Någon vid namn Enzo Omonte har tagit en av mina gamla manson-målningar, laddat upp den och tom gjort beställning av trycksaker möjligt. Ja herregud…han har laddat upp den till ett gruppgalleri också. Jag har skrivt till Deviantart, till honom, till gruppen, till några till, men jag tänkte hänga ut honom här på bloggen också.
Så här ser killen ut:
Här är hans teckningar:
Den här målningen låtsas han som att han har gjort:
The Vampires, akvarell 2008. Susanna Varis
Skojaren har haft fräckheten att fotoshoppa bort min namnteckning på målningen. Här är bilden från hans galleri på Deviantart:
”Marilyn Manson by Reckless-Etc” har han döpt om min målning till…
Stendörren, Aspnäset. Foto: Wikipedia/ Holger Ellgaard/ CC BY-SA 4.0
Stendörren, ett av mina första smultronställen när vi flyttade till Sverige…
Så var det då dags för Sveriges nationaldag igen. Det blir alltid lika besvärligt. Vad firar vi?Varför ska vi fira? Annandag pingst var bättre eftersom det aldrig infaller på en helg (mera ledighet). Gustav Vasa? Är det han som hittade på knäckebrödet? Regeringsf…formen? Va? Har dom en speciell form? Midsommar är mer naturlig svensk nationaldag…då brukar vi ju s**a och k****a…(varför inte julafton? då är det ju kul med julklappar…?) Förresten så är det ju rasistiskt och kränkande mot alla invandrare att fira nationaldagen, dom kan ju tro att vi tror att vi är bättre på nåt vis.
I Finland är allt så mycket enklare. Vi blev självständiga 1917 och jag är i hjärtat stolt över mitt självständiga, demokratiska och strävsamma nation och land. Jag vet att dessa saker inte är gratis, mina landsmän och förfäder har betalat med sina liv för att vi ska kunna leva i fred och demokrati.
ABBA. Foto: Ulrika Torsson (bild från 2021).
Jag har bott i Sverige sedan 1979 och jag anser mig ha två hemländer. I Sverige blir jag aldrig svensk och i Finland är jag inte riktigt finsk, men jag väljer att vara lite av både och, inte varken eller. Så idag känner jag stolthet å en del svenskars vägnar, jag tror att jag på få ställen, även världshistoriskt sett, skulle ha haft det bättre som kvinna än i Sverige (eller i övriga Norden) nu. Sverige är fantastiskt. Må hända att den långa perioden av fred och frihet har följt med sig en viss överkänslighet för ”kriser” och ”katastrofer” och må hända att medborgarna är invaggade i en känsla av en stor och trygg stat, som alltid ser till sina barns bästa, men ändå.
Vid mina första möten med Sverige var förväntningarna hårt uppskruvade. Landet där ABBA bodde!!! Landet där Pippi kom ifrån, min första riktigt stora idol! Vi körde runt i Stockholm och besökte Stockholms slott. Överallt på byggnaderna fanns det lejon, bara en sån sak! Och Livrustkammaren sen! Hästar i drag-utstyrsel!!! Okej, jag kanske inte tänkte ”drag” som nioåring, men en åttaårings fantasiutstyrslar för hästar i verkliga livet! och prinsessklänningarna…när vi sedan flyttade hit kunde jag den svenska regentlängden utantill. Jag hade fascinerats av Zacharias Topelius ”Fältskärns Berättelser”, där Finlands och Sveriges gemensamma historia berättas i fiktiv form. I Finland hade vi inga glamourösa kungligheter och okej, Åbo slott är charmigt, men vad är det i jämförelse mot Gripsholm, Drottningholm och Stockholms slott till exempel.
Maria Eleonora. Foto: Susanna Varis (ett senare foto från bloggen ersätter den som fanns här innan).
Maria Eleonora, kung Gustaf II Adolfs gemål, som förvarade hans hjärta i en silverask länge efter att han stupat vid Luzen 1632…en av alla fascinerande svenska kungligheter.
Livrustkammaren, Stockholms slott (bild från senare datum än detta inlägg).
Min styvfars föräldrar bodde i Kalmar och hade ett sommarställe på Öland. Jag älskade det karga alvaret på Öland, vindmöllorna, dramatiska Borgholm och behöver jag nämna självplocket på jordgubbsfälten? Trazan och Banarne i julkalendern…barnprogram i timmar på förmiddagarna vid jul…
Jag vet inte när och hur det gick till att nationalstaten sägs ha spelat ut sin roll och vad som egentligen menas med det? Och alla som inbillar sig att vi klarar oss så bra utan landsgränser så är det precis vad ryssarna alltid sagt till finnarna. Om man inte själv vill bestämma över sitt territorium, så finns det garanterat andra som är intresserade. Jag är glad att jag lever i ett land där det råder frihet, fred och demokrati och där rättssystemet bygger på traditionellt västerländsk filosofi (och även kristen etik). Jag är glad att det här råder yttrandefrihet och religionsfrihet, men också rätt till frihet från religion. Jag är glad att jag bor i ett förbannat bra land.
