Hanna Fahl skriver i dagens DN Kultur en filmkrönika där hon har hittat ondskefulla kvinnliga könsorgan överallt i filmer hon sett. Det hela påminner om foliehattarna bakom serien Music Industry Exposed, där musikindustrin påstås kontrolleras av Illuminati som medelst inympande av allehanda Illuminati-symboler i musikvideos försöker förföra ungdomen till djävulsdyrkan. Ungefär. Man har granskat musikvideor och hittat symboler för Baphomeht, en mystisk gudomlighet som ofta förknippas med djävulsdyrkan. Det kan till exempel handla om vattendroppar som i en bildruta bildar en femhörning, symbolen för just Baphometh.
Baphometh
”Egentligen är det inte bara i skräckgenren som man slentrianmässigt plockar fram en snippa ur bakfickan så snart Ondskan med stort O ska skildras. Det förekommer i alla möjliga typer av film. Peter Jackson valde till exempel att visualisera ondskans epicentrum Saurons öga som en gigantisk svävande eldsvagina i ”Sagan om ringen”. Sarlaccens fiffiformade och köttfärgade ökenhåla i ”Star wars: Jedins återkomst” sväljer Boba Fett hel, och sandormarna i ”Dune” ser ut som snippor med huggtänder (detta motiv är så vanligt i fiktionen att det har ett namn: ”vagina dentata”, betandad vagina). Och nej, det är inte bara jag som ser varje film som ett potentiellt Rorschachtest. ”Predator”-monstret är så snipplikt att det till och med är inskrivet i dialogen (”OK, pussyface, it’s your move!”) och konstnären H R Giger var uttalat könsorgansinspirerad när han skapade scenografin till ”Alien”-filmerna.”
Bashflak har redan skrivit alldeles utmärkt om detta. Men Saurons öga? What? Är det en snippa…? Möjligen med kraftigt brytande genusglasögon. Sitter inte det onda ögat på ett högst fallistiskt torn? Sandormar? Till och med Freud visste vad en orm betydde när han såg en och där kan man snacka sexfixering.
Kalla mig obildad i feministiska angelägenheter, men snippa är inte det första jag tänker på när jag ser det här…
Nästa sida i samma kulturdel; citat:
”Det är ett uttryck för underliggande maktstrukturer där kvinnor och män värderas på olika sätt.”
(Aftonbladets Karin Pettersson om att Dagens Industri kallat politikern Magdalena Andersson för Magda i en rubrik.)
Efter en intervju med Nicolaj Coster-Waldau har man hittat en dansföreställning med koreografi av en kvinna, Grace Ellen Barkeley. Det handlar om svampar. Svampar som dansar. Mush-Room på Dansens Hus. Vad vet jag, det kanske är jättebra.
Mera kvinnofokus på Teater Brunnsgatan Fyra och Edit:
””Edit – Tummelisas mamma är en smärtfylld historia om kvinnligheten och moderskapet, längtan och den sociala plikten att uppfylla det.”
[…]
”Edit personifierar med sitt öde detta: att vara kvinna och inte mor är även i nutid ett existentiellt problem.”
Jaha…jag är kvinna och kommer aldrig att bli mor. Hittills har jag inte uppfattat detta som ett existentiellt problem men det är väl dags att börja då…
En liten artikel om svenska deckare och sedan är vi framme vid en artikel som ”lyfter upp” rätt sorts tema igen, nämligen häxprocesserna. Det handlar om Therése Söderlind och boken Vägen Mot Bålberget:
”Det börjar med en gubbjävel som sitter och balanserar på en trebent mjölkpall precis där vägen kommer ut ur skogen. Han skrattar och vädrar efter alla landsbygdens dofter. Och så väntar han. På någon att berätta för.”
[…]
”Det Olof minns till slut, mycket ovilligt, är häxprocesserna i Ångermanland 1674–75, då 65 kvinnor dömdes att brännas på bål för att ha utövat trolldom. Rättegångarna involverade hela samhället, barn och män och kvinnor som vittnade mot sina mödrar, systrar eller döttrar. Själv vittnade Olof mot sin egen mor.”
