Susanna's Crowbar

 Aase Berg. Foto från Aftonbladet

Jag undrar hur reaktionerna skulle se ut om det dag ut och dag in fanns artiklar med sådana här omdömen om kvinnor på tidningarnas kultursidor. Ett par exempel från senaste dagarna, men först: på genusfronten (DN kultur) intet nytt:

Aase Berg skrev häromdagen en märklig artikel till försvar för sina tidigare artiklar om hur hon hatar teater och om Jules Verne:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/streetsmart-intelligens-vinner-till-slut

Man ska kunna få hata teater och sakna djupare kunskaper i ämnet för att få ha åsikter på kultursidorna är, vad jag förstår, hennes budskap. Hon lägger fram en svindlande teori om varför hon själv blivit kritiserad, för denna artikel samt en essä om Jules Verne, av några mer belästa individer (män) och hur det kommer sig att de just är mer belästa:

”Jag vet ingenting om Zerns eller Frängsmyrs privatliv, men om män i allmänhet vet jag att de procentuellt sett tar betydligt mindre ansvar för hem och barn och alltså har mer tid att förkovra sig. Lästid är alltså ett patriarkalt privilegium.”

I verkligheten arbetar män 26 minuter mera än kvinnor per dygn, om man räknar ihop det betalda och det obetalda arbetet.

”Kan det verkligen vara meningen att ett privilegium ska utgöra förutsättningen för att uttala sig i seriösa medier? Borde jag och alla andra morsor som inte orkar memorera sidan 855 hos Giorgio Agamben på kvällen när vi har sanerat köket från fiskpinnsslagg i stället hålla oss till reptilhjärnornas råmande köttkör i kommentarsfält och diskussionsforum på nätet? Eller hålla käften helt och hållet och enbart baka passiv-aggressiva cupcakes? Nej, jag anser att förmåga till sammanhangstänkande och kritisk blick är kulturjournalistiskt kvalificerande, utan att man ska behöva betraktas som något slags tyckare. Att kalla någon tyckare är för övrigt svårartat föraktfullt, och förakt är ingenting annat än ryggmärgsbröl i salongspolerat borgarbrackig förpackning.”

Snälla Berg; privilegiet att uttala sig i medierna och helst på kultursidorna tillhör numera feministerna och de genusvetenskapligt rättänkande. Inga förkunskaper utöver detta är nödvändiga.

Sedan till mansbashingen. I samma kulturdel uttalar sig två kvinnliga skådespelare i två olika artiklar på följande vis:

Eva Röse:

Filmen känns i det närmaste unik med en nästan enbart kvinnlig ensemble.

”– Ja, jag vet inte hur många lastbilsflak med filmer jag sett och gjort med pojk-, grabb- och gubbgäng i samma situation. Man har så tagit del av deras minnen och historier att man själv går med äppelknyckarbyxa av bara farten. Utan att gå in på detaljer så finns en viss typ av skådespelare som behöver mycket kli på ryggen, klappar och extra socker innan de ens kan börja arbeta, och den typen hör inte till mitt kön. Här behövde ingen strykas medhårs för att börja jobba.”

Sharon Dyall:

”– Det ligger helt i tiden för Tartuffe att utstå lite genusförändringar. Det kan chocka publiken att se en kvinna i den här rollen. Det är märkligt hur lite man reagerar på när män begår fruktansvärda handlingar. Det är något slags mossig gubbsjuka.” 

Jag roade mig med att räkna på antalet artiklar skrivna av män respektive kvinnor (sådant som genusvetarna brukar sysselsätta sig med) och ungefär dubbelt så många artiklar var skrivna av kvinnor som av män. Samma sak gällde de som fanns avbildade på foto. Jag tror inte alls att dagens tidning är något undantag.

Jag begriper inte hur vuxna, etablerade kvinnor kan tycka att det här ständiga hackandet på det motsatta könet och specifikt de äldre individerna inom det motsatta könet, ”gubbarna”, kan vara meningsfullt. Tänker man sig att man är lite rebelliskt och modig? Tycker man sig slå från någon form av underläge? Jag tror inte att man ens reflekterar över vad man säger, det är en jargong. Personligen börjar jag bli innerligt trött på både denna jargong och det ständiga genusfiltrerandet. Ett genusfiltrerande som allt som oftast saknar substans.

Jag läser DN Kultur med skepsism numera…jaha, hon och hon och hon tas upp bara för att de är kvinnor, bara för att nu ska vi minsann ge igen för årtusenden av oförätter och enbart skriva om kvinnor. Jag tycker att detta är tråkigt, jag skulle vilja förlita mig på att man har tagit upp det som är bra, viktigt, relevant och intressant, utan genusglasögon. Av samma anledning höll jag på att låta bli att blogga om bronies, artikeln kändes för genuskorrekt. Men jag ville ändå blogga om det udda fenomenet och människor som vågar bryta normen och den känslan fick styra.

Nähe…det är en dag imorgon också, jag måste lägga mig och sluta med genusfunderingarna för denna gång. Gonatt!