Är det inte dags för DN att ändra sin beskrivning av inriktningen från ”oberoende liberal” till ”beroende feministisk”?
Dagens tidning bjuder på nya rekord i feministiska perspektiv. Jag har skrivit det förr, men vore det inte billigare att delegera kulturdelen till nättidningen Feministiskt Perspektiv?
I huvuddelen återfinns en artikel om ”sexism” i it-branschen och tips om hur kvinnor ska kunna klättra förbi denna:
”Sexism styr rekryteringen till den svenska IT-sektorn. Det hävdade nyligen regeringens Digitaliseringskommission. Bara 23 procent av de IT-anställda är kvinnor, betydligt färre än i till exempel Finland, där andelen är 44 procent. Bara 7 procent av alla svenska IT-vd-ar är kvinnor.”
Tydligen har andelen kvinnor på högskolans IT-utbildningar sjunkit från 32 procent 1997 till 23 procent 2010.
”Men enligt Digitaliseringskommissionen får även de kvinnor som har en högre IT-utbildning sämre utväxling i yrkeslivet. Kvinnorna arbetar oftare som projektledare, medan männen blir utvecklare. Cheferna rekryteras från den senare gruppen.”
Aha! Här har vi alltså problemet, pudelns kärna: det är ju det patriarkala rådet som tilldelar anställningar inom IT-sektorn som tvingar in kvinnorna i fel jobb. För det är väl så människor får jobb i dagens Sverige? Det kan väl aldrig vara så att dessa kvinnor faktiskt själva har valt att söka dessa jobb? Att 23 % av de anställda i IT-sektorn är kvinnor och andelen kvinnor på IT-utbildningarna också är 23 % faller sig väl ganska naturligt, eller? Felet i vanlig ordning är väl att andelen inte är >51 %.
I söndagsdelen porträtteras Annika Lanz och ja, även här finns en feministisk vinkel att hitta:
”Det var efter att hon klivit in i ”grabbarnas värld” – den svenska, televiserade tv-humorn – som hon upptäckte att hon inte alls var där på samma villkor som männen. Mest uttalat var det i TV 4:s ”Parlamentet”, men även i SVT:s ”Snacka om nyheter” och ”Högsta domstolen” fanns en jargong som hon först flöt med i, sedan upplevde att hon genomskådade.
”Jag är så jävla förbannad på att det tog 12 säsonger för mig att förstå att jag gång på gång utnyttjats som kvinnoalibi till sexistiska skitskämt”, skrev hon i en uppmärksammad krönika i tidningen Bang 2009.
Hennes genusanalys av framför allt humorbranschen satt som en smäck, men sedan dess har det inte hänt särskilt mycket.
– Jag fattar inte varför utvecklingen går så långsamt. Det står klart att jämställdhet berikar, att kön faktiskt är en kompetens. Ändå är det ett samtal som stannat av, en diskussion som fortfarande inte ens inkluderar både män och kvinnor.”
Den sista meningen borde hela redaktionen för DN Feminism, förlåt, Kultur sätta sig ner och fundera på.
Nämnda del består idag av tre större artiklar om kvinnliga kulturutövare, en helsida där George Soros föreslår euro-obligationer och sex helsidor på tema onda eller svinaktiga män och kvinnliga offer. Den första, Kvinnor i Sydafrika tvingas leva som jagade djur av Marlene van Niekerk, beskriver en högst vedervärdig sydafrikansk verklighet men i kontexten av DN Kulturs misandriska agenda blir artikeln ytterligare en i raden där män beskrivs som odjur och kvinnor som offer:
”En miljon arbetslösa män har i dag värvats till den moderna kapitalismens armé av överflödiga och är permanent uteslutna från ekonomin. Till det som gör dem till våldsmän hör ren desperation. I århundraden har kvinnor fått tjäna som leksaker för den mordiska manstyp som historien ofta frambringat i de här trakterna, antingen han burit det holländska Ostindiekompaniets, de brittiska irreguljära styrkornas eller apartheidslaktarnas uniform. I dag har de i stället blivit villebråd för dessa män som efter decennier av rasistiskt förtryck av sina nya svarta härskare utlovades arbeten, möjligheter, ett integrerat och mer jämlikt samhälle och en värdig tillvaro. Förkrossade och besvikna, med hoppet släckt i sina förödmjukande och maktlösa liv krossar de i sin tur andra.”
[…]
”Så har den människa vars namn är kvinna blivit till byte, offer, avskräde. Det finns inget bättre ord. Kvinnor har dragit den verkliga nitlotten i Sydafrika. De har större chans att bli våldtagna än att få utbildning. Det gäller för alla klasser, färger och åldrar.