Stora Allvaret vid Resmo. Foto: Wikipedia/ Bernt Fransson / https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0
En av mina tidigaste inspirationskällor var den finska konstnären och illustratören Rudolf Koivu. Jag hade en ärvd sagobok med de mest fantastiska illustrationerna av Koivu. de fulländat vackra juged-målningarna med underbara dräkter, exotiska prinsessor mystiska väsen trollband mig fullständigt. Jag ville kunna teckna och måla lika bra. Tänk att kunna skapa helt nya världar ur fantasin och förverkliga dem på papper. Koivu illustrerade Zacharis Topelius´, H C Andersens och bröderna Grimms sagor, men hade även en egen samling, just den boken jag hade.
De gamla sagorna innehöll också en hel del mörka element som jag alltid kände en fascination för. Jag tror att min dragning till det gotiska har sina rötter i just Rudolf Koivus bildvärld.
I den här sagan vill en något av en bimbo-aktig prinsessa hitta vidomens frö och får hjälp av denne ande i flaskan…
Den här sagan berörde mig mycket starkt. En flicka skulle, för att rädda sin dödssjuke mor, hämta en svag, flämtande låga ur dödens grepp. Jag hade redan förlorat min far på ett sätt och var mycket ängslig över att även förlora min mor…
På vissa av bilderna har jag varit med och hjälpt herr Koivu med särskilt färgläggningen…
I närheten av mitt hem finns ett hus. Jag har i åratal promenerat förbi det och undrat hur man kan ha ett hus stående tomt mitt i ett attraktivt villaområde år efter år. Speciellt sena kvällar väcks mina fantasier om vad som egentligen döljs innanför dom där sakta vittrande väggarna. Jag tycker mig ha sett att olika detaljer har ändrats i huset och en gång var det mitt i natten tänt i källaren. Just då höll jag på med likmaskarna i målningen Dita Vanitas, så jag visste precis hur de ser ut. När jag passerade huset höll jag på att trampa på en likmask…på väg mot huset!
Allt sedan dess har det här huset blivit ”spökhuset”. Jag är snart övertygad om att det huserar en seriemördare i källaren, eller minst en mutant som livnär sig på oskulders kött och blod om nätterna.
Huset har de vanliga soptunnorna, inklusive behållare för uttjänta batterier, vid vägkanten. Uppenbarligen hämtas soporna. Men huset är tomt! Jag har aldrig sett en människa varken i det eller vid det. Inget fordon på gården. Så här har det varit i ungefär 10 – 15 år. Innan dess vill jag minnas att jag hade sett några människor där, men jag är inte helt säker.
Så nu har jag börjat fota av huset ibland och redan de två första fotona dokumenterar att det verkligen händer saker i huset. Se på persiennerna. Den första bilden är tagen i maj, den andra ungefär en och en halv vecka efter.
När jag hör begreppet ”stark kvinna” osäkrar jag min revolver. Idag läser jag i DN:s kulturbilaga en mediekrönika innehållande detta begrepp. DN:s kulturdel börjar snart fungera lika bra som Aftonbladets kultursida som blodtryckshöjare.
Hanna Fahl
Mediekrönikören och feministen Hanna Fahl undrar var de starka kvinnorna (inom film och tv-serier) finns. Jag har alltid avskytt begreppet ”stark kvinna”. Som om det vore en avvikelse på något vis, som om man måste understryka att här har vi minsann en stark kvinna, inte ett sådant där vanligt mähä. Kvinnor är starka, det behöver inte markeras på något speciellt vis. Har någon någonsin hört talas om att den och den är en stark man? Utöver när det gäller någon specifik fysisk prestation eller så. Men Hanna Fahl, feministen, tycker sig sakna starka kvinnor på film.
Jag håller med om att det ofta är torftigt med kvinnliga karaktärer och visst finns det ett massivt överflöd av klyschaktiga kvinnoroller inom film och tv. Så var är brudarna som skriver mer nyanserade roller, som skriver sina berättelser? ”Green Hornet” handlar om superhjältar, traditionellten ganska manlig genre. ”Let Me In” är skriven av en man, ur en pojkes perspektiv. ”The Social Network” handlar om en ung, manlig, datorintresserad student. Det här är filmerna som Fahl exemplifierar med som bristfälliga i feministiskt perspektiv. Var är brudarna som skriver, är det jag kan konstatera.
I krönikan får jag också veta att svinaktigt beteende är något beundransvärt när det kommer från en kvinna och riktas mot en man (Amy Poehlers kommentar till Jimmy Fallon), men det är mannen som blir beskylld för härskartekniker.
Jo, jag skyller på dig, Hanna Fahl, just idag, när jag blir deprimerad över världens tillstånd.
…att det är beklagansvärt att Bengt Ohlsson, vars krönikor jag annars läser med stort nöje, nu sällar sig till ”förortsbasharna”.
