Bild från Sveriges Kvinnolobbys hemsida
Här kommer fortsättning på föregående inlägg om Sveriges Kvinnolobbys rekommendationer till regeringen.
Rekommendation 16-17, Diskrimineringslagstiftningen
Självfallet uppmanas regeringen att stärka skyddet mot diskriminering av kvinnor:
”Vi uppmanar regeringen att införa en lagstiftning som förtydligar jämställdhetsuppdraget för att frågor om jämställdhet och diskriminering av kvinnor ska prioriteras tydligare.”
Det är ju bara kvinnor som blir diskriminerade, trots att det t ex numera är mycket lättare för kvinnliga filmskapare att erhålla filmstöd än för manliga.
Rekommendation 20-21, Jämställdhetsintegrering
”Generellt kan sägas att den offentliga resursfördelningen oftare gynnar män än kvinnor. Större vikt läggs vid mäns behov, aktiviteter och prioriteringar. Budgetpropositionerna har analyserats och visats vara i stora delar könsblinda och sakna mål med jämställdhetsperspektiv, könsuppdelad statistik, jämställdhetsanalyser samt uppföljning och resultatredovisning utefter kön. Dessutom saknas instrument för konkreta åtgärder och påföljder när mål och strategier för jämställdhet inte uppfylls.”
50/50-fördelning av resurserna är önskvärd med andra ord. Klädsamt vore att då även notera vilken av grupperna som genererar mest resurser att fördela? Gruppen män genererar större delen av de resurser som finns att fördela, men ska alltså tilldelas hälften. detta innebär en omfördelning av resurser från män till kvinnor. Visst kan man önska sig det, men det vore, som sagt klädsamt att vara öppen med detta.
Rekommendation 22-23, Media
”Under rekommendation 22-23 uttrycker Kvinnokommittén oro över stereotypa attityder gentemot kvinnor vilket hotar att underminera deras rättigheter, att dessa attityder är särskilt utbredda inom media samt att det pågår en sexualisering av det offentliga rummet.”
De stereotypa attityderna om ”gubbar” i allehanda sammanhang är förstås helt i sin ordning. Samma sak med vita, kränkta män, som Karin Pettersson i Aftonbladet nu senast igår slängde sig med.
”Kvinnokommittén rekommenderar Sverige att fortsätta uppmuntra massmedia att främja kulturella förändringar. Vidare uppmanar Kvinnokommittén Sverige att stärka sina strategier för att motverka sexualiseringen av det offentliga rummet, samt att vidta aktiva åtgärder för att säkerställa att media är icke-diskriminerande och för att höja medvetenheten om dessa frågor bland ägare och andra berörda aktörer i branschen. Sverige uppmuntras att genomföra forskning och studier som kartlägger och analyserar hur könsstereotypa mönsterpåverkar genomförandet av Kvinnokonventionen. Kvinnokommittén uppmanar även Sverige att undersöka hur effektiva de egna åtgärderna är för att identifiera brister samt utifrån detta anpassa och förbättra sina insatser.”
Mera pengar till genusforskare som kan producera ännu fler rapporter som bekräftar grundpostulatet att kvinnor är förtryckta i media med andra ord. Diskrimineringen ska ju studeras utifrån Kvinnokonventionen och där ingår inte annan diskriminering än den mot kvinnor.
”Kvinnor utgör majoriteten bland studerande på journalistutbildningar och ungefär hälften av alla yrkesverksamma journalister. Trots detta domineras det svenska nyhetsflödet av män. Män utgör 68 procent av de som kommer till tals i medierna, medan andelen kvinnor som är nyhetssubjekt i Sverige har legat stilla kring 30 procent allt sedan nyhetsstudien Global Media Monitoring Project (GMMP) startade år 1995. Positivt är att kvinnor numera citeras i nästan samma utsträckning som män. Dock förekommer män alltjämt oftare på bild. Undantaget är i reklam som dock inte ingår i GMMP. Mer än hälften av dem som uttalar sig i medierna är politiker och av dessa är 20 procent kvinnor.”
