Susanna's Crowbar

I dagens Metro på nätet återfinns följande artikel:

”Indonesisk polis har gripit 64 punkare som höll en välgörenhetskonsert i provinsen Aceh den gångna helgen. Deras enda brott ska vara att de är just punkare. Polisen säger att de ska lära dem en läxa. Polischefen Iskandar Hasan säger att datumet för deras frisläppande ”beror på provinsens budget”.

– Vi arbetar hårt med att få dem frigivna eftersom de inte har brutit mot någon lag, säger Hospinovizal Sabri från en lokal människorättsorganisation till tidningen Jakarta Globe.

Först rakades punkarnas hår av, sedan slängdes de i vattnet.
– Vi kommer att byta deras äckliga kläder. Vi kommer att ersätta dem med fina kläder. Vi kommer att ge dem tandborstar, tandkräm, schampo, sandaler och böneutrustning, säger polischefen Iskandar Hasan till The Jakarta Globe.”

 Foton: Scanpix

Intoleransen firar nya triumfer varje dag. Ofta är det just företrädare för de olika kärleksbudskapen, religionerna, som går i spetsen för intoleransen och här i Indonesien-fallet delar man mycket riktigt ut böneutrustning till de ”renade” punkarna. Rättigheter och friheter som vi i vår del av världen tar för givna är på andra håll enbart en utopi. Och jo tack, jag vet att det finns värre brott mot de mänskliga rättigheterna, men att inte ens få klä sig som man vill eller lyssna på den musik man vill är en sorts mental fängelse och även åsiktsförtryck. Bilderna på tvångsrakning för dessutom tankarna till andra, mycket värre, tillfällen i historien. Men det börjar här, med intolerans mot olikhet och oliktänkande och en maktdemonstration med en rituell avidentifiering/dehumanisering.

Jag kommer att tänka på ett tillfälle från 80-talet. Min bästis Pia och jag hade varit på Överskottsbolaget i Solna för att inhandla kläder som skulle passa vår punkiga stil. Vi hade båda höga tuppkammar på den tiden och satt på pendeltåget i godan ro. Fram kommer ett gäng medelålders personer med frireligiöst utseende. De sätter sig bredvid oss och börjar lägga ut texten om att ”Ni behöver inte se ut på det här sättet, Jesus kan tvätta ert hår…” Jag sade något om att ”Nej tack, vi har schampo hemma…” Envetet predikade damen på om att vi stackars flickor inte alls behövde utsätta oss för detta längre, Jesus var räddningen. Jag vill minnas att jag mumlade något om att Jesus inte behövde göra sig besväret, jag klarade nog av att tvätta mitt hår själv.

Att vara punkare blev i förbifarten ett socialt experiment. Pia och jag gjorde till vår viktigaste uppgift att sköta skolan (vi gick på 4-årig teknisk linje), vi var aldrig ute och drack eller hittade på andra galenskaper. Vi gick på konserter, åkte till Ultra-huset, umgicks med andra likasinnade, men vi var riktigt skötsamma. Vi klädde oss dock som fågelskrämmor och det var alltid lika fascinerande att uppleva att fullkomliga främlingar tog sig rätten att kommentera oss, berätta för oss hur hemska/förskräckliga vi var och vad vi borde göra, hur vi borde vara och hur vi borde se ut. ”Ni som är så söta, varför spökar ni ut er så där?” Jag ville inte vara söt, reduceras till någon som är snäll (vilket jag ju i och för sig var) och söt. Harmlös och ofarlig. Människor hade sin historia klar om oss så fort de såg oss. Det var en mycket nyttig erfarenhet i den mänskliga intoleransen.

Inte jämförbart på något vis, eftersom punkarna i Indonesien utsätts för ett övergrepp, men en liten parallell händelse på olika religioners representanters iver att fösa in människor i sitt eget hägn.