Susanna's Crowbar

Jag är trött och utarbetad av både lönejobb, konstnärliga projekt, debatter relaterade till feminism, en gammal väns bortgång och någon liten bacillusk/virus som försöker ställa till med elände. Dessutom spårade ett godståg ur vid Stockholms södra igår och ställde till med rejäl kaos på lönejobbet. Musten har gått ur mig.

Apropå den högst osmakliga demonstrationen till stöd för Gyllene Gryning i förra veckan på minnesdagen av Kristallnatten av Svenska motståndsrörelsen kom jag att fundera över vad och vilka som är det riktiga hotet mot demokratin. Svenska motståndsrörelsen, en organisation bestående av uppskattningsvis ett par tusen medlemmar, ingår i vad Säpo kallar för vit makt-miljön. En annan extremistmiljö är den sk autonoma, som huvudsakligen innefattar olika sammanslutningar på vänsterkanten. De här miljöerna innehåller ungefär lika många personer som är aktiva och av dessa bedöms ett hundratal vara potentiellt farliga. Det finns ett antal mord som kan kopplas till personer inom vit makt miljön, men båda grupperingarna ser våld som lämpligt att använda i aktivismen.

Vare sig vit makt- eller den autonoma miljön åtnjuter dock någon större sympati eller förståelse hos den breda allmänheten och jag har svårt att se att de på riktigt skulle ha någon som helst påverkan på hur gemene man resonerar kring politik. Vit makt-extremisterna blir bekväma syndabockar för ett samhälle som inte vill kännas vid den inneboende rasismen och stenkastarvänstern gör snarare skada genom att t ex vända sympatierna emot dem vars demonstrationer de härjar i.

Jag kan inte se att de här personerna är något större hot mot demokratin. Betydligt värre är då den kvävda yttrandefriheten. Ja, vi har formell yttrandefrihet (än så länge har inte Sveland & co lyckats kriminalisera kritik av feminismen), men vi har inte informell yttrandefrihet. Uttrycker du en åsikt som t ex är kritisk mot den rådande radikalfeministiska ideologin, så kan du få uppleva att dina samarbetspartners blir rekommenderade att inte arbeta med dig, du kan mista uppdrag och du kan mista jobb. Du blir en suspekt individ.

Här kommer vi in på nästa led i resonemanget: varför tål inte den moderna feminismen kritik? Vilken rörelse eller ideologi växer utan att försöka se de egna bristerna och åtgärda dem? Jag har kallat mig feminist. När jag började ledsna på att ständigt utmålas som ett offer och sätta mig in i den moderna feminismen, fick jag se en värld som var långt från det som jag själv ansåg vara feminism (att som kvinna få ses som individ med samma rättigheter och skyldigheter och att ha likvärdiga möjligheter att forma mitt liv som jag ville). Jag reagerade mot detta och jag fortsätter att reagera. Jag har också slutat kalla mig feminist eftersom jag inte anser att den dominerade diskursen inom feminismen idag är något jag kan skriva under på. Jag tänker främst på att feminismen har tagit monopol på definitionen av jämställdhet, men är blind för männens könsbundna problematik, att den moderna feminismen baserar sig på genusvetenskapliga utsagor om könet som främst social konstruktion (samt genusvetenskapens ovetenskaplighet), manshatet som där florerar, att man ser kvinnor som maktlösa offer för strukturer och att man bygger sin omvärldsanalys på marxistiska teorier om makt där människor återfinns i kategorier baserade på kön, etnicitet, sexuell läggning etc och dessa kategorier är inordnade i en fixerad makthierarki. Varför är nu t ex att se könet som social konstruktion ett problem (observera att jag inte förnekar socialiseringens roll; vi är produkter av både arv och miljö)? Jo, det leder till jämställdhetspolitiska insatser av typen: 50 % av filmstödet ska delas ut till kvinnliga filmare när 25 % av filmskaparna är kvinnor. En politik som utgår från att män och kvinnor i exakt samma utsträckning ska vilja syssla med samma saker bara vi uppfostrar alla i rätt genusanda. Man har satt ett mål för jämställdheten som antagligen aldrig kommer att nås, återstår att följa pengarna om man vill lista ut varför. Om man inte vill ställa upp på den här sortens feminism och har en annan syn på vad jämställdhet är, ska man inte reagera då?

Jag skulle kunna svamla på i all oändlighet kring detta, men vid intresse är det bara att läsa bakåt i min blogg.

Ursäkta rörigt inlägg.