Här kommer mångfaldsstrategen och åsiktsregistreraren Erika Hedins förening Allt är Möjligt in. Syftet med nyhetsrapportering och journalistik är ju, som vi vet, att uppnå rätt könsfördelning på personer som figurerar i rapporteringen, inte att rapportera om sådant som kan ha ett nyhetsvärde eller ett allmänintresse. Världen består av en hel del andra länder utöver Sverige. Vi får kanske lägga ner rapporteringen från t ex många muslimska länder, då det inte går att uppnå en könsfördelning av > 50 % kvinnor i nyhetsmaterialet. Hälften av nyheterna kommer att behandla verksamheten på de genusvetenskapliga institutionerna i Sverige, vilka ju är massivt kvinnodominerade, för att rätt mängd av rätt kön ska hamna på nyhetsplats. (Hmmm…det kanske ligger en agenda här…)
”Jämställdhets- eller genusperspektiv är alltjämt
sparsamt förekommande i medierna trots att det är en intressant aspekt av exempelvis rapporteringen kring makt och demokrati. Av de 185 nyhetsartiklarna handlade endast 5 om jämställdhet. När jämställdhet diskuteras i medierna är det nästan bara kvinnor som kommer till tals.”
Detta motsvarar inte riktigt min upplevelse av mainstream-media, men å andra sidan har jag ett särskilt intresse för detta och det kan påverka min upplevelse. Oväntat nog konstaterar man att nästan bara kvinnor kommer till tals när det gäller jämställdhet. En förklaring är nog att jämställdhet förknippas med arbete för kvinnors rättigheter och feminism, något som Sveriges Kvinnolobby själva också gör.
”Trots den delvis mörka bild som presenterasi GMMP-studien finns exempel på initiativ där ledningarna satt upp mål om jämställdhet och organisationer som arbetar aktivt för ett jämställt medieutbud. Exempel är redaktioner på dagstidningar som Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning, Sveriges Television och Sveriges Radio. Där undersöks sådant som könsfördelningen bland läsare och tittare, huruvida de arbetar aktivt för jämn könsfördelning bland de anställda på olika nivåer, samt mäter antal kvinnor i text och bild. De som arbetar på redaktionerna utbildas i att beakta jämställdhets- och genusfrågor så att både kvinnor och män kommer till tals och presenteras i icke-traditionella roller och positioner. Den viktigaste framgångsfaktorn visar sig vara att redaktionsledningen regelbundet efterfrågar resultat, samt följer upp och formulerar nya mål för att komma vidare och hålla jämställdhetsfrågan aktuell.”
Erika Hedins åsiktsregistrering och genuscertifiering på gång. Politisk indoktrinering i form av utbildning, nu även hos den tredje statsmakten.
”Ett annat område vi ser som ett stort problem är kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter på Internet och sociala medier. Den svenska kvinnorörelsen ser med oro på toleransen för systematiska kränkningar under användande av yttrandefriheten. Detta är ett område som behöver belysas.”
Talar man här om ”kvinnohatet”, som poppar upp som anklagelseakt varje gång någon kritiserar en feministisk ståndpunkt eller bara en dålig artikel? Vilka kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter på nätet menas? Jag har aldrig hittills kommit i kontakt med en kränkning av mina mänskliga rättigheter på nätet.
Judith Butler. Jerry Bauer Photo.