Ett chockerande faktum är att inte ens de mest värnlösa slipper undan. Späda flickor på bara några månader såväl som mormödrar befinner sig under ständig våldtäktsbelägring, särskilt i de fattiga förorterna. Mentalt handikappade flickor och lesbiska kvinnor löper stor risk att bli våldtagna, de senare väljs särskilt gärna ut för vad som benämnts ”tillrättavisande våldtäkt”. Inte ens sjuka, handikappade eller döda är förskonade.”
Artikeln fortsätter i samma stil och jag orkar inte återge allt här. Om förklaringarna till allt detta skriver hon:
”Sociologer, psykologer och statsvetare försöker finna orsakerna till vad som nu kallas en sannskyldig våldtäktspandemi i Sydafrika. Förklaringarna pekar mot en hel härva av orsaker, en giftblandning av frustration över arbetslöshet, underlägsenhetskänslor, brist på socialisation i barndomen, brist på sociala sammanhang bland fattiga samhällsgrupper, avsaknad av god modersomsorg på grund av svår fattigdom, frånvaro av fäder och manliga förebilder, en känsla av hopplöshet på grund av social orörlighet, en total kollaps för auktoritet och polisbevakning, rättssystemets misslyckande, brist på såväl utbildning, självrespekt, förmåga att styra upphetsning och känslor som på empati för de värnlösa.
Lägg till det en utbredd machismokultur, förstärkt av traditionellt chauvinistiska attityder mot kvinnor och man kan med fog fråga sig var alltihop ska sluta.”
Uppslagen därpå upptas av reklam för Annika Perssons (utgivare till antologin Fittstim) nya bok om Lena Nyman, Jag Vill Ju Vara Fri. Texten målar upp en fragil kvinna som drabbas av både ätstörningar och missbruk till följd av en osäkerhet kring den egna kroppen och vikten, orsakad i sin tur av en samling skitstövlar till män omkring henne:
”Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men när hon nu återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.” Ur recension av ”Jag är nyfiken – en film i blått” i Arbetet.”
[…]
”Vid hans sida ställer sig en av Sveriges största författare och ledamoten i Svenska Akademien Artur Lundkvist i tidningen Se:
”Hon är bättre med kläder på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken.””
[…]
”Lena ser det först i Aftonbladet, där journalisten Gunilla Bergström reagerat på tonen och slagit upp de manliga kritikernas reaktioner på tre sidor under rubriken: Får inte feta flickor älska?
Det är pappa Lennart som läser först. Och sen ringer han Lena, arg och förtvivlad. Han tänker skriva ett öppet svarsbrev.
Lena smyger ut och skaffar tidningen. Läser vad Artur Lundkvist skriver:
”Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum.””
[…]
”Familjen försökte ingripa. Hennes bror Bosse klagade på de extrema metoderna och försökte övertala henne att i stället försöka leva lite sundare. Mamma Margit grät. Men inte för att Lena inte kunde banta, utan för att hon bantade. Det förstörde ju hennes liv. Och att Margit tyckte det förstörde i sin tur Lenas liv ytterligare. Mitt i dramat klev pappa Lennart in genom dörren, rosenrasande för att Lena inte kunde äta normalt så att hon höll vikten.”
[…]
”Vilgot Sjöman kunde nästan inte träffa Lena utan att kommentera hennes figur. Varje gång hon under de kommande åren väger under 50 kilo tycker han att hon är lagom i figuren nu, att hon blivit mycket sötare, eller att hon är smal och fin.
Lena skriver flera gånger i sina anteckningsböcker att hon är livrädd för att bli som sin mamma. Man får själv gissa på vilket sätt.
Tjock? Med största sannolikhet. Arbetare? Säkert. Övergiven? Absolut.”
Och så vidare. Men givetvis rycker några goda, kvinnliga journalister ut till Lenas hjälp:
”Det är flera kvinnliga journalister som går i gång på behandlingen av henne. I Sveriges Radio gör Kerstin M Lundberg ett program som heter ”Mulliga Maj och vi andra feta flickor”. Lena får frågan hur hon reagerade på herrarnas påhopp.
”Först blev jag himla ledsen. Sen till slut alltså så blev jag så himla störtilsken. För jag tyckte det var inte klokt alltså bara.””
Lena Nyman skriver några mycket välformulerade och träffande analyser i sin dagbok(?) och även i Expressen om allt detta. Man kan bara fråga sig om man måste omvandla Lenas mörka stunder till könspolitik på DN Fe…Kultur? Den här gången är det väl ändå inte ”patriarkatet” som vill reducera en stor skådespelerska till sina kroppsnojor och missbruk?
Till och med Namn och Nytt innehåller en liten notis med genuspolitiskt innebörd.
Jag antar att känslan som läsaren förväntas få är ungefär: haha, vilken knorr! Inte att: tänk så komiskt när man sorglöst planerar bort en pappa ur ett barns liv:
