Niclas Järvklo
Niclas Järvklo, sekreterare i utredningen Män och jämställdhet, skriver i en debattartikel (OBS! Uppdaterad länk som går till en för alla tillgänglig version av artikeln) i dagens DN:
”Frågor om män och makt är på ett sätt enkla. Att vara man innebär att man ges fördelar. Det handlar om allt från strukturer i arbetslivet och familjen till möjligheten att ta plats och sätta sig över andras behov.”
Farhågorna om en utredning som på intet vis avviker från den radikalfeministiska doktrinen bekräftas än en gång. Att Inti Chaves Perez anlitats som expert på män och jämställdhet har problematiserats på ett antal bloggar redan tidigare och man har ifrågasatt lämpligheten i att en person som bland annat deltagit på heterohatets dag anlitas som sakkunnig i en statlig utredning om jämställdhet. (Exempelvis Kimhza Bremers bodega).
”Samtidigt är män ingen enhetlig grupp utan har, som kvinnor, väldigt skilda villkor. Arbetslöshet, sexualitet, hudfärg, bostadsort, kulturellt kapital påverkar mäns positioner och livssituation. Män kan både uppleva maktlöshet och marginalisering.”
Män kan alltså både uppleva maktlöshet och marginalisering. Inte att män kan vara maktlösa och marginaliserade.
”Manlighet innebär inte heller bara makt utan också sårbarhet. Män betalar ett pris för riskbeteenden som hänger ihop med manlighet. Att uppmärksamma män som sårbara är viktigt till exempel inom sjukvården. Annars kan mäns hjälpbehov underskattas, särskilt när det gäller depression och risk för självmord.”
Det verkar som att Järvklo är mycket insatt i språket och dess förmåga att skapa verkligheten, något som är ett omhuldat område inom feministiska poststrukturalistiska tesbildningar (sammanfattat bland annat i det här dokumentet om Nätverk för poststrukturalistisk pedagogisk forskning). ”…riskbeteenden som hänger ihop med manlighet”; dvs beteenden som härrör ur det socialt konstruerade ”manligheten” och inte ur några biologiska förhållanden. Intrycket blir åter att denna ”manligheten” är något formbart och att dessa riskbeteenden därmed kan räknas in i sådant som männen skulle kunna råda bot på bara rätt sorts ”manlighet” blev normen.
”Samma sak gäller mäns våld. Män både utövar och faller offer för våld, många gånger utan att få hantera upplevelsen av våldsutsatthet tillräckligt. Att diskutera män och sårbarhet, utan att bli okritisk, är ett sätt att sluta återskapa män som symbol för överordning och tuffhet.”
Det viktiga i sammanhanget är alltså att sluta ”återskapa män som symbol för överordning och tuffhet”, inte att männen ska kunna ses som offer och ha lika rätt till omvårdnad och insatser. Män och sårbarhet kan alltså inte diskuteras utan att bli ”okritisk”. En äkta jämställdhetstanke lyser med sin frånvaro i vanlig, radikalfeministisk anda.
Slutklämmen får mig att bli stum:
”I Sverige står vi inför en ökande jämställdhetsklyfta snarare än generella framsteg. I Norden och EU stärks konservativa idéer om manlighet. Lägg därtill den uppvaknade fascismen. I det läget behöver vi prata mer om manlighet – inte mindre.”
Om något, så verkar den kommande utredningen mer kunna visa oss hur den radikalfeministiska uppfattningen om jämställdhet ser ut än något annat.
– : – : – : –
För övrigt undrar Catia Hultquist varför det i jämställdhetens namn inte visas mera bar manshud i media. Jag vet inte. Hur gick det för Playgirl?
