Tvångsanslutningen till Socialdemokratin är avskaffad (det rullar dock fortfarande in många sköna slantar till deras kassakista) och saker och ting angående LO var på en något svårsmält, men ändå acceptabel nivå ett antal år. Nu har den opinionsbildande satsningen Politism.se sjösatts (tillsammans med Aftonbladet). Jag surfade in där för första gången ikväll och möttes av radikalfeminism och mera radikalfeminism, samt skribenter som Kawa Zolfagary och My Vingren. Jag hade mina farhågor angående satsningen, men resultatet verkar mer skrämmande än jag hade föreställt mig. Jag tycker att det är fullständigt oacceptabelt att jag genom min medlemsavgift till en fackförening är med och finansierar den här formen av ”opinionsbildning”. Chefredaktör Rosén:

”Vi vill inte vara twitter. Det här är inte ett utrymme där alla ämnen diskuteras och där den som skriver mest eller skriker högst får mest utrymme. Däremot ska vi vara aktuella och ha aktiva användare, vi ska hela tiden premiera deltagande och engagemang samtidigt som vi inte vill premiera värderingar stick i stäv med Politism, vi vill inte att våra användare ska kunna armbåga sig fram medelst misogyni, rasism, hbtq-fobi, klassförakt eller bara allmänt sjavigt hat.”

[…]

”Politism är en antirasistisk, feministisk, maktkritisk sajt som arbetar för ökad jämlikhet. Vi är vänster, men inte lojala med något parti. Vi vill kritisera de som har makten, vare sig de sitter i regeringsställning eller har makt i andra sammanhang. Vi vill också försöka vara ödmjuka inför vår egen makt, som publicister med en arena eller bara som priviligerade individer med goda förutsättningar att påverka vårt liv, och andras.”

Sajten vill alltså stå för alla de välkända värdeorden som är tänkta att identifieras med goda och vällovliga syften. Tyvärr är t ex inte feminism längre ett sådant ord för mig. Särskilt inte den sortens feminism som sajten sedan visar prov på:

”Samtidigt kan de fundera över att döpa om listan över de 25 bästa grävande journalisterna till ”de 25 bästa gubbjournalisterna”. Har du tips på kvinnliga eller icke-könade undersökande journalister?”

My Vingren är missnöjd över de utvalda, grävande journalisternas kön.

”Enligt statistiska centralbyrån läser män knappt hälften så mycket som kvinnor. Eftersom män har högre lön, chefspostioner och som aldrig förr förverkligar pojkdrömmen om att bli nästa Ulf Lundell blir mäns bristande intresse för litteratur ett demokratiproblem. Hoppas det finns planer på att satsa 30 miljoner på att inspirera män att börja diska också.”

My Vingren inbillar sig på fullt allvar att regeringens satsning har med Jimmy Åkessons boklansering att göra samt uppvisar sin sedvanligt varmhjärtade inställning till individer av manligt kön. (Men visst, det är ju det goda och fina hatet!)

”Det ställs orimligt höga krav på att offret ska bevisa att en våldtäkt har skett snarare än att förövaren ska bevisa att så inte är fallet. Förövarens roll i rättegångssalen blir med bevisbördans placering nästintill passiv, förövaren får istället en första parkettplats där offret har huvudrollen i en film hen inte ville medverka i. Det är en lagstiftning som leder till alldeles för få fällande domar och ett system som skapar rättsosäkerhet och rädsla för att anmäla och gå vidare med fallet.”

[…]

”En liknande bevisbörda som i diskrimineringslagen skulle kunna vara en lösning. Ett offer som i diskrimineringslagens mening exempelvis blir utsatt för trakasserier behöver endast göra sannolikt att trakasseringen skett och därefter går bevisbördan över på motparten som behöver styrka, d.v.s. får en mycket tyngre bevisbörda på sig, att bevisa att trakassering inte skett. En sådan placering av bevisbördan skulle kunna få en stark preventiv effekt. Om en potentiell förövare vet att ett offer inte behöver göra mer än sannolikt bevisa att en våldtäkt skett och att det därefter övergår en mycket tung bevisbörda på förövaren att bevisa att så inte är fallet, kan detta förhoppningsvis vara avskräckande och även leda till fler fällande domar.”

Nikita Feiz förespråkar omvänd bevisbörda vid misstänkta våldtäkter. (Mer om detta hos Ekvalist.)

”Män – alla män, oavsett hudfärg eller religion – har i krigs- och konfliktsituationer begått fruktansvärda brott mot kvinnor.”

Maja Bredberg om våldtäkter i krig och särskilt ett detaljerat reportage i Läkartidningen där kvinnor som våldtagits funnits med med bild och namn.

”Kvinnojourerna ska få förhöjt ekonomiskt stöd under 2014. 13,4 miljoner i ytterligare bidrag kommer regeringen att öronmärka åt kvinnojoursverksamhet. Samtidigt permanentas den nu tillfälliga förstärkningen på 10 miljoner. Det är fantastiska nyheter. För kvinnojourerna.

Men det finns ett problem. Kvinnojoursrörelsen består inte bara av kvinnojourer. En stor och betydande del av både ROKS och SKR är tjejjoursrörelsen. Ingenstans i presentationen av de nya medlen står att de kommer vara tillgänliga att söka även för tjejjourer.”

My Vingren gläds åt mera pengar till kvinnojourer, men tycker att tjejjourerna också borde få mera anslag. Mansjourer, särskilt sådana som inriktar sig på manliga offer existerar inte i Vingrens värld. Jämlikhet var ledordet.