Jag vet inte om det är författaren eller DN, men i Ångermanland, vid det aktuella tillfället, dömdes och halshöggs även två män och fyra pojkar. Men det grumlar väl storyn.
Författaren:
”– Nej, det var hårda tider. Man hade svältvintrar, skördar slog fel och folk dog. Då vill man ha en enkel förklaring och en syndabock. Folk förändras inte så mycket över tiden. Vi vill att det ska finnas en förklaring. Det vill vi fortfarande.”
(Enkla förklaringar…hmmm…patriarkatet, någon? Strukturer, någon?)
”– Sen drabbas kvinnor fortfarande av mäns övermakt. Den kampen måste fortfarande föras, även om det är bättre i dag. Den som har möjlighet att styrkemässigt sätta sig över en annan kommer att göra det. Och så fogar sig de andra.”
Utöver intervjun finns även en recension av boken i samma kulturdel. På nästa uppslag är temat flickor, dockor och mjukisdjur i en genre som kallas gurlesk.
”Mitt skrivbord är fullt av romaner och diktsamlingar. Pamfletter och häften. Glittrande skapelser från de minsta förlagen till de största. Av unga och äldre författare som har det gemensamt att de på något sätt skriver om dockor, flickor och blod.”
Sockersöta småflickor och gulliga mjukisdjur som plötsligt blir förvridna, onda eller äckliga…faktiskt något som faller mig på läppen och tangerar det jag gör i min konst. Men ska det här också kvävas ner av någon slags feminism och genusgalenskap? Måste allt som handlar om kvinnor eller som kvinnliga kulturutövare gör tryckas in i någon förkvävande feministisk diskurs. Får man inte ha någonting i fred? Aber natürlich:
”Här ligger också en doktorsavhandling från Uppsala universitet. Den heter ”Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980–2005” och är skriven av Maria Margareta Österholm.”
Skev är tydligen svenska för queer.
”Genom docklekarna och dockskåpen strömmar de sociala anspråken in. Representationen och rollerna. Härmningen och kopieringen. Nationalencyklopedin skriver: ”Dockleken har också haft ett pedagogiskt syfte, genom leken skulle flickan skolas in i sin kommande roll som mor och husmor.”
Men vad händer om dockleken spårar ur? Om den tar över? Om det inte alls är pedagogiska och uppbyggliga relationer som iscensätts, utan groteska, perversa, våldsamma?
I feministisk teori kallas den formen av konstnärliga uttryck för gurlesk.”
Jahapp…där blev ordet gurlesk oanvändbart. Måste genusvetarna besudla precis allting med sin klåfingrighet? Självklart väljer man en 50-talsdoftande formulering ur Nationalencyclopedin för att beskriva docklekar för att illustrera en mullrande patriarktröst från ovan som dikterar vad små flickebarn ska ha sina dockor till. Som om lek gick till på det viset. Barn imiterar de vuxna och lär sig om sin omvärld genom att iscensätta det de uppfattar. Jag är övertygad om att barns lekar är mycket mera mångfacetterade än den pedagogik som genusvetaren vill reducera de till.
Dollhouse, Mia Mäkilä. Min mentor och stora inspiratör Mia Mäkilä har länge haft liknande teman i sin konst…
Självklart vill Anna Hallberg ge feminismen äran för utvecklingen. Hon listar fyra ”fokuspunkter” för genren, varav en är feminism:
”Trettio års feministiskt arbete har givit resultat. Oavsett hur man vill värdera utgivningen, kan man se en ökning av kvinnliga/tjejiga/flickiga/butchiga/asexuella/motsägelsefulla/queera böcker. Dockhaveriförfattarna utgör en liten ö i en större arkipelag. Det är en pluralistisk och konfrontativ sprängning av normen som har tagit tid. Förmodligen kommer vi att se en liknande uppgörelse – som kommer att vara konfliktfylld och rörig men nödvändig – när det gäller etnicitet och kolonialism under de närmaste decennierna.”
Antagligen har alla kvinnliga kulturutövare feminismen att tacka för sin existens. Suck.
