Foto: Bertil Enevåg Ericson/Scanpix
Dagens frukost åkte rakt in i vrångstrupen vid genomläsningen av DN och närmare bestämt artikeln där jämställdhets- och integrationsministern Nyamko Sabuni, som tidigare intagit en ganska balanserad ställning gentemot de feministiska påtryckningarna, nu verkar ha övergett liberalismens idéer till förmån för radikalfeminismen.
”Nytt förslag från FP. Näringslivet lever inte upp till sin egen överenskommelse om jämställdhet. Därför föreslår vi nu en lagstiftning som ställer krav på en jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Fler kvinnor på höga poster skulle skapa en mer rättvis fördelning av makt i samhället, skriver jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP).”
Så lyder ingressen. Därefter låter den före detta liberale ministern som en radikalfeministisk lärobok:
”Sverige är ännu ett ojämställt land. I alla sektorer; i det privata, i politiken och i näringslivet finns strukturer kvar att bryta. Kvinnor har rätt till mer makt i samhället, och unga oavsett kön har rätt att mötas av samma förväntningar och se sig själv i förebilder. Det är dags att politiken och näringslivet söker en lösning i samförstånd.”
Strukturer är en feministisk paradgren. Istället för att tala om eller se till människors olika val, som en liberal politiker borde, talar Sabuni nu om strukturer som ska brytas. Om nu kvinnor har ”rätt till mer makt i samhället”, varför då begränsa sig till näringslivet? Ska vi inte i inte rättvisans namn kvotera också den politiska makten? Har inte andra kategorier som människor kan delas in i, som invandrare eller handikappade, rätt till mer makt också? I ”rättvisans” namn bör all makt fördelas proportionellt mot den rådande sammansättningen av befolkningen. Vilket ju i och för sig borde vara mer angeläget i de politiska församlingarna. Fram med scablonerna nu och rensa upp i leden. Makt är också relativt, hur mäts detta? Har en styrelseledamot mer makt än t ex en lärare som kan forma tusentals unga människors sätt att tänka? Har en styrelseledamot mer makt än en feministisk lobbyist med raka rör in till politiker och media?
”I decennier har fler kvinnor än män examinerats från svenska högskolor och universitet. Flickor har länge presterat bättre i skolan – men ändå är de förlorarna på arbetsmarknaden. För de kvinnor som försöker bryta mönstret och ta sig in i näringslivets topp sätter glastaket ofta stopp. Det finns diskriminerande strukturer som måste rivas.”
Förlorarna på arbetsmarknaden? Det går inte att direkt överföra resultat från skolan till hur situationen på arbetsmarknaden ser ut. Sabuni har svalt den radikalfeministiska teorin om glastak i näringslivet. Är den belagd med någon som helst forskning? Hur ser de utexaminerade kvinnornas PREFERENSER ut? Vill de ha de högsta positionerna i samma utsträckning? Kan man ens tänka sig att en kvinna självmant kan nöja sig med en lägre position för att kunna kombinera sitt arbete med ett fungerande familjeliv? Kanske inte alla, men tillräckligt många för att det inte ska råda en 50/50-fördelning mellan könen hos de som är intresserade av dessa positioner. Om det nu skulle kunna vara på det här sättet, vilken är en liberal politikers uppgift, att se till så att människor kan välja sina liv enligt sina preferenser, eller att de ska välja för att passa den feministiska doktrinen om 50/50-fördelning inom samhällets alla sektorer?
”En parallell utveckling i Sverige är att den offentliga andelen av bruttonationalprodukten faller i förhållande till den privata. Därmed flyttar ekonomisk makt i Sverige alltmer från politiken till näringslivet. Det tydliggör ett brådskande behov av ett jämställt näringsliv. Näringslivet producerar varje år värden på nästan 2.500 miljarder och bolagen noterade på Stockholmsbörsen var förra veckan ensamt värderade till cirka 4.000 miljarder.”
Folkpartiet kommunisterna? Sedan när är det ett problem för en liberal politiker att ekonomisk makt flyttar från politiken till näringslivet??
”Ekonomisk makt är reell makt. Så länge kvinnor inte har ekonomisk makt, såväl offentlig som privat, på samma sätt som män kommer Sverige att fortsatt vara ett ojämställt land. Detta bör vi bryta.”
Kvinnors löner, bortsett från den vulgärfeministiska propagandan, skiljer sig med ca 5 % i genomsnitt, rakt av jämfört mellan kollektiven. Denna skillnad kan tänkas hörröra från kvinnors mer modesta löneanspråk och avbräcket som blir vid föräldraskap. Vilken ekonomisk makt menas då? Det redan existerande kapitalet? Sabuni kanske vill konfiskera all privat egendom för att fördela den ”rättvist”?
