällen. Atmosfären var lite som i ett varuhus efter stängningsdags och vi fick även se delar som vanligtvis inte ingår i visningen.

Huset som tiden glömde

Jag th om statyn…

Fotat med min telefon…tjänstefolk in action

Godsaker förbereds…(foto:Skuggeco)

Nom nom nom…(foto:Izzasblogg)

Mottagningskommitén med Sophie Adolfsson och Tommie X (foto:Skuggeco)

En tack till våra sponsorer…

Nästa tillställning blev invigningen för Medelhavsmusé:ets utställning Vita Lögner.

Moderskan och jag blir fotade, värdinnan Linda Skugge i mitten. (Foto:Skuggeco)

Önskemålet var att vi skulle bära någonting färgglatt och jag valde att dressa upp mig till ett trafikljus. Min väninna Louise hade mage att påstå att scarfen är en tantscarf…(visserligen ärvd från farmor, men…mummel mummel…) (Foto:Skuggeco)

Vilka sitter väl vid fönstret? (Foto:Cawamedia)

Jag snodde åt mig ett mobilfoto på Linda…

Utställningen var mycket intressant och visade exempel på de antika statyer vi vanligtvis föreställer oss som vita, men som oftast var färgglatt målade.

Och vilka spatserar väl i bakgrunden, strax th om statyn? (Foto:Cawamedia)

Sedan var det dags för Dansens Hus. Föreställningen Ekmans triptyk med Cullbergbaletten skulle premiärvisas och fotografering var förbjudet under föreställningen.

Borta till höger…mingling with myself

Fjäderfoto

Först berättade koreografen Alexander Ekman om sin skapelse. Marie Serneholt, som är skolkamrat, eller var det tom klasskamrat med Ekman, sitter i raden strax nedanför mig. Jag längst upp th, som vanligt.

Alexander Ekman med intervjuare.

73291_445556056834_725571834_5857637_177986_n

Foto:Skuggego

Katti Hoflin, som jag satt bredvid på föreställningen och Linda Skugge. Katti frågade mig i halvleken om vad jag tyckte. Jag minns inte riktigt vad jag sa, modern dans är inte min paradgren, men jag vill minnas att det var något om de hastiga klippen och det mycket snabba flödet av intryck. Jag föreslog att det kanske hade en avsikt att spegla just snabbheten i intrycken vi numera får, främst genom internet. Uppmärksamhetsspannet är nu så minimalt.

Ekmans Triptyk Cullbergbaletten15 mars 2010

Sista partiet, med en naken man med elvismask, som rullar sig över scenen till Blue Moon flög högt över min arma skalle.

Hemma igen

Och så ett tack till våra sponsorer. Vi fick även gratisbiljetter till en ytterligare dansföreställning…

Vi (jag) valde PI:ES Alain Buffard (Not) a Love Song. Det kunde inte ha blivit bättre. Uffe, som till en början var…hrm…ganska skeptisk, tyckte att föreställningen var fantastisk. Jag tror att kombinationen briljant musik, allt från portugisisk fado till punk, briljanta musiker och briljant dans fick honom på fall. För min egen del ingick även mode som en krydda. Två åldrande divor som bökar sig genom Chanel och Dior…oemotståndligt.

Nästa katt till rakning var en bloggfrukost på Clarion hotel, Ringvägen. Non Smoking Generation ville uppmärksamma att rökningen nu åter ökar bland ungdomar och främst bland unga flickor. Ett antal bloggare var inbjudna för att informeras och diskutera. Även Sveriges största bloggerska Kissie dök upp till slut.

Underbar fika-/frukostbuffé. (Foto överst:Skuggeco)

Bloggare samlade för föredrag. Jag borta i höger hörn, bakom tjejen i ljusblått. (Foto:Pockethäxan)

Innehållet i en cigarrett. (Foto:Kattakvack)

Kissie har anlänt.

Återigen, tack till våra sponsorer.

Jag skrev en del på Facebook om det här eventet och tobaksindustrins raffinerade metoder att slå klorna i nya, unga finansiärer. En bland många unga tjejer populär figur, Robert Pattison från Twilight, har inga betänkligheter mot att posera med en cigg mellan vampyrtänderna om betalningen är rätt. Jag trodde att eländet stannade där, men även Lady Gaga, som på fotona till sin senaste singel är utklädd till en grabb, accentuerar detta med en cigg. Bedrövligt. Jag måste väl skriva till henne.

Jag kan bara hoppas att det där mötet hade någon effekt på de bloggare som var där, jag fick en känsla av att ingen riktigt brydde sig. De flesta var ju unga och som vi vet är man odödlig då. Man kommer med all säkerhet inte att bli gammal eller drabbas av sjukdom och dö, det är det väl bara gamla människor som gör? En av mina yngre vänner på Facebook tog dock fasta på det jag skrev och verkade åtminstone tänka om och det är ju alltid en person. Jag är och har verkligen inte varit någon renlevnadsmänniska, men rökning är verkligen och i sitt väsen Onödigt. Jag rökte i ca tio år, mot slutet över två paket per dag, tills en dag då jag inte längre begrep varför jag skulle betala pengar för att må dåligt. Men för en ung tjej, vars allt överskuggande doktrin är smalhet, räcker det med hotet om fem kilo plus om man slutar för att man ska fortsätta. Jag får nog skriva ett separat inlägg om det…

Nästa event blev riktigt storslaget! Mitt i vinterns snökaos firade Panos Emporio 25 år. Vädret var verkligen fruktansvärt, taxibilarna fastnade i backen och vi fick promenera upp till Skeppsholmskyrkan, men tillställningen blev desto roligare!

Något av dränkta råttor…

Moderskan var så fin i sin vintage-paljett…

Återvinning och utveckling

Och så snodde jag åt mig en bild. Tommie X och Linda. Oförskämt snygga, som alltid.

Helt fantastisk mat…renstek, suveränt god potatissallad…

Glamour och glitter var temat…

Plötsligt står Maria Montazami där! I all sin underbarhet! Moderskan störtar fram och presenterar sig själv och sedan mig, jag tar henne i hand och stammar något om att hon är fantastisk och ber om en bild med moderskan. Självklart, håll väskan här och så ställer vi oss så…Maria är verkligen underbar även utanför tv-rutan.

Sekunden efter störtar Alla fram och vill fotas med henne… :)

Panos Papadopoulos himself gör entré med en passande entourage av baddräktsmodeller.

En annan Hollywoodfru modellar (Foton:Skuggeco)

Tack till sponsorerna och tack till Panos för den tjusiga väskan allting kom i!

Vårens evenemang var också en spökhistoria, vilket ju passar mig utmärkt. Beskrivningen var Bellmansmuséet på Långholmen. Jag hade varit på Långholmen förut (80-talet kanske), men i mörkret såg inga katter ut som de skulle. Jag tog den bron jag kände till och hamnade mellan ett båtupplag och fängelset. En trevlig förbipasserande visade mig åt rätt håll och efter många fladdrande presenningar och slutna innergårdar hittade jag äntligen fram.