Katerina Janouch. Foto: Susanna Varis
Författaren och feministen Katerina Janouch tycker att det är bra att Pär Ström nu lämnar arbetet för jämställdhet. Jag antar att hon tycker att det blir enklast så, när alla tycker likadant. Erik Helmersson har en poäng i sin artikel i dagens DN om detta. (Vad Helmersson sedan anser vara så kontroversiellt med Ströms budskap: lika värde, rättigheter och skyldigheter oberoende av kön, framgår däremot inte.)
Tillbaka till Janouch. I artikeln framför hon i ett antal punkter en tes om patriarkatets existens och det är inte ofta en feminist bemödar sig om att komma med sakargument. Vad jag däremot blir något förbryllad över är slutklämmen:
”Allt Pär Ström skriver är inte snömos. Han har en vacker vision – att ”könen ska ha samma rättigheter och skyldigheter.” Tyvärr är hans utopi inte förankrad i dagens samhälle, men en sak ska jag ge honom: Jag hoppas att det en dag blir som han önskar.”
Till dess lyfter jag på hatten för att han äntligen lämnat debatten.”
Varför är hans utopi inte förankrad i dagens samhälle? För att den diskriminering mot män som finns i den svenska lagstiftningen inte går att åtgärda? (Det finns inga lagar som uttryckligen diskriminerar kvinnor). Janouch anser att Ströms vision är vacker, om något omöjlig att genomföra, men är glad över att han slutar debattera? What?
(Är vi inne på den genusvetenskapliga grenen om förkastande av den traditionella vetenskapen, i det här fallet logiken, som manlig gren?)
Janouch skriver:
”Jag vill nämligen markera vad hans ståndpunkt i genusfrågor handlar om: Vissa individers rädsla för att vi faktiskt kan få ett verkligt jämställt samhälle.”
Felaktigt, tyvärr. Vad Ström strävar efter är ett verkligt jämställt samhälle, med lika värde, rättigheter och skyldigheter för båda könen. Inget företräde för något ”underrepresenterat” kön, ingen kvotering (vare sig av män eller kvinnor), inga tjej- och kvinnosatsningar och ”jämställdhetspengar”. Lika rättigheter är nämligen inte samma sak som lika utfall (50/50-fördelning överallt). En del genusvetare (”jämställdhetsexperter”) riskerar förstås att förlora sina arbeten och projektpengar.
”Innan vi förfasas över att Ström nu känner sig tvingad att sluta debattera jämställdhet vill jag att vi besinnar oss en stund – och bara ser på verkligheten.”
Janouch; är det många som ”förfasas” omkring dig över att Pär Ström slutar debattera?
”Jag är en av dem som kritiserat Pär Ströms ”kamp” mot ”statsfeminismen” – det senare ett hitte-på-ord som Pär Ström själv skapat för att förminska jämställdhetsfrågorna.”
Sverige har lagar som diskriminerar män, däremot inga som diskriminerar kvinnor (exempelvis måste en pappa ansöka om faderskap i de fall föräldrarna inte är gifta, något som mamman automatiskt tillskrivs). Som ett exempel kan man på regeringens hemsida läsa under avsnittet jämställdhet:
” Exempel på sådana insatser är handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, handlingsplanen mot prostitution och människohandel, forskningsprogrammet om kvinnors hälsa, en satsning på jämställdhetsintegrering i kommunala verksamheter samt den jämställdhetssatsning inom skolans område som regeringen fattade beslut om i juni 2008.”
Det som nämns är mäns våld mot kvinnor, inte ett ord om det motsatta. Män drabbas också av relationsvåld, men ofta på att annorlunda sätt. ”Forskningsprogrammet om kvinnors hälsa”, männens hälsa nämns inte ens. (Jämför med den nyss genomförda Rosa Bandet-månaden, där det Blå bandet fullständigt saknades, trots att prostatacancer är den cancerform som skördar flest offer.)
Detta under en regering och en jämställdhetsminister som får utstå spott och spe för att inte vilja kalla sig feminist. På många håll, särskilt inom skolväsendet har den feministiskt präglade genusvetenskapen haft stort genomslag och de flesta myndigheter, organisationer och företag har numera jämställdhetsplaner, -arbete och ofta satsas det just särskilt på kvinnor.
Nyamko Sabuni. Foto: Johan Ödmann
”I Pakistan – men även i Sverige. Flickor och kvinnor kläs i krusiduller och förväntas vara vårdande”, skriver Janouch.
