Krzystof Bak skrev i veckan i en uppmärksammad artikel om skillnader mellan svenska och kontinentaleuropeiska studenter på universitetsnivå. I korthet beskrevs skillnaden bestå av att studenterna på kontinenten lär sig genom att ställa frågor, medan svenska studenter lär sig genom att utgå från egna, fastslagna svar som man sedan läser t ex den antika litteraturen mot. De litterära texter man hade att arbeta med analyserades genom ett eget, fastslaget ramverk.
Jag associerade genast till det jag hittills har läst och uppfattat om genusvetenskapen (och som kanske gäller även andra discipliner numera). I genusvetenskapen utgår man från en uppsättning fastslagna sanningar: patriarkatet, kvinnors strukturella underordning och könet som social konstruktion till exempel, och ägnar sig sedan åt att på olika sätt bekräfta dessa genom att använda för ändamålet lämpliga metoder.
I dagens DN skriver Jonas Thente om sina erfarenheter från litteraturkritikens område (det handlar om Thentes recension av debutanten Susanna Lundins roman Hindenburg, som Anna Hallberg haft synpunkter på (som jag inte lyckas finna på DN:s nätsida, där varken den här artikeln eller ”tidigare inlägg i romandebatten” går att hitta, de kanske kommer senare, vem vet)):
”Hallbergs lösning är ett tidstypiskt formulär: jag är man och har kanske svårt att läsa ”kvinnlig” litteratur. Hon hänvisar till den så kallade Jäderlundsdebatten 1988, som handlade om manlig och kvinnlig läsning. Utgångspunkten var att män saknar förmåga att läsa lyrik skriven av kvinnor.”
Bortsett från att detta låter som något som ett gäng män skrockat om på en punchveranda anno 1836 men i spegelvänd version, så är det märkligt hur feminister allt efter behag anser att det existerar biologiska skillnader (eller menar man att mäns förmåga att läsa litteratur skriven av kvinnor är en social konstruktion i analogi med allt annat?) och att det absolut inte gör det.
”Flera år senare, 2002, hade jag ändå vågat mig på att läsa och recensera en del kvinnlig litteratur. En grupp aktivister med Sara Stridsberg i spetsen, som inspirerats av Valerie Solanas (författare till SCUM-manifestet) stod bakom S.K.A.M (Skär kuken av männen) med huvudprogram att män inte borde få skriva om kvinnlig litteratur. De hade en av mina recensioner som exempel. Det var en mycket positiv text om en kvinnlig debutant, men det framgick inte eftersom manifestet citerade den enda mening som hade invändningar.
I år läser jag en inetrvju med litterära stjärnskottet Lyra Ekström Lindbäck, som ”drömmer om att SCUM-trupperna ska organisera sig” och är frustrerad över litteraturvärldens hegemoniska ”vita heterosexuella män som fyller sida efter sida med sina perspektiv, begär och avsikter.”
[…]
”25 år av spydigheter har sipprat ner. Numera ruskar jag intensivt på huvudet inför erbjudande om att recensera litteratur som presenteras som specifikt ”kvinnlig”. Jag föredrar att slippa hatet och föraktet som följer. Kanske innebär lobbyverksamheten på sikt att jag verkligen helt avstår från att läsa nutida svenska kvinnliga författare, hur absurd jag än tyckte att en sån tanke var när jag lärde mig läsa.”
[…]
”Vad som återstår är fortfarande några frågor: hur långt kan och bör en litteraturkritiker gå för att göra reda för det verk som står under granskning, innan verket helt försvinner till förmån för kritikerns egna ambitioner, ideologiska agendor och anteckningar i marginalen.”
Själv är jag sedan länge mycket skeptiskt inställd till det mesta som skrivs i DN Kultur, eftersom det där finns en tydlig, feministisk agenda. Misstankarna om just det som Thente skriver, att ideologiska agendor får stå över de eventuella konstnärliga värdena hos de verk som recenseras och beskrivs har funnits hos mig en längre tid.
Är det vi ser hos elever på universitetsnivå en konsekvens av de rådande diskurserna inom t ex genusvetenskapen som nu implementerats på många håll i skolorna? Eleven ska lära sig framför allt en kritisk hållning (fastslagna sanningar undanbedes, vardagsförståelsen får inte köras över), men denna kritiska hållning ska se ut enligt en schablon: den marxistiskt färgade maktanalysen där vit, heterosexuell man alltid står högst upp i makthierarkin och där alla andra är inordnade i likaledes fastslagna kategorier beroende på kön, hudfärg, sexuell läggning och socialgrupp? Jag vet inte hur stort genomslag dessa idéer har runt om i skolsystemet och ställer mig därför frågan.








![burktelefon[1]](http://www.susannavaris.com/blogg/wp-content/uploads/2013/03/burktelefon1.gif)