”Påfallande många av dessa diktsamlingar, romaner och prosalyriska mellanformer tematiserar en kvinnlig homosocialitet där männen antingen är frånvarande eller figurerar i periferin. I min bokhög finns hela spektrumet från flickig vänskap, intensiv hatkärlek, lesbisk erotik, systerskap och konkurrens, mor-och-dotter-speglingar, den ensamma flick-kvinnan med sina leksaker och dockor och naturligtvis den vanliga vuxna heterokvinnan som kanske inte är så vanlig ändå, när hon själv får komma till tals och ta plats.”
Bechdel-testet som ska tillämpas på film för att se hur genuskorrekt det är, dvs om det finns fler en en kvinna och om de kvinnorna har dialog som inte handlar om män? Inget omvänt Bechdel-test är önskvärt här, med andra ord? Själv har jag alltid tyckt att det är befängt att kräva genuskorrekta konstverk överhuvudtaget, män skriver om sina erfarenheter, kvinnor får väl skriva om sina och här gör de det.
Den vuxna heterokvinnan som ”får komma till tals” och ”ta plats”. Herrejisses vad jag blir trött! Vem ska ge mig plats och låta mig komma till tals?? Jag upptar den plats min 1,63 cm långa kropp med utvidgande midjemått avgränsar mig och jag pratar när jag har något att säga. Det har gått bra hittills.
Men visst. Konst fungerar i mångt och mycket som ett rorschach-test, betraktaren tolkar in saker från sin högst personliga referensram.
På nästa sidan finns en artikel om William Blake:
”Om Paglia är lyhörd för demonin, det latenta kvinnohatet, grymheten (Blake tycks fixerad vid olika former av tortyr) och det sadomasochistiska undertrycket i Blakes bildvärld, framhåller Malmberg känslosamheten, glädjen och det barnsligt oskuldsfulla. Och kring Blakes kult av den maskulina kroppen tassar han med försiktiga vändningar som ”en antydan om en homoerotisk möjlighet”.”
Se där, lite kvinnohat går åtminstone att klämma in.
På nästa sida recenserar Maria Schottenius Alain Mabanckous I Morgon Fyller Jag Tjugo och konstaterar att författaren inte kritiserar månggifte:
”Michel har en far, Roger, och en mor, Pauline, vars stora sorg är att hon inte kan få fler barn än Michel, plus en andra mamma, Martine, pappa Rogers första fru, som har sju barn. Mamma Martine och hennes många barn tycker mycket om Michel, ja, alla älskar alla, så någon stridsskrift mot månggifte är inte denna roman. Tvärtom.”
Magdalena, Eva Bonnier.
Ja, det är inte ofta kulturskapare håller sig på den rätta lärans väg. På nästa sida finner vi mera feminism i en recension av Görel Cavalli-Björkmans bok om Eva Bonnier (Birgitta Rubin recenserar):
”Men främst gör det Eva Bonnier orättvisa, eftersom hon bitvis framstår som elak och högdragen. Hon dömer ut den ena efter den andra, som ”spela gås, är ”ful som en gris”, en ”urbracka” eller ”pygmé i dumhet”.
Cavalli-Björkman påpekar själv att Bonniers brev var högst privata. Men det är också då vi nog alla kan häva ur oss vad som helst och analyserna särskilt behövs. För det mesta går att förstå utifrån ett kombinerat genus- och klassperspektiv.
Trots pengar, bildning och begåvning kände sig Eva Bonnier uppenbarligen trängd och frustrerad, av många begripliga skäl – både privata och strukturella. Att hon var privilegierad och med åren rik förde med sig avundsjuka och inställsamt smicker. Det befäste känslan av utanförskap i konstnärskretsar, särskilt som hon var socialist i hjärtat och avskydde vidlyftigt leverne.”
Vilken tur att man med de rätta genusglasögonen och den rätta maktanalysschblonen kan tolka Eva Bonnier på rätt sätt, som den stackars förtryckta kvinna hon är.
”Eva Bonnier var skoningslös även mot sig själv och formulerade sig vasst också i betydelsen skarpsynt och roligt; speciellt om tidens mansgrisar och Karin Larssons ”afvundsvärda lycka” att städa skiten efter Carl.”
Allt detta i en enda DN Kultur. Jag tyar icke längre…
Jag är jättehungrig!!!
