Susanna's Crowbar

Jag får akta mig för att inte börja uppfatta världen i svart och vitt, att inte fullständigt misströsta angående de som säger sig vara feminister. Jag tror och hoppas att det bland dessa finns de, som tycker som jag: att alla ska ha lika värde, rättigheter och skyldigheter och att det viktiga är att arbeta för att alla ska kunna forma sina liv som de vill (det här innefattar inte 50/50-målsättningen, dvs lika utfall). Många tycks omedvetna om vad den moderna feminismen går ut på och misstar den för att vara en rörelse som arbetar för rättvisa och jämlikhet. Så är inte längre fallet. Eftersom lika rättigheter redan har uppnåtts för flera decennier sedan, har den feministiska rörelsen allt mer anammat målet om jämn könsfördelning inom snart sagt alla (helst prestigefyllda) områden i samhället. Det är en syn som inte inkluderar människors fria vilja och de olika valen de gör.

Så, till dagens tema, DN Kultur. Suck. Tidningen blir mer och mer oläslig för var dag som går, vilket ni som läser min blogg ju redan vet. Jag plågar mig igenom den eftersom jag vill rapportera om det som skrivs.

I lördags fanns i tidningen en recension av Tala Madanis konst, skriven av Birgitta Rubin. Jag kan inte bedöma Madanis konst, men jag hoppas att konstnären menar att ha fler bottnar och nyanser i sin konst än den som Rubin väljer att plocka upp. I Rubins värld har vi här en perfekt DN Kultur-konstnär; kvinna, ung, med rötter i Iran och feministisk. Ja, rent av misandrisk, om man väljer att läsa konsten som Rubin gör. Jag vill inte uttrycka någon synpunkt på konsten i sig, mer än att i den kontext jag läser om den (DN Kultur, med sin erkänt feministiska och misandriska agenda) blir den påfrestande att ta till sig. Madani kritiserar patriarkatet och har antagligen annan slags erfarenheter av den än Rubin, men för den sistnämnda är det sak samma (minns Schymans talibantal). Rubin blir bland annat orolig för att utställningen ska göda fördomar om orientaliska män:

”Men innan jag sett hela utställningen gnager en oro över att iransk-amerikanska Madani göder västerländska fördomar med karikatyrer av orientaliska mansgrisar. För många av hennes medelålders gubbfigurer är stereotypa, svartmuskiga karlakarlar med kala hjässor, kalaskulor och kraftiga kranar.”

…men konstaterar sedan att allt är i sin ordning:

”Men efter ett tag upptäcker man flertalet grisskära män med koketta åtbörder och andra vita gubbar av ”björntypen”. Det leder associationerna vidare till maktmän och maktstrukturer i allmänhet. Ett universellt patriarkat, styrt av flockbeteenden, hackordningar och stundtals homoerotiska laddningar.”

Även grisskära och andra vita gubbar finns med. Vilken tur! Rasism är förkastligt, men misandri är ju en del i det goda och fina hatet.

”Den första heter ”Music man”, där ett ”manligt geni” skriver musik genom att klämma på en mindre man, som spyr (eller ejakulerar) färgkluttar på ett notpapper. ”Komponerandet” upphör när den store trycker ner den lille i kalsongen, som en känguruunge, och raderar ut ”noterna”.

Det ger en intressant pendling mellan ett ömsesidigt, positivt beroende och ett destruktivt maktmissbruk. Över huvud taget kan Tala Madanis ”gubbar” pendla mellan ytterligheter: från det löjeväckande eller sårbara till det livsfarliga, rent av sadistiska.

Otäckast är målningen ”The santas”, där halvnakna tomtegubbar kring en barnsäng riktar sina snoppar mot en Buddhalik pojkbebis. Associationen till en pedofilring är oundviklig.

För mig som kvinna är det ändå befriande att det för en gångs skull är männen som kläs av, i dubbel bemärkelse, att jag slipper förhålla mig till den traditionella kvinnorollen. Samtidigt är det uppenbart att även vissa gossar och män är offer för patriarkatet i Tala Madanis bildvärld.”

Mumma för DN Kultur, med andra ord. Det sistnämnda, att gossar och män kan vara offer för patriarkatet tangerar något som jag har funderat över. Slentrianmässigt beskrivs könsrollerna som en del av patriarkatet. Jag kommer nog att reda ut vad som menas med patriarkatet i Sverige 2013 i ett kommande inlägg. Kvinnorollen var snävare i historisk tid och detta kan nog förklaras med ett mera patriarkalt samhälle, eftersom kvinnor saknade många av de rättigheter och möjligheter som männen hade (fast återigen, alla kvinnor hade det inte sämre än alla män), men varför fortsätter man att se könsroller som en del av ett patriarkat? Patriarkat associeras till någonting där män har kontrollen. Är det enbart män som formar könsrollerna? Jag är grundligt trött på den feministiska diskursen där kvinnor enbart är passiva offer och kan aldrig ha ansvar för någonting.

Mera mumma för Rubin:

”I titelmålningen ”Rip image” river en man sönder bilden av sig själv, i andra krackelerar huden/masken bokstavligen. I skräckelanimationen ”Head bug” attackerar flugor en flint, där såren växer till bölder och får mannens skalle att brisera likt en bomb.”

[…]

”Madanis verkliga begåvning är dessa genialiska glidningar mellan öst och väst, högt och lågt, rasande allvar och uppsluppna skämt. Jag skrattar särskilt åt hennes lustmord på konsthistoriens machomän. I målningen ”Morris men” transformeras Morris Louis ränder till särade ben i en vild cancandans.

Min enda invändning är att Tala Madanis visuella uttryck blir för skissartat och enahanda i längden. Den dagen hon väljer att utnyttja måleriets alla möjligheter växer kostymen en storlek till.”

Javisstja, konstnärliga kvalitéer? Sekundärt så länge könet och ideologin är de rätta.

 – : – : – : –

En Stilla Undran skriver i ett mycket bra inlägg om utställningen här