Susanna's Crowbar

 Ann Heberlein. Foto från SVT Debatt.

Idag kritiserar Ann Heberlein rekommendationerna i Nordiska rådets rapport (Reform-rapporten) på SVT Debatt. tyvärr gör hon i hög utsträckning samma fel som Maria Sveland, hon blandar ihop hat mot kvinnor med antifeminism.

Heberlein har själv blivit utsatt för hot och när hon sedan velat anmäla, inte blivit tagen på allvar. Därför anmäler hon inte längre hoten, vilket jag tycker att hon borde göra. Att en polis visar oförståelse behöver inte betyda att alla gör det.

”Jag har räknat antal dödshot – 4 –  och antal frierier – 6 – och tänkt att jag ändå ligger på plus. Jag vet alltså vad hat är, på nätet eller i brevlådan. Jag vet att det finns män som hatar kvinnor.

Trots det ställer jag mig ytterst tveksam till det förslag om att kriminalisera ”antifemism” som en expertgrupp finansierad av det Nordiska ministerrådet föreslår i rapporten Hvordan motarbeide antifeminism og höyreekstremisme?.”

Redan här sätter Heberlein likhetstecken mellan hat mot kvinnor och antifeminism. det finns män som hatar kvinnor, det finns kvinnor som hatar män. Hat är en känsla. Feminism, däremot, är en ideologi. Och inte bara det, den är en mycket rymlig ideologi som innefattar allt från misandriska föreställningar om att världen skulle vara en bättre plats utan männen till (för de flesta) självklara idéer om allas lika värde och jämställdhet. Hur definiera denna feminism, när tom feministerna själva anklagar andra feminister för att vara antifeminister (Sveland om exempelvis Kazmierska)? En stor risk, bland många andra, med en sådan här lagstiftning skulle vara att vem som helst eller vad som helst kan betraktas som antifeministiskt, beroende på vem som definierar feminismen. En sådan osäkerhet kan vi inte bygga in i lagstiftningen. Dessutom är själva idén ett flagrant försök att beskära yttrandefriheten och tysta meningsmotståndare, ett steg mot en diktatur helt enkelt.

”En antifeminist är någon som förnekar strukturella skillnader och orättvisor mellan könen.”

En kättare är någon som förnekar att jorden är platt. Om inte jag delar den rådande feministiska diskursen om strukturella skillnader och orättvisor ska jag alltså dömas i domstol? Det är inte första april än. Tyvärr är inte detta ett aprilskämt och jag tackar Heberlein för att ändå ha tagit upp rapporten till diskussion i mainstreammedia.

Men jag kommer också att tänka på parallellen med sk förintelseförnekare. Att förneka att förintelsen, eller andra specifierade folkmord, ägt rum är kriminellt i t ex Frankrike, Tyskland och Österrike och detta måste förstås i kontexten av de inblandade ländernas historia. Jag tycker dock att det inte är rätt att förbjuda åsikter. Dessa förintelseförnekare torde ha en relativt liten anhängarskara och för övrigt ska åsikter debatteras och motbevisas, inte förbjudas.

Heberlein inser också svårigheten i att definiera antifeminism:

”Vidare hävdas i rapporten också ett samband mellan antifeminism och högerextremism som inte heller är tydliggjort – i all synnerhet som antifeminism definieras alltför vagt och svepande. Det är surrealistiskt att läsa att ”motstånd mot feminism och jämställdhet” leder till massakrer à la Utöya.” 

Även Heberlein har råkat ut för Svelands åsiktstribunal:

”Med Maria Svelands bok Hatet i färskt minne, i vilken hon definierar exempelvis mig, Hanne Kjöller och Sakine Madon som antifeminister, förskräcker förslagen i rapporten än mer. Sveland bidrar för övrigt också till rapporten, genom att ännu en gång berätta sin personliga historia och därmed ytterligare förstärka bilden av sig själv som martyr och förkämpe för det fria ordet.

Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.

Däremot välkomnar jag rapportens förslag att prioritera forskning om vilka som ägnar sig åt att hota och hata kvinnor och varför. Innan det är klarlagt synes ett lagförslag förhastat och huvudlöst.”

Här plockar Heberlein in ännu ett problemområde i resonemanget; våld mot kvinnor. Hur mycket har antifeminism, kvinnohat och våld mot kvinnor med varandra att göra? Jag skulle enligt ovan definition klassas som antifeminist, jag hatar inte kvinnor (som grupp…inte ens någon enskild individ) och jag har varit utsatt för ”våld mot kvinnor”. Inte enbart baserat på mig själv som exempel nu (syftet var att visa på hur surrealistiskt allt kan bli på individnivå) så tror jag att alla de här tre områdena är var för sig mer eller mindre åtskilda (de kan kanske överlappa varandra till en del), de är olika beskaffade och de inblandade individernas bevekelsegrunder ser olika ut.

En person som är kritisk till feminismen kan se ut på många olika sätt, en som skickar hotfulla och hatiska mejl kan vara ett nättroll eller en person som verkligen hatar kvinnor (eller män, eller invandrare etc), men jag tro att relationsvåld sällan handlar om hat mot det motsatta könet (eller partnerns kön), det handlar troligen oftast om ett självförakt och låg självkänsla. Att klumpa ihop alla dessa företeelser gagnar inte heller arbetet mot desamma.

Men, som sagt, tack Ann Heberlein för att du för upp frågan på dagordningen.

 – : – : – : –

Marika Formgren skriver i Gotlands Allehanda:

Feministisk antidemokratisk härdsmälta