Rekommendation 24-25, Låg andel kvinnor på höga poster
”Under rekommendation 24–25 uttrycker Kvinnokommittén oro över det låga antalet kvinnor på ledande befattningar, såväl inom akademin som på chefsbefattningar och i privata bolagsstyrelser. Sverige uppmanas att stärka insatserna för att motverka detta. Kommittén beklagar att tillfälliga särskilda
åtgärder, som finns tillgängliga i lagstiftningen, inte används för att påskynda implementeringen av jämställdhet, särskilt inom den privata sektorn. Kommittén rekommenderar proaktiva åtgärder för att uppmuntra fler kvinnor att söka sig till höga befattningar. Sverige uppmanas också att använda tillfälliga
särskilda åtgärder samt att inkludera sådana bestämmelser i existerande lagstiftning för att framkalla användandet av sådana åtgärder, inklusive exempelvis kvotering.”
Det finns en låg andel kvinnor också på de låga positionerna, t ex i fängelserna och bland uteliggarna i samhället, men jag antar att detta inte är ett jämställdhetsproblem. Jämställdhet är ju, som vi vet numera, 50/50-fördelning av kvinnor och män inom alla sektorer i samhället (bortsett från det som nämndes tidigare här då). Egentligen handlar god jämställdhet om > 50 % kvinnor på åtråvärda positioner enligt den moderna feminismen. Självklart föreslås kvotering. Mer sällan efterfrågas dock kvotering av kvinnor till de tyngsta och skitigaste jobben. 50/50-fördelningen bygger också på ett antagande om att könet är en social konstruktion och om ingen yttre påverkan funnes, skulle pojkar och flickor fördela sig likformigt över alla yrken som finns. Lika många av båda könen skulle vilja bli kosmetologer och grävmaskinister. Detta antagande har vi att tacka den queer-feministiska filosofen Judith Butler för och för att förverkliga hennes vision har man antagit en definition på jämställdhet som just utgår från nämnda 50/50-fördelning. Jag antar att detta är vad som menas med den ”reella jämställdhet” som det talas om i inlägget innan.
”Sedan ett antal år har den svenska forskningspolitiken
innehållit satsningar på forskningsmiljöer som bedömts som strategiskt viktiga eller excellenta, så kallade excellenssatsningar. Dessa excellenssatsningar har haft negativa
effekter på jämställdheten inom den svenska högskolan. Satsningarna har i mycket liten utsträckning kommit kvinnor till del och kvinnor missgynnas i ansökningsprocesserna.
Kravet på motfinansiering innebär att universiteten tillskjuter pengar av egna medel. All forskning är med och betalar. Kvinnor får i mycket lägre grad än män del av excellensmedlen,
men deltar i lika stor omfattning i motfinansieringen. Detta innebär att medel omfördelas från kvinnor till män.”
Tre genusvetenskapliga institutioner i landet har fått excellens-satsningar till ett sammanlagt belopp av 81 miljoner kronor. Mer om dessa hos Tanja Bergkvist. Jag trodde dessutom att det just skulle vara excellens som utmärkte de forskningsmiljöer som skulle få pengarna, inte rätt kön. Här är man också indignerad över att pengar omfördelas från kvinnor till män, något som inte verkar bekymra i den normala fördelningen av skattemedel.
”Vi uppmanar regeringen att använda de lagrum om positiv särbehandling som redan finns för att främja jämställdheten i högskolan.”
Vad menas med detta? Att man ska börja kvotera in män på de utbildningar där kvinnor är i majoritet…? Troligen inte. I senaste numret av Ingenjören beskriver Richard Malmborg, förbundsdirektör för Sveriges Ingenjörer, konsekvenserna med att t ex veterinärsutbildningarna numera är kraftigt kvinnodominerade. Kvinnodominansen har lett till att de flesta utbildade veterinärer blir husdjursveterinärer och det råder en skriande brist på distrikts- och länsveterinärer, något som män oftare valt att bli. Slakterier och lantbruk skriker efter veterinärer. Jag är inte en förespråkare av 50/50-fördelning och kvotering och i det här fallet bör man kanske försöka dela upp utbildningen, men Judith Butlers visioner kommer gång på gång på skam.
Detta får räcka för den här gången, fortsättning följer…