”Det ska vi göra med respekt för den äganderätt liberaler i många partier och i det svenska näringslivet alltid försvarat. Vi ska fortsätta respektera ägarnas rätt att utse styrelse och ledningsgrupper. Vad vi däremot aldrig kan acceptera är en ordning där kön betyder mer än kompetens.”
Med respekt för äganderätten så vill vi alltså göra ingrepp i densamma medelst lagstiftning. Vi respekterar ägarnas rätt att utse styrelse och ledningsgrupper, men bara om de gör det som vi vill. Eller? Vi accepterar inte en ordning där kön betyder mer än kompetens just genom att införa krav som säger att kön går före kompetens. Sabuni lyckas till och med införliva lite genusvetenskaplig logik sitt anförande. Antagandet att kön skulle gå före kompetens, att män i dagsläget kvoteras in på grund av sitt kön, vilar på att det verkligen finns minst lika många kvinnliga kandidater till alla positioner. Statistik på utexaminerade från högskolor är inte direkt överförbart till att det förhåller sig på detta sätt. I detta inlägg har jag skrivit om underlaget till professurer, som nyligen var på tapeten.
”Meritokrati bör gälla fullt ut vid tillsättningar och utnämningar. Att meritokrati ska råda är det ingen som öppet ifrågasätter, ändå sorteras kompetenta kvinnor bort i processerna.”
Vilken eller vilka studier bygger detta påstående på?
”Därför föreslår jag och Folkpartiet i dag att regeringen och näringslivet tillsammans överväger följande tre förslag som ett samlat alternativ till ny lagstiftning:”
”Alternativ till lagstiftning”, varpå följer förslag på…ja, just det, lagstiftning:
”• För det första vill vi omvandla till lag den del i bolagskoden som handlar om att näringslivet ska eftersträva jämställdhet. Svenskt näringsliv lever i dag inte upp till sin egen överenskommelse så som den uttrycks i svensk kod för bolagsstyrning. Vi bör lagstifta om att valberedningen i varje större bolag ska sträva efter en jämn könsfördelning i styrelsen och att bolaget ska sträva efter en jämn könsfördelning i ledningsgruppen. Genom att till exempel flytta kravet från bolagskoden till aktiebolagslagen skärps uppföljning och tillämpning.
• För det andra vill vi i lagen införa en bestämmelse om att bolagsstämmorna i stora bolag ska sätta ett för företaget specifikt delmål om andelen kvinnor respektive män i bolagsstyrelsen och att styrelsen gör detsamma när det gäller ledningsgruppen. Vald nivå ska utifrån övrig lagstiftning, branschförhållanden och företagsspecifika förutsättningar utförligt motiveras. Bolagen ska senare förklara utfallen enligt principen om följ eller förklara.
• För det tredje vill vi precisera diskrimineringslagens bestämmelser om aktiva åtgärder. Varje stort bolag ska kunna redovisa inte bara vilka aktiva åtgärder som vidtagits för att skapa en inkluderande och icke diskriminerande arbetsplats, utan också vilka åtgärder man vidtagit för att nå eller bibehålla en jämn könsfördelning i styrelse och ledningsgrupp. Att vidta åtgärder för att kvinnliga nyckelmedarbetare stannar i företaget och kan klättra i karriärstegen även efter första barnet är nyckeln till framgång. Vi vet att enskilda företag kan förändra chefskapets attraktionskraft genom att se över arbetsvillkor och förmånspaket.”
Mera jobb och pengar till landets genusvetare alltså. Dessa arbetar ofta som olika slags jämställdhetskonsulter och tvingande regler om olika former av jämställdhetsplaner och kartläggningar betyder mera klirr i kassan för dessa universalexperter. Sabuni vet bäst hur företag ska utvecklas, något som genusvetare också brukar vara specialister på (bland mycket annat) och vill här i detalj lägga sig i t ex att kvinnliga nyckelmedarbetare ska fås att stanna i företaget, klättra i karriärstegen och att deras arbetsvillkor och förmånspaket ska sockras. Men om den kvinnliga medarbetaren inte vill klättra i karriärstegen just när hon fått barn, eller om hon rentav vill byta bana? Inga sådana hänsyn kan tas vid förverkligandet av det feministiska paradiset där 50/50-fördelning mellan könen råder på de högre positionerna i samhället (i jämställdhetssammanhang talas väldigt sällan om hur det ser ut i botten av samhället).
Har Nyamko Sabuni nu fallit in i samma fåra som Margaretha Winberg på sin tid, där feministiska lobbyister har svängdörrar in till departementen?