Är det papporna och ”patriarkatet” som gör detta? Är kvinnor vårdande enkom på grund av förväntningar? Är bara kvinnor vårdande? Åker inte män iväg till Statoil 01.15 när gravida fruar och flickvänner vill ha lakrits och korv? Är att vara vårdande eller bära krusiduller ett problem?
”I en kärleksrelation förväntas vi tåla en hel del – och veta vår plats som kvinna. Vi lär oss redan på dagis att ”kärlek börjar med bråk” och att en pojke som slår gör det för att han inte kan bättre. Höjer vi rösten är vi inte charmiga och smarta – tvärtom, vi blir stämplade som aggressiva. Och aggressiva kvinnor anses som otäcka. Särskilt om de dessutom har mage att vara äldre.”
Veta vår plats som kvinna? T ex när vi ensidigt bestämmer hur hemmet ska inredas? (Karlns saker är gräsliga). Eller när vi planerar i det närmaste alla aktiviteter och bestämmer i stort hur och var semester och högtider ska firas? När vi bestämmer vad som ska inhandlas?
Är det ”patriarkatet” eller de företrädesvis kvinnliga förskolelärarna och lärarna som tycker att ”kärlek börjar med bråk”? Om man ständigt vill bli omtyckt och accepterad så kommer man nog inte så långt. Vare sig om man är kvinna eller man. Vem bryr sig vad någon random tycker om dig om du höjer rösten för att du har något viktigt att säga? Kvinnor gör nog rätt i att bota sig ur behagssjukan bäst det går.
Så punkterna som ska stödja tesen om könsmaktsordningen:
”● Varje år misshandlas runt 17 kvinnor till döds av sin oftast manliga partner. Motsvarande siffra för män är 2-3. (I Sverige dömdes 24 kvinnor för dödligt våld mot partner mellan åren 1995 och 2001.)”
Mäns våld mot kvinnor uppmärksammas. Kvinnors våld mot män nämns knappt och mörkertalet torde vara än större. Dessutom finns det anledning att tro att kvinnor utövar mera psykiskt våld. I Finland stod år 2008 kvinnor för en större andel av det grova relationsvåldet än män. Kvinnojourer hjälper utsatta kvinnor, mansjourer inriktar sig på män som utövare. Ingen jour finns för män som är offer. Inga statliga pengar utgår till utsatta män.
”● Det är fortfarande främst män som misshandlar kvinnor. Drygt 85 procent av dem som misstänks för misshandel mot kvinnor är män. En fjärdedel av fallen är i nära relationer (2010).”
De 15 % av utövande kvinnor behöver alltså inte insatser för sin våldsproblematik?
Dessutom förstår jag inte vad de våldsamma männen eller kvinnorna har med en könsmaktsordning att göra? Könsmaktsordningen beskriver en ordning där män som grupp sägs vara överordnade kvinnor som grupp. Varför väljer man det antal individer som uppvisar antisocialt beteende genom att misshandla för att representera en ordning som gäller alla individer? Det ligger en inneboende moralisk anklagelse gentemot alla män och ett utpekande som offer av alla kvinnor i detta resonemang. En större andel män än kvinnor är våldsamma, det kan bero på högre halter av testosteron, men även av sociala förväntningar (mördare och våldsmän översvämmas av kärleksbrev i fängelserna), men inom feminismen får man detta till någonting som påverkar alla män och alla kvinnor. Alla män är potentiella utövare och alla kvinnor är potentiella offer. Ibland framförs tom att detta skulle vara något som gynnar de icke-misshandlande männen, att de som misshandlar hjälper till att upprätthålla ”könsmaktsordningen”. Som ett bevis för ett matriarkat skulle man på motsvarande sätt kunna föra fram statistik om oskyldigt dömda våldtäktsmän och -kvinnor, eller kvinnor som falskeligen anklagar män för övergrepp på sig själva eller barnen, och därmed försöka påvisa att alla kvinnor potentiellt ljuger om våldtäkter och alla män potentiellt kan bli offer för detta.
Matriarkatet?
”● Mäns sjukdomar räknas dubbelt så ofta som arbetsskador som kvinnors sjukdomar. Män får lättare pengar från Försäkringskassan om de drabbats av skador i arbetet. När kvinnor söker pengar för arbetsskador får de ofta nej från Försäkringskassan.”
Mycket märklig formulering. Räknas här alla sjukdomar som vardera gruppen har? Varför skulle t ex influensa eller mensvärk klassas som arbetsskada? Kvinnor och män arbetar i relativt stor utsträckning inom olika branscher, arbetsmarknaden är könssegregerad. Män råkar oftare ut för direkt kroppsskada, medan kvinnor oftare får belastningsskador. Belastningsskador har tidigare varit svåra att få erkända som arbetsskador, något jag hoppas kommer att ändras. Janouch glömmer att nämna att ca 20 män varje år omkommer i arbetsplatsolyckor. För kvinnor har siffran pendlat kring 0 och 1.
”● Vården är inte jämställd – forskningen och utvecklingen av sjukvården handlar fortfarande mycket om mäns kroppar och om hur män lever.”
Man har bland annat inte velat testa läkemedel på kvinnor eftersom det alltid föreligger en risk av att individen är ovetandes gravid, men kring 30 % av testerna görs på kvinnor. I Pärs bok finns mer om detta.
”● Kvinnors löner ligger fortfarande skandalöst långt efter männens. Inkomststatistik från SCB 1991-2010 visar att en genomsnittlig svensk kvinna har närmat sig männens inkomster med 10 000 kronor under tjugo år – men mannen tjänar fortfarande i snitt 60 000 kronor mer per år. Vi pratar inkomst före skatt, allt ifrån lön till a-kassa och pension.”
Här jämför Janouch alla kvinnor med alla män och kommer, föga förvånande, fram till detta resultat. Kvinnor arbetar mindre än män. De är mer sjuka, barnlediga och arbetar deltid. Kvinnor studerar mer än män. När kvinnor väl arbetar, gör de detta ofta i skattefinansierade arbeten inom den sk välfärdssektorn, där man numera dessutom från vissa håll inte vill ha några vinster (vilken morot för att starta eget!). Skattefinansierade arbeten, som dessutom ses som en rättighet (man har rätt till vård och omsorg), kan aldrig bli lika välbetalada som yrken i den privata sektorn, kort och gott eftersom skattepengarna genereras ur den sistnämnda. Justerar man för faktorer som yrkesval, antal år i yrket, ålder, kompetens etc återstår en skillnad på ca 5 % mellan kvinnor och män. Den skillnaden tror jag personligen kan förklaras med den högre ”riskpremie” arbetsgivaren lägger på en kvinna pga ovannämnda faktorer, samt kvinnors tendens att vara mer modesta i sina löneanspråk. På vilka grunder väljer kvinnor yrke? Är det ”patriarkatet” som tilldelar människor yrken och öden?
”● Andelen kvinnliga chefer är fortfarande endast runt 33 procent – mot 66 procent av männen. Inom den akademiska världen är det ännu värre. 80 procent av professorerna är män. Endast sjutton av 100 är kvinnor.”
Är förklaringen det onda ”patriarkatet” eller kvinnors egna val?
Percy Barnevik. Foto: SR
”● Bland samhällets toppar är fortfarande män i majoritet.”
Jag vet inte vilka Janouch menar, men för att t ex bli företagsledare måste man i stort delegera sitt familjeliv till någon annan. Hur många kvinnor är beredda att göra detta? Att vänstern sedan skriker om pigor så fort någon anlitar städhjälp lär inte underlätta. Företagsledaren Percy Barnevik t ex tillbringade kvalitetstid med sina barn i limousinen på väg till Arlanda.
”● Sverige har ännu aldrig haft en kvinnlig statsminister.”
Pakistan har haft Benazir Bhutto som premiärminister, men kan väl knappast benämnas som jämställt eller fritt från ”könsmaktsordningar”.
Benazir Bhutto. Foto: Getty Images
”● 41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.”
Är det här ett tecken på att män är överordnade kvinnor? Hur har man förresten undersökt detta?
Jag tycker att det är synd att Janouch, som ändå verkar hålla med om Ströms vision, är så indoktrinerad i den feministiska tankegången att hon inte förmår att se två sidor av myntet. Men jag ska själv försöka att hålla huvudet kallt och se till tanken först och sedan till budbäraren, något som ibland kan vara svårt, ska erkännas. Allt som feminister skriver är inte heller snömos. Det återstår jämställdhetsarbete, men om man inte delar den feministiska analysen om mäns överordning eller målsättningen med 50/50-fördelning mellan könen inom alla delar av samhället? Är man välkommen med sina argument eller ska man helst mobbas till tystnad?
