Bilden har inget med texten i övrigt att göra, men vad är detta? Pojkmammorna: Därför vill vi helst ha döttrar? Downshifting, nu vill vi arbeta mindre och leva bättre? ”Vi vill helst ha söner”, skulle i dagens Sverige vara fullständigt omöjlig replik och hur ska det då gå med ”löneskillnaden” mellan män och kvinnor? (Jag antar att man menar kvinnor, tidningen verkar rikta sig till dem.) Bild från Aftonbladet.
Ur en artikel i senaste numret av Genusperspektiv:
”Genom att tvingas konkurrera med varandra om statliga anslag ska de svenska
universiteten sporras att öka kvaliteten
på sin forskning. Det är tanken. Enligt
regeringens forskningsproposition som
kom i höstas ska 20 procent av statens
grundfinansiering till universitetens
forskning, det så kallade fakultetsanslaget, i framtiden delas ut i konkurrens. Fördelningen ska ske baserat på
så kallad peer review eller kollegial bedömning. Bedömarna kommer att vara
utländska experter som cirka vart femte
år ska värdera kvaliteten i all forskning
vid svenska universitet och högskolor.
Tidigast 2018 ska systemet tas i bruk.
Peer review är en etablerad bedömningsmodell i forskarvärlden, och det
finns också forskning om hur partisk eller opartisk peer review blir i praktiken.
– Man kan skilja på två typer av
partiskhet, säger Lena Gemzöe, docent
i genusvetenskap vid Stockholms universitet, som skrivit rapporten Kollegial
bedömning av vetenskaplig kvalitet en
forskningsöversikt. Dels social partiskhet: att gynna den egna gruppen, baserat på till exempel vänskapsband, kön
eller universitetstillhörighet. Dels kognitiv partiskhet: att favorisera det egna
vetenskapliga perspektivet.”
[…]
”– Vi tenderar att överskatta risken
för social partiskhet och underskatta
risken för kognitiv partiskhet, säger
hon. Särskilt ett tvärvetenskapligt ämne
som genusvetenskap, som också dyker
upp som vetenskapligt perspektiv inom
andra discipliner, riskerar att bli bedömt
på fel premisser. Ju längre från mittfåran
i en disciplin du befinner dig, desto större
risk är det att bedömare tycker att det du
gör inte stämmer med deras definition på
kvalitet, säger Lena Gemzöe.”
Självklart känner man nu oro inom de genusvetenskapliga institutionerna. Tänk om inte omvärlden förstår att uppskatta den särskilda sorts vetenskaplighet som utvecklats inom genusvetenskapen i Sverige? Tänk om inte de utländska experterna kommer att förstå det revolutionerande med att tycka sig fram till en sanning istället för att försöka objektivt studera sin omvärld? Tänk om de inte anser att ideologiproduktion räknas som vetenskap? Hmmm…jag skulle också känna en viss oro om jag hade min försörjning inom en genusvetenskaplig institution.
Men misströsta ej. Till exempel excellenssatsningarna verkar enligt två genusvetare leda till allehanda mörka känslor och passar inte heller kvinnor som inte vill arbeta så mycket (annan artikel i samma nummer):
”Maria Jönsson och Anna Rådström
vid Umeå universitet har båda fått del
av excellenspengar genom lärosätets satsning Challenging gender. Vid Nationella
sekretariatet för genusforsknings g12-
konferens i höstas presenterade de sitt
paper – som tar utgångspunkt i de egna
erfarenheterna – om hur otillräcklighet
och skamkänslor kan väckas av excellensbegreppet.”
[…]
”Att känna skam när man skriver en snofsig självpresentation till hemsidan eller
en för tvärsäker ansökan kan vara konstruktivt. Det kan bygga på en insikt om
de egna begränsningarna och att man
inte vet, och inte heller bör veta, vad
man kommer att upptäcka. Skammen
fungerar också som påminnelse om att
det finns olika normsystem och att man
själv hyser motstridiga känslor i förhållande till rådande forskningspolitik.”
Petra Angervall vid Göteborgs universitet anser att:
”– Det gynnar män som kan lägga
mycket tid på sin forskning, som ser till
att befinna sig på rätt ställen och som
kan vara ständigt tillgängliga.
I studien urskiljer hon och kollegorna tre grupper: de utvalda, de hemlösa
och de ansvarstagande. De utvalda är
de som tidigt, redan under grundutbildningen, skapar rätt kontakter
och lyfts fram av rätt personer. De väljer sitt forskningsämne strategiskt och
förmår och vill spela det sociala spelet.
Denna grupp består av både män och
kvinnor men står för ett ”gränslöst,
maskulint ideal”, som Petra Angervall
formulerar det. Deras forskningsmässiga åtaganden lämnar litet utrymme
för ansvarstagande på institutionen
och i övriga livet.
. Något fler kvinnor än män i studien tillhör gruppen
hemlösa och överväger också bland dem
som säger sig ovilliga att acceptera förväntningarna på strategiska val och en
viss sorts prestationer. Kanske är männen mindre ovilliga för att de ser att de
gynnas av systemets strukturer, menar
Petra Angervall.”
[…]
”Många av kvinnorna som intervjuas i
studien uttrycker att de gjort ”fel” val i
sin forskningsinriktning och i vilka uppgifter de tagit på sig och lägger alltså
ansvaret på sig själva.”
Så tokigt! Lägga ansvaret på sig själva när det finns strukturer och patriarkat att skylla på?
Aschberg, Josefsson och Sveland. Foto från Göteborgsposten
