Utseendet på bloggen är nu inte alls som den ska vara och jag vill inte ens blogga innan det är fixat…
Hur och varför det blev så här har jag ingen aning om.
Usch.
Utseendet på bloggen är nu inte alls som den ska vara och jag vill inte ens blogga innan det är fixat…
Hur och varför det blev så här har jag ingen aning om.
Usch.
Det närmar sig vernissage. Moderskan och jag tog en promenad ner till södertäljestan för att införskaffa ännu fler ramar, kolla om det återstod någonting av Jade Jaggers kollektion för Indiska, hämta nycklarna till galleriet, lämna böcker på bibblan, laga en söm på en promenaddojja…lite allt möjligt.
Skon blev snabbt avklarad på stamskomakaren på Järnagatan. Samme man har lagat alla mina skor sedan pumpsen och mormorskängorna på 80-talet. Mina gothiga ankelboots med spännen, cowboybootsen från sleaze-perioden i början av 90-talet, vinterstövlar av alla de slag, handväskor…nu senast töjdes tre par Bruno Magli- och Nina Ricci-skor ut någon millimeter (tyvärr är dom fortfarande för små…). Moderskans promenadskor tog en minut att laga och kostade hela 30 kronor.
Här ligger PPS Skomakare och Nyckelservice driven av Halaf Esat.
Sedan Indiska. Jag hade hoppats på att Jade Jaggers kollektion för Indiska inte skulle vara så måstehaig, men givetvis var den det. Precis min dröm om Marrakech, lyxhippie, Rolling Stones, Bowie, Anita Pallenberg…YSL, Cavalli…

Jade Jagger personifierar min Marrakech-dröm…
Turligt nog, eller oturligt, hur man nu ser det, fanns det en hel del plagg och inredningssaker kvar. Jag haffade den grönblåmönstrade, korta, supersnygga klänningen, en urtjusig skål och en kudde. Sakerna är kvar på affären, då jag hade en hel del ramar att släpa på och imorgon har vi en bil.
Moderskan omvandlar bilden som ska visa min reklam till en Indiska-reklam istället…
På galleriet träffade vi Monica och inventerade det sista. Jag behöver som tur är inte köpa in såå mycket saker till, mest det som ska serveras och lite småkrafs. Jag gillar verkligen det lilla galleriet, precis så snygg och funktionell som behövs. Ska gå med i Zebragruppen så fort börsen tillåter.
Efter galleriet, lunch på Nancy´s Lounge i Telgegallerian, mezetallrik…nom nom nom
I Got To Wear Shades, mixed media. Susanna Varis
Först sömnlöshet. Frukost. Sedan lights out.
Dagen har gått i olika sinnesstämningar och i kraftlöshetens tecken. Först mot kvällen fick jag lite ork att skriva lite här på bloggen och även skapa ett litet verk på gårdagens tema. Figurerna baserar sig på representanterna för landets framtid från igår. Egentligen en förolämpning för de inblandade djuren. Som redan konstaterats så är någonting snett när 15 – 17-åringar beter sig som ungar i trotsåldern. De söker gränser. Om jag gör det här, reagerar du då…? Nähä. Om jag gör det här då…? Om jag gör det här som jag vet att du enligt din tjänstebeskrivning är tvungen att reagera på…? Bingo. Utmärkt tillfälle att skrika ur sig lite aggressioner när reaktionen kommer. Men jag har inte betalt för att fungera som dagisfröken, barnpsykolog och spottkopp åt missanpassad och södercurlad ungdom. Det finns det folk som är utbildade och anställda för.
Nu kan jag inte bärga mig innan jag blir av med min värdelösa livmoder. Den har inte gett mig något annat än smärta och bekymmer. Dessutom fungerar den inte för det den är till för, fortplantning. Så ajöss din värdelösa köttpåse, jag kommer inte att sakna dig ett smack.
Jag visste redan som liten att jag aldrig skulle ha barn. Ett litet tag, när jag lyckades bli gravid ett par gånger, var det fruktansvärt att genomgå missfallen. Jag tror att kroppen pumpas full av hormoner som ska göra kvinnan inställd på graviditet och barn när man blir gravid. Det är enbart vid de tillfällena som jag överhuvudtaget har haft någon ”bäbisfeber” att tala om. I normalläget är jag totalt ointresserad av barn och föräldraskap.
En sådan inställning bemöts inte sällan med misstänksamhet och rent av fientlighet. Man ska vilja ha barn, särskilt om man är kvinna. Det var inte länge sedan som barnalstrandet var en kvinnas primära och stort sett enda uppgift. Man blir anklagad för att vara egoistisk och snudd på inte förtjäna någon pension (numera betalar man faktiskt in den genom eget arbete). Man är onaturlig och kanske tom moraliskt suspekt (för om man inte är mamma, återstår ju den andra traditionella rollen för kvinnor…)
Jag har alltid tyckt att höjden av egoism är väl ändå att man anser sina egna gener vara så fruktansvärt oersättliga att de trots hotande överbefolkning måste föras vidare. Men jag vill inte anklaga folk för att dom skaffar barn, jag förstår att det är en väldigt stark drift hos många.
Jag hittade de här väldigt söta bilderna på Sandra Magnussons hemsida. Där fanns även några vackra akvareller. Sedan fanns det en del ovetenskapligheter jag inte vill göra reklam för…