Bengt Ohlsson
Jag är milt sagt, spyfärdig på representanter för mediaeliten, företrädesvis bosatta på arbetarstadsdelen Södermalm, självförklarade goda smakens, den politiska korrekthetens, de äkta vänstersolidaritetskänslornas företrädare, spotta ur sig fördomar, förakt och nedvärderande åsikter om förorten. Jag inkluderar här Södertälje i begreppet förort och det är Södertälje Benke har besökt. Förmodligen är det chocken över att han bara fick fyra hålögda lyssnare som publik, att han inte är den ”någon” han är van vid att vara hemma på Götgatan eller i Vasastan eller var han nu bor, i hela landet. Mediaeliten är inte lika med Sverige.
Södertälje. Foto: Susanna Holmén Waris
Här är sista delen, som handlar om Södertälje, av krönikan i gårdagens DN:
”Men det blir torsdag. Jag sätter mig i bilen och åker till ett bibliotek i en stad som ligger utanför rummet, i Stockholms New Jersey, och sen sitter jag med en funktionär under pressad tystnad medan minuterna till nedsläpp närmar sig. Biblioteket är folktommare än Suorooaivi. –?Men du vet, säger funktionären urskuldande, det har ju hänt saker här i dag. Han berättar att en radhuslänga brunnit ner. Man tror att branden var anlagd. Han berättar om stadens gängkrig mellan syrianer och assyrier. Och ingen av dem vill låta sina barn gå i samma klass som muslimska barn, som de tycker står lägre än hundar. –?En gång var jag med och bildade en antirasistisk organisation här i stan, suckar funktionären. Men ibland känner man ju hur tankarna börjar vandra. –?Hur då menar du, säger jag, trots att jag vet precis vad han menar. Vi pratar lite om maffiavälden och vad de kan ha för dragningskraft på unga människor. Jag säger ett och annat som låter hyfsat skarpsinnigt men som grundar sig på studier av ”Gudfadern”-rullarna. –?Man får inte glömma att det är invandringspolitiken som bär skulden, säger funktionären, inte invandrarna. Jag blir ytterligare lite mer illa till mods. Nyss flaggade han för mer traditionellt rasistiska åsikter. Nu närmar han sig samma åsikter, fast från ett annat håll, ett som låter lite hyggligare:
Ni är invandrare, och man kan inte förvänta sig lika mycket av er som av oss andra. Om ni Klumpar Ihop Er för många på samma ställe, då är det klart att ni går med i brottssyndikat och börjar bränna ner radhus. Det blir en förfärlig kväll. Jag håller tomt skramlande låda inför fyra fem uttryckslösa ansikten. Sen åker jag hem och känner hur värdigheten lagt sig att sova bland fiskarna.”
Min bästis från gymnasietiden, Pia Ollila. Vi gick på 4-årig Teknisk Linje på Västergårdsgymnasiet och blev punkare. Hängde på Ultra-huset, åkte till Finland och tågluffade till Italien och England. Pia var modell för oändliga foton och även ett par oljemålningar, akvareller och teckningar.
Pia som modell för oljemålning. 1987. Från ett foto taget framför biografen vi skulle se filmen ”Sid & Nancy” i. Jag hade likadan tuppkam, fast blond.
Länstidningen i Södertälje uppmärksammade min utställning. Trevligt!
En annan kompis från förr, Magnus Forsblom.
Magnus och Peter från mycket länge sedan…
Vår chefredaktör på webbtidningen Blaskan, Herr Doktor Indie Micheles Kindh kom med blommor…
Semso Huseinovic, jag och Freddy Soto och yes, min fina klänning är den från Jade Jaggers Indiska-kollektion :)
Sebastian hänger i fönstret och försöker vinka in grabbarna och tjejorna…
Ok. Jag bloggar då. Motvilligt. Jag gillar inte alls det här utseendet på bloggen. Hoppas att det snart löser sig. har fortfarande ingen aning om varför det blev så här och om något ens händer för att det ska bli som det ska igen…
Utställningen är nu förbi, tack alla som kom!
Jag får säga att jag är nöjd. Jag gick trots allt med plus, hade en jätterolig vecka med nya upplevelser och fick en hel del nya, intressanta kontakter. Förra veckan var väldigt turbulent och jag är fortfarande ganska slut efter allt som hänt och allt arbete med utställningen. Min första soloutställning! Galleri Zebra skulle jag kunna husera i varje dag om jag kunde leva på det…
Idag var första dagen tillbaka på lönearbetet och tack vare en rejäl satsning från polisen och alla inblandade på vårt företag, blev dagen bra. Det återstår att se hur situationen utvecklas under sommaren.
Tillbaka till utställningen, här kommer några bilder:
Uffe kämpar med upphängningen…
Upphängt och klart. Vernissagen kan börja…
Jag, en god vän från länge sedan, Doris Blomster och mor.
Jari från Jukijaimais kom och musicerade.
Varde ljus! Monica Karlzon hänger uppe vid taket, Berndt Noelle längst till höger.
Nu börjar bilduppladdningen sagga, trots att jag minskat ner fotona till 75 %, så jag fortsätter på nästa inlägg…om det ska hålla på så här och efter att bloggen tog sin lilla tid att få upp så blir det snart Blogger, here I come!
