Susanna's Crowbar

En manlig feminists anspråkslösa önskemål – Del 3: Andrea Edwards tappar fattningen

Ingen, mig veterligen, följer det jag publicerar med sådan nitälskan som Andrea Edwards. Mina rader om hennes framförande av det fascistoida SCUM-manifestet hinner knappast uppenbara sig på någon tidningssida, när tidningens redaktör och ansvarig utgivare rings upp och vips, artikeln bortcensureras som om vi befann oss i ett naziockuperat eller nazisamarbetsvilligt land. En publicist som i dag jobbar i Torgny Segerstedts rättvisepatosanda är lika vanligt förekommande som den akut hotade vitryggiga hackspetten. Tror du att jag överdriver en smula i syfte att väcka din uppmärksamhet? Bekanta dig då med min 280-sidiga faktaspäckade och expertgranskade lägesrapport ”Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget”, ISBN 9789173270441.

Ingen, mig veterligen, följer det jag publicerar med sådan nitisk iver som Andrea Edwards, och ingen fattar så lite som samma Edwards. Även Edwards ideologiska förebild, författarinnan till ”Society for Cutting Up Men”, Valerie Solanas, hade svårt att fatta att tvångstankar aldrig varit pedagogikens bästa hjälpreda.

Mitt debattinlägg ”En manlig feminists anspråkslösa önskemål – Del 2: Andrea Edwards fegar ur”, avslutade jag med följande: ”Här bjuder jag på hela korrespondensen. Oredigerad. Jämför den sedan med det tendensiösa mischmasch Edwards kommer att bjuda på i hennes TV-dokumentär. Om det inte blir så, att hon inte ens kommer att nämna min recension av hennes sceniska utgåva av SCUM-manifestet. Det skulle också gynna hennes sak. Naturligtvis. Det är anledningen till varför Edwards ursprungliga avsikt var att inte bjuda mig till att medverka i hennes SCUM-dokumentär”.Se http://www.susannavaris.com/blogg/2014/03/gastinlagg-en-manlig-feminists-del-2/

Det omdömet ville Edwards inte finna sig i, och på de kommande raderna bjuder jag på en oförfalskad redogörelse av hennes tankekollaps.

Ljumma duschstrålar höll på att skölja bort min svett från en uppfriskande kvällsjoggingsrunda fredagen den 7 mars, när någon lutade sig mot ytterdörrens ringklocka och tvingade den ringa och ringa och ringa. Pauser i ringandet upphörde bara när någon genom brevlådan, länge höll på att undersöka huruvida någon av oss var hemma, samt två tre gånger tryckte ner dörrhandtaget som om den första nertryckningen inte var lika pålitlig som de följande. Vem kunde det ha varit? Jag klädde på mig, gick ut i trappgången, stegade ända ner till bottenvåningen och med viss tillfredställelse konstaterade jag att det ingenstans luktade bränt, ej heller såg jag något spår efter någon eld. Jag ställdes inför frågan Vem kunde det ha varit?, än en gång.

Plötsligt tänkte jag på den tjeckoslovakiska hemliga polisen som jag som barn kom i närkontakt med. Den kallades hemlig, trots att den verkligen inte var det. Dess styrka och den fruktan den spred hade sitt fundament i just det, att alla visste att den fanns.

Jag minns de hemliga männen som ringde och ringde på vår dörr innan de i sina ankellånga skinnrockar kom till vår tvårummare och möblerade om den i jakt på flygblad, som ”imperialisternas” flyg råkat släppa över vårt bostadsområde. Skinnrockarna slängde ut hundratals böcker från våra bokhyllor och ruskade om var och en i tron att allt det otillåtna och som troligen bara stod mellan raderna, skulle skakas fram.

Enstaka sidor fastnade i deras kunskapsgiriga händer och de kastade upp bladen i luften och lät dem singla ner som stora snöflingor, i en skarp demonstration av att det kalla kriget inte kände till några andra årstider än vinter.

Söndagen den 9 mars kvart över sju på kvällen upprepades hela proceduren som jag var med om två dagar tidigare, med ett undantag; efter en stund ringde min mobil. Jag trippade till telefonen lämnandes blöta spår efter mig, och fann att det var Edwards som störde. Vad vill hon den här gången tänkte jag. ”Hej det är Andrea! Vi står utanför din dörr och vill ställa några frågor till dig…”

”Med dig vill jag kommunicera bara skriftligen”, svarade jag och la på.

Och medan jag återgick in i duschen, fortsatte Edwards att hänga på ringklockan.

Jag borde öppna dörren, jag borde låta mig utfrågas naken, och hennes SCUM-dokumentär skulle kunna saluföras med mig naken, som en pendang till den affisch som saluförde hennes SCUM-föreställning med henne, också naken. Tror du mig inte? Se då den bifogade SCUM-affischen.

Naturligtvis öppnade jag inte dörren: Edwards humör lät inte muntert och det är inte omöjligt att hon var beväpnad med ett järnrör, liksom de ökända fanatikerna från ett annat ideologiskt inskränkt läger.

Pastor Ulf Ekman från Livets ord, kastade sin inte alltför kärleksfulla människosyn överbord och bad offentligt om förlåtelse för det lidande som han förorsakat. Jag vet inte vad det betyder och vilka implikationer det kan ha på honom och andra människor. Men vid första anblicken verkar det så, att även en inpyrd fanatiker kan ändra sig och sånt väcker hopp för mänskligheten.

Stiftelsen ”Expo granskar, dokumenterar, analyserar och upplyser om intoleranta, rasistiska och högerextrema grupper och idéer för att stävja dess inflytande i samhället.” Det är en nödvändig verksamhet och som enligt mig, bör ta sig an även den grenen av intolerantism som fanatiska anhängare av ”Society for Cutting Up Men” förespråkar.

Det är 330 km mellan Stockholm och Jönköping och det är lika långt mellan Jönköping och Stockholm. Ändå åkte Edwards hit för att överraska mig. Utan att veta om jag över huvudtaget fanns i Jönköping. Men varför inte? Hon betalade inte resan från sin egen ficka.

Hur många gånger uppsökte Edwards min adress? Två gånger, tre, fyra, tio gånger? Jag vet inte. Är det sådana aktiviteter som Sveriges television använder mina och dina licenspengar till?

Och vem är det som STV granskar egentligen med Edwards SCUM-dokumentär? Bör det inte vara de mäktiga, de som bestämmer agendan, de vars verksamhet subventioneras med skattepengar och andra avgifter som borde vara en nagel i ögat för SVT:s granskande verksamhet?

I stället är det plötsligt de som granskar och kritiserar intolerans och grova utfall mot män, det vill säga hälften av Sveriges befolkning, som ställs på de anklagades bänk och jagas i deras privathem i mörkret på kvällarna ungefär som då när den makthungrige ideologen Lavrentij Berijas hantlangare jagade demokratins försvarare.

Edwards är dömd för snatteri. Jag vet inte vad hon snattade, men jag gissar att det inte var en limpa bröd eller en cykel utan vilken hon inte klarade av att utföra sitt arbete. Vad jag stödjer min gissning på?

Eftersom hon ”snattade” än en gång: en Filippa K-tröja på Åhléns City i Stockholm. För den stölden dömdes hon till elvatusen kronor i böter.

Andrea Edwards, är dömd för ett snatteri och en stöld. Om man antar att Andrea Edwards inte är Sveriges sämsta och mest ”otursdrabbade” tjuv, då har hon antagligen snattat och stulit mer än två gånger…

(I juni 2013 ringdes jag upp av Andrea Edwards. Hennes uppskattningsvis 20-minuters utskällningsmonolog hämtade näring mestadels från SCUM-manifestet, och hon kallade mig allt ifrån utvecklingsstörd till debil. Och ändå ville hon ha en ursäkt från mig, debilen, för vad jag skrev i min recension av hennes SCUM-föreställning. Jag undrade om min uppgift om att hon var dömd för snatteri var felaktig? Det var det. Jag skrev nämligen att hon dömdes till böter på 11 000 kr men hon dömdes i själva verket till böter om 20 000 kr. Men, menade hon, bara på grund av att hon erkände något som hon inte hade gjort. Vid båda tillfällena. Och hon har aldrig överklagat någon av domarna. Hon har inte heller gått i svaromål när andra skrev om dessa, eftersom hon inte brydde sig om skvaller…)

Åhléns City, eller vem det nu än lär vara, bör inte tvingas att sälja sina varor för överpris bara för att täcka sina förluster som människor med Andrea Edwards (o)moral förorsakar. Stjäl hon från Åhléns City, så stjäl hon från alla som handlar där och dessutom dig och mig, eftersom det är vi som finansierar både polisen och domstolar. Låter allt detta som irrelevant för dig, eftersom du tror att inte Edwards leverne vid sidan om scenen har något med SCUM-manifestet att göra? Bekanta dig då med följande: ”En liten handfull av SCUM kan ta över landet på ett år genom att konsekvent fucka upp systemet, selektivt förstöra egendom och döda män:” Det är en del av den text som delats ut till SCUM-manifestets publik, och detta är bara förnamnet. På mig verkar det att Edwards lever så som hon predikar. På den punkten skiljer hon sig inte från de fanatiker vilka ett demokratiskt samhälle borde hålla ett vakande öga på.

I SCUM-uppsättningen satte Edwards en med bjällror försedd narrmössa på en av de manliga åskådarna, och den ringde varje gång han rörde på sig. Det är sådana som Edwards som borde förses med en sådan varningsattiralj. Med elektronisk förstärkare, så att folk alltid blev varse om var de befinner sig.

Min recension av Edwards SCUM hittar du här:

http://www.susannavaris.com/blogg/2013/12/gastinlagg-oravsky-pa-scenkonstbiennalen-del-1-scum/

© Vladimir Oravsky