Sandra Magnusson

Mina verk borta i hörnet till höger…
På förmiddagen åkte vi in med mina arbetsprover till Pernbys målarskola i Stockholm, lägligt nära Uffes bostad…
Givetvis var det regnigt, så jag hade packat alla bäbisarna i papper och plast. Slit och släp, men vad gör man inte för konsten. Uffe fick sympatilida för densamme med kartongerna. Om jag kommer in, så blir jag garanterat den äldste eleven i gänget. Mig gör det inte så mycket, det kommer att bli spännande. Men jag kanske inte ens kommer in. Turligt nog får vi besked ganska snart, den 31/5 senast.
Sedan iväg till lönearbetet, där dagen kom att bli allt annat än bra. Jag vill inte gå in på detaljerna, men kan säga att vissa representanter för den söndercurlade 90-talsgenerationen skulle må bäst av att skickas på arbetsläger långt ute i obygden i ett halvt decennium eller så. Är man i 16-årsåldern och inte begriper sig på vad som kan vara farligt (tåg, 16 000 Volt genom kroppen) och när man blir tillrättavisad beter sig som en fyraåring med en vokabulär av en rasistisk kvinnohatare med tourettes, vet jag inte vad som annars kan hjälpa. Några föräldrar verkade dom här hjältarna inte ha varit i kontakt med hur som helst.
Jag märkte att det inte går att bringa mig ur balans på samma sätt som det har kunnat hända tidigare. Jag hade inga svårigheter att lyssna på slaskhinken som forsade ur de två begåvningsreservarnas trutar. Jag bemödade dem några medlidsamma och oförstående blickar. Vad är det för fel på er, stackars pojkar? Typ.
Jag kunde också konstatera att jag har några riktigt underbara kollegor. Tack till er!!
Nej, nu ska jag bara lägga mig och försöka slappna av. Hoppas att jag kan sova inatt. Jag behöver mina krafter till viktigare saker.

Jag har ganska lågt blodtryck. För att pumpa upp den några snäpp brukar jag numera ibland läsa Aftonbladets kultursida.
Igår fungerade detta trick återigen. Anna-Charlott Altstadt breder ut texten om den ytliga 80/90-talistgenerationen i allmänhet och Blondinbella i synnerhet. Mode är fel, modebloggare är ännu mera fel, entreprenörer är värst av allt. Annat var det på den gamla goda tiden, då Ann-Charlott själv var ung och minsann Engagerad.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article13058134.ab

Altstadt
Jag tycker att det är deprimerande att man ser unga kvinnors entreprenörskap och ungdomars sätt att kommunicera som problematiskt. Särskilt som man själv redan tillhör en väletablerad liten elit med direktlinje ut till publiken genom ett antal tidningar. På något sätt är det också typiskt att man ger sig på något som unga tjejer finner intressant (och som f.ö. också är en starkt växande branch), mode. I Ann-Charlotts värld är det enbart problematiserande artiklar om mode som kan vara intressant och acceptabelt att skriva om.
Förklaringen kommer senare i artikeln, när jag upptäcker hennes rent av hatiska inställning till entreprenörskap i allmänhet. Entreprenörskap och egoboost är fult. Kärlek och revolution (!) är fint. Och så anklagar hon dagens ungdom att leva kvar i ett övergående tonårsfas…
Hur ska Sverige överleva i en global ekonomi om vi inte har entreprenörer? Varifrån ska pappa statens pengar komma? Dom som han ska skapa alla jämlika jobben till alla oss jämlikt fackförenings-, partianslutna, statligt anställda medborgare? Vare sig vi vill det eller inte, så är verkligheten som den är. Goda råd är nu dyra. Vad ska vi göra i Sverige om 5, 10, 20, 50 år? Starta Gärdetfestivaler, göra revolution och kramas?
Jag håller med om att insiktsfull, mera djuplodande och beskrivande modebloggeri vore mycket trevligt, men jag anser att det visst finns plats för enbart yta också. Enbart yta är också ett uttryck för vår tid.
Men men, Blondinbella gör alla tänkbara fel i Ann-Charlotts progg-jantelagsvärld. Dessutom det största felet av alla, hon blir självförsörjande och skapar kanske också arbeten åt andra (entreprenör). Då har hon ju makten över sitt eget liv och är inte beroende av Pappa staten på samma sätt för att den ska ”skapa” ett arbete åt henne eller ge henne bidrag. En till röst på vänstern förlorad. men jag är ganska säker på att skattepengarna hon och hennes anställda betalar in duger även för Ann-Charlott Altstadt.
Tills idag betydde Rapture en låt från albumet Autoamerican med Blondie. Nu vet jag att det även är dagen då Jesus kommer och plockar dom rättrogna upp till himlen och vi andra syndiga individer kommer att förgås i en stor jordbävning. Klockan 18.00 skulle denna jordbävning uppstå på Nya Zeeland. Allt står att tyda i bibeln. För den som har ögon att se.
Vad är det för behov en sådan tro fyller? Lön för mödan efter ett rättroget liv? Tillfredsställelse över att känna sig utvald?
Tänk vilken antiklimax där på kullen, ingen Jesus, ingen undergång. Det bidde lite dimma vid Nya Zeeland. Jaha, då går vi väl hem då…eller? Vad ska vi ha till middag? Ingen fara på taket dock, trots att inget hände. Harold Camping kommer nog med nytt besked. En till felräkning blir knepig att förklara, men kanske kan man hänvisa till fel profetia? Det kanske finns en annan profetia som vid närmare tanke bör väga tyngre? Man måste ju hålla hoppet vid liv…?
Maya-indianernas förslag är nästkommande datum; 23.12.2012 är det dags att rikta blicken mot skyarna nästa gång. Men är det Jesus man då ska spana efter?
Så här kommer det att se ut sen:

Det gäller att vara förberedd. Du kan genast börja med att gå i en kyrka och be om förlåtelse för dina synder. Vissa kyrkor och sekter erbjuder affärsmässiga lösningar, där det går att bikta av eller köpa sig fri från synd. Om inte färden upp till himmelriket av olika anledningar tilltalar, eller om man av någon anledning tror att man kommer att bli kvar, finns olika handböcker att tillgå:
https://www.goodreads.com/book/show/3674779-how-to-profit-from-the-coming-rapture
Även sajten Rapture Ready erbjuder stoff att fördjupa sig i.
Skrämmande. Inte själva undergången, men att det finns människor som på fullt allvar tror på dynga som denna.

Apropå la Chapelle häromdagen…Elisabeth Ohlson Wallin är lite lite samma andas barn med tanke på storslagna scenerier som hämtade ur barockmålningar. Men där la Chapelle är gräll och popkulturell, är Ohlson Wallin mörk och allvarsam. Jag beundrar hennes oräddhet, särskilt i dessa tider då konstnärer blir utsatta för allehanda hot och attacker av ofta religiöst lättkränkta individer. När något blir så ”heligt” att det inte går att driva med eller debattera, eller ibland inte ens avbilda, då blir det farligt.
Här några exempel på Elisabeth Ohlson Wallins fantastiska verk, från bl a serierna ”In Hate We Trust”, ”Ecce Homo” och ”Tjackhora”:



Elisabeth Ohlson Wallin:
Dagens inspiration…Rembrandt van Rijn!
Idag ska oljemålningen på James Hetfield bli klar. Har precis ätit lunch och ska snart sätta igång med porträttet igen. Bara en liten bloggpost först. Dunklets och ljusets mästare, Rembrandt, inspirerade till dagens målning.




Resultatet kommer upp förhoppningsvis senare idag.
Även en mästare som Rembrandt fick tidvis försörja sig på skabrösa teckningar. Han hade bitit den hand som födde honom. Teckningarna föreställer honom själv och frun…