Ikväll var det middagsträff med en av mina äldsta (alltså äldsta i vänskap, åldersmässigt blir vi ju, som bekant bara yngre) väninnor, Sarijaana och familj. Sarijaana och jag började samtidigt i en redan hopsvetsad (dåligt visserligen, men ändå) skolklass och blev båda två på olika sätt lite utanför. Desto bättre för mig egentligen, för jag fick en fantastisk person som min vän. Hur skulle jag ha klarat mig igenom mellanstadiet i Stålhamra och ändå värre, högstadiet i fullkomligt vidriga Hovsjö-skolan? I inlägget om nedbrunna skolor finns några tankar om den anstalten…
Vi har behållit kontakten genom åren, ibland mera sporadiskt, men nu, specifikt genom Facebook, mera tätt. I år och i fjol träffades vi över en bit mat och det är alltid lika roligt. Sarijaana har fantastisk humor och vi underhöll varandra genom skoltiden med diverse fånigheter, surrealistiska konversationer medelst lappar, ytterst fåniga miner…ja, sånt man kan roa sig med för att behålla förståndet i en fruktansvärt syrefattig miljö.
Sarijaanas bror var,som jag berättat, min musikaliska langare, men hon följde aldrig mitt spår in i punkens och hårdrockens värld. Ett tag under den perioden umgicks vi inte så ofta, men vi har alltid behållit vänskapen. Redan i slutet av 80-talet flyttade Sarijaana till Finland och har bott där sedan dess, lustigt nog i Iisalmi, där min mors släkt kommer ifrån.
Miner har alltid varit något av Sarijaanas specialitet…på Wendela Hebbe-muséet i Södertälje.
En Sarijaana-min från förr…på väg till Dalarna 1985.
Ljuva 80-tal…(?) En skog i Dalarna, gummistövlar…Sarijaana och jag.
Hospitalet Hovsjö. Sarijaana, Anita och jag interagerar med